Ibland får jag böcker att recensera, men jag kallar mig inte litteraturkritiker. Inte för att jag ska förminska mig själv, men jag vill heller inte sätta några förväntningar.
Ordet litteraturkritiker förknippar jag med en universitetsprofessor som ägnar hela dagarna åt litteratur och som är ett levande uppslagsverk. Säg ”realismen” och du får ett föredrag! Jag har mött sådana personer i verkligheten eftersom jag har läst ganska många poäng litteraturvetenskap. Jag kallar mig hellre boknörd. Nedanstående recension skrev jag till Tidningen Kulturen som för övrigt är en intressant tidning om någon missat den! Jag lovade att skriva om boken i ett tidigare blogginlägg, så här kommer recensionen:
Don DeLillo: Amerikana
Översättning: Caj Lundgren
Bokförlag: Modernista
Don DeLillo är en av giganterna som alltid är med i Nobelprisspekulationerna. Nu ges hans debutroman ut på svenska för första gången. Jag har inte läst honom tidigare, så detta blir ingen recension som jämför debutromanen med senare verk. Det blir i stället en storögt imponerad recension. Han skriver så bra. Bokens utformning är också väldigt trevlig, mjuk att hålla i och väldigt behaglig att läsa. Däremot slits det mjuka omslaget hårt när jag bär runt på den överallt, för det är i mellanrummen som jag hinner läsa.
Med tanke på att Amerikana utspelar sig i huvudet på en ung, vit, snygg och privilegierad amerikansk man kunde jag som kvinna ha kunnat sucka och tycka att det är stereotypt och förutsägbart. Men DeLillo tillhör den lilla skara som kommer undan med allt genom sin skarpa iakttagelseförmåga och sitt språk. Kanske handlar det om förmågan att gestalta alla människor trovärdigt – det är när kvinnor blir klichéer som jag lägger undan romaner av manliga författare.
David Bell, som den priviligierade, snygge, unge mannen heter, har fått jobb på en tv-station och klättrar snabbt i karriären. Don DeLillo gestaltar allt som händer med skarp blick. Som det här stycket, som säger mycket om maktbalansen på en arbetsplats:
”Jag upptäckte att sekreterarna i allmänhet var intelligentare än de flesta av cheferna och att chefssekreterarna var farligare än de flesta. Jag lärde mig vad stängda dörrar betydde och att vänskap inte var en förhandlingsbar valuta och hur viktigt det var att ljuga även när det inte fanns något behov av lögner. Ord och mening stod i strid med varandra. Orden sa inte det som utsades eller ens dess motsats. Jag lärde mig tala ett nytt språk och behärskade snart de speciella nyanserna i det språket”.
David ska göra en tv-dokumentär om navajoindianer, men dem ser vi inte mycket av. Jag gissar att de får symbolisera ursprunget, det som till skillnad från mycket annat i boken inte handlar om yta. I stället blir boken en sorts självbiografi: vi får veta att han hade en syster som försvann och en mamma som dog tidigt för att hon vägrade få cancerbehandling. Den röda tråden ligger i titeln: Vi får ana sprickorna i den amerikanska drömmen. Texten böljar fram och tillbaka i historien och jag väljer att bara läsa på, att inte försöka hålla ihop trådarna eller riktigt komma ihåg vilka alla människor är. Det räcker gott och väl att bara njuta av den otroligt välskrivna boken.
I början av min utbildning fick vi göra ett personlighetstest på 16personalities.com. Det är inte vetenskapligt vederlagt, men gav mig bekräftelse på att jag är ganska ovanlig. Mindre än en procent av befolkningen delar enligt testet min personlighetstyp ”The Advocate” som bland annat innebär att jag är introvert, känslig och har en stark övertygelse om rätt och fel. Enligt testet har jag samma sorts personlighet som Martin Luther King, Nelson Mandela och Nicole Kidman. Lättsamt, javisst, men gör gärna testet, det är roligt!
För er som vill veta mer om hur det är att vara introvert återpublicerar jag en en recension som jag skrev till Tidningen Kulturen om Susan Cains bok Tyst – De introvertas betydelse i ett samhälle där alla syns och hörs när den kom på svenska 2013.
Susan Cain. Foto från Natur & Kultur
Facklitteratur
Tyst – De introvertas betydelse i ett samhälle där alla syns och hörs
Författare: Susan Cain
Översättning: Bitte Wallin
Bokförlag: Natur & Kultur
Hon hade aldrig sett någon ta på sig strumporna så långsamt. Det berättade hon för mig många år senare. Hon var min bästa vän under skoltiden, men jag fick sällan ha henne för mig själv eftersom hon tyckte om grupplekar medan jag helst ville leka lugna lekar två och två.
När min kompis sprang iväg med de andra lekte jag ensam och trivdes bra med det. En gång var jag så uppslukad av mina fantasilekar att jag missade att det ringde in. Jag fick gå till klassrummet när alla redan var där och fröken frågade var jag hade gjort. ”Lekt”, sa jag. ”Ensam?” sa fröken. ”Ja”, sa jag och förstod utifrån frökens medlidande och frågande blick att jag borde skämmas över mitt avvikande beteende.
Att skriva om dessa barndomsminnen är lite som att komma ut ur garderoben. Jag får för mig att ni läsare tittar på mig med samma blick som min fröken den där dagen när jag kom för sent.
Men nu väntar visst nya tider för oss introverta. Hör och häpna: Introversion är i ropet! Mest bidragande till detta är den amerikanska juristen Susan Cains bok ”Tyst – De introvertas betydelse i ett samhälle där alla syns och hörs” som nyligen kom ut på svenska. En annan nyutkommen bok i ämnet är svenska Linus Jonkmans ”Introvert: Den tysta revolutionen”. Sensommaren 2012 gjorde Svenska Dagbladet också en intressant artikelserie om introvert personlighet.
Den här texten ska handla om Susan Cains bok. En bok som har skakat om mig en smula. I nästan 40 år har jag levt på jorden med känslan av att jag borde vara mer extrovert. Att vara pseudo-extrovert har i viss mån varit nyttigt eftersom jag numera har hyfsad social talang och kan småprata med i princip vem som helst. I vissa sammanhang har det dock tagit på krafterna, krafter som jag kunde ha använt till att utveckla min fantasi och förmåga att koncentrera mig på ämnen som verkligen intresserar mig.
Om vi tar en sådan sak som att tala inför publik. De flesta introverta minns redovisningarna i skolan med fasa. Susan Cain skriver om den introverta skattejuristen Esther som behöver förbereda sig noga för att kunna hålla presentationer på jobbet. När en presentation behöver göras med kort varsel klarar hon det inte alls och tror att de extroverta kollegorna, som kan prata helt oförberett, har bättre koll på arbetsuppgifterna. Så är det inte alls, Esther är lika kunnig om skattelagstiftningen som sina kollegor. Däremot blir Esthers hjärna överstimulerad av att tala inför folk. Flera forskare visar liknande resultat: hjärnan stimuleras olika mycket hos introverta och extroverta. Introverta har vidöppna informationskanaler, vilket betyder att de blir översvämmade av stimulans. Extroverta har trängre kanaler vilket gör dem mer benägna att bli underaktiverade, rent av rastlösa. Det är därför de är mer benägna att mingla och delta i gruppaktiviteter.
Många kända föreläsare och skådespelare är uttalat introverta. Introversion är alltså ingenting som hindrar att man har ett utåtriktat arbete. Skillnaden är att många introverta behöver längre tid för att ”ladda om”. Cain berättar till exempel om en populär föreläsare som tillbringar alla pauser mellan föredragen i ett toalettbås.
Klichébilden av extroverta kontra introverta personer passar väl in i en klassisk amerikansk high school-film – ”de populära” är extroverta sportfånar som kan tala för sig, medan ”nördarna” är introverta bokmalar som stryker längs skolans väggar och önskar att de vore osynliga. Klichéer eller inte; det finns ett extrovert ideal i USA, och Sverige är i hög grad präglat av amerikansk kultur. Har någon till exempel sett en platsannons på sistone där man söker en introvert medarbetare? En av Susan Cains viktigaste poänger är att hon vill lyfta fram de egenskaper som introverta kan bidra med när deras sanna jag får utrymme: Innovationer, kreativitet, nya idéer och arbetsuppgifter som kräver stor koncentration. ”Det finns många områden där det är omöjligt att bli riktigt duktig om man inte vet vad det innebär att jobba självständigt”, skriver Cain. Det är ingen slump att världens mest framgångsrika nörd, Bill Gates, har Susan Cain på sin lista över favorittal på TED Talks.
När Cain beskriver miljön på ett av USA:s mest prestigefyllda universitet, Harvard Business school, låter det som om man har kommit till en science fiction-värld där alla är extremt lyckade och extroverta. Här läser jag in Susan Cains egen alienation mellan raderna. Hon arbetade som skattejurist och var extremt pseudoextrovert innan hon slutligen bestämde sig för att skriva den här boken.
I många sammanhang kan extroverta och introverta komplettera varandra. Ofta dras de också till varandra, inte minst i relationer. Det gäller bara att de förstår varandras olikheter och behov, och ibland lär sig att kompromissa, skriver Cain.
Boken innehåller också råd om hur föräldrar och lärare ska bemöta introverta barn så att de får utvecklas på bästa möjliga sätt. Jag hoppas att de tipsen läses av extroverta föräldrar och lärare som har svårt att själva förstå oss introverta.
Det där med att introverta skulle vara i ropet har jag hämtat från Linus Jonkman, han med boken ”Introvert – den tysta revolutionen”. Ett tecken på detta är att Kina och andra asiatiska länder får allt mer inflytande över även västerländsk kultur. Susan Cain ägnar ett kapitel i boken åt kulturella skillnader i synen på extroverta och introverta personligheter. Det är tydligt att asiatiska länder premierar en mer lågmäld och eftertänksam framtoning.
Jag hoppas förstås att Jonkman har rätt, att vi introverta får möjlighet att kliva fram trots vår oförmåga att mingla och skapa stora nätverk (här har vi dock hjälp av sociala medier där vi kan skriva i stället för att prata).
Jag kommer med all säkerhet att återvända till Susan Cains bok. Den bekräftar att det är okej att vara lite annorlunda och tråkig, att hellre lyssna och reflektera än att kliva fram och ställa sig i det bländande strålkastarljuset.
, så här kommer recensionen:
