Ingen av oss vet hur mycket tid vi har till vårt förfogande. För mig har det varit viktigt att använda tiden på ett meningsfullt sätt. Jag har ofta varit frustrerad över att jag har haft för lite tid. Men paradoxalt nog kan också upptäckten att man plötsligt HAR tid skapa viss ångest. För vad ska man göra av den?

I många år var jag frilans mer eller mindre på heltid och oroade mig ofta över ekonomin, samtidigt som jag lärde mig att hushålla med pengar.

Det viktigaste skälet till att jag ville vara frilans var att jag ville ha makt över min tid. De flesta arbetsplatser då förväntade sig att man arbetade på heltid på kontoret (det var före pandemin). Jag visste att jag då skulle bli olycklig över att inte ha någon tid över att fantisera och tänka och skapa något djupare, mer personligt, något som definierade vem jag var. 

Jag gnetade på med mina författardrömmar, gick tusen olika skrivarkurser parallellt med att jag försökte försörja mig på diverse skrivjobb. 

Jag gav inte upp om skrivardrömmen, och till slut fick jag ett manus antaget, det som blev barnboken Klockan som ägde tiden. 

I samma veva fick jag också stabilare ekonomi genom att jag började jobba inom civilsamhället som ofta behöver personal på deltid. Det var perfekt för mig som behöver en blandning mellan frihet och trygghet.

I ungefär tre år har jag nu jobbat nästan heltid med olika deltidsuppdrag och projekt. Jag har bara tagit frilansuppdrag när jag blivit tillfrågad och jag har ibland behövt skriva texterna på helgerna eftersom jag inte har haft någon tid i veckorna.

Det har paradoxalt nog funnits ganska lite tid till att tänka på det där djupa och personliga, även om jag då och då ägnat det några timmar på helgerna.

Nu börjar 2025 och det är dags att ställa om igen. Pengarna är tillfälligt slut till arvsfondsprojektet Vox Vigor, en nättidning där personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa får skriva. Vi har jobbat på övertid för att göra klart en handbok baserad på lärdomarna från projektet, den är hos tryckeriet nu.

Sedan den 1 januari jobbar jag bara 50 procent som redaktör och kommunikatör på Dyslexiförbundet. Jag ska nu göra ett seriöst försök att vara ledig från det jobbet på fredagar och försöka skriva klart mitt spretiga magiska realism-manus som är svårt att beskriva. 

Idag skrev jag och redigerade text i cirka tre timmar, men sedan tog orken slut.

Nu sitter jag på ett kafé och skriver detta.
Kanske får bloggen mer kärlek nu när jag har tid?