Det händer fortfarande att jag kommer hem från mingel, konferenser eller möten med en känsla av att en bomb har slagit ner i min huvud. Jag är överstimulerad och har svår att varva ner samtidigt som jag bara vill lägga mg ner och sova.

Borde jag inte ha lärt mig vid det här laget, vid min ålder? Det var ändå tio år sedan jag läste Susan Cains bok Tyst – De introvertas betydelse i ett samhälle där alla syns och hörs som innehåller rader som jag har upprepat flera gånger i olika inlägg: Introverta har vidöppna informationskanaler, vilket betyder att de blir översvämmade av stimulans. Extroverta har trängre kanaler vilket gör dem mer benägna att bli underaktiverade, rent av rastlösa. Det är därför de är mer benägna att mingla och delta i gruppaktiviteter. Läs mer om Cains bok i mitt blogginlägg från 2015.

Det finns så många dimensioner på att vara introvert och dessutom högkänslig. I varje möte med en ny människa måste jag förhålla mig till min personlighet. Jag kan fortfarande krympa ihop och dra mig undan när jag är i samma rum som personer som har ett mer självklart förhållande till att ta ton och synas och höras. Vi introverta kan nog verka lite svåra innan man lär känna oss, medan extroverta är lättare att ta till sig vid en första anblick.

Jag inser att det kan vara självdestruktivt att förminska sig själv, men jag känner av energier så starkt att min hjärna lätt blir överaktiverad.

Stor inre värld

Jag har en väldigt stor inre värld och livlig fantasi, det är väl därför jag blev en skrivande person.  Nu har jag förstått att jag är rätt bra på att dölja mina inre tankar för människor i min omgivning. En del som jag inte känner upplever mig som lite hemlig, kanske stängd. Det beror nog på att jag är van vid att folk inte är så bra på att lyssna. Jag väntar mig väldigt lite intresse av folk generellt och blir förvånad om jag möter någon som faktiskt hör vad jag säger eller känner av min energi på samma sätt som jag alltid känner andra människors energier.

Högkänslighet, att vara en hsp-person (hsp står för high sensitive personality) är inte en diagnos utan ett personlighetsdrag. Många säger att känsligheten är en tillgång i mitt skapande, och det är förstås uppmuntrade att höra om konstnärer som är högkänsliga. Nyligen lyssnade jag till exempel på podden ”Under körsbärsträdet” som görs av min vän Frippe Nilsson. Han intervjuade skådespelaren och konstnären Amanda Ooms som berättar att hon är en sådan som tar in allt hon ser och att det kan vara tröttande. Det gjorde mig glad att höra, eftersom jag har stor respekt för henne. 

Tänk om jag hade autism

Ibland vill jag bli att bli lite mer som Wednesday Addams och skita fullständigt i hur andra upplever mig. Jag kan avundas min son, som ofta säger ”jag bryr mig inte” när vi frågar om sociala relationer på nya skolan. Han har högfungerande autism, det som tidigare hette Aspergers syndrom. Han har svårt att förstå grejen med socialt spel i skolan, men har kvar sina gamla vänner och är nöjd med det. Greta Thunberg, som har samma diagnos som min son, sa i Skavlan 2019: ”Om jag inte hade haft asperger och varit så konstig så hade jag fastnat i det här sociala spelet som alla andra verkar vara så förtjusta i”.

Det är väl då typiskt att man ska behöva kämpa med sin identitet så mycket. Jag inser att jag framöver måste ha mer fri skrivtid och ensamtid så att jag kan bearbeta mitt senaste år som har varit lite väl utmattande och känslosamt.