Ett fem år gammalt blogginlägg om att vara introvert och söka jobb dök upp i flödet. Någon hade hittat det och gillade det på Facebook.

Jag inser vilken utvecklingsresa jag har gjort under de snart åtta år som har gått sedan jag startade den här bloggen.

I början skrev jag mycket om att jag var introvert och blyg, att jag hade svårt att ta plats och att jag kände mig missförstådd i ett extrovert samhälle. 

Bloggen startades under yh-utbildningen Marknadskommunikatör inom sociala medier på Nackademin, och var en del av en kurs i att ”bygga sitt eget varumärke”. Men jag hade också funderat länge på att starta en blogg för att skriva av mig mina tankar.

Ordet varumärke väckte uppenbarligen mycket olika associationer hos oss som läste på utbildningen. Vi som var över 35 var betydligt mer obekväma med att framhäva oss själva som varumärken, medan vissa av de yngre inte verkade ha några problem med det. 

Jag ser flera anledningar. Dels har de som föddes på 90-talet och senare fått lära sig att marknadsföra sig själva sedan de började skolan. Vi som är äldre växte upp i ett annat samhälle. Det kan också väga in att många är mer tvärsäkra när de är yngre. 

Personlighetsfråga

Förmodligen hade det också med personlighet att göra. Jag har som sagt identifierat mig som introvert därför att jag som yngre var väldigt blyg och hade svårt att sortera bland intrycken och blev trött av för mycket socialt umgänge. 

Jag älskade därför Susan Cains bok ”Tyst – de introvertas revolution” som satte ord på det jag känt länge. 

Jag är inte alls asocial, tvärtom skulle jag aldrig klara mig utan att umgås med vänner. Jag har ett stort nätverk. Men ibland behöver jag dra mig tillbaka och vara ensam.

Inte över en natt

Nu när flera år har gått märker jag att jag har genomgått en utveckling. Jag känner inte längre panisk skräck inför att stå på scenen. Jag stod till och med på biografen Tellus scen den 2 december i fjol och läste ur min bok! Och jag var inte alls nervös. Jag tyckte till och med att det var roligt, för jag fick ju möjlighet att tala om min bok, som jag brann för. 

Men utan en lång process hade jag inte vågat ställa mig där. Och det hände inte över en natt. 

Det har hjälpt mycket att jag har hamnat i sammanhang där jag har känt mig respekterad och lyssnad på, och att jag väljer att tala om ämnen som jag kan och känner engagemang för.

Och förresten: I vissa, mer känslomässiga situationer är jag fortfarande förbaskat blyg. En del personlighetsdrag är det bara att leva med.

Läs även mina tips för att bota scenskräck.