En essä om tid, del 3 av 3

17 november, 2019 @marjaandrea Lämna en kommentar

Del 3 av 3 i min essä om tid handlar bland annat om fysik, om kapitelböcker om tid, och så återvänder jag till Momo och jag kanske lämnar ämnet lite där i slutet. Det berodde mest på att jag behövde skriva femton sidor…

Del 1 finns om du klickar här och del 2 finns här.

Tid ur fysikens perspektiv

Sedan jag började utforska ämnet tid kommer jag om och om igen in på fysik, ett ämne jag känner mig extremt osäker på, särskilt som så mycket är teorier, omöjliga att bevisa med dagens teknologi. I SVT-programmet Vetenskapens världs avsnitt Att bygga en tidsmaskin presenteras följande sammanfattning av Einsteins relativitetsteori: Ju fortare man rör sig, desto mindre åldras man, och desto långsammare går tiden och om man närmar sig ljusets hastighet börjar klockorna gå långsammare. Men allt är teoretiskt eftersom materia inte kan färdas fortare än ljusets hastighet.

Flera filmmakare har fantiserat kring maskhål, tunnlar som skapar genvägar genom rum och tid. I Christopher Nolans film Interstellar (2014) spelar Matthew McConaughey rollen som Joseph Cooper, en pappa som reser ut i rymden för att rädda mänskligheten från undergången. Joseph Cooper var tidigare testpilot inom NASA, men nu är han bonde. Jorden är döende, ett tjockt dammlager ligger över allt. Skördar dör och det blir missväxt, snart är majs det enda som går att odla. Något händer i dotterns Murphys bokhylla, de kallar det Spöket. Så blir Joseph utvald att ge sig ut i rymden för att hitta platser där människorna kan bygga kolonier. Murphy säger att hon har hittat ett meddelande från Spöket som säger ”STANNA”, men Joseph lyssnar inte utan ger sig iväg.

Uppdraget är att undersöka tre planeter som kan tänkas bli beboeliga för mänskligheten. På en planet är gravitationen så stark att en timme där motsvarar sju år på jorden. Joseph Cooper ser tiden med barnen rinna bort.

Nu får den som inte vill veta hur filmen slutar hoppa över ett stycke. Det som händer är att Joseph Cooper beger sig in i det svarta hålet och finner sig själv i en dimension utanför rumstiden där han tycks sväva bakom Murphys bokhylla. Det är han som är Spöket som har skickat meddelandena till Murphy. 23 år har gått och den vuxna Murphy, som är framstående fysiker, lyckas koda av hans meddelanden och hitta ett sätt att evakuera jorden och rädda mänskligheten. Ytterligare många år senare vaknar Joseph på en rymdstation och hinner träffa sin dotter innan hon dör av ålder, medan han själv ser likadan ut som han gjorde när han for ut i rymden.

I Vetenskapens värld sägs bland annat att ingen har sett ett maskhål. De kan tas för svarta hål. Det är osäkert om maskhål verkligen finns och det finns ingen garanti för var skulle man hamna om man reste genom ett. Skulle man vara hos dinosaurierna, under andra världskriget eller på medeltiden? Eller hamnar man i en tom rymd där jorden inte finns? Dessutom kan maskhålen kollapsa och då omintetgörs det som är i dem.

Om man ökar intensiteten kan man vrida tiden, enligt programmet: ”ungefär som när man rör om i en kaffekopp”. Istället för att tiden är en linje – det förflutna, nuet och framtiden – kan den bli en cirkel, om intensiteten är kraftfull nog. Det som behövs är enorma mängder energi.

Kvantteori grundar sig på sannolikheter och forskarna har kommit fram till att sambandet mellan orsak och verkan inte är så möjlig att beräkna som man tidigare trott. En österrikisk forskare talar om fotoner som fortsätter att vara sammanflätade även när de befinner sig långt ifrån varandra. Mellan dem finns en ögonblicklig kommunikation, snabbare än ljusets hastighet. Det kallas spöklik avståndsverkan, ett uttryck som låter både poetiskt och fantasieggande.

Fysik är svårt för mig som aldrig har varit bra på naturvetenskap och jag är osäker på om jag uppfattar saker och ting rätt. Förmodligen gör jag det inte. Men uttryck som spöklik avståndsverkan, kosmisk port och ”vi lever i ett flöde av ögonblick” låter väldigt poetiska och triggar igång min fantasi.

Tidväktare och mystiska speglar

Jag har också läst några böcker som vänder sig till äldre barn och tonåringar och där man lekt med fysikteori.

Jeanette Wintersons Tidväktaren (Tanglewreck) handlar om 11-åriga Silver, vars familj har försvunnit sedan tiden har rubbats. De har troligen försvunnit i en Tidstornado, tillsammans med en röd Londonbuss lastad med en skolklass. För att hitta sin familj måste Silver hitta Tidväktaren, ett ur som ger kontroll över tiden. Hon är inte den enda som letar efter Tidväktaren. Även en elak man vid namn Abel Darkwater är ute efter den. Så småningom hamnar Silver i ett parallellt universum där hon möter personer i olika tidsepoker.

Wintersons bok har en målgrupp i åldrarna 12–15 år och blir på sina håll komplicerad i sin skildring av fysik och tid. Det finns en fristående uppföljare till Tidväktaren, Solstriden, som enligt förlagets hemsida är ”mer bearbetad redaktionellt” (vilket låter lovande, jag hade lite svårt att hänga med i Tidväktaren).

En besläktad boktrilogi är Erika Vallins Speglarnas hemlighet, som också var förlaga till 2017 års julkalender, även om julkalendern har förenklat historien avsevärt. Böckerna handlar om 12-åriga Asrin som bor hos sin farmor sedan föräldrarna har försvunnit och förmodas vara döda. Det visar sig att de har stigit in i en av de magiska speglar som fungerar som portaler till en parallell, tidlös värld, Eunomia. I Eunomia finns ett eget universum med tunnelbana, skog och hus, en variant på Narnia skulle man kanske kunna säga. Dessvärre styrs folket i Eunomia av en elak drottning som tömmer dem på minnen och gör dem till känslolösa undersåtar. Några blir utsatta för experiment på ett sjukhus.

En annan bok där huvudpersonerna svävar runt i en parallell tid, ett tidlöst vakuum, är Ett veck i tiden av Madeleine L’Engle, från 1962, nyutgiven på svenska 2016. Där är det en far som har försvunnit bort i ett annat universum för att han är vetenskapsman och behöver göra något viktigt.

Dessa tre böcker har flera gemensamma beröringspunkter: Det finns föräldrar som har försvunnit till parallella världar där tidens och fysikens lagar inte gäller. Wintersons och Vallins böcker gick att läsa främst som äventyrsböcker. L’Engles bok tyckte jag blev lite för teoretisk för att riktigt engagera. Med alla färgglada, fantasifulla miljöer tänkte jag att den skulle göra sig bra som film, och 2018 gjorde Disney en storfilm med skådespelare som Oprah Winfrey och Reese Witherspoon. Den föll dock inte kritikerna i smaken. Fredrik Sahlin skrev till exempel på SVT Nyheter att han ser ”ettfärggrant new age-artat spektakel, tryfferat med logiska luckor av svarta hål-storlek och fulfilosofiska sentenser av carpe diem-karaktär”.

Mina egna insikter om tid

Jag gav mig in på ämnet tid med några olika intentioner: Att berätta om ett barn som tänker annorlunda, att ifrågasätta vår stressade samtid där allt ska vara mätbart så att utrymmet för kreativitet minskar, samt att själv lära mig mer om fysik. De fysiska teorierna är fortfarande svåra att greppa för mig, men de är också fascinerande. Om fysikerna har räknat ut att tiden är relativ måste det väl vara sant? Jag har drömt om platser och människor som dykt upp i mitt liv först flera år senare. Det år jag träffade mannen i mitt liv bodde han på en folkhögskola. När jag hälsade på honom kände jag igen platsen trots att jag aldrig hade varit där, och jag visste att jag hade sett den i en dröm. Jag drömde också om en baby med dunmjukt huvud innan jag visste att jag var gravid. Dessa föraningar har gjort mig till något av en agnostiker; jag utesluter inte att det finns dimensioner som inte ryms i våra ”tankenormer”.

Jag strävar efter vardagsmagi i mitt skrivande. Jag gillar vardagliga miljöer som får en magisk skruv. I skrivande stund försöker jag avsluta min berättelse om Valter och ”maktklockan” och har ett dilemma: Om min huvudperson Valter verkligen rubbar tiden bör det ju påverka hela världen. Vad skulle hända om någon uppfann en sådan klocka som den Valter hittade hos sin mormor och morfar? Det mest sannolika, tror jag, är att personen i fråga skulle tystas av militären eller någon dold makthavare. Men vill jag skriva om världskonspirationer? Njae. Jag vill bara skriva om vardagsmagi som förhöjer livet och som, i detta manus fall, hyllar ett barn som är som min son.

I skrivande stund är det läggdags. Som vanligt tar det lång tid att slita sonen från mobilen, och som vanligt måste han fantisera en lång stund innan han kan börja genomföra alla kvällsritualer som också ska följa ett mönster som han har bestämt.

Å ena sidan vill sonen ha rutinerna likadana varje kväll. Å andra sidan ska tiden vara på hans villkor och han kan stretcha ut den hur långt som helst om han behöver tänka klart en av sina tankar. ”Vänta”, ”en sekund”, ”jag ska bara” är fraser vi hör flera gånger dagligen. Att sitta och vänta på honom är påfrestande och ibland känner jag att jag måste använda detta väntans limbo mer effektivt, så som jag gör just nu, genom att skriva på essän medan jag väntar. Multitasking har länge ansetts vara en dygd och jag kan till exempel känna mig oerhört effektiv när jag handlar mat via en app på mobilen medan jag sitter på tunnelbanan eller ställer in matlådan i mikron och går på toa medan maten värms.

Det är så de flesta av oss lever, särskilt när vi har yngre barn och försöker få alla delar i livet att fungera. På sätt och vis är det skönt att kunna utnyttja luckorna som uppstår i vardagen.

Men jag vet också ju att det är nyttigt och vilsamt för hjärnan att ibland ”göra ingenting”. Att barn som har lite tråkigt blir mer kreativa. Fraser av den sorten används flitigt av diverse förståsigpåare.

Kreativitetens väsen är i sig tidskrävande. Den kräver ofta utrymme i form av tid och kan inte klämmas in medan maten värms i mikron. Idéer kommer sällan direkt, utan man får göra en beställning till sitt undermedvetna och sedan vänta. För mig dyker idéer ofta upp när jag duschar på morgonen eller när jag promenerar. Många vittnar om att de blir mer kreativa på semestern när hjärnan har vilat och ställt om.

Det är vanligt att författare avsätter tid för att skriva, även när de inte är inspirerade. Stephen King går upp klockan fyra varje morgon och sätter sig och skriver ett par timmar. De flesta av oss måste försörja oss på annat än det skönlitterära skrivandet, och när det är mycket annat att tänka trillar jag lätt ur skrivarbubblan. När jag försöker återvända går det enormt trögt, varje mening är en plåga. Det är först när jag har en någorlunda stor rymd av fri tid och en känsla av att jag inte kommer att bli störd som jag kommer igång på riktigt.

En del har skrivardagar då de är lediga från sina vanliga jobb och då skrivandet är heligt. Jag läste till exempel nyligen ett inlägg på Debutantbloggen av min före detta kurskamrat på Linnéuniversitetet, Ina Lagerwall, där hon berättar att hon skriver varje onsdag mellan 8 och 12, då hon är ledig från sitt jobb som bibliotekarie. Kanske måste jag också bli bättre på att vakta min egen skrivtid. Kanske behöver jag avsätta en förmiddag i veckan åt enbart skrivandet, och under de timmarna stänga av alla distraktioner.

Jag tänker att en person som min son där har en fördel: När han är riktigt fokuserad på något betyder störningar ingenting. Jag kanske borde härma honom mer.

Tillbaka till Momo

De perioder i livet när jag har arbetat på heltid på en plats där jag egentligen inte har velat vara har jag lidit och grubblat över livets mening. När jag har alltför lite kontroll över min tid uppstår känslan av att tiden rinner bort på något meningslöst. Det är ofta insikten om vår begränsade tillgång till tid som leder till livskriser.

När frisören Fusi i Momo får besök av den grå herren står han och ser ut på regnet som plaskar mot gatan:

… dagen var grå, och det rådde gråväder också i herr Fusis själ.
”Så där flyter hela mitt liv bort”, tänkte han, ”i ett evigt klippande och struntpratande och tvållöddrande. Vad får jag egentligen ut av tillvaron? Och när jag en gång är död, kommer det att vara som om jag aldrig hade levat.”
Det var ingalunda så att herr Fusi hade något emot en liten pratstund under arbetet. Tvärtom var han mycket förtjust i att lägga fram sina åsikter för kunderna och höra vad de tyckte och tänkte om saker och ting. Och han tyckte inte illa om klippningar och tvållödder heller. Tvärtom beredde arbetet honom normalt enbart glädje och förnöjelse, och han visste att han var en bra barberare.

(…)

”Hela mitt [liv] är förfelat”, tänkte herr Fusi. ”Vem är jag egentligen? En enkel liten frisör, det är vad det blev av mig. Men om jag bara hade fått chansen att utvecklas och leva ett riktigt liv, då kunde det ha blivit en helt annan människa av mig!”
Men hur det där riktiga livet skulle ha varit beskaffat, det hade herr Fusi ingen aning om. Han föreställde sig bra något rent allmänt stort och betydande, något lyxbetonat, sådant som man ser i kändistidskrifterna. (s. 70–71)

De sista meningarna om kändistidskrifterna sätter fingret på något som har förstärkts under de 46 år som har gått sedan Momo kom ut. Den kommersiella världen bygger på att vi inte ska vara nöjda med det vi har, att vi ständigt ska önska oss mer.

Herr Fusi är egentligen en bifigur i berättelsen. Två andra personer har viktigare roller, nämligen Momos bästa vänner – Beppo Gatsopare och Gigi Guiden. Beppo Gatsopare är en eftertänksam åldring som arbetar som gatsopare.

Det var många som menade att Beppo Gatsopare inte var riktigt riktig i skallen. Det berodde på att han aldrig svarade på frågor, utan bara log vänligt mot den frågande. Under tiden funderade han.

Och om han kom fram till att det inte behövdes något svar, då teg han hellre. Men om han tyckte att det behövdes ett, funderade han sedan på hur detta svar skulle lyda. Det kunde ofta dröja ett par timmar, ibland rentav en hel dag, innan han till slut svarade något. Och under tiden hade den frågande naturligtvis glömt bort vad han hade frågat. och tyckte att Beppo talade i nattmössan. (s. 44)

Beppo Gatsopare kan symbolisera de människor som inte får plats i vårt effektiva samhälle. Michael Ende beskriver också hans långsamma och metodiska sopande av gatorna, då han följer sina andetag och hinner tänka klart tankar. Efter de grå herrarnas intåg ställs nya krav på sopandet. Det ska gå snabbt och effektivt. Någon tid att följa andningen och tänka långsamma tankar finns inte längre.

Gigi Guiden är en karismatisk ung man som beskrivs som ”i alla avseenden raka motsatsen till Beppo Gatsopare”. Han är en snygg pojke med drömmande ögon men nästan otroligt munväder. Han jobbar som guide och underhåller turisterna med de mest fantastiska historier som sällan överensstämmer med sanningen. När han är Momos vän är han fattig och drömmer om framgång och berömmelse. De grå herrarna ser till att han får både framgång och rikedom, men det gör honom så upptagen att han totalt tappar bort det som var källan till hans livliga fantasi och kreativitet.

Anledningen till att jag gillar Momo så mycket är att den i grunden har en så positiv och hoppfull syn på livet. I sin jakt på den stulna tiden möter Momo en herre som förvaltar människornas tid. Han heter Mäster Hora. Hora betyder timme på spanska och råkar bara bli en olycklig översättning till svenskan.

(…) För precis som människan har ögon för att kunna se ljuset, och öron för att kunna höra tonerna, har hon också ett hjärta för att kunna förnimma och ta till vara tiden. Och all sådan tid som inte tas till vara med hjärtat, den är lika hopplöst förlorad som regnbågens färger för en blind och en fågels sång för en döv. Men tyvärr finns det också blinda och döva hjärtan som inte tar någonting alls till vara, fast de klappar och slår. (s 187)

Lite senare i samma kapitel frågar Momo vad som händer när hennes tid upphör, när hon dör.

Om människorna visste vad döden är för något, skulle de aldrig mer vara rädda för den. Och om de inte längre var rädda för döden, skulle ingen längre kunna stjäla deras liv från dem.”
”Men då behöver man ju bara tala om det för dem”, föreslog Momo.
”Tror du verkligen det?” undrade mäster Hora. ”Själv försöker jag säga det med varenda timme jag ger dem. Men tyvärr tycks de inte vilja lyssna. De tror hellre på sådana dom gör dem rädda. Det är en gåta det också. (s. 188)

Det är en fin illustration av att vi måste använda den tid vi har.

Jag har sett Momo sättas upp på teaterscenen minst tre gånger. En av gångerna insåg jag, mitt under föreställningen, att jag var gravid med min son. Inte konstigt att Momo har blivit min följeslagare genom livet.

Nu vill jag se en reviderad och moderniserad version av den som tv-serie. Få historier är så starkt visuella samtidigt som de har ett så angeläget budskap.

Läsning, Skrivande

En essä om tid, del 2 av 3

10 november, 2019 @marjaandrea 3 kommentarer

Här är del 2 av 3 av min essä om tid. Essän var en del av slutprojektet på Kreativt skrivande 3 vid Linnéuniversitetet 2018–2019. Del 1 hittar ni om ni klickar här.

Momo eller kampen om tiden

Jag läste Michael Endes barnbok Momo eller kampen om tiden när jag var ungefär elva år (se där kom siffran elva tillbaka igen!). Det är den skönlitterära bok som förändrat min syn på världen mest. Under åren som gått har jag läst om den tre eller fyra gånger, senast för min son som nu är elva. Boken handlar om den föräldralösa flickan Momo som lever ett enkelt liv i ruinerna efter en gammal amfitieater. Hon har en sällsynt förmåga att lyssna på människorna i byn, locka fram deras innersta längtan, och hon blir mycket omtyckt.

I staden härjar också en hemlig liga, bestående av grå herrar som lever på människornas tid. Varje timme är en vacker blomma. De grå herrarna torkar blommorna och rullar ihop dem till cigarrer som de måste röka för att hålla sig vid liv.

När jag läste boken för min son märkte jag att han blev lite rastlös under vissa stycken i boken som inte har åldrats så bra: den innehåller bland annat en del långrandiga gestaltningar av lekar. Även det säger en del om hur tiden förändras. Vi är otåligare idag och jag misstänker att en sådan scen hade kortats om boken hade skrivits idag.

Men de filosofiska tankarna håller lika väl idag som 1973 då boken skrevs. Ende kritiserar ett samhälle där allt ska vara så effektivt som möjligt, där det inte finns tid för eftertanke och kreativitet.

Jag ser inga tecken på att mänskligheten har lärt sig något av Endes bok. När jag googlar på ordet tidstjuvar får jag bland annat träff på en rubrik från tidningen Du & jobbet, skriven 2014: ”Det här jobbets fem största tidstjuvar”. Artikeln baseras på en undersökning gjord av den amerikanska jobb- och lönesajten salary.com och en av dessa fem tidstjuvar är ”kollegor”. Så här står det: ”Irriterande arbetskamrater och fikasnack är huvudskälet till att värdefull arbetstid går förlorad, enligt 24 procent.”

Även om jag förstår tanken med att ovidkommande småprat kan vara irriterande när du vill få något gjort, är det ändå något sorgligt med idén om att kontakten med andra människor är slöseri med tid. I Momo gestaltas ett möte mellan den medelålders frisören Fusi och en av de grå herrarna. Den gråe herrn visar herr Fusi en snillrik uträkning av hur mycket tid herr Fusi ”slösar bort” genom att småprata med kunder, besöka sin gamla mor, ta hand om en undulat och umgås med vänner och en hemlig flickvän. Den gråe herrn skriver sin uträkning på den immiga spegeln i frisörsalongen och herr Fusi blir så imponerad att han blir ett lätt byte. När den gråe herrn har övertalat herr Fusi att låta tidsparkassan förvalta den tid som han slösar på onödigheter, försvinner han och efterlämnar bara några blå rökslingor.

Och det var först när röken var helt borta som herr Fusi började känna sig bättre igen. Men i samma tempo som röken löstes upp försvann också de där uträkningarna på spegeln. Och när de till slut var helt borta hade också minnet av den gråe besökaren försvunnit helt ur herr Fusis hjärna – minnet av besökaren alltså, men inte av beslutet. Det var bara det att han nu trodde att det var han själv som fattat det. Föresatsen om att i fortsättningen spara tid för att någon gång i framtiden kunna börja ett nytt och bättre liv satt fast som en kardborre i hans själ.

(Momo eller kampen om tiden, s. 82).

Om barns tidsuppfattning (i synnerhet barn med diagnos)

Sonen som jag läste Momo för har en mycket selektiv tidsuppfattning. Barn lever i nuet på ett sätt som skiljer dem från oss vuxna, eftersom vi genom vår livserfarenhet och mognad har lärt oss att tänka framåt. De har svårt att föreställa sig att de kommer att vara hungriga eller kissnödiga om en timme och därför händer det att du sitter på en motorväg eller på en fullsatt tunnelbana med ett skrikande barn.

När min son var nio fick han diagnosen Aspergers syndrom, en diagnos som fortfarande gick att få 2017. Numera säger man autismspektrumtillstånd (AST) eller autism spectrum disorder (ASD). Andra kallar det högfungerande autism, men jag fortsätter gärna att säga Aspergers eftersom det enligt min uppfattning är lättare att förstå. Han är mycket intelligent och kan bli extremt fokuserad när han är intresserad av något, men har inget som helst intresse av att lära sig saker om han inte anser att han har goda skäl till det. Ett kriterium för att få diagnosen är normal eller hög intelligens men signifikant nedsatt social interaktionsförmåga. Det är vanligt bland personer med Asperger att ha dålig tidsuppfattning. Därför erbjuds vi flera olika hjälpmedel, till exempel pedagogiska scheman och en så kallad ”time-timer”: en liten ”pelare” som tydligt visar hur tiden går. Mer än något annat behöver min son rutiner så att han vet exakt vad han ska göra. Han är inte flexibel och han gillar inte överraskningar.

Våra vardagar fungerar någorlunda, men sonen kommer ofta lite för sent till skolan eftersom tiden aldrig tycks räcka till trots noggranna rutiner. Han är extremt motivationsstyrd och väldigt bestämd över att om han behöver tänka klart en tanke, då får skolan minsann vänta. Då struntar han i om han kommer för sent, för egentligen förstår han inte varför han måste gå till skolan fem dagar i veckan. Det enda han vill göra är att sitta vid datorn eller telefonen och programmera spel eller se/göra film.

Om han har en extra känslig eller trött dag sitter ingen strumpa rätt och de små storlekslapparna innanför tröjan gör den omöjlig att bära. Morgnarna är en kamp mot klockan och det är rejält utmattande att behöva tjata för att få honom att genomföra varje moment, från uppstigning och frukost till påklädning och tandborstning.

Samtidigt förstår jag honom så väl. Varför måste han tränga undan alla inspirerande tankar för att hinna i tid till skolan där de ändå bara pratar om sådant som han inte förstår meningen med? Det är inlärda regler och överenskommelser, ett samhällskontrakt, som gör att jag och hans pappa ändå måste tjata för att han ska genomföra sina plikter.

Bilderböcker om tid

Funderingarna kring sonens tidsuppfattning fick mig att associera vidare. Hur många morgnar har vi inte drömt om en klocka som kan sakta in tiden så att jag kan slippa den panikartade känslan när vi är försenade till skolan, trots noggranna förberedelser? Ibland bara måste sonen lägga sig på golvet och ”ladda om”. Om han inte är i balans behöver han tid att gå runt och tänka innan han är redo att klä på sig eller borsta tänderna.

Jag ville skriva om ett barn som liknar min son eftersom jag vet att vi inte är ensamma. Även barn utan diagnos bör kunna känna igen sig i den huvudperson som jag har skapat – Valter. I mitt manus har jag valt att inte skriva något uttalat om att Valter har en diagnos eftersom jag inte vill att det ska vara en tillrättalagd bok där de uppfostrande eller utbildande ambitionerna lyser igenom. Med risk för att låta pretentiös: Jag vill att mitt manus ska vara konstnärligt fritt.

Manuset har vetenskapliga inslag men jag vill låta fantasin styra och inte känna mig låst till att vara vetenskapligt korrekt.

Medan jag filade på mitt synopsis började jag omvärldsbevaka: Förutom Momo – vilka andra barn- och ungdomsböcker finns för att gestalta tidens gång? Jag tänker mest på den filosofiska aspekten av tid: Hur vi använder de dagar vi har till vårt förfogande. Min inventering är inte på något sätt allomfattande, snarare mycket subjektiv. Det finns en del böcker för vuxna som filosoferar om tid, men jag har valt att begränsa min undersökning till böcker för barn och unga.

Samtidigt som av Lisen Adbåge är en rimmad bilderbok om saker på jorden som händer samtidigt:

samtidigt som Adjan tappar en tand
står en pappa och tröstar sin dotter
samtidigt som Pia matar en and
läser Hanuko ut Harry Potter

Bilderna kompletterar texten. Pappan och dottern befinner sig invid någons sjuksäng. Det livsomvälvande blandas med det vardagliga, och allt sker samtidigt. Någon dör, någon blir kär och någon matar sin hund. Det är en underbar bok i all sin enkelhet.

I Sara Bergmark Elfgrens och Maria Frölichs bilderbok Just nu har vi varandra får vi möta en familj som väntar på besök av kusinerna. De ska komma klockan två och tiden går oändligt långsamt. Sedan zoomar berättelsen ut mot de stora, existentiella frågorna.

Ibland är tiden så långsam. Som när man väntar på bussen. Eller på att någon ska bli frisk.
Ibland går tiden jättefort. Som när vi är på kalas och jag aldrig vill gå hem.
”Tiden går fort när man har roligt’, säger mamma då.”
Fast det är inte sant. Det vet jag.
Tiden går alltid lika fort.
Det bara KÄNNS olika när det är roligt eller tråkigt, sorgligt eller glatt.

Precis som i Samtidigt som berättar bilderna en del av berättelsen. Vi får se tiden både ur ett långt och ett kort perspektiv. Dinosaurier, valar och futuristiska byggnader. En mormor som dör.

Ingen kan stanna tiden, säger mamma.
Inte ens om man verkligen vill.

Jag har också två favoritböcker som handlar om morgonstressen på vardagarna. I klassikern Raska på, Alfons Åberg av Gunilla Bergström tjatar och tjatar pappa på att Alfons ska raska på för att hinna till daghemmet. Men Alfons måste bara bara klä på dockan Lisa, sätta däcket på Mercedesen och laga sin fina djurbok med de mysigt äckliga ormarna… I slutet bestämmer sig Alfons för att trots allt raska på, men då är det pappa som glömmer bort tiden och sitter och läser tidningen fortfarande!

Min vän räven och jag av norska Jill Moursund (översatt av Gunnar Ardelius) börjar på följande sätt:

Mamma är stressad. Hon säger att jag sölar. Hur kan jag vara så långsam? Det undrar både mamma och jag.
– Kan du stanna! skriker mamma till klockan.
Men det gör den inte. Klockan är mammas värsta fiende. Den slutar aldrig att slå. Den låter tick tack tick tack tills mamma säger att hon blir galen.

En sådan morgon kan förstås bara gå illa. Mamman kliver på bussen, men barnet hinner inte med och blir ensamt med sin rävtröja. Tur att räven hoppar ur tröjan och håller henne sällskap.

Pernilla Stalfelt har i Tidenboken från 2017 tagit hjälp från barn för att filosofera kring ämnet tid, och lyckas belysa det från många olika håll och perspektiv. Ordet tid kan ju användas på väldigt många olika sätt. Replikerna på första uppslaget är till exempel:

– Har du tid att tänka lite på tid?
– Öhhhh (kommentar från någon som tittar på sin telefon, min anm)
– Ja! Jag vill. Jag tar mig tid.
– Nej, jag hinner inte. Jag har tvättid.
– Hallå! Vi har fritid. Vi vill.

I sann Stalfelt-anda blandas högt och lågt. Det mesta avhandlas. Går tiden att fånga? Kan man höra den? Kan man springa ifrån tiden? Eller ikapp? Kommer man undan tiden om man sover?

Törnrosa sov i 100 år.
Men tiden gick ändå och rosorna växte över hela slottet. Rosor sover nog inte på nätterna.

Tidens dimensioner är mystiska, men ibland tar de fysiskt uttryck:

Tidens tand och hans kompis rost har gnagt på denna gamla bil. Bilen åldras och förstörs.

Allt som har fysisk form åldras, både saker och människor. Jag har lämnat både barndom och ungdom bakom mig. Jag är medelålders (precis som herr Fusi i Momo). Personer i min egen ålder är gråhåriga och mina vänners barn, som nyss tultade runt i blöjor, är plötsligt i puberteten. Jag får bita mig själv i tungan för att inte göra som äldre släktingar alltid gjorde och säga till barnen: ”vad STOR du har blivit!” Det är något med att gravitationens inverkan på våra kroppar när vi blir äldre, och då syftar jag inte på kroppsvikt eller estetik, att vissa kroppsdelar hänger mer. När jag tittar på hur människor rör sig, tycks de unga liksom flyta lite högre upp medan vi sjunker allt närmare jorden ju äldre vi blir.

Del 3 av essän publiceras om cirka en vecka. Vi ses!

Skrivande

Mitt manus är klart (tror jag) – och en essä om tid

4 november, 2019 @marjaandrea Lämna en kommentar

Vägen till Yasuragi spa i Nacka får symbolisera min okända framtid.

Jag kan idag fira att jag är färdig med mitt ”tidsmanus”! Ja, så färdig jag kan bli just nu i alla fall. Man vet nog aldrig när man är riktigt klar, men en dag är det bara att bestämma sig.

Flera personer har läst: kurskamrater, lärare, sambo, författarvän och, inte minst, min son. Angelica Öhrn, författarvännen, var stenhård vid den sista läsningen. Det tog några veckor innan jag orkade bearbeta allt. Men det är bra med vänner som vågar vara ärliga, annars är risken att förlagens omdömen blir en chock.

Parallellt med manuset fick vi i uppgift att skriva en essä när jag läste Kreativt skrivande 3, Linnéuniversitetet. Det blev en lång text som svävar ut en del (så går det när man måste skriva femton A4 för att få godkänt). Jag funderade på att skicka den till en tidning men den aktuella kroken var inte helt tydlig. Därför ska jag publicera den här på bloggen, uppdelad i mindre delar så att det inte blir så mastigt. Jag lägger upp del 2 om några dagar! Här kommer del 1.

Har du tid?

I mars beslutade EU-parlamentet att de ska stödja ett förslag om slopad övergång mellan vintertid och sommartid. Om något år kommer vi med andra ord inte behöva stiga upp en timme för tidigt på våren men heller inte få en extra sovmorgon på hösten. Utifrån ett hälsoperspektiv kan detta vara bra för många. ”Det är rent av så att risken för stroke och hjärtinfarkt är lite högre dagarna efter den artificiellt förkortade natten på våren”, läser jag i en artikel i tidskriften Forskning och framsteg.

För mig är detta beslut en utmärkt gestaltning av att klocktiden är en konstruktion. Jag tänker annars på tiden som något vi inte kan styra över eftersom de flesta av oss inte kan bestämma när vår tid är slut. När någon föds eller dör brukar klockslaget anges, och jag har alltid sett dessa klockslag som något större än oss själva.

Själv föddes jag klockan 05.11 den elfte i elfte, och jag har hela mitt liv funderat över vad alla dessa elvor kan betyda. Men detta ska inte bli en essä om numerologi. Den ska handla om tid, med inriktning mot berättelser som filosoferar kring tiden på olika sätt.

Tidszoner beror inte enbart på parlamentariska beslut utan på jordens rotation runt solen. Att flyga från Finland till Sverige tar en timme. När du landar är det som om ingen tid har gått eftersom Finland ligger en timme före Sverige. Du flyger klockan nio och landar klockan nio. Hurra, du har vunnit en hel timme, åtminstone i teorin.

Joan Didion skrev i sin bok Ett år av magiskt tänkande om när hon fick besked om att hennes man var död i en hjärtattack. En av hennes första tankar ska ha varit att han ännu inte hade dött i Kalifornien, eftersom delstaten ligger i en tidszon tre timmar senare. Den idén har jag burit med mig sedan jag läste boken. Didions tanke är på ett sätt trösterik men visar också vilken mänsklig konstruktion vår klocktid är.

Under stressiga morgnar, då tiden går alldeles för snabbt, händer det att jag ifrågasätter hela idén om klocktid. Då undrar jag om livet var enklare förr, då solen styrde människans dygn. Jag tänker mig att människorna levde mer i samklang med naturens rytmer. Det är något väldigt onaturligt att väckarklockan skräller igång kvart över sex på morgonen även när det är kolmörkt ute.

Och även om klockorna styr oss, kan vår upplevelse av tid variera stort. Har man roligt går tiden fort, har man tråkigt segar den sig fram. Det där lär vi oss redan som barn. Själv letar jag ständigt efter tecken på tidens relativitet.

Min relation till tiden blev ännu mer komplicerad när jag blev förälder. Jag tvingades bli en tidväktare som styr och ställer med barnen för att de ska genomföra rutiner på bestämda klockslag – från de förhatliga morgnarna då skolan envisas med att börja klockan åtta, till kvällarna då det gäller att komma i säng för att inte nästa morgon ska bli lika kaotisk. Mitt äldsta barn, som oftast högaktningsfullt struntar i klocktiden, är den person som har inspirerat mig mest till denna essä.

Tågtidtabellen förändrade klockan

Med industrialismen kom de mekaniska klockorna, men enligt den idéhistoriska boken Den kupade handen av Bosse Sundin (1991/2006) byggdes klockor redan under antiken. Dessa klockor hade inte som främsta syfte att mäta tid. Komplicerade kugghjulsmekanismer skapades för att återge astronomiska data och mäta himlakroppars rörelser.

En teori är att de första tidmätningarna gjordes i kloster, i syfte att befästa de speciella rutiner som upprepades varje dag, då tiden skulle delas mellan arbete, studier, bön och sömn.

Bosse Sundin citerar också den amerikanska sociologen Lewis Mumford som hävdade att klockan är den moderna industriålderns nyckelmaskin:

… här var ett nytt slags maskin, i vilken kraftkällan och kraftöverföringen var av sådant slag, att de garanterade en jämn ström av energi genom verket och möjliggjorde regelbunden produktion och en standardiserad produkt.

Den standardiserade produkt som Mumford syftar på är timmen – och senare även minuten och sekunden.

Den standardiserade tiden blev något abstrakt som löper oberoende av naturen, oberoende av växlingar mellan ljus och mörker, mellan vinter, vår, sommar och höst. Den mekaniska tiden flyter utan att påverkas av människans och naturens organiskt framvuxna rytm. Klockan (…) härskar över dagen från det ögonblick man stiger upp till dess man går till sängs.

Med de elektriska lamporna försvann alltså naturens rytm. Mumford skrev:

Uppfattar man tiden, inte som en följd av erfarenheter, utan som en samling timmar, minuter och sekunder, uppstår vanan att räkna tid och spara tid. Tiden antog karaktären av ett slutet rum. De kunde delas och den kunde fyllas ut, den kunde till och med utvidgas genom att man uppfann arbetsbesparande hjälpmedel. Den abstrakta tiden blev den nya ramen för livet. Till och med de organiska funktionerna reglerades av den. Man åt inte när man kände sig hungrig utan när man fick befallning av klockan, man sov inte när man var trött, utan när klockan tillät det.

Fram till mitten av 1800-talet hade varje ort sin egen lokala tid som utgick från att klockan var tolv när solen stod som högst. Arbete utomhus anpassades efter solljuset och andra aspekter som när korna skulle mjölkas och när daggen hade gått ur gräset. Sedan kom det elektriska ljuset och förändrade möjligheterna att använda tiden, men det var järnvägsnätet som ledde till beslutet om en gemensam normaltid. Tågtidtabellerna blev alltför svårhanterliga när varje ort hade sin egen lokala tid.

Enligt den tidigare nämnda artikeln i Forskning & Framsteg infördes sommartid i Sverige första gången 1916, mitt under brinnande krig. Tyskland hade bestämt sig för att ställa om klockorna för att spara in på belysningskostnader, något som bland annat störde telegrafförbindelserna. Sverige, Norge och Danmark förhandlade tillsammans och bestämde sig för att införa samma tidsomställning. Det blev inte populärt, och försöket gjordes inte om året därpå. Det dröjde några år med olika vändor innan de beslut fattades som ledde till dagens tideräkning, den som alltså är på väg att revideras ännu en gång.

Nog om byråkrati. I nästa inlägg ska jag skriva om tid ur ett mer filosofiskt perspektiv.

Läs del 2 av essän här och del 3 här.

Ordinsamling

månadsarkiv: november 2019