MIn dotter hade skaparflow i morse.
Idag tittade jag på min 7-åriga dotter som hade världens skaparflow och tänkte att jag måste inspireras av henne nu när jag laddar för att skriva färdigt mitt manus (jag vet att jag tjatar om detta, men när distraktionerna haglar är det djävulskt svårt).
För att knyta an till tid och kreativitet publicerar jag här ett nyskrivet utdrag ur den essä som är en av mina examensuppgifter på Kreativt skrivande 3:
Mina insikter av att skriva om tid
Jag gav mig in på ämnet tid med några olika intentioner: Att berätta om ett barn som tänker annorlunda, att ifrågasätta vår stressade samtid där allt ska vara mätbart så att utrymmet för kreativitet minskar, samt att själv lära mig mer om fysik. De fysiska teorierna är fortfarande svåra att greppa för mig, men de är också fascinerande. Om fysikerna har räknat ut att tiden är relativ måste det väl vara sant? Jag har drömt om platser och människor som dykt upp i mitt liv först flera år senare. Det år jag träffade mannen i mitt liv bodde han på en folkhögskola. När jag hälsade på honom kände jag igen platsen trots att jag aldrig hade varit där, och jag visste att jag hade sett den i en dröm. Jag drömde också om en baby med dunmjukt huvud innan jag visste att jag var gravid. Dessa föraningar har gjort mig till något av en agnostiker; jag utesluter inte att det finns dimensioner som inte ryms i våra ”tankenormer”.
Jag strävar efter vardagsmagi i mitt skrivande. Jag gillar vardagliga miljöer som får en magisk skruv. I skrivande stund försöker jag avsluta min berättelse om Valter och ”maktklockan” och har ett dilemma: Om min huvudperson Valter verkligen rubbar tiden bör det ju påverka hela världen. Vad skulle hända om någon uppfann en sådan klocka som den Valter hittade hos sin mormor och morfar? Det mest sannolika, tror jag, är att personen i fråga skulle tystas av militären eller någon dold makthavare. Men vill jag skriva om världskonspirationer? Njae. Jag vill bara skriva om vardagsmagi som förhöjer livet och som, i detta manus fall, hyllar ett barn som är som min son.
I skrivande stund är det läggdags. Som vanligt tar det lång tid att slita sonen från mobilen, och som vanligt måste han fantisera en lång stund innan han kan börja genomföra alla kvällsritualer som också ska följa ett mönster som han har bestämt.
Å ena sidan vill sonen ha rutinerna likadana varje kväll. Å andra sidan ska tiden vara på hans villkor och han kan stretcha ut den hur långt som helst om han behöver tänka klart en av sina tankar. ”Vänta”, ”en sekund”, ”jag ska bara” är fraser vi hör flera gånger dagligen. Att sitta och vänta på honom är påfrestande och ibland känner jag att jag måste använda detta väntans limbo mer effektivt, så som jag gör just nu, genom att skriva på essän medan jag väntar. Multitasking har länge ansetts vara en dygd och jag kan till exempel känna mig oerhört effektiv när jag handlar mat via en app på mobilen medan jag sitter på tunnelbanan eller ställer in matlådan i mikron och går på toa medan maten värms.
Det är så de flesta av oss lever, särskilt när vi har yngre barn och försöker få alla delar i livet att fungera. På sätt och vis är det skönt att kunna utnyttja luckorna som uppstår i vardagen.
Men jag vet också ju att det är nyttigt och vilsamt för hjärnan att ibland ”göra ingenting”. Att barn som har lite tråkigt blir mer kreativa. Fraser av den sorten används flitigt av diverse förståsigpåare.
Kreativitetens väsen är i sig tidskrävande. Den kräver ofta utrymme i form av tid och kan inte klämmas in medan maten värms i mikron. Idéer kommer sällan direkt, utan man får göra en beställning till sitt undermedvetna och sedan vänta. För mig dyker idéer ofta upp när jag duschar på morgonen eller när jag promenerar. Många vittnar om att de blir mer kreativa på semestern när hjärnan har vilat och ställt om.
Det är vanligt att författare avsätter tid för att skriva, även när de inte är inspirerade. Stephen King går upp klockan fyra varje morgon och sätter sig och skriver ett par timmar. De flesta av oss måste försörja oss på annat än det skönlitterära skrivandet, och när det är mycket annat att tänka trillar jag lätt ur skrivarbubblan. När jag försöker återvända går det enormt trögt, varje mening är en plåga. Det är först när jag har en någorlunda stor rymd av fri tid och en känsla av att jag inte kommer att bli störd som jag kommer igång på riktigt.
En del har skrivardagar då de är lediga från sina vanliga jobb och då skrivandet är heligt. Jag läste till exempel nyligen ett inlägg på Debutantbloggen av Ina Lagerwall, min före detta kurskamrat på Linnéuniversitetet, där hon berättar att hon skriver varje onsdag mellan 8 och 12. Då är hon ledig från sitt jobb som bibliotekarie. Kanske måste jag också bli bättre på att vakta min egen skrivtid. Kanske behöver jag avsätta en förmiddag i veckan åt enbart skrivandet, och under de timmarna stänga av alla distraktioner.
Jag tänker att en person som min son där har en fördel: När han är riktigt fokuserad på något betyder störningar ingenting. Jag måste härma honom mer.
