Kreativitetskurs del 3 – om Cameron, Gud och pengar

Väckarklocka och mynt
Tid är pengar. Kan man köpa sig skrivtid? Foto: Pixabay

Ännu en vecka som deltagare på Julia Camerons kreativitetskurs (jag läser boken ”Öka din kreativitet” från 1992 kapitel för kapitel) har passerat. Jag har märkt att några av mina bloggläsare finner intresse i mina insikter från denna kurs, kanske för egen inspiration. Därför har jag lagt till en tagg längst ner under det här inlägget som heter #Cameronkurs – det ger möjlighet att läsa alla inlägg om kursen i efterhand.

Jag skriver personligt utifrån mina egna erfarenheter och har inte alltid varit jätteduktig på att se bloggläsaren framför mig, men jag hoppas att ni kan överföra mina erfarenheter till era egna.

Jag plockar råd och uppgifter från lite olika håll i boken och följer inte kursen slaviskt.

Vecka 2 har jag uppmanats att morgon och kväll läsa de grundprinciper som hon skrivit i början av boken. Jag har inte gjort det, men jag skrev ner dem i min skrivbok för hand, liksom för att pränta in orden, likt en skolelev som har kvarsittning och tvingas skriva samma mening om och om igen.

Några exempel:

”Kreativiteten är naturens ordning. Liv är energi: ren, kreativ energi.”

”När vi öppnar oss själva för vår kreativitet öppnar vi oss för skaparens kreativitet inom oss och våra liv.”

”Våra kreativa drömmar och vår kreativa längtan springer  ur en gudomlig källa. När vi rör oss mot våra drömmar närmar vi oss vår gudomlighet.”

Jag förstår att en del har kräkts och har slutat läsa vid det här laget. Om jag inte var i sådant behov av att hitta min kreativitet hade jag kanske också gjort det. Men Cameron förklarar att hon med ordet ”Gud” menar en ordnad rörelse, ett flöde, eller kreativ energi.

För mig handlar det om att lita på att idéerna kommer till mig. Jag är inte troende i klassisk mening men kallar mig agnostiker – jag är öppen för allt och tror i någon mån att det mesta har en mening och att vi lär oss något av våra motgångar. Detta gör det inte mindre svårt att förstå varför en del människor utsätts för ofattbart lidande. Men kanske just för dessa människors skull har vi som är mer lyckligt lottade en skyldighet att försöka forma våra liv så att vi mår bra.

Och är du en kreativ person mår du bäst av att skapa. Detta räcker för att jag ska köpa Camerons ordval.

Grundprinciperna går sammanfattningsvis ut på att få tillgång till kreativitetens källa. Att kasta sig ut och våga lita på att det kommer att gå vägen. Det är supersvårt! Det är ju där jag har gått och trampat hela mitt liv!

Några andra exempel på uppgifter under vecka 2 är att skriva upp tjugo saker som jag tycker om att göra och fundera över hur många av dessa saker jag gör idag. Jag kan konstatera att mitt problem på det området inte är så stort, jag hinner träna, träffa vänner emellanåt, och jag vill ju vara med mina barn mycket även om det innebär att jag får offra annat. Men visst skulle jag vilja åka skidor mer och bada mer i havet.

Framför allt skulle jag vilja ha mer stålar, en buffert som gav mig skrivro, men jag spelar inte ens på lotto. Så jag fortsätter att kämpa på i motvind.

Apropå det lyssnade jag på Lundströms bokradio i P1 där författaren Colson Whitehead berättade att han byter arbete mot skrivtid: En såld frilansartikel ger tre skrivdagar, en termins undervisande ger tre månaders skrivtid. Det kanske vore något att ta till sig av?

Jag har i alla fall varit en duktig elev när det gäller att skriva mina morgonsidor (även om de i dag blev eftermiddagssidor). Jag har gjort research för att fördjupa barnboken som jag påbörjade. Snigelstegen fortsätter framåt.

Share

Ett annat liv som lyxhustru eller biologiforskare

Snigel som gör spår på asfalt
Snigelsteg framåt mot en mer kreativ tillvaro.

En veckas kreativitetskurs har passerat. (Här är en länk till förra inlägget).

Julia Cameron uppmanar mig att sätta klockan tidigt varje morgon och skriva tre sidor. Men i novembemörkret klarar jag inte att gå upp halv sex på morgnarna, jag behöver min sömn för att klara de tuffa morgnarna. Istället har jag skrivit när jag lämnat barnen, oftast på mitt frilanskontor. Först då känner jag ro. Vardagsmorgnar är förknippade med en enorm press eftersom min son inte förstår eller inte bryr sig om tid (en del av hans Aspergerdiagnos). Därtill är hans lillasyster enormt morgontrött. När sambon jobbar dag måste jag få dem båda till skolan klockan åtta. Jag kan avslöja att vi ganska ofta kommer fem-tio över…

Alla dagar den här veckan har jag ändå skrivit mellan tre och fem A5-sidor i min dagbok med lila plyschomslag.

Morgonskrivandet har gett resultat i att jag har skrivit några sidor på en barnbok som handlar om våra morgnar. Jag söker fortfarande efter källan till mitt självtvivel. Jag har försökt svara på några av bokens frågor och uppaningar. En sådan är till exempel att upprätta ett ”monstermuseum” över personer i mitt förflutna som har försökt hämma min kreativitet. En annan uppgift är att hylla dem som har uppmuntrat mig.

Faktum är att uppmuntrarna har varit många fler. Mitt största monster är min bittra gymnasielärare i svenska som sa att det inte var någon idé att skriva skönlitterära uppsatser eftersom de ändå aldrig blev bra. Kanske dog något i mig när han sa det.

En annan uppgift i boken att lista drömyrken. Yrken jag skulle kunna tänka mig att ha i en parallell verklighet.

Först kom jag bara på konstnärliga yrken som författare (förstås), illustratör och skådespelare (ger möjligheten att leva många liv), men sedan skrev jag också ”lyxhustru/lottovinnare som inte behöver oroa mig för försörjningen” (HAHA) och ”biologiforskare som undersöker exotiska växter i regnskogen och lever nära naturen”. Idag kom jag också på att jag gärna skulle vara psykolog.

Och vad vill jag säga med detta? Att allt man lägger energi på växer. Jag måste fortsätta att ge mig själv skrivtid och jag måste fortsätta att gräva djupare.

Vi ses om några dagar igen!

Share

Tillbaka till kreativiteten

Julia Camerons bok Öka din kreativitet
Julia Camerons bok kom 1992, vilket förklarar utseendet.

Nu ska jag hitta tillbaka till min kreativitet med hjälp av en ful självhjälpsbok!

Jag har haft en svacka. Trots att jag hela tiden har fortsatt att skriva har det under en period känts väldigt motigt och tungt. Frilanslivet har också känts motigt. Fastän jag älskar att själv kunna bestämma hur jag organiserar mitt arbete och var och när jag jobbar tär det att ständigt behöva söka nya uppdrag. Det värsta är när jag vet att jag egentligen hade kunnat göra ett bättre jobb, men gör missar på grund av trötthet, stress eller missförstånd. Då tenderar jag att bli arg på mig själv för att jag har varit slarvig. Som frilans är du ju aldrig bättre än ditt senaste jobb. Det är svårt att ha dåliga dagar.

Jag behövde en nytändning och googlade efter inspiration. Julia Camerons namn kom snart upp. Hennes bok ”Lusten att skriva” var (frivillig) kurslitteratur när jag läste Kreativt skrivande 2 på Linnéuniversitetet, men jag fick aldrig tag i den eftersom den är slut överallt. Däremot hittade jag ”Öka din kreativitet” i min bokhylla. Min sambo köpte den för tjugo år sedan och det var rena turen att han inte har lämnat den till Stadsmissionen i någon utrensning.

Snobbig som jag är har jag rynkat på näsan åt boken, så som jag har fått lära mig att man ska göra åt självhjälpsböcker. Jag har förknippat den sortens böcker med ytlig new age och en nyliberal anda i stil med ”bara du TÄNKER rätt så kan du lyckas”.

Men Camerons bok är inte ytlig. Kanske är det tajmingen. Den är precis vad jag behöver just nu. Jag bryr mig inte om vissa flummiga inslag.

kontrakt kreativitet ur Julia Camerons bok
Det här kontraktet har jag skrivit på. Det är bindande.

Själva boken är en kurs i att tänka mer kreativt, och det är inte så lätt som man kanske kan tro.  Du måste jobba med dig själv och hitta orsaken till dina blockeringar.

Cameron listar några typiska ursäkter för att inte använda sin kreativitet, till exempel ”det är för sent” eller ”jag ska vänta tills jag har tillräckligt med pengar”.

Själv träffades jag mest av de här punkterna:

  • Sluta tänka ”Det är bara egoism” när du längtar efter en mer kreativ tillvaro
  • Sluta intala dig själv att kreativitet är en lyx och att du borde vara tacksam för det du har.

Varför vågar jag inte ta plats som konstnär, vad är jag rädd för?

Camerons första uppmaning är morgonskrivande. Varje morgon ska jag skriva tre sidor, om vad som helst, helt ocensurerat och ingen annan än jag själv ska läsa det. Dessutom ska jag varje vecka ha en ”konstnärsträff” med mig själv.

Kursen börjar måndag morgon, 13 november 2017.

Okej, nu kör jag!

Share

Brukstexter och ”riktiga” böcker

Clementiner
Nej, ”Mandarinerna” är inte en bok om frukt!

Jag läser om ”Mandarinerna” av Simone de Beauvoir just nu. Jag läste den i 20-årsåldern senast och gillar den lika mycket idag. Det är en tjock pappersbok (776 sidor) som jag inte kan ta med mig på tunnelbanan, så jag läser andra böcker parallellt.

Att ta sig an tjocka böcker kräver både tid och tålamod, men ibland känns tajmingen rätt. Jag har bestämt mig för att inte stressa med boken, den får ta sin tid. Och den är så bra; jag har inga problem att komma in och ut ur texten trots långa kapitel (som jag ofta måste avbryta mitt i). Boken utspelar sig i Frankrike precis efter andra världskrigets slut. Det är något trösterikt i att läsa om en annan, men inte så avlägsen tid. Det är så lätt att fastna i allt elände som händer i nuet.

Den här sortens läsande ger mig perspektiv. Människor har i alla tider kämpat med livet, kärleken, ansvaret, vanmakten, politiken, sorgen.

Personerna i boken lever fria, resande liv och tänker, drömmer och diskuterar. Samtidigt som det finns så mycket livslust lever de i skuggan av fasansfulla minnen från kriget. Huvudpersonens dotter har till exempel haft en judisk pojkvän som har blivit mördad. Där jag läser just nu har USA just fällt bomben över Hiroshima.

Dessutom älskar jag de skarpa iakttagelserna av ytliga människor: ”Som barn tyckte jag att en lärarinna var en mycket mer framstående person än en hertiginna eller en miljonär och denna rangordning hade knappast förändrats. Allt medan Claudie föreställde sig att den största lycka som Einstein hade kunnat drömma om skulle ha varit mottagen i hennes salong. Vi kunde knappast förstå varandra.”

Boken är översatt till svenska av en annan favoritförfattare, Åsa Moberg (i samarbete med Adam Inczèdy-Gombos). Även Åsa Mobergs skrivande präglade mig när jag var i tjugoårsåldern. Jag hittade hennes bok ”Om sorg och kärlek” på biblioteket och visste inget om den, men fastnade för de första meningarna (det är underbart att gå runt och välja böcker på det sättet, använda sin magkänsla och ta hem de böcker man fastnar för utan att ha några förutfattade meningar). Jag minns att jag var alldeles tagen och grät jättemycket när jag läste den. Jag måste läsa om den så fort jag är klar med ”Mandarinerna”! Jag ska också läsa Åsa Mobergs senaste bok ”Livet” så snart jag hinner. Måste nog läsa allt jag missat av henne!

Men för att återgå till ”Mandarinerna”: Eftersom flera av personerna däri är författare och journalister handlar den en hel del om skrivande. Jag fastnade vid ett stycke där författaren och journalisten Henri lider av skrivkramp och säger att han visserligen skriver artiklar, men det är ”brukstexter”, medan böcker är ”på riktigt”.

Det träffade mig rakt i hjärtat. Tjugoåringen som läste ovan nämnda böcker hade samma drömmar som fyrtioplussaren har idag.

Jag kan inte släppa tanken på att skriva något ”riktigt”. Det vill säga något som som lever kvar, något som lämnar spår.

Men samtidigt; TVIVLET. Meningslösheten. Alla dessa människor som vill skriva, alla dessa människor som ger ut böcker som glöms bort.

Mitt problem är att jag har haft svårt att hitta en sammanhängande story. Nu har jag ett råmanus som jag skriver om (jag skrev om det här). Men ROLIGT är det sällan. Jag tänker på alla människor som hävdar att de ”älskar att skriva”. Jag vet inte jag. För mig är det fria skrivandet ofta ett tvång. En inre rastlöshet som pockar och tjatar. Jag prokrastinerar mycket. Hittar ursäkter, som att barnen tar mycket tid. Det gör de ju. Men lite tid har jag ju. Jag har inga ursäkter kvar längre.

Share