Jag var tjugo år när jag började jobba på Lidingö Tidning som reporter. Det var en ypperlig journalistskola där jag mötte många inspirerande människor (till exempel Ernst-Hugo Järegård – en dag ska jag leta upp artikeln i Kungliga Bibliotekets arkiv eftersom jag har tappat bort mitt exemplar).
Men det var ett sidospår. Jag var alltså i tjugoårsåldern. Att jag skulle bli fyrtio en dag kändes oändligt avlägset, tills en dag då jag skickades till Millesgården för att skriva en artikel om en konstnär som fått ett stipendium. Jag småpratade lite med henne och tyckte att hon verkade cool. Jag har alltid dragits till konstnärer. Jag frågade hur gammal hon var och hon svarade att hon var fyrtiotvå. FYRTIOTVÅ! Det var ju JÄTTEGAMMALT! Kunde man fortfarande vara så cool när man var så gammal?
Jag vet att det låter komiskt för er som liksom jag har fyllt fyrtio, men så känns det när du är ung. Jag behövde fylla tjugofem innan jag började begripa att mina föräldrar var samma människor som de varit när de var unga.
Världen förändras snabbt…
Ett stycke i kapitel 8 i Julia Camerons ”Öka din kreativitet” handlar om ålder. Förutom att hon räknar upp kändisar som slagit igenom efter fyrtio, femtio och till och med sjuttio, så skriver hon ”Hur gammal kommer jag att vara när jag har lärt mig att spela piano? Svar: Lika gammal som jag skulle ha varit om jag inte gjorde det.”
Det är ju så: Om du inte dör kommer du att fortsätta att leva i många år till, och då är det lika bra att du gör det du känner starkt för.
En annan tanke: Härom dagen intervjuade jag forskaren Carl Heath som bland annat sa: ”Dagens pensionssystem utformades när medellivslängden var under 65 år. Många dog innan de hann ta ut sin pension. Idag är medellivslängden 88 år. De flesta kommer att hinna med både en andra och en tredje karriär. Varje år förlorar vi ungefär 300 000 jobb, men varje år tillkommer ännu fler jobb. Men det är inte samma jobb som de som försvann.”
Med det sagt: Min förhoppning är att fler människor ska släppa sin åldersångest och känna efter: Vad brinner de för, hur jobbar de bäst? Detta kanske inte alltid leder till karriärer som konstnärer, men även en hobbyverksamhet kan göra en människa gladare, och den glädjen spiller över i yrkeslivet.
Du väljer vad som är coolt!
Det har också debatterats en del om att rekryteringsfirmor är åldersfixerade och enbart vill ha chefer som är max 38 år. En motivering ska vara att äldre personer har svårare att anpassa sig till snabba förändringar. Det är förstås fördomsfullt – jag tror att anpassningsförmåga mer handlar om personlighet än om ålder. Däremot kanske äldre inte är lika måna om att vara till lags och vet vad de vill, och kan därför vara lite jobbigare?
Jag tycker att fler borde tänka mindre på hur de klättrar på den traditionella karriärstegen och mer på vad som får dem att känna att de gör något meningsfullt.
Eller som Patsy Stone från Absolutely Fabulous/Helt hysteriskt säger på bilden ovan: ”Whatever i choose is cool is cool because I am cool”.
Jag väljer att vara optimistisk. Kanske är digitaliseringen med alla dess omställningar rent av en chans till attitydförändring? Vissa traditonella hierarkier kanske är på väg att rasa? Metoo-rörelsen är ju ett exempel på hur attityderna till maktmissbruk håller på att förändras.
Och inte kan vi bara slänga bort en massa friska människor bara för att de passerat 38? Det är rent av omöjligt. Samhällets ekonomi skulle rasa om den äldre delen av befolkingen gick sysslolös i 50 år.
