I måndags lämnade jag in min sista essä till min (kanske) sista Kreativt skrivande-kurs på Linnéuniversitetet. Kommande måndag (3 maj) ska jag lämna in det skönlitterära slutprojektet i preliminär version. Det går visst att putsa hur mycket som helst på texten … Men sedan är jag klar! (Vad jag får för sorts examen vet jag faktiskt inte, jag skrev en master förut men tror jag saknar några avancerade kurser för detta).

Det ska – faktiskt – bli skönt att inte gå någon skrivarkurs i höst. Just nu känns det som att jag kommer att klara att fortsätta skriva utan deadlines.

Essän handlar om mitt kreativa sökande de senaste åren, det som delvis har dokumenterats här på bloggen. Här är de första 4 sidorna (essän är sammanlagt på 21 A4-sidor).

Mätbarheten

Två starka röster i min hjärna är i konflikt med varandra. Den ena rösten drömmer om ett mer konstnärligt liv. I detta liv har jag balans mellan fokuserat skapande och inspirerande resor och möten. Det finns tid och luft omkring mig. 

Den andra rösten frågar varför vad det är för nytta med mitt skapande och vem som vill läsa mina påhittade historier. Vilken ROI jag får ut om jag investerar i min dyrbara tid i för att skriva texter som ingen har frågat efter?

ROI betyder Return of Investment och är ett begrepp som vanligtvis används inom marknadskommunikation och reklam. Det innebär att alla investeringar ska motiveras med vad de ger tillbaka, oftast i form av rena pengar, men ett företag kan också investera i att exempelvis förknippas med vissa värderingar, ”bygga sitt varumärke”.

Många använder begreppet investera utan att tänka särskilt mycket på att det är ett ekonomiskt begrepp. Det är vanligt att man pratar om att till exempel investera i sig själv genom att gå upp en timme tidigare för att hinna träna, eller att se en kvällskurs som en investering i sin karriär. 

Allt som kräver någon form av uppoffring ska i slutändan leda till man vinner något, i ovanstående fall kanske en hälsosammare kropp eller en högre lön på grund av ökad kompetens. Det vill säga: att bli en mer konkurrenskraftig individ på en marknad.

Nutidens vurm för mätbarhet kan härledas till det kapitalistiska samhället i allmänhet, där vi alla har krav på oss att vara lönsamma medborgare. Att inte kunna bidra till samhället är förknippat med skam. 

Sedan 1990-talet har också välfärdens lönsamhet mätts i siffror. 1991 myntades begreppet New Public Management inom den offentliga sektorn. Det innebär i korthet att även vård, omsorg och skola ska mätas i lönsamhetstermer. NPM har blivit en starkt ideologisk fråga.

Samtidigt pågår ett paradigmskifte inom industrin. Många yrken försvinner eftersom det är effektivare att robotar och maskiner utför dem. Det känns ibland som om vi människor försöker härma robotarna och tävla med dem genom att vara lika effektiva. Något som naturligtvis är dömt att misslyckas. 

Det är säkert ingen originell tanke, men borde inte vi människor sluta härma robotarna och lägga mer fokus på det som är genuint mänskligt, det som skiljer oss från robotarna? Visserligen är robotar numera bra på att härma både konstverk och hitlåtar, men jag måste tro på att vi människor har ett känsloregister som inte går att programmera in. Äkta kreativitet borde därför vara något genuint mänskligt. Tror jag.

I essäboken Det som muser viskat – Sju frågor och hundra svar om skapande och kreativitet från 2002 undersöker Nina Burton kreativitetens väsen. Hon citerar till exempel Arthur Koestler som menar att även djur har en nyfikenhet och törst efter spänning och erfarenhet, men det finns saker som skiljer oss från djuren. 

I skrivande stund har coronaåret 2020 precis passerat. Min och många andras förhoppning är att pandemin ska leda till att fler får upp ögonen för att livet har andra dimensioner än dem som går att mäta. Nu när många av oss (inte vårdpersonalen) har fått mer tid att förfoga över har många börjat reflektera över vad som är viktigt i livet. Dödens närvaro har i bästa fall samma effekt, att människor försöker ägna sin begränsade tid åt sådant som verkligen betyder något. 

Filosofen Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans (2019) frågar varför allt i samhället måste vara evidensbaserat. Hennes tes är att det finns värden som inte kan mätas, värden som har med mänskliga relationer att göra. Ändå har NPM försökt göra siffror av allt. I början av sin bok citerar Bornemark ett par olika välfärdsarbetare, bland annat en chef inom äldreomsorgen som har varit på en konferens: 

Redovisningen avslutas med att föreläsaren ger råd till deltagarna om hur de ska lyckas med att skapa goda resultat i de öppna jämförelserna. Att verkligen ta sig tid att rapportera in i systemen är viktigast: ’Vad ni än gör, vårda era kvalitetsregister!’ står det på den sista powerpoint-bilden. Och jag som trodde det var de äldre vi skulle vårda.

(Bornemark, s. 28)

Tiden vi lever i kallas ofta senmodern. Om moderniteten kännetecknades av att politiken skulle lösa samhällets problem och därmed skapa en solidaritetskänsla mellan människor, så har vi i senmodernitetens tid blivit mer inriktade på individens personliga ansvar. 

Jonna Bornemark refererar till några filosofer för att presentera sin tes om det omätbaras renässans. En av dessa är Giordano Bruno (1548–1600). 

I hans tänkande återfinns en magi som inte ska förstås som förmågan att bryta mot naturlagar, vilket magi allt för ofta förstås som idag. Istället är det en magi som presenterar världen som levande snarare än som mekanisk, men som inte desto mindre är nära förbunden med den gryende vetenskapen. Brunos tänkande är därför spännande att sätta i dialog med samtida (natur)vetenskap och dess förståelse för kalkylerbarhet, liv och materia.

(Bornemark, s. 11)

Bornemark citerar även sociologen och ekonomen Max Weber (1864–1920), som talade om att modernismen har medfört en avförtrollning av världen. När allt går att mäta, ta reda på och beräkna har vi förlorat något, en hemlighetsfull och okänd dimension och syn på världen. 

Hösten 2020 hade Lisa Langseths tv-serie Kärlek & anarki premiär på Netflix. Seriens huvudperson är den framgångsrika förändringskonsulten Sofie som är utbildad på Handelshögskolan. Sofie kommer till ett bokförlag med uppdraget att effektivisera och digitalisera deras verksamhet. På förlaget råder ett kreativt kaos som skiljer sig tvärt från de miljöer Sofie är van vid. Hon har bara arbetat på företag där allt ska mätas och räknas. På förlaget går man på känsla. Inga läsarundersökningar görs inför bokutgivningar. Kontoret där Sofie ska arbeta är överbelamrat med böcker. 

Man förstår snart att något saknas i Sofies perfekta liv. När hon blir påkommen i en pinsam situation av en ung IT-tekniker på förlaget, påbörjar de en lek där de utmanar varandra att bryta mot konventionerna.

Under seriens gång får vi veta att Sofie en gång drömde om att bli författare och skrev ett bokmanus med titeln Kärlek & anarki. Hon har vuxit upp med en psykiskt instabil pappa som kritiserar det kapitalistiska samhället. Kanske för att bryta mot sin bakgrund började Sofie studera på Handels och blev istället expert på att mäta och effektivisera. Leken på förlaget leder till att hon hittar tillbaka till den hon egentligen är, även om det innebär mer kaos och mindre framgång.

Jag är långt ifrån lika framgångsrik som Sofie, men liksom hon har jag länge försökt anpassa mig till det mätbara samhället, bland annat genom att läsa en så kallad yrkeshögskoleutbildning i marknadskommunikation. Det var en bra utbildning, men jag inser att jag inte enbart kan arbeta med att mäta och jämföra. Min längtan efter ett mer kreativt liv har aldrig försvunnit. Med kreativt liv menar jag ett liv som ger utrymme för det oväntade och fantastiska. Jag glömmer aldrig känslan jag fick när jag som elvaåring läste Michael Endes Momo eller kampen om tiden och Den oändliga historien och Maria Gripes mystiska böcker, till exempel Agnes Cecilia, Tordyveln flyger i skymningen och Skuggserien. Dessa böcker formade mig så starkt att jag aldrig kunnat släppa drömmen om att själv skapa något som ger någon samma känsla. Jag har påbörjat flera försök, men aldrig orkat hela vägen, bland annat för att skrivande kräver mer fokus och tid än jag kunnat föreställa mig.