Härom kvällen önskade jag hett att jag kunde resa bort, bo på hotell, bada bubbelpool. Eller åtminstone gå på ett konstmuseum. Men det går ju inte nu. 

Istället för att åka på semester bakade jag bröd, och påmindes om att brödbakning alltid har varit ett sätt för mig att varva ner. Att göra en deg och lägga den på jäsning är en handling som kräver tid.

En annan aktivitet med liknande effekt är odling. Snart ska jag också försöka hitta såjord så att jag kan sätta de första fröna inför sommaren. Och eftersom arbetslivet har snurrat på lite väl fort den senaste tiden, något som påverkat min läskoncentration, har jag de senaste kvällarna läst böcker om odling istället för skönlitteratur. 

2017 tackade jag ja till att bli ledamot i Journalistförbundets sektion Mälardalens frilansklubb. Att vara förtroendevald har lärt mig mycket om att arbeta med olika sorters människor, att organisera, att leda olika former av projekt. Jag har nytta av yh-utbildningen på Nackademin (”Marknadskommunikatör inom sociala medier”, numera heter utbildningen Social media manager), främst för att mycket handlade om att vara disruptiv, vara beredd på omstörtande förändringar.

Denna coronakris har definitivt varit omstörtande. Det har blivit tydligt att många behöver sin fackförening, vilket har gjort att arbetet som förtroendevald har känts meningsfullt. Jag har särskilt uppskattat arbetet i ”moderorganisationen” Frilans Riks, där jag blev ledamot 2019. Där har vi kunnat påverka beslutsfattare, bland annat genom att påpeka hur fel coronastöden har blivit för egenföretagare.

För några veckor sedan valdes jag till ordförande för Mälardalens frilansklubb. Omständigheterna kunde ha varit roligare och jag har känt mig en smula traumatiserad mitt i allt som ska ordnas och fixas.

Jag har aldrig haft någon ambition att axla ansvaret som ordförande, men att bli föreslagen för den rollen är tydligen sådant som händer när man dras in i föreningslivet. Jag som inte ens gillar formalia. Det har jag bland annat skrivit om på Epales blogg.

Blev det såhär för att jag är en duktig flicka, en prestationsprinsessa? Kanske, lite grann. Jag är snäll, ställer ofta upp. För snäll, enligt somliga.

En kompis definierade begreppet ”duktig flicka” som någon som får saker gjorda. Och sådan är jag, men i förrgår kände jag att jag inte orkade vara den pålitliga som alltid fixade allt. Den som alla räknar med hela tiden. Så jag loggade ut från den mejladress som jag har skapat för det fackliga arbetet, både från datorn och mobilen, och tänker inte läsa den mejlen förrän på måndag. Om jag överhuvudtaget ska orka hålla ut och tycka att förtroendeuppdraget är kul, och hinna göra mina andra jobb, måste jag emellanåt stänga ner helt, sortera bort distraktioner. Det är också mitt tips till andra som befinner sig i liknande situationer, särskilt nu när jobb och fritid flyter ihop i en enda soppa.

Det är också något konstigt med universum: När jag har mycket att göra trillar fler jobbuppdrag in, som vore jag en magnet. När jag har ont om jobb kan det tvärtom kännas som om jag stöter bort jobben.

Och hur ska jag mitt i kaoset få plats för skrivandet och det kreativa? Jag vet inte, men jag räknar med att tempot lugnar sig om några veckor och att jag då slutar ångra att jag tog på mig för mycket.