Inget är som vanligt just nu, med denna zombieapokalyps-känsla som genomströmmar världen. Igår åkte jag från Stockholm till Västerås för att göra en intervju, en alldeles vanlig handling som bara den kändes riskfylld (och jag blev rätt nervös när tvålen var slut på tågtoaletten…).
Jag försöker se det goda i det onda. Kanske, kanske får detta några fler människor att tänka till kring slentrianflygande och sin slenriankonsumtion.
På ett personligt plan hoppas jag att jag får möjlighet att dyka ner i mitt fria skrivande och få ordning på det här årets skrivprojekt. Denna hatälskade skrivarvärld.
Förra året skrev jag ett manus där jag försökte tänka strategiskt. Innan jag började skriva skrev jag synopsis och dramaturgisk kurva. Jag ville berätta om ett barn med Aspergers syndrom och väva in fantasi och spänning.
Jag har skickat manuset till några förlag, men än så länge har ingen visat intresse. Jag känner mig missförstådd och lite sur. Jag kände inte så när tidigare manus blev refuserade, då höll jag med om kritiken, men nu får jag inte ens någon respons.
Det är mycket möjligt att bokbranschen har hårdnat de senaste åren. Kanske är det heller inte är så många som förstår den tankevärld jag försöker berätta om.
Men det är just därför jag vill berätta om den! Jag måste nog förbereda mig på att kämpa för att få ut boken.
Eftersom jag var antagen till Kreativt skrivande 4 påbörjade jag i höstas ett nytt projekt där min ambition var att hitta tillbaka till inspirationen och anledningen till att jag skriver. Inte nödvändigt tänka på vad förlagen eventuellt vill ha (chansen att bli utgiven är ju ändå minimal). Jag började skriva ner det som kom och det var väldigt spretigt, vilket kurskamrater och lärare också skrev i sin respons.
Jag inser att det bästa vore att skriva ett rå-utkast först och vänta tills det är bearbetat en gång innan man tar in testläsare, men den tiden hade jag inte. Mina testläsare på kursen har fått hålla till godo med rå-utkastet.
Jag går kursen för att överhuvudtaget få ner något på pränt. När jag vet att jag måste lämna in femton-tjugo sidor till ett visst datum så kämpar jag på för att få ihop de där sidorna. Det får bli så. Good enough, bla bla.
Jag försöker tänka att de flesta författare skriver dåliga utkast och behöver den där ”flödesperioden”. Kanske skulle fler våga dela med sig av sina sämsta textutkast? Lite mer transparens, liksom?
Flödesskrivande är ett underbart tillstånd, det är den oslipade diamanten, de små spretiga collagen av olika skrivtillfällen utan uppenbart sammanhang visar sig ofta ändå ha osynliga trådar och underliggande teman, de kan ibland pusslas, vävas samman, slipas fram till en egen berättelse av den tålmodige. Ett utkast ska bedömas utifrån vad det är, dess möjligheter, dess styrkor , men också förstås vad som saknas och vad som inte hör dit. Frånsett själva hantverket är berättelsen något mycket personligt och där står man själv i besluten, vad vill jag offra för att bli förstådd, måste alla förstå, måste alla gilla. Kontentan: skriv ändå, jag minns din text som suggestiv, att du kunde skapa bilder och få mig att frysa på isen.
Åh, kära Lisbeth! Det var precis vad jag behövde höra idag. Hoppas förresten att det inte blir nåt Corona-relaterat strul med dina releasefester. Jag planerar att komma den 21:a!