Jag var nyligen i Helsingfors på möte med redaktionen för DialogWeb, en nättidskrift om vuxnas lärande som jag har jobbat med i sju (!) år.
DialogWeb har en redaktör i varje nordiskt land och möts IRL två gånger om året. Övrig tid jobbar alla på sitt håll och rapporterar från sina länder. Vi får ofta i uppdrag att berätta om en ny rapport eller en konferens som NVL anordnar. Det är en utmaning att få forskningsresultat och diskussioner att bli intressant kommunikation.
Turligt nog är jag inte ensam om att ofta fastna i fällan att jag rapporterar rakt av, citerar den ena föreläsaren efter den andra och lämnar in en rapporterande artikel som är korrekt skriven men kanske bara läses av dem som själva var där.
Jag har gått i fällan att tänka mer på att göra uppdragsgivaren nöjd än att fundera över vad läsaren kan tänkas vara intresserad av och behöva i sitt arbete.
Vem skriver vi för?
Vi har ofta brottats med frågan om vem vi skriver för. Jag tror vi har börjat bena ut att läsarna ofta är experter inom sina områden – utbildning, arbetsliv, studie- och yrkesvägledning, forskning. Samtidigt är vår ambition att även icke-experter ska förstå vad vi skriver om.
På första mötesdagen gav vi varandra respons på texter. Det var väldigt nyttigt. Jag inser att jag som frilans ofta sitter ensam i min lilla bubbla och glömmer att tänka på att det finns en mottagare där ute. Jag bara levererar.
Ibland har jag vetat från början att jag borde göra en extra ansträngning, ringa ett extra samtal, men blivit lat eftersom ingen krävt det av mig. Om jag hade suttit på en redaktion hade jag kanske fått en knuff i baken att ringa upp Bahar som är huvudperson i den här artikeln. Jag blev besviken över att han inte var på plats när jag besökte Morakniv, men kom mig aldrig för att fråga om jag kunde få hans nummer.
Människor sparar energi när vi kan
Ibland behöver du någon annan som säger saker som du redan visste för att du ska vakna ur din egen dvala och bli bättre. Vi människor sparar energi när vi har möjlighet, det ser vi ju när stigar trampas upp på genvägar.
Och jag måste se det positiva i att inte lyckas fullt ut. Hur roligt vore arbetet om jag inte lärde mig något nytt? Jag kan språket nu, men jag måste jobba med att bli mer journalistiskt självständig. Tänka utanför boxen, för att använda ett slitet uttryck. Jag inser att det krävs mod och självförtroende för att göra detta ibland, i synnerhet när du jobbar ensam. Och jag inser hur viktigt det är att träffa andra människor och bolla och diskutera.
Följ gärna vår tidskrift på Facebook, Twitter och Instagram – så får ni se hur vi jobbar med att utveckla vår kommunikation!
