Ibland får jag böcker att recensera, men jag kallar mig inte litteraturkritiker. Inte för att jag ska förminska mig själv, men jag vill heller inte sätta några förväntningar.

Ordet litteraturkritiker förknippar jag med en universitetsprofessor som ägnar hela dagarna åt litteratur och som är ett levande uppslagsverk. Säg ”realismen” och du får ett föredrag! Jag har mött sådana personer i verkligheten eftersom jag har läst ganska många poäng litteraturvetenskap. Jag kallar mig hellre boknörd. Nedanstående recension skrev jag till Tidningen Kulturen som för övrigt är en intressant tidning om någon missat den! Jag lovade att skriva om boken i ett tidigare blogginlägg, så här kommer recensionen:

Don DeLillo: Amerikana

Översättning: Caj Lundgren

Bokförlag: Modernista

Don DeLillo är en av giganterna som alltid är med i Nobelprisspekulationerna. Nu ges hans debutroman ut på svenska för första gången. Jag har inte läst honom tidigare, så detta blir ingen recension som jämför debutromanen med senare verk. Det blir i stället en storögt imponerad recension. Han skriver så bra. Bokens utformning är också väldigt trevlig, mjuk att hålla i och väldigt behaglig att läsa. Däremot slits det mjuka omslaget hårt när jag bär runt på den överallt, för det är i mellanrummen som jag hinner läsa.

Med tanke på att Amerikana utspelar sig i huvudet på en ung, vit, snygg och privilegierad amerikansk man kunde jag som kvinna ha kunnat sucka och tycka att det är stereotypt och förutsägbart. Men DeLillo tillhör den lilla skara som kommer undan med allt genom sin skarpa iakttagelseförmåga och sitt språk. Kanske handlar det om förmågan att gestalta alla människor trovärdigt – det är när kvinnor blir klichéer som jag lägger undan romaner av manliga författare.

David Bell, som den priviligierade, snygge, unge mannen heter, har fått jobb på en tv-station och klättrar snabbt i karriären. Don DeLillo gestaltar allt som händer med skarp blick. Som det här stycket, som säger mycket om maktbalansen på en arbetsplats:

”Jag upptäckte att sekreterarna i allmänhet var intelligentare än de flesta av cheferna och att chefssekreterarna var farligare än de flesta. Jag lärde mig vad stängda dörrar betydde och att vänskap inte var en förhandlingsbar valuta och hur viktigt det var att ljuga även när det inte fanns något behov av lögner. Ord och mening stod i strid med varandra. Orden sa inte det som utsades eller ens dess motsats. Jag lärde mig tala ett nytt språk och behärskade snart de speciella nyanserna i det språket”.

David ska göra en tv-dokumentär om navajoindianer, men dem ser vi inte mycket av. Jag gissar att de får symbolisera ursprunget, det som till skillnad från mycket annat i boken inte handlar om yta. I stället blir boken en sorts självbiografi: vi får veta att han hade en syster som försvann och en mamma som dog tidigt för att hon vägrade få cancerbehandling. Den röda tråden ligger i titeln: Vi får ana sprickorna i den amerikanska drömmen. Texten böljar fram och tillbaka i historien och jag väljer att bara läsa på, att inte försöka hålla ihop trådarna eller riktigt komma ihåg vilka alla människor är. Det räcker gott och väl att bara njuta av den otroligt välskrivna boken.