Den blå hästen på floden – en novell

Jag skriver journalistiska texter hela tiden, men drömmen om att publicera något skönlitterärt finns också. Denna novell fanns med i antologin Shortzines som gavs ut av Tegar förlag 2018–2019. Eftersom förlagets avtal om ensamrätt gick ut vid årsskiftet bestämde jag mig för att släppa den blå hästen fri på min blogg. Varsågoda!

Rainbow dash, gosedjur
Min dotters gosedjur föreställande Rainbow dash (som sjöjungfru) inspirerade mig delvis till novellen.

Den blå hästen på floden

Folket i fina kläder väntar vid kajen. Kvinnorna har långa klänningar och hattar med stora fjäderplymer, en del skyddar sig mot den starka solen med små parasoller. Männen bär rockar och höga hattar. Jag tror att de kommer från Europa och är kolonisatörer.  Den varma luften är fuktig och laddad av förväntan.

När en ångbåt uppenbarar sig jublar folkmassan och höjer sina händer i glada vinkningar. En dam vid min sida viftar ivrigt med sin vita fjäderprydda hatt. 

Båten tuffar trivsamt framåt och lägger till vid hamnen. En brygga läggs ut och de upptäcktsresande männen går i land. Männen vinkar stolt och folk applåderar. Vi har blivit lovade något alldeles särskilt. Enligt ryktet handlar det om en upptäckt som männen gjort djupt inne i de allra otillgängligaste delarna av djungeln. Männen är kända för sina spektakulära upptäckter. En gång om året har de med sig gulliga apor eller färgsprakande fåglar som de sedan säljer dyrt till cirkusar eller djurparker i hemlandet. 

Männen baxar fram en bur på ungefär en gånger en meter och täckt av ett skynke. När de har kommit i land och står på en liten upphöjd scen vid kajen, drar de undan skynket med ett ryck. Ett sus går genom folkmassan. 

Inne i buren står en liten blå häst! Hon är ungefär i samma storlek som en hund och hennes päls är som en molnfri himmel en sen eftermiddag. 

”Åh, vad söt!”
     ”Är den verklig?”
     Folk mumlar upphetsat i munnen på varandra, en flicka i sjuårsåldern vrålar att hon vill ta med den hem.

Stämningen är upprymd och vakter springer fram för att hålla folkmassan på avstånd. Det tycks bara vara jag som ser hur rädd hästen är, att hon inte förstår varför hon inte kan komma ur det trånga utrymmet. Ingen annan i den exalterade folkmassan verkar bry sig om vad hon känner.

Jag följer henne med blicken och hon ser tillbaka på mig, hennes panik överförs in i mig, in i hela min kropp. Det är så starkt att jag faller omkull och folk runtom måste backa undan.

”Hur gick det?” frågar någon och en behandskad hand sträcks emot mig, samtidigt som folk trycker på bakifrån så att jag har svårt att komma på benen. 

”Hon kommer att dö! Ni måste släppa henne fri, hon kan inte kontrolleras!” ropar jag, men ingen tycks höra mig.

Jag tränger mig fram bland frasande klänningar och galanta rockar. Vakterna är upptagna med att hålla undan några bråkiga män och märker inte att jag kastar mig fram mot buren som välter. En kvinna skriker gällt. Vakterna kan inte längre hålla tillbaka alla människor. Jag kryper fram till buren där hästen ligger på sidan och jag försöker pilla med låsets hake på utsidan.

”Vad gör du?” ropar någon och jag får en hård knuff så att jag faller åt sidan. Medan jag i panik kippar efter andan ser jag som i en dröm hur luckan öppnas och hästen liksom glider ut. Hon reser sig blixtsnabbt och galopperar mot kajen. En man springer efter henne. I samma sekund som jag får luft landar hästen i floden med ett plask. Vattnet är strömt och hon åker snabbt iväg, det vackra blå huvudet guppar ovanför ytan.

Mannen gör en ansats att hoppa i men blir stoppad av två andra män. Jag reser mig mödosamt och går fram till kajkanten. Folkhopen följer mig, vi ser den blå hästen försvinna i vattenmassorna, huvudet fortfarande guppande upp och ner ovanför ytan.

”Ingen överlever i det vattnet!” ropar en man. 

Jag tänker på drömmen om den blå hästen på floden när jag ligger i gynstolen. Barnmorskan gör ultraljud med en dildo som hon har trätt en kondom på. Där ligger jag och skrevar medan jag får höra det som jag redan vet. Det jag nyss bar på är nu bara blodiga klumpar i toaletten. 

   När jag lämnar kliniken slår jag på telefonen. I Mattias senaste sms finns ett foto från botten av hans kaffemugg. I sumpen har ett förvridet ansikte trätt fram.
    ”Kolla vilken läskig gubbe. Hur ska jag tolka detta?” skrev han. 

Nu vet jag. Ett missfoster.

När jag ringer låter Mattias allvarlig men inte direkt ledsen. Jo, han tycker synd om mig, men innerst inne är han nog lättad. Det är jag som har drivit på frågan om barn, han bara hänger på.

Jag tar hissen ner tillsammans med en mörkhårig kvinna som är huvudet kortare än jag. Hennes kappa går inte att knäppa runt gravidmagen.

”Det här är kanske det närmaste vi kommer en skyskrapa i Stockholm”, säger hon. Jag nickar och vet att jag borde säga något lika käckt till svar men orkar inte. Färden tar en evighet.

”Gud vad lätt jag blir åksjuk nu för tiden”, stönar kvinnan och tar sig belåtet på magen.

”Hoppas du spyr”, säger jag. Inte.

Snön är borta i innerstan och gatorna täcks av brunt grus. Vinden blåser snålt och jag sluter jackan om mig.

Mobilen plingar till.
   ”Hur gick det?” frågar Carro, följt av ett hjärta. Jag kan se henne framför mig med bebisen på armen och treåringen snurrande runt fötterna. Carro, min bundsförvant genom alla år, till henne kan jag säga vad som helst. Hon blev gravid samma månad som hon slutade med p-piller. Båda gångerna.

”Åt helvete. Jag skriver sen”, svarar jag och sätter telefonen i flygplansläge. 

På vägen till tunnelbanan ältar jag tankarna som har fastnat på repeat i min hjärna: Jag väntade för länge med att försöka få barn och nu får jag betala för min naivitet. Som ung hade jag bara drömt om ett speciellt och fritt liv. Det var väl klart att jag skulle få barn en dag när jag var vuxen. Först när jag fyllt trettiofem insåg jag att jag redan hade varit vuxen ett bra tag och att jag kanske skulle dö ensam om jag inte hade någon egen familj.

Nu känns det som om någon har lurat mig. Eller att jag gjort helt fel val hela livet. Men jag ville ju inte göra som Elin, min andra bästis i gymnasiet, och få barn vid 22 och skilja mig vid 32.

När Elin låg på BB sprang jag och Carro på krogen som allra mest. Vi skrattade åt Elin och hennes lilla, inskränkta värld. Medan vi tillbringade nätterna på konserter och krogar begränsade sig hennes musikaliska referenser till ”Imse vimse spindel” och ”Ketchup kan prutta.” 

Vi hälsade på henne i förortslägenheten som hon fått av kommunen, det var på den tiden då det fortfarande gick att få förtur i kön för att man hade barn. Vi satt i en soffa som hon och José, pappan, köpt på avbetalning och Elin bar en grå t-shirt som fått fläckar av bröstmjölk. Bebisen Robin låg i hennes knä och José serverade kaffe. Hela rummet var lugnt och harmoniskt och all energi vändes mot bebisen med rufsig mörk kalufs och sprattlande armar. Elin påminde om ett trött djur. En del av mig var avundsjuk för att hon verkade ha funnit en mening och ett lugn som jag inte hade. Mitt inre djur vaknade inte förrän jag själv förvandlades till en löpande hona. Nu vill jag ju inget hellre än att sitta i en ring och sjunga ”Ketchup kan prutta”.

”Du måste börja se alla motgångar som välsignelser. De är en chans för dig att utvecklas”, säger en hes kvinnoröst.

Jag hajar till och sneglar på tjejen som sitter på andra sidan gången i den halvtomma tunnelbanevagnen. Hon pratar i telefon med någon. Hon har trassligt blont hår, ring i näsan och är lite för solbränd för någon som befinner sig i Sverige i februari. Hon ser ut att ha tillbringat flera månader på en strand i Indien eller på Ibiza. Förmodligen har hon tatuerat ”Carpe diem” eller nåt annat latinskt citat i svanken. 

Jag har träffat sådana som hon förr. De utstrålar något oroligt och mörkt som gör mig nervös, de verkar ta sig själva på väldigt stort allvar och jag blir rädd att de ska bli rasande om jag säger fel saker till dem. 

Nu hör jag att hon avbryts mitt i meningen och tystnar en lång stund. Hon försöker bryta in i den andra personens monolog men det verkar lönlöst. Hon säger ”hm”, ”nej, menar jag inte” och blir hela tiden avbruten. Sedan reser hon sig och går av. Förmodligen landade det där med välsignelser inte så bra.

Jag kliver av några stationer senare. På trottoaren utanför kommer en pappa med barnvagn emot mig. Ungen skriker och försöker komma loss och pappan är hålögd och blek. Jag tar ett steg åt sidan för att barnvagnen ska kunna passera och ser inte lyktstolpen vid trottoarkanten. Jag krockar med en smäll, överraskad av smärtan. Barnet tystnar genast och stirrar häpet på mig. 

”Hur gick det?” frågar pappan.

”Det är okej”, frustar jag och håller för pannan med ena handen. Jag skrattar och gråter på samma gång, tårarna rinner. 

”Är du säker? Jag tror du ska lägga is på bulan”, säger pappan.

Jag skyndar hem, Mattias kommer inte än på ett par timmar. Pannan är öm och jag hämtar is i frysen och virar in den i en handduk, samtidigt som jag gråter högt. Det är skönt att tycka synd om sig själv. Kommer jag att bli en starkare människa nu? Får jag ett nytt lager av erfarenhet? 

”En välsignelse”, fnyser jag rakt ut i lägenheten. 

På kvällen öppnar jag vinflaskan som jag fick i 38-årspresent. Den, som jag sa att jag inte skulle få öppna på minst nio månader. Men vinet är strävt mot tungan. Jag dricker ändå, tills jag känner mig grumlig och sömnig.

Några dagar senare slår jag i en uppslagsbok om symboler. Det står att hästen symboliserar ”djurisk vitalitet, hastighet och skönhet.” I konsten, från grottmålningar till målningar från romantiken, har hästarna ”flutit över ytan som inkarnationer av själva livet”. De förknippades med naturens krafter – vind, storm, eld, vågor och rinnande vatten. I en av mina barndomsböcker finns en målning av guden Neptunus vars vagn dras av hästar som liknar böljande vågor vid en havsstrand.

Romarna offrade en häst till Mars, guden för krig och jordbruk, och behöll svansen över vintern som en symbol för fertilitet. Enligt forntida tro kände hästarna till den undre världens mysterier, jorden och alla dess cykler. Senare förknippades hästar i stället med solen och himlens gudar, även om hästar fortsatte att finnas även vid begravningsriter och som guider till den andliga världen.
   Men varför var den blå? Jag läser att färgen i forntida kulturer har förknippats med bland annat oändlighet, evighet, sanning, hängivenhet, tro, renhet, kyskhet, fred och ett andligt och intellektuellt liv. Färgen förknippas också med olika gudar, till exempel hinduiska Vishnu med sin blå hud. 

Och så floden: ”en kraftfull naturlig symbol för tiden och livet”. För civilisationer som var beroende av floderna för bevattning och växtlighet betydde floden rening. Det känns inte så långsökt att förknippa floden med tidens gång.

En kväll vaknar jag efter att ha slumrat till i soffan. På teven har en långfilm börjat. Till tonerna av klassisk musik simmar en sorgsen Juliette Binoche i en blå simhall. Jag sätter mig upp, som förhäxad av de vackra filmbilderna. Juliette Binoche har förlorat sin man och dotter i en bilolycka. Det enda hon har sparat efter dottern är en lampkrona med blå glaskristaller. Hon är ledsen, men förlusten har gjort henne fri från ansvar. Jag prövar tanken på att vara som hon, fri och ensam, utan familj. Går det att leva så också?

Jag knackar försiktigt för att inte väcka Adrian, Carros sex månaders bebis. Jag skäms lite över att jag inte orkat åka dit på över tre veckor. Det dröjer ett tag, sedan hör jag svaga hasande ljud inifrån lägenheten. Hon öppnar dörren, hålögd och iklädd en säckig tröja och mysbyxor. Hon har gått upp mycket i vikt av de två graviditeterna.

”Ursäkta att det är så stökigt, jag hinner inte nånting”, säger hon.

”Hur är det?” frågar jag.

”Om man bortser från att jag väger tio kilo för mycket och har sovit tre timmar i natt och Erik är på sin tredje jobbresa sedan i januari… Men vi är ju inte döende eller så.”

Jag skrattar nervöst.

”Du skulle bara veta vad barn gör för jämställdheten. Tillbaka till stenåldern direkt! Och det blir sjukt mycket jobbigare med andra barnet.”

Medan vi hackar grönsaker berättar Carro att hon precis träffade någon som frågade om hon väntade sitt tredje barn.

”Jag ba, nej, jag är bara TJOCK!”

Hon gör en plågad grimas och stoppar en bit gurka i munnen. 

”Äsch, nu överdriver du”, säger jag. Carro skakar på huvudet, tuggar och sväljer gurkan.

”I min mammagrupp finns en tjej med helt platt mage, jag är avundsjuk. Jag går på mammaträning tre gånger i veckan, det är det enda jag gör förutom att lämna och hämta på förskolan och stå i parken och gunga. Men ingenting händer med magen. INGENTING! Om man ändå hade en kropp som gjorde som man ville!”

”Den har gett dig två barn”, säger jag.

Hon ser förvånad ut, men hinner inte säga något, för precis då hörs gråt inifrån sovrummet. Det är som om Carros ansikte faller ihop och hon börjar gråta hysteriskt.

”Fan också! Jag orkar inte! Han sover ALDRIG mer än en kvart!”

Hennes röst har en desperat ton som jag inte känner igen. Hon faller ihop på golvet, kryper ihop i fosterställning och hulkar. Något snörps åt kring mitt hjärta. Vad händer?

”Vad är det?” frågar jag och hukar mig framför henne.

”Jag orkar inte! Jag orkar inte med den där ungen! Jag är så trött. Jag har ont i ryggen. Jag tror Erik är kär i en tjej han jobbar med. Allt är bara skit.”

”Okej”, säger jag medan gråten från sovrummet blir högre. Carro gråter också, fast tystare, och hon rör sig inte från golvet.

”Carro?” säger jag, men får inget svar. 

Till slut går jag till sovrummet, som är dunkelt och fyllt av en mättad doft av bebis. Adrian har satt sig upp och tystnar genast när han får syn på mig. Han stirrar nyfiket på mig med sina svullet rödgråtna ögon. Kinderna är våta och det fjuniga bruna håret på ända, ett leende sprids i det lilla ansiktet. Med ett gurglande sträcker han sig efter ett av sina gosedjur och räcker det till mig. Det är en ljusblå häst. Inte babyblå utan mer som himlen en sen eftermiddag. Jag skrattar överraskat, för den här häpnadsväckande lik hästen i drömmen.

Jag ger tillbaka hästen till Adrian, han skakar häftig på huvudet och pekar på mig.

Jag leker lite med den, låtsas att den galopperar på räcket till spjälsängen. Adrian skrattar förtjust. Jag tittar på hästen som har en regnbågsfärgad man och stora ögon med långa ögonfransar.

”Ska vi gå och äta lunch?” frågar jag Adrian som sträcker upp sina armar mot mig. I köket ligger Carro fortfarande hopkrupen och gråter så att hon skakar.

”Mamma är lite ledsen, så vi får fixa i ordning lunchen du och jag”. Han tittar på mig och verkar förstå. Jag sätter honom i hans barnstol och hittar en halvfull barnmatsburk i kylskåpet. Spagetti med köttfärssås. Jag ställer den i mikron. Sedan gör jag klart salladen och dukar. Carro hulkar fortfarande när hon sätter sig vid bordet.

”Jag kan gå ut med honom och hämta Alva på förskolan sedan, så får du sova. Jag har ju varit där och Alva känner mig”, säger jag och Carro nickar tacksamt och äter glupskt samtidigt som hon stirrar apatiskt framför sig.

Luften är nästan vårlik när jag efter viss möda har baxat ut barnvagnen ur förrådet och går på de grusiga gatorna. En blek vintersol tittar fram mellan molnen.

Alva blir uppspelt när hon ser att det är jag som hämtar. Hon gillar när det händer nya, oväntade saker. Att leta kläder och klä på henne tar en evighet och hela vägen hem pratar hon oavbrutet. Vi stannar i en park och gungar, det är mysigt men lite småtråkigt. De andra föräldrarna i parken ler mot oss och det roar mig att de tror att jag är barnens mamma. Samtidigt känner jag mig lite skyldig och tänker på historier jag hört om galna barnlösa kvinnor som stulit bebisar i köpcentrum. Tänk om jag bara skulle gå hem och ta barnen med mig?

Det är dunkelt och tyst i lägenheten. Jag hyssjar på Alva för att hennes mamma ska få sova. Hon springer till vardagsrummet och hämtar Ipaden. Jag sätter ner Adrian på golvet bland hans bebisleksaker och går själv och gör kaffe. 

”Gör du lite till mig?” säger Carro som omärkbart har kommit in i köket, så tyst att jag hoppar till. Hon har kuddstreck på de rödrosiga kinderna och rösten är hes efter sömnen.

”Minns du vad vi sa om Elin? Att barn kan vem som helst skaffa, men att vi ville ha ut mer av livet?”

”Jo, det minns jag, det är vad jag tänker på dagarna i ända. Känner mig typ lurad”, säger jag.

”Jag vet. Men du får alltid komma hit. Ungarna älskar dig. Du kan vara vice mamma eller vad vi ska kalla det.”

”Så kan du gå och träna magen”, säger jag och vi skrattar.

”Eller så låter vi Erik ta dem så går vi ut och lyssnar på nåt annat än barnsånger”, säger jag.

”Jag höll på att skratta på mig när jag var på öppna förskolan första gången. De sjöng precis samma sånger som Elin trallade hela dagarna. Exakt!” säger Carro och vi brister ut i ett skratt som bara hon och jag fattar. Carro får tårar i ögonen, fräser ut snoret och säger:

”Det här kärnfamiljelivet… Vem passar det egentligen? Minns du att vi drömde om att vi alla skulle bo grannar och hjälpa varandra med barnen?”

”Ja, det drömmer jag fortfarande om. Synd bara att Stockholm är så dyrt…”

”Tänk om jag hade dig som granne istället för en sur klimakterietant som skriver på Facebook att vi är dåliga föräldrar.”

”Va? Har hon gjort det?”

”Ja, jag hörde det av en annan granne som är Facebookvän med henne. Det var en hemsk dag då Alva var jättetrotsig och jag skrek på henne. Jag skämdes jättemycket redan som det var.”

”Som om hon själv är så jävla perfekt”, säger jag.

”Tänk om hon anmäler oss till socialen”, säger Carro och torkar bort en tår.

”Äsch, släpp det nu, du är en toppenmamma, utan känslor vore du ju inte mänsklig”, säger jag och kramar henne.

”Mamma, mamma, batteriet tog slut!” ropar Alva från vardagsrummet.

Vi går dit. Carro sätter in sladden i Ipaden och Alva kryper genast upp i hennes famn och kramar henne. Carro blundar och gnuggar in ansiktet i Alvas hår. Jag sätter mig bredvid dem.

”Du vet det där man fick höra om att vi aldrig fick klappa ensamma djurungar om vi hittade dem i skogen, för om föräldrarna kom tillbaka skulle de känna lukten av människa och överge dem?” säger Carro.

”Det var så hemskt. Jag tänkte ofta på ungar som fick svälta ihjäl för att något barn klappat dem”, säger jag.

”Luktsinnet styr oss nog mycket mer än vi tror, undermedvetet. Det är jättetydligt när Leon, Alva och Adrians kusin, är här. Självklart bryr jag mig om honom och känner att han tillhör min familj, men det är väldigt tydligt att han inte är min. Han har någon annans lukt på sig.”

”Tur att du inte är ett vilt djur”, säger jag. 

”Det handlar väl om att ses varje dag också. Kanske skulle han bli som min om han bodde här jämt.”

Carro tystnar och smuttar på kaffet. 

Ipaden kommer igång och rummet fylls av de tecknade figurernas gälla röster.

Då känner jag en liten varm hand på mitt knä. Adrian har rest sig mot soffkanten och tagit stöd på mitt knä. I den fria handen håller han den blå hästen som han räcker till mig.

”Da”, säger han.

”Det är Rainbow Dash. Han vill att du ska ha den”, säger Alva med sin lillgamla röst.

”Rainbow vaddå?” säger jag.

”Rainbow Dash. Den är från My little pony. Han brukar aldrig lämna ifrån sig den till någon.”

Carro ler och nickar bekräftande.

”Rainbow Dash är hans favorit.”

”Tack”, säger jag och får en klump i halsen. Jag klappar den regnbågsfärgade manen och ler mot Adrian. På gatan utanför har det börjat skymma.

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.