Vilken är din plats på jorden?

Maslows behovstrappa. Bild lånad från https://lattattlara.com/psykologiska-perspektiv/humanistiskt-perspektiv/maslows-behovstrappa/

Det blir inte mycket bloggat på sommaren. Under hela juli har jag dock fört anteckningar och använt Litterära konsulters #skrivutmaningjuli som stöd och inspiration (läs mer i förra inlägget).

I höst ska jag  skriva på halvtid: Jag ska fortsätta där jag slutade för tre år sedan på Linnéuniversitetet; Kreativt skrivande 3. Det ser jag väldigt mycket fram emot!

Ett av arbetsproverna till kursen var en essä på temat En plats: fiktiv eller verklig. Jag skrev om min uppväxtort Barkarby.

Här nedan publicerar jag essän. Jag hoppas inte mina gamla vänner tar illa upp över att jag dissar Barkarby. De som var mina vänner tycker jag om, men jag trivdes inte där. 

Vilken är din plats på jorden? (Essä, arbetsprov till Kreativt skrivande 3 på Linnéuniversitetet):

I tyska Netflix-serien Dark sitter två tonåringar på en trist busshållplats i det lilla samhället Winden. Året är 1986 och tonåringarna säger till varandra att de önskar att Winden upphörde att existera. En återkommande formulering om Winden är att orten är en ”varböld”. Men det är en varböld som de som bor där inte förmår lämna – vi tittare vet att de båda kommer att vara kvar där 33 år senare. 

Trista små bostadsorter är en arketypisk miljö i tv-serier, filmer och böcker. Det beror förmodligen på att det är lätt för många att känna igen sig. De flesta mindre orter är lika varandra. Ett tema är att hålorna bara är trista och instängda, som i filmen Fucking Åmål. Ett annat vanligt tema är att den sömniga lilla orten är centrum för onda krafter. Det sistnämnda temat förekommer till exempel i tv-serierna Twin Peaks och Buffy the vampire slayer, samt i boktrilogin om Engelsfors av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Inom ramen för en liten ort finns stora möjligheter att skapa ett begränsat, men dynamiskt persongalleri av människor som inte har valt varandra utan bara råkar bo på samma ställe.

Jag växte upp var ett radhus i Barkarby som ligger på pendeltågslinjen nordväst om Stockholm. En av mina barndomsvänner bor idag mittemot vårt gamla hem. Hon är inte den enda av mina gamla skolkamrater som har återvänt till området. Barkarby sägs vara ett bra och tryggt område för barn att växa upp i, och jag förmodar att priserna på hus och radhus där är överkomligare än i många anda förorter till Stockholm.

Själv håller jag mig därifrån. Barkarby väcker ingen nostalgi eller hemkänsla hos mig. Allt jag känner när jag tänker på Barkarby är leda. 

Min pappa har antytt att flytten dit i slutet av 1970-talet var något av en slump. De bodde i ett 15-våningars hyreshus i Huddinge med två barn och behövde något mer barnvänligt. Ett 60-talsradhus i Barkarby var vad de hade råd med. Han har berättat att visningen ägde rum en solig vinterdag och de promenerade genom skogen till pendeltåget, något som fick omgivningen att framstå som idyllisk. Underförstått: Det var inte lika idylliskt när det regnade och var grått.

Vår bostad ingick i ett stort område med identiska radhus med gula och rostbruna plåtfasader. Enligt Wikipedia byggdes de 1963. Jag hittar en mäklarannons där det står att bostäderna omfattar 103 kvadratmeter och har fem rum och kök. Det finns en altan och gräsplätt på baksidan och en parkeringsplats och liten täppa på framsidan. Bostaden i annonsen är fräscht renoverad, med ljusa väggar, fondtapeter och turkost kakel i köket. Trots att färgvalen och materialen ligger långt ifrån mitt 80-talsmurriga barndomshem känner jag igen mig.

De massproducerade radhusen som så uppenbart var en del av folkhemmet och vars pris passade mina unga och ganska lågavlönade föräldrar, har ”pimpats upp” så mycket det bara går. Idag är allt som ligger på pendlingsavstånd från Stockholm attraktivt. Men för mig spelar det ingen roll. Barkarby är fortfarande mitt Winden, eller mitt ”fucking jävla kuk-Åmål” för att referera till ett välkänt citat ur Fucking Åmål.

Barkarby ligger längs E18, 2,5 mil från Stockholm central. Det tar femton minuter att ta sig dit med pendeln från Stockholm central (om pendeln går i tid, alltså). Det ska snart byggas en tunnelbana dit, så framtidens Barkarby kommer förmodligen ha en helt annan attraktionsnivå. Det finns inga särskilt märkvärdiga naturområden i närheten och det är ganska långt till närmaste sjö eller badplats. Numera ligger Ikea och Barkarbystaden i närheten. När jag var liten fanns bara en flygplats som knappt användes där Ikea ligger nu, det var ett öde fält som sträckte sig mot horisonten. Motorvägen låg mellan oss och flygplatsen som en bullrande och skrämmande pulsåder, och det gick inga bussar dit, så vi höll oss borta därifrån.

I riktning mot Jakobsberg låg ett industriområde med fula sockerlådelika plåtbyggnader som inrymde olika arbetsplatser, fabriker och stormarknader. Dit förvisades vi när vi skulle gå på prao eller sommarjobba.

Mitt största problem med Barkarby var att min familj inte riktigt passade in där. Mina föräldrar ogillade materiella ting, medan de flesta klasskamraters föräldrar mätte status i materiella ting. Det tog flera år innan vi skaffade en ytterst skruttig bil och jag var den enda som hade en förälder med ett intellektuellt kulturyrke (han var journalist). Pappa pratade ofta om att vräkiga mexitegelvillor var det fulaste han visste, och i Barkarby fanns det många vita mexitegelvillor. 

Som ung vuxen avundades jag dem som växte upp i trånga lägenheter på Söder, där det fanns fler personer som delade mina föräldrars värderingar. När jag läser Karolina Ramqvists roman Alltings början undrar jag om jag hade varit en annan person om jag gått i skolan i stan och haft hennes självförtroende.

Ändå känns det som att jag gnäller över ett icke-existerande problem när jag skriver det här. Jag har ju gott och väl fått det en människa behöver enligt de två understa stegen i Maslows behovstrappa (bild nedan). Jag fick både mat, värme och trygghet. Nästa steg – gemenskap – var det aningen mer svajigt med. Några vänner hade jag, men den övergripande känslan var att jag inte passade in. Det fanns säkert andra i Barkarby som hade en familjebakgrund som liknade min, men dem kände jag inte. De två översta stegen i behovstrappan fick inte så mycket näring: Självkänsla och självförverkligande. 

Om jag ändå ska vara snäll mot Barkarby så var det en trygg plats där jag fick en trygg barndom. För tänk om jag hade tvingats fly från mitt hem på grund av krig eller förföljelse! Om mitt barndomshem skulle ha blivit sönderbombat och inte längre existerade. Skulle jag då ge hemmet en särskild laddning, tänka med vemod på syrenernas doft om våren eller hur det kändes när jag gungade fram och tillbaka på trägungan som min pappa snickrat ihop och hängt upp på en träbjälke utanför vår lilla uteplats på baksidan?

Och vad hade hänt om vi hade behövt bo i ett utsatt miljonprogramsområde i stället, till exempel Söderhöjden i Jakobsberg som inte ligger långt ifrån Barkarby? I tonåren umgicks jag med personer som bodde på Söderhöjden, men jag kunde nog aldrig riktigt förstå hur de hade det. Riktig fattigdom är inte romantisk, trots att jag ibland inbillar mig att jag kanske hade haft mer ”jävlar anamma” om jag hade haft det riktigt dåligt (läs: jag hade kanske skrivit texter ur ett underdog-perspektiv á là Latin Kings. Eller, mer sannolikt; jag kanske hade haft ett underbetalt jobb eller varit frånskild och sjukskriven för kronisk värk, och hade kanske knappt ens passerat första steget i Maslows behovstrappa).

Det är troligen lättare att lämna en förort som Barkarby och ta del av storstadens utbud, än om du bor i Åmål eller Winden. Så fort jag blev gammal nog att själv resa iväg med pendeltåget lämnade jag också Barkarby så ofta jag kunde. Högstadiet är den värsta tiden, då du är bunden till en skola och ett grannskap, och utsatt för människor som du själv inte har valt men samtidigt lite för ung för att bestämma själv. När du börjar gymnasiet kan du sticka iväg längre och bli friare.

Idag bor jag i en trång lägenhet i Hägersten, som kanske kan räknas som en motsvarighet till 80-talets Söder (med tanke på att Söder har gentrifierats och inte längre har så många låg- och medelinkomsttagare). Jag känner mig betydligt mer hemma i Hägersten än jag gjorde i Barkarby och jag upplever att det bor fler likasinnade här. Skillnaden mellan norra och södra Stockholm är kanske inte lika uppenbar som skillnaden mellan stad och landsort, men den är ändå tydlig. 

Men vad mina barn kommer att säga om Hägersten när de växter upp är en helt annan historia.

Verk jag refererar till i texten:

Dark (tysk tv-serie skapad av Baranbo Odar och Jantje Friese, 2017)

• Fucking Åmål (film regisserad av Lukas Moodyson, 1998)

• Alltings början (roman av Karolina Ramqvist, Norstedts, 2012)

Buffy the vampire slayer (amerikansk tv-serie skapad av Joss Whedon, 1997–2001)

Engelsforstrilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren (böcker, Rabén & Sjögren, 2011-)

Twin Peaks (amerikansk tv-serie regisserad av David Lynch 1990 + 2017)

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.