Jag vill inte göra som Ingrid Bergman

Ingrid Bergman
Ingrid Bergman. Bild hämtad från Pixabay.com (CCO)

I Stig Björkmans film ”Jag är Ingrid”, som handlar om skådespelaren Ingrid Bergman, berättar hennes barn att hon lämnade bort dem under långa perioder. Ett av dem säger något i stil med ”vi var väl inte så roliga”.

Frånvarande geniföräldrar är ett återkommande tema i biografier. De vuxna barnen berättar att de inte har sett så mycket av sin berömda förälder under uppväxten eftersom föräldern i fråga  har varit upptagen av sin karriär. Det vanligaste är dock att dessa genier är män. Om geniet var en kvinna kan man ge sig den på att hon får skit för att hon var en värdelös mamma.

Det mest glädjande med ”Jag är Ingrid”  var att jag aldrig fick känslan av att Ingrid Bergmans barn var bittra över mammans frånvaro. De verkade snarare beundra henne.

Jag tänker på Ingrid Bergman när jag läser kapitlet som heter ”Vecka 5: Återerövra dina möjligheter” i Julia Camerons bok ”Öka din kreativitet”. Cameron skriver träffande: ”En konstnär måste ha nolltid, tid att göra ingenting. I försvaret för den tiden måste vi vara modiga, säkra och uthålliga. Ett sådant utrymme, tid, plats och lugn och ro, kommer för vänner och släktingar att tolkas som att vi drar oss undan från dem. Det gör vi också.”

Ofta är det väldigt, väldigt svårt att få till den där ensamtiden när du har barn som behöver dig. Mina barns far jobbar ofta helg så då ligger det på mig att underhålla de små liven så att de inte sitter framför skärmar en hel helg. Det är snarare på arbetstid som jag kan få min ensamtid.

Och jag håller inte med om att barnen inte är roliga. Förutom den överväldigande kärleken jag känner för dem, är de en stor inspirationskälla. De säger dagligen saker som jag försöker skriva ner och använda i mitt skrivande.

För att få utlopp för min kreativitet gör jag små saker. Jag har inte alltid lyckats skriva på morgnarna, men nästan alla dagar har jag försökt att skriva något. Jag har också envist skrivit i Skrivsprångets kommentarsfält på Facebook, även när inspirationen har varit obefintlig. Jag har bestämt att det är okej att skriva dåligt, ingen bryr sig i alla fall. Jag gör övningarna för min egen skull.

Här är några av veckans Skrivsprånget-inlägg:

SKRIVLUCKA 11

Uppgift: Mat och minnen. Skriv om en måltid som du minns, sant eller påhittat. Låt sinnena vara med i texten; smak, doft, färg. Minst två meningar och max fem meningar.

Jag skrev: Pulvermos med grillkorv! Det fick vi aldrig hemma, bara på fjället eftersom pappa inte orkade bära dit en påse potatisar. Efter den långa vandringen hade jag aldrig smakat något godare. Vi satt vid en sjö som var grön av alger och solen höll på att gå ner.

SKRIVLUCKA 13

Uppgift: Skriv med inspiration från bilden. Vem är berättaren? Är det husets ägare, en hyresgäst, en besökare eller kanske är det husets egen röst vi får lyssna till? Skriv minst två meningar och max fem meningar.

Jag skrev: De kallar mig hustomten ibland, på skoj, men jag kommer inte norrifrån. Jag kommer söderifrån där det var krig och nu bor jag i deras källare. Jag tvättar och stryker deras kläder och jag lagar saker för att ha något att göra. Jag bad om det, sa att jag blir tokig av att bara vara i källaren med mina tankar. Min värd låter mig städa huset ibland, men bara om jag drar för gardinerna först.

SKRIVLUCKA 15

Uppgift: ”Att se en värld i ett sandkorn/ och en himmel i en vild blomma/ hålla oändligheten i sin handflata/ och finna evigheten i en timme. ” av William Blake. Skriv om motsatser och gärna i diktform.

Jag skrev: De skriker, slåss, vägrar, är omöjliga att få kontakt med. Tar mig för given, låter mig vänta i all evighet för att de ska se klart en Youtubefilm och väntar sig sedan en lång godnattsaga.

Men de kramar, tröstar och älskar helt ovillkorligt också. De är livet.

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *