Jag försöker redigera mitt barnboksmanus Syskonklockan. Den version jag skickade till de stora förlagen väckte inget intresse. Jag bad en skrivarvän, Helena Isaksson Baeck, att titta på det och se om hon hade flera bra ändringsförslag. Nu är inledningen mer ”pang på”. Tack Helena, Angelica Öhrn och kurskamrater och lärare på Linnéuniversitetet, Kreativt skrivande 3 som har läst och peppat mig!

Nu försöker jag gå igenom den övriga texten men är ärligt talat ganska nöjd med den som den är och har svårt att göra några större ändringar. Eftersom jag tidigare har fått flera uppmuntrande refuseringar svider ointresset lite extra. Hängde allt på att inledningen inte fångade dem? Eller var det bara dålig tajming för att bokbranschen befinner sig i kris? Hamnade manuset i en ”slaskhög”? Tänkte de att jag bara var ännu en morsa som ville skriva om sitt barn?

Jag ska nog skicka det till en lektör och sedan ta en förlagsrunda till. Men varje redigeringsrunda gör ont, kanske för att jag har tappat lite av det naiva hoppet jag hade innan jag skickade iväg manuset. Vad kan jag göra för att väcka intresse för denna berättelse? Vill något barn läsa?

Så här börjar Syskonklockan nu:

Syskonklockan, Kapitel 1

Någon har satt upp ett papper på väggen i vår grotta. Det är gulnat och i hörnen sitter fläckar av gammal häftmassa. Texten är skriven med orange tuschpenna.

”Maskhål i rymden gör att man kan flytta sig i tiden. Om du åker genom ett maskhål kan du resa framåt och bakåt i tiden. Det är farligt att åka in i ett maskhål för om du inte hinner igenom det dör du. Du förintas, går upp i atomer.

En dag kanske någon kommer på hur man ska ta sig igenom ett maskhål.  Jag hoppas det, så att jag får veta hur världen blir i framtiden. Om du som läser den här lappen och vet hur man gör – kom till 2007 och hälsa på mig!”

Längst ner har det stått något mer, men texten är utsuddad.

Jag läser lappen flera gånger.

”2007”, säger jag. ”Det var ju året innan vi föddes. Har den suttit här i tio år?”

”Va? Coolt! Undrar vem som skrev den,” säger Oscar.

Oscar är min bästa vän. Han är också min granne och den jag är med mest. Ibland är jag med de andra killarna, men Oscar är den som förstår mig bäst.

Han och jag går nästan alltid hem från skolan tillsammans. En del dagar orkar jag inte prata med någon efter skolan. Då är det som om hjärnan ska explodera inifrån. Vi brukar gå till Grottan. Det är vår hemliga plats. Den ligger i vår källare. Vi bor i ett hus där det finns gångar som inte används som källarförråd, de bara är där under huset.  

Det finns ett rum där, bakom en dörr, och Oscar är den enda som har nyckel dit. 

I Grottan finns en fåtölj, en hylla med serietidningar och lådor och en trasmatta på golvet. Där finns också en gammal hoprullad madrass. Jag gillar att krypa in i den och känna mig inbäddad i det mjuka. 

Oscar sätter sig i fåtöljen och jag kryper in i madrassrullen. Oscar verkar ha glömt maskhålen. Han läser serietidningar. Jag blundar och tänker på rymden. Jag har läst om maskhål på nätet. Forskarna TROR att maskhål finns på riktigt. Det skulle vara svårt att hålla dem öppna tillräckligt länge för att något ska kunna passera genom dem. 

Jag surfar runt lite, men avbryts när det kommer en uppdatering om ett spel. Då spelar jag istället.

Oscar petar på mitt huvud med sin fot. Klockan är halv sex. Skit också. Jag har legat i madrassrullen i två timmar. Det kändes som fem minuter. Jag hatar tiden. I skolan går den jättelångsamt, men när man får vara ifred och tänka så går den supersnabbt. 

Jag gillar inte att komma hem när alla redan är hemma. Jag vill vara ifred en stund… men både pappa och Wilma har kommit hem. Pappa ställer fram en tallrik till mig. Jag sitter ensam i köket och tittar på maten. Korven är skrynklig och makaronerna luktar annorlunda. Pappa och Wilma har gått från bordet. Pappa diskar. Mamma jobbar sent idag. 

Från vardagsrummet hör jag att Wilma tittar på My little pony. Jag har hört den melodin så många gånger att det gör ont i öronen.

”Hallå där, Valter, glöm inte att äta”, ropar pappa när jag reser mig från stolen. 

”Maten luktar konstigt”, säger jag.

Pappa suckar. 

”Valter. Det här är inte okej. Du borde förstå att mat kallnar när man inte kommer hem i tid. Jag har varit snäll och värmt den åt dig”, säger han.

”Jag gillar inte uppvärmd mat”, säger jag.

”Du har ju inte ens smakat”, säger pappa. ”Du kan inte säga att du inte gillar något som du inte har smakat.”

”Okej, okej. Jag ska smaka”, mumlar jag och stoppar en makaron i munnen. Den är seg och äcklig och jag spottar genast ut den.

”Jag har smakat. Jag är mätt. Får jag gå nu?” säger jag.

”Skyll dig själv om du blir hungrig sen”, mumlar pappa och sköljer av en tallrik.

Jag går till soffan och fortsätter att läsa om maskhål. Det är aldrig någon som har rest genom ett maskhål, och om det skulle gå, om du inte blev förintad, skulle du inte veta var i tiden du hamnade . Kanske hos dinosaurierna, kanske mitt i andra världskriget eller bara i en tom rymd där jorden inte finns. 

I framtiden kanske de finns. Jag läser sammanfattningen av en film som handlar om en man som reser genom ett maskhål för att rädda världen från undergång. När han kommer tillbaka har ingen tid gått för honom, men på jorden har det gått över åttio år och hans dotter är gammal och ska snart dö. 

Mamma kommer hem. Hon ger mig en kram. Jag tittar ner i min mobil. Hon luktar kall luft. 

”Valter, du kommer väl ihåg att ni ska till mormor på lördag?” säger hon.

”Ska mormor komma hit?”

”Nej, ni ska till henne. Pappa och jag ska på middag. Det har vi ju pratat om.”

”Måste vi åka dit? Mormor har ingen wi-fi”, säger jag.

”Ja, vi måste åka dit. Det handlar om jobbet jag söker på universitetet.” 

”Okej”, säger jag. Kan jag få en kvällsmacka?”