Skrivkramp, eller skrivblockering, är varje författares fiende. Begreppet har dryftats av många. Personligen har jag haft olika mycket flyt genom åren, men när jag inte haft ro att skriva har det oftast berott på stress och tidsbrist. När jag väl har satt mig ner att skriva har det ändå blivit något. Inte alltid något bra, men något.

Jag är periodare när det gäller skrivande. Som journalist gillar jag att ha en deadline och någon som väntar på min text. Därför gick jag skrivarkurser under flera år. Jag läste Kreativt skrivande ända upp till masternivå på Linnéuniversitetet (men har ingen mastersexamen eftersom den kräver fler avancerade kurser, jag har lite svårt att räkna på sådant där akademiskt och har inte riktigt förstått vilken sorts examen jag eventuellt kan ta ut).

Nu är jag inte det minsta sugen på att studera igen! Betyder det att jag är färdigutbildad författare? På sätt och vis, men vi lär förstås hela livet, fast inte nödvändigtvis inom formella utbildningsramar.

Verklighetens dilemma

Det betyder dock inte att skrivandet är lätt. I sommar har jag kämpat för att få ur mig några kapitel till den fristående uppföljare till Klockan som ägde tiden, en uppföljare min dotter (och några andra vänner och bekanta) beställt. Det är visserligen kul att någon väntar på något man skriver, men förutsättningarna har ändå känts svåra. Dottern vill att jag ska skriva inspirerad av hennes liv, men risken är att jag hänger ut verkliga personer.

Det är en svår balansgång. Verkligheten är full av fantastiska historier och livsöden som jag ibland inte kan låta bli att stjäla från. Det gäller bara att maskera dem, byta åldrar, kön och andra detaljer. När ens eget barn vill att man skriver inspirerat av hennes liv kan man också bli rädd för att fantisera för mycket, för att inte hon ska säga ”det där skulle jag aldrig göra”. Sådana kommentarer måste jag dock bortse från för att vara fri i mitt skrivande.

Berättelsen börjar få liv

Nu, när jag efter en del ”skrivkrampande” har fått ur mig 7 884 ord, börjar det kännas lättare. Det blir tydligare att berättelsen inte handlar om min dotter utan om Wilma, Valters lillasyster, som har blivit fem år äldre än sist. Äntligen börjar berättelsen leva sitt eget liv!

En insikt är att mitt skrivande behöver startsträckor. Jag är inte bra på att skriva synopsis från början, eftersom mina idéer väcks av ganska vaga bilder eller tankar. Jag måste skriva in mig i berättelserna. När jag gjort det kan jag ge dem mer struktur.

Ibland beror min skrivkramp på att jag inte vet vad jag ska skriva. Så var det under semestern. Ett sätt att råda bot på detta är att skriva för hand. När jag gör det tänker jag inte på formuleringarna utan försöker bara skriva ner vad som ska hända. Går det extra trögt skriver jag det mer som ett synopsis än som en gestaltad text. Det ger ett underlag till vad jag sedan kan gestalta.

För mig funkar det också att ta vara på pauser då jag ändå inte har något att göra (andra tider pockar mer ”nyttiga” göromål på, som betalda jobb och de eviga plikterna i hemmet). Delar av de första utkasten till Klockan som ägde tiden kom till när jag satt på tåg mellan olika platser. Och idag skrev jag en stund i omklädningsrummet på gymmet. Jag hade en lucka mellan ett besök hos sjukgymnasten och ett träningspass och fick ur mig några meningar.

Så funkar jag. Du har kanske helt andra metoder för att bryta skrivkramp. Dela gärna med dig av dem!