I början av sommaren berättade jag att jag anmält mig till två sommarkurser. Jag trodde att jag behövde fler högskolepoäng för att skramla ihop till en fil kand. Mitt i sommaren kontaktade jag LInnéuniversitetet och fick veta att jag har haft en fil kand sedan 2015! Jag hade glömt att räkna in kurserna i kreativt skrivande.
Detta besked sänkte min motivation att fullfölja mytologikursen som inte är så rolig som jag hade trott. Kursen innehåller alltför många historier om stridande män (Iliaden, Troja, Kung Arthur…). Jag har också svårt för att engagera mig i frågeställningarna. Kanske är det helt enkelt så att religionsvetenskap inte är något för mig. Jag har nu avbrutit kursen, och känner lättnad. Jag säger som organisationskonsulten Marie Kondo: does it spark joy? Nej, denna kurs gjorde inte det, så jag lägger ner. Jag måste tänka mer så i fortsättningen, åtminstone när det gäller sysselsättning som inte bringar in pengar.
Däremot är kursen Dystopier för vår tid på Lunds universitet riktigt rolig, med många Zoom-seminarier med en sympatisk och engagerad lärare (Anders Mortensen). Det är kul att nörda loss i ämnet dystopier. Men jag märker att jag är lite rädd att skriva något självklart. I akademiska sammanhang drabbas jag fortfarande av mindervärdeskomplex, trots min fil kand. Det är en av många anledningar till att jag idag valde att inte lägga fram mitt paper till ett seminarium för att få VG. Jag tar denna kurs för min egen skull, för inspiration, och är därför nöjd med ett G.
Jag är inte den enda som väljer att skriva ett paper om Kazuo Ishuguros Never let me go och Margaret Atwoods Oryx och Crake. Det är dessa två böcker på kurslistan som jag har läst i sin helhet. De andra har jag läst enligt anvisningar, mellan 40 och 60 sidor.
Här är några ord om det jag läst:
• Kazuo Ishuguros Never let me go är väldigt rörande. Jag tvivlar aldrig på att huvudpersonerna Kathy, Tommy, Ruth och de andra är lika mänskliga som jag, att de är kännande och tänkande individer. Men i själva verket är de kloner, skapade enbart för att vara organdonatorer till ”riktiga” människor. Deras sorgliga öde präglar hela boken.
• Juli Zehs Tomma hjärtan är en satir som påminner om nutiden, fast med en obehaglig skruv. Hennes värld är ganska trovärdig, men hård och deprimerande. Jag känner att jag besparar mig själv lite cynism när jag inte läser vidare.
• Hungerspelen av Suzanne Collins har jag läst tidigare, högt för min son. Jag är imponerad av Collins skickliga sätt att bygga upp en värld, och jag gillar verkligen huvudpersonen Katniss. Men som många kurskamrater påpekade, har ungdomsböcker ett annat tilltal än vuxenböcker, och det blir en viss kontrast efter att ha läst de andra böckerna. Collins text är lite mer svartvit, lite enklare. Inte sämre, bara en annan genre.
• I det heliga Rysslands tjänst av Vladimir Sorokin har en väldigt, väldigt cynisk berättare. Jag önskar att jag inte hade läst våldtäktsscenen i början, den hemsöker mig. Jag vill inte läsa vidare.
• Konspirationen mot Amerika av Philip Roth handlar om ett alternativt Amerika där Charles Lindbergh, piloten med nazistsympatier, vann presidentvalet. Jag har inte läst ut boken, men kan tänka mig att göra det eftersom det var den, tillsammans med Never let me go och Oryx och Crake, som jag gillade bäst.
• Underkastelse av Michel Houllebecq vill provocera, och det fungerar. Jag blev jätteprovocerad av huvudpersonens människo- och kvinnosyn. Men det var intressant att lyssna till diskussionerna som pågick på kursen om boken. Meningarna var väldigt delade. För egen del tror jag dock inte att det kommer att ge mitt liv något att läsa vidare i en så cynisk bok, så jag kommer inte att läsa ut den.
• Oryx och Crake av Margaret Atwood har jag läst en gång tidigare. Jag är ett stort Atwood-fan eftersom hon är så smart och bygger upp sådana genomtänkta världar. Boken, som kom 2003, är djupt oroande eftersom Atwood har gjort sin research när det gäller biologisk forskning och vetenskap, men den är också väldigt rolig.
