När vi kom hem efter en vecka i sommarstugan hade min 8-åriga dotters solros dött. Jag hade gjort en vattningsanordning med ett snöre i ett plaströr som ledde ner i en kruka med vatten, men jag hade missat att lägga ett lock över vattenkrukan. Vattnet hade tagit slut, kanske dunstat eller druckits upp av ekorren som brukar springa upp på vår balkong. 

Dottern grät så hjärtskärande över ”Mister Solros” som hon sått i skolan och som inte ens fick blomma. Mitt och sambons hjärtan gick nästan sönder. Hon vill inte sätta ett nytt frö, inte utsätta sig för smärtan en gång till. Sambon köpte en solros i blomsteraffären som tröst. Den står i alla fall ett par dagar. 
Kanske är det bra för ett barn att träna på tankar kring liv och död på detta sätt.

För en tid sedan försökte jag läsa Jättehemligt av Barbro Lindgren för dottern. Hon gillade början jättemycket, men efter några kapitel blev det för mycket sorg och död. Vi bytte till Madicken och Junibackens Pims av Astrid Lindgren. Den funkar bättre, även om den också innehåller väldigt mörka historier om fattiga människor och en farbror vars fru har dränkt sig och deras barn. Jag älskade Madicken som barn och förstår varför nu. Jag känner igen mig i Madickens stora medkänsla med alla som lider. Samtidigt är Madicken själv inbäddad i trygghet bland spetsgardiner och köttbullar, och det är skönt. Då blir inte smärtan för stor. 

Och angående Mister Solros: Vi kanske begraver honom på gården, det kan bli en fin ritual.