”Om man är så känslig ska man kanske ändå inte ge sig in i en sådan bransch”, sa en frilansjournalistkollega till mig i veckan. Jag var på en kurs i muntligt berättande, arrangerad av Journalistförbundet med Ida Junker från Fabula Storytelling. Riktigt intressant och nyttigt för mig som behöver öva mer på att tala inför folk och lita på att människor lyssnar. Vi hade gjort några skissartade teckningar för att illustrera minnen som vi skulle berätta om för varandra, och jag fick beröm för att jag var bra på att rita. Jag förklarade att jag ritade jämt som barn och var den som fick speciella uppdrag i skolan att rita omslag och liknande – tills jag började på gymnasiet och lärde känna Pauline som också var bra på att rita. Pauline, som blev och fortfarande är en av mina bästa vänner, var väldigt skicklig på att avbilda, och det var inte min starka sida. Det ledde till att jag skrinlade mina vaga ambitioner om att utveckla mitt tecknande.

När jag berättade detta för min journalistkollega sa hen det där: ”Om man är så känslig ska man kanske ändå inte ge sig in i en sådan bransch.” Kollegan syftade på illustratörsbranschen som förmodligen är ännu tuffare och hårdare än journalistbranschen.

Orden fick mig att tänka: Hur känslig är jag egentligen? Och hur mycket har jag låtit rädslor och ogina kommentarer hindra mig från att göra det jag egentligen vill göra?

Jag vet att jag är väldigt känslig för människors energi. Vissa människor klickar jag med direkt, medan andra gör mig avvaktande. En del växer när jag lär känna dem, medan andra fortsätter att göra mig avvaktande. Kanske är det någon sorts urtidsmänniska i mig som sätter upp ett skydd. Om jag tycker att en människa som jag måste samarbeta med är svår att förstå ägnar jag orimligt mycket tid åt att försöka förstå honom eller henne. Förmodligen ägnar denna person inte en bråkdel av den tiden på att förstå mig, utan tycker bara att jag är en försynt typ. Det är oftast väldigt extroverta människor som liksom slukar min kraft. I de flesta fall gör de inte alls detta av illvilja, utan för att de bara är helt andra personlighetstyper.

”Om man är så känslig ska man kanske ändå inte ge sig in i en sådan bransch.” Hm. Jag har ändå en viss distans till refuseringar och annan arbetsrelaterad kritik, så länge kritiken är relevant och konstruktiv. Jag vet att jag kan mitt yrke, men jag kan bli frustrerad när jag inte lyckas leva upp till min potential. Varför blir jag sur på mig själv när jag inte är duktig nog?

Det värsta är att jag ser att min lilla dotter, snart 4 år, är likadan. Hon är otroligt driven och självständig och vill fixa det mesta själv. När hon gör något fel, som att spilla, som man lätt gör när man inte fyllt fyra och försöker hälla upp juice från en tung kanna, kan hon bli helt knäckt och liksom krypa ihop av undertryckt ledsnad. Det får mitt hjärta att svida. Min son är inte alls lika ”duktighetsdriven”, trots att vi har försökt uppfostra dem likadant. Är hon bara mer känslig för våra reaktioner?

Mer läsning:

Mitt inlägg om att vara introvert

SvD:s Idagsida: ”Det är inte farligt att vara duktig flicka”

Kollega: ”Duktiga flickor blir sällan chefer”