Skruvat matriarkat stack ut i sommarläsningen

Naomi Aldermans bok The Power
Jag läst Naomi Aldermans bok The Power när jag åkte för att intervjua en kvinnojour. Kändes passande.
En roman om ett skruvat matriarkat, en om att vara halvfinne, en uppslukande ungdomsbok och en antologi. Här kommer några anteckningar om min läslogg sedan i maj.

Det känns bra att föra läslogg. Den hjälper mig att minnas. Förra inlägget om min läslista skrev jag i slutet av årets första kvartal.

Kvartal 2 började med Den tredje hustrun av Lisa Jewell som inte var något vidare. En bladvändare med nästan provocerande krystad intrig och unken slutkläm. Den kunde jag ha klarat mig utan (det var en bokcirkelbok så jag valde den inte själv).

Momo eller kampen om tiden av Michael Ende lästes för min 11-årige son i utbildande syfte. Mina barn kommer inte undan min barndoms favoritböcker. Jag kunde konstatera att huvudhistorien fortfarande är lika briljant och magisk men att vissa scener har åldrats och blivit en smula långrandiga. 

Kriget, pappa – ett tillförlitligt sifferminne av Victoria Rixer gillade jag. Ni kan läsa mer om mina tankar i Tidningen Kulturen.  

Ett jävla solsken av Fatima Bremmer är en biografi om journalistpionjären Ester Blenda Nordström som jag varmt kan rekommendera. Den var värd sitt Augustpris! (Den 12 september intervjuar jag Fatima i JMK:s lokaler, ett samarbete mellan Mälardalens frilansklubb och JMK, ifall ni missat).

Vegetarianen av Han Kan är en märklig, obehaglig och i mina ögon överskattad bok. En del gillar den, men bered er på att den framför allt är obehaglig och lite av en kulturkrock.

The Power av Naomi Alderman är en av årets mest minnesvärda böcker (den finns nu på svenska, med titeln Makten, utgiven av Modernista). Boken handlar om att världens kvinnor upptäcker en ”muskel” i höjd med nyckelbenet (?) som innebär att de kan ge andra kraftiga, smärtsamma och dödliga elektriska stötar. Ungefär som elektriska ålar. Maktbalansen förändras och boken blir till en skruvad spegelbild av nutiden, till exempel när Alderman beskriver hur en våldtagen man känner sig. Det sorgliga är att Aldermans matriarkala universum inte blir bättre än det patriarkat vi lever idag. Boken är fruktansvärt våldsam och känns som gjord för att bli tv-serie vilket den mycket riktigt också ska bli. Det ironiska är att den person jag sympatiserade mest med var en man, journalisten Tunde. Det är säkert ingen slump och jag läste i en intervju (som jag tyvärr tappat bort) att han också är Aldermans favoritperson i boken. Alderman hade självaste Margaret Atwood som mentor när hon skrev boken, vilket ger respekt. Jag föll inte för boken till fullo, mest för att jag ofta blev mer äcklad än berörd, men jag tror som sagt att den kommer att göra sig bra som tv-serie.

Ordbrodösen av Anna Arvidsson är en underhållande och mys-rysig ungdomsbok som jag slukade på några dagar. Dialogen kändes lite konstruerad ibland, men annars gillade jag boken. Hade jag varit tonåring (och inte lika kräsen) hade jag förmodligen blivit golvad.

Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar (44 författare, redaktörer är Anna Jörgensdotter och Henrik Johansson) är en antologi av Föreningen Arbetarskrivare. Den handlar om arbete och klass och väcker minnen från sommarjobb och extrajobb. Jag är väldigt tacksam över att jag idag inte sitter fast i ekorrhjulet på en arbetsplats där livet går ut på att längta efter fyra veckors semester om året. Som de flesta antologier fastnar jag mer för vissa texter (och tecknade serier) än för andra, men det är en viktig bok. Fler borde skriva skönlitterärt om arbetslivet.

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *