Kategoriarkiv: Arbetsliv

Dags att hoppa till nästa nivå i livet

Kontorsplats, Telefonplan
Min kontorsplats som snart kan bli din.

Har ni, som jag, drömmar som återkommer?

Jag drömmer ofta om hus. Stora hus med många våningar, rum och vindlande gångar.

När jag läser om drömtolkning står det ofta att huset är en symbol för mig själv och jag antar då att jag utforskar alla rum som finns inom mig.

En återkommande dröm har varit att jag är på vinden och ska ta mig till en annan del av huset, men för att göra det måste jag klättra genom en smal passage som påminner om något som kan finnas på ett lekland; vadderade väggar och nät. Klätterställningen, eller vad det nu ska kallas, är inte precis barnvänlig, för runt omkring mig stupar väggarna rakt ner, minst tjugo meter. Jag vet att jag kan dö om jag faller ner för stupen. Men så kommer jag till vägs ände. Framför mig finns bara ett stup, men nedanför stupet finns en del av huset som jag aldrig har besökt. Jag inser, att för att komma dit måste jag hoppa. Risken är att jag dör, men också att jag upptäcker något nytt som leder mig vidare.

Jag kommer på att jag har drömt detta tidigare och att jag då har gett upp. Jag har inte vågat hoppa, för jag har inte velat dö.

Men nu tänker jag att jag kanske inte alls kommer att dö, kanske är jag med i ett dataspel och kanske kommer hoppet att innebära att jag ”levlar upp” – stiger till nästa nivå. Någonstans förstår jag ju att allt är en dröm och att det bara handlar om att våga hoppa.

Häromnatten hoppade jag. Det var läskigt, men jag dog inte.  Jag vaknade med en känsla av styrka och undrade om detta betydde  att jag har levlat upp en nivå.

Nytt kontor

Soffa på kontor, Telefonplan
Soffan där vi fikar ihop.

Den här våren känner jag att det är dags för förnyelse. Jag har därför med visst vemod sagt upp min gamla kontorsplats vid Telefonplan och hoppas att ett nytt kontor har tid att vänta in min uppsägningstid.

Jag har varit på samma frilanskontor sedan 2010 och har trivts bra. Kollegorna är jättemysiga och det har varit bra att ha cykel- eller promenadavstånd hem. Men nu längtar jag efter fler kollegor i liknande branscher, så härom veckan bestämde jag mig för att flytta in till Söder.

Med andra ord finns det en ypperlig chans att få en billig och trevlig kontorsplats i Hägersten, Stockholm, just nu! Kontakta Frippe Nilsson på frippe.nilsson@frixkultur.se för en titt!

Share

Varför berättar inte fler om sin utbrändhet?

Insändare ur KP, mars 2018.
Insändare ur KP, mars 2018.
Insändare ur KP, mars 2018.
Insändare ur KP, mars 2018.

Jag tror att fyrtio procent av alla människor jag känner har varit sjukskrivna för stress, varit utbrända, gått in i väggen, haft utmattningssyndrom eller utmattningsdepression eller vad det nu kallas.

Det är ju helt galet! Jag hör nästan dagligen om folk som mår mer eller mindre dåligt av olika orsaker. Själv har jag varit hyfsat bra på att känna av signalerna och har därför inte behövt sjukskriva mig. Men det har varit nära, det är alltid nära.

Jag kände inte av någon nämnvärd stress förrän jag var 20 år och skulle ut i arbetslivet. Först då insåg jag att jag måste leverera och att det var hård konkurrens där ute. Jag fick magkatarr.

Sju år senare, när jag vikarierade på en stor dagstidning, sökte jag upp vårdcentralen för att jag trodde att jag hade astma, jag kunde inte djupandas. Läkarna hittade ingenting och någon frågade ”hur mår du egentligen?”. Mina andningsproblem berodde helt enkelt på stress.

Jag har aldrig kraschat helt. Jag har lärt mig att hantera stress genom att ha väldigt inrutade rutiner, yoga och styrketräning. Plus att jag har en hyfsat stabil familjesituation. När jag har studerat vänner och bekanta som kraschat har deras jobbstress ofta kombinerats med turbulens i privatlivet.

Inte längre ung – men fortfarande duktig

I ”Så ung och så duktig – 10 berättelser om att räcka till” av Katarina Pietrzak, en läsvärd bok från 2002, medverkade min vän Annika som gick in i väggen när vi var i 25-årsåldern. I efterhand har jag ofta tänkt att jag borde ha hjälpt henne mer, att jag borde ha varit mindre självupptagen. Men jag kämpade själv mot stressen att inte räcka till. Jag gör det fortfarande. Jag är inte ung längre men har svårt att skaka av mig duktigheten. Jag har fortfarande vänner som kraschar av olika skäl.

När jag googlade efter boken såg jag också att 90-talisten Isabella Löwengrip hade ”gråtit sig igenom den”. Den har alltså spritt sig till yngre generationer, men har den förändrat något? Varför händer så lite?

Det oroar mig också att stressen kryper ner i åldrarna. Vi var i 20-årsåldern och fick stressymptom på grund av arbetslivet. Idag påverkas unga av höga krav redan i mellanstadiet, om inte tidigare. I min sons tidning KP (Kamratposten) läser jag insändare som får mig att undra vad min generations höga krav på oss själva gör med barnen (se insändarna på bilderna ovan).

Less på att prestationer är allt

Ärligt talat är jag rätt less på att hela tiden vara pigg och glad och visa vad jag kan. Senast häromdagen hörde jag hur viktigt det är att visa vad du kan på Linkedin (jag deltog på ett frukostseminarium anordnat av tidningen Resumé).

Jag är less på att hela tiden definiera mig själv utifrån mina prestationer. Less på att ha känslan av att mina prestationer ändå aldrig räcker till. Även om Isabella Löwengrip, Mia Skäringer och några andra kända kvinnor har lyckats stärka sina ”personliga varumärken” genom att visa sig svaga är det fortfarande få som vill berätta att de har varit utbrända när de söker ett nytt jobb.

Jag tror inte att min bekantskapskrets är unik. Jag tror att alla känner många som har gått in i väggen. Därför efterlyser jag fler som vågar tala om det, så att människor slipper gå omkring och känna att det är dem själva det är fel på. Borde vi inte istället fråga oss vad det är för fel på arbetslivet?

Människan vs. maskinen…

En sista tanke: Jag har hört flera forskare säga att de höga talen av utbrända kan ha göra med  digitaliseringen, att allt går så snabbt. Arbetslivet är turbulent eftersom företagen är rädda om sin överlevnad och därför pressar sina anställda. På samma seminarium där jag hörde det där om Linkedin hörde jag också att vi måste lyfta fram det som är unikt hos oss människor. Jag tänker då att våra känsliga hjärnor gör oss unika och att vi därför måste vara rädda om dem. Att vi måste sluta tävla med maskinerna. Det är ingen ny tanke, men den måste sjunka in hos företagen: Se till att era anställda och era frilansar inte behöver tävla med maskinerna utan värdesätt det som är unikt med dem, just för att de är människor!

Share

Kvinnokamp och oavbruten jakt på uppdrag

Kvinnokamp-symbol
Hittat på ett elskåp i Solberga, Stockholm.

Det är ju Internationella kvinnodagen idag och jag funderar över både mitt förflutna och min framtid.

Jag är ganska säker på att det är på dagen tjugo eller tjugoett år sedan som jag och mina vänner ordnade ett av våra releasepartyn för vårt rockfanzine Akasha. Jag tror att det var den gången som Z-TV kom och intervjuade oss till programmet ”Hemma hos Kajsa”. Vi var iklädda specialtryckta tröjor i olika färger med våra namn under Akasha-logotypen. Jag har precis spelat över inslaget från vhs till dvd och tittat på det med viss bävan.

Akasha på Z-TV
Jag, Annika Borg (f d Sundelönn) och Maria Axelsson (f d Eriksson) intervjuade i Z-TV, 1997 eller 1998.

Även om jag växte upp med föräldrar som ofta talade om jämställdhet var det inte förrän i kvinnokollektivet Akasha som mitt feministiska uppvaknande kom. Marit Bergman och Jennie K Larsson, som var mer pålästa än vi, sa förvånat ”är ni inte feminister?” och där började min bildningsresa. Jag skrev om Akasha i inlägget ”Min tid som cool rocktjej” i mars 2016 och publicerade några av mina gamla artiklar i efterföljande inlägg (under taggen ”Akasha”).

20 år senare…

Min utmaning idag är att hitta de där uppdragen som går att kombinera med livet som förälder. Jag har sökt en del jobb där jag kommit på ”andra plats”. Eftersom jag har uppdrag på deltid och trivs bra med dem vill jag ha fler liknade uppdrag där jag får styra över min tid, men det känns så sjukt svårt att hitta dem!

Stiltjen ger visserligen tid att paketera och skriva mina litterära drömprojekt – men det lär ta lång tid innan de går att dra in pengar på dessa, om det någonsin går.

Förra sommaren gjorde jag en SWOT-analys och positioneringskarta över min egen verksamhet. Tidigare hade jag skrivit om min personliga sociala medie-strategi (informationen i inlägget är lite inaktuell nu). Sedan hörde jag ett ”Sommar”-program där en kvinna sa att ”alla har strategier för sina sociala medier men de talar inte högt om det”. Jag blev förvånad och undrade om jag var naiv som var så öppen med mina strategier.

Fast å andra sidan: Vem bryr sig? Jag skrev detta för att få andra att bli mer medvetna om vad de publicerar.

Summa summarum: Jag söker fler uppdrag. Jag är toppen att jobba med, så hör av er!

Share

2017 – året då jag lämnade min bekvämlighetszon

Notis om arbetslivet.
Denna ingress ur Dagens Nyheter var för mig en bekräftelse på att jag valt rätt som inte har en trygg anställning.

2017 var året då jag gick utanför min bekvämlighetszon flera gånger, och då jag bestämde mig för att satsa på att nätverka för att kliva upp ett steg som frilans och egenföretagare.

Året började med att jag tog examen från Nackademin. Det var en lättnad eftersom jag dubbelarbetade under hela studietiden.

Senare under våren arbetade jag med strategiskt kommunikationsarbete för att pröva nya affärsidéer på utbildningsföretaget Learnox. För dem har jag också skrivit målgruppsanpassade texter för hemsidor och sociala medier.

Mitt största steg utanför bekvämlighetszonen var i augusti när jag talade om sociala medier inför 60 företagare i Upplands-Bro – läskigt!

Jag fick ett stipendium från Journalistförbundet för att läsa intensivkursen Social video på Berghs. Jag blev också förtroendevald suppleant i Mälardalens frilansklubb inom Journalistförbundet. Det resulterade senare i att jag och min journalistkollega Leonarda Arcidiacono gjorde en rekryteringsfilm som ska locka frilansar till Journalistförbundet. Vi gjorde förarbetet (och massor av lärorika nybörjarmisstag) medan proffsiga Ronnit Hasson och hennes team skötte kamera och teknik. Leonarda ska klippa filmen i början av januari. Jag kommer att skymta förbi som statist.

Dessutom har jag arbetat med en sociala medie-kampanj för en konferens om integration och inklusion i Bergen.

Jag har också skrivit en rad lång vanliga artiklar. Jag har gjort jobbresor till Oslo, Lund, Mora, Karlstad och Helsingfors och jag har träffat människor från många olika delar av världen.

Det är bra med summeringar ibland, det ger perspektiv och en översikt. Jag tror inte att jag är den enda frilansen som ibland får en känsla av att jag inte jobbar ”på riktigt” eftersom jag inte går till samma kontor varje dag. Framför allt kan jag se att jag har testat nya saker och träffat många olika sorters människor.

Det har också funnits lite tid att fundera över vad jag verkligen vill och på min blogg har jag dokumenterat min process för att hitta närmare till min kreativitet (alla inlägg om Julia Camerons bok ”Öka din kreativitet” finns under taggen #Cameronkurs). Ett nytt inlägg om den processen kommer snart!

Gott nytt år till dess!

 

Share

Att tänka självständigt – svårare än jag trodde

Jag var nyligen i Helsingfors på möte med redaktionen för DialogWeb, en nättidskrift om vuxnas lärande som jag har jobbat med i sju (!) år.

DialogWeb har en redaktör i varje nordiskt land och möts IRL två gånger om året. Övrig tid jobbar alla på sitt håll och rapporterar från sina länder. Vi får ofta i uppdrag att berätta om en ny rapport eller en konferens som NVL anordnar. Det är en utmaning att få forskningsresultat och diskussioner att bli intressant kommunikation.

Turligt nog är jag inte ensam om att ofta fastna i fällan att jag rapporterar rakt av, citerar den ena föreläsaren efter den andra och lämnar in en rapporterande artikel som är korrekt skriven men kanske bara läses av dem som själva var där.

Jag har gått i fällan att tänka mer på att göra uppdragsgivaren nöjd än att fundera över vad läsaren kan tänkas vara intresserad av och behöva i sitt arbete.

Vem skriver vi för?

Vi har ofta brottats med frågan om vem vi skriver för. Jag tror vi har börjat bena ut att läsarna ofta är experter inom sina områden – utbildning, arbetsliv, studie- och yrkesvägledning, forskning. Samtidigt är vår ambition att även icke-experter ska förstå vad vi skriver om.

Discolampa framför skärm, Helsingfors
Vi hade möte i en restauranglokal med discolampor!

På första mötesdagen gav vi varandra respons på texter. Det var väldigt nyttigt. Jag inser att jag som frilans ofta sitter ensam i min lilla bubbla och glömmer att tänka på att det finns en mottagare där ute. Jag bara levererar.

Ibland har jag vetat från början att jag borde göra en extra ansträngning, ringa ett extra samtal, men blivit lat eftersom ingen krävt det av mig. Om jag hade suttit på en redaktion hade jag kanske fått en knuff i baken att ringa upp Bahar som är huvudperson i den här artikeln. Jag blev besviken över att han inte var på plats när jag besökte Morakniv, men kom mig aldrig för att fråga om jag kunde få hans nummer.

Människor sparar energi när vi kan

Ibland behöver du någon annan som säger saker som du redan visste för att du ska vakna ur din egen dvala och bli bättre. Vi människor sparar energi när vi har möjlighet, det ser vi ju när stigar trampas upp på genvägar.

Och jag måste se det positiva i att inte lyckas fullt ut. Hur roligt vore arbetet om jag inte lärde mig något nytt? Jag kan språket nu, men jag måste jobba med att bli mer journalistiskt självständig. Tänka utanför boxen, för att använda ett slitet uttryck. Jag inser att det krävs mod och självförtroende för att göra detta ibland, i synnerhet när du jobbar ensam. Och jag inser hur viktigt det är att träffa andra människor och bolla och diskutera.

Följ gärna vår tidskrift på Facebook, Twitter och Instagram – så får ni se hur vi jobbar med att utveckla vår kommunikation!

Share

Får man vara känslig på jobbet?

Tågfönster
En av anledningarna till att jag vill frilansa är möjligheten att resa och få omväxling.

Jag vill fortsätta att prata om att vara introvert och högkänslig i förhållande till andra människor, till exempel på arbetet.

Jag har länge velat fram och tillbaka: ska jag försöka få en anställning eller ska jag fortsätta som frilans?  De senaste månaderna har jag gått på en och annan anställningsintervju för jobb jag borde kunna passa för. Vis av erfarenhet har jag varit absolut öppen med vilken sorts personlighet jag är (grön enligt DISC-testet). Jag har sagt att jag ibland mår bra av att jobba ensam. Jag umgås gärna med andra men behöver tid att ladda och koncentrera mig emellanåt. 

Hittills har ärligheten inte lett till några anställningar – och sanningen är ju att jag helst vill frilansa. Det är bara den ekonomiska osäkerheten som gör frilanslivet en smula frustrerande. Annars älskar jag det!

Och så högkänsligheten…

Häromdagen var jag på ett möte med andra föräldrar som också har barn inom autismspektrat. En kvinna där berättade om sin tonårsdotter som nyligen fått en diagnos och sa att dottern tidigare mått så dåligt att de ”nästan förlorat henne”. När mamman berättade detta slog hennes sorg och oro emot mig som en flodvåg och en stund var det som om jag satt inne i denna våg och bara kände med henne. Det här lät ju flummigt, men jag har insett att det är så jag fungerar runt människor. Jag känner alltid av känslor och förstorar dem kanske med min egen fantasi. Jag kan bli helt utmattad av för mycket interaktion, särskilt med människor jag inte känner så bra (att sitta inuti den där vågen var inte på något sätt obehagligt, snarare nästan terapeutiskt, men det tog på krafterna).

Svårt dra nytta av känsligheten

En del skulle kanske säga att högkänslighet är en tillgång, men det är många som drar sig för att anställa en person som är helt ärlig med sådana egenskaper. Tror jag. Du ska helst vara anpassningsbar på en arbetsplats. Kunna sitta i ett stimmigt kontorslandskap. Inte ställa så många specialkrav. Iallafall om du är ny och inte har bevisat att dessa särskilda önskemål är nödvändiga för att du ska kunna leverera geniala resultat.

Nåväl. Det går sakta men säkert framåt för mig iallafall. Här och där gör jag genombrott. Hittar nya kunder och nya sätt att bevisa vad jag kan. Ibland handlar det om att bara fortsätta sträva och ha is i magen. 

Share

Att vara introvert och söka jobb

Klipp från Susan Cains TED Talk
Klipp från Susan Cains TED Talk.

Att vara introvert och söka jobb/uppdrag är påfrestande. Att ständigt möta nya människor och försöka läsa av dem och försöka ge sitt bästa intryck… inte säga saker som kan uppfattas ”fel”. Det är så lätt att förminska sig själv.

Och om jag säger att jag ibland jobbar bäst ensam, utanför ett kontor, verkar en del uppfatta mig som asocial och besvärlig. Kännedomen om introvertas behov av att dra sig undan och reflektera är fortfarande häpnadsväckande liten. 

För att återgå till det jag tidigare skrev om självförtroende så verkar det ofta vara lättare för extroverta att utstråla självförtroende och kompetens. De reflekterar och analyserar nog inte lika mycket som vi introverta. Det är iallafall intrycket jag har. 

En gång för länge sedan intervjuade jag coachen Mia Törnblom. Hon talade om skillnaden mellan självförtroende och självkänsla. Jag har nog bra självförtroende egentligen, tror på min kapacitet, men jag har svårt att tro att andra förstår mig, så självkänslan i förhållande till andra är svagare. De flesta ”prestationsprinsessor” och -prinsar känner nog igen sig i detta. 

Det är inte så konstigt – vi människor är flockvarelser. I en jobbsökarsituation måste du helt enkelt göra ett gott intryck. 

Men jag vill säga till alla rekryterare där ute: läs på mer om introverta. Ni kan börja med Susan Cains TED talk. Döm oss inte för vår försiktiga framtoning. Vi kan bli era mest lojala medarbetare om ni ser och försöker förstå oss. Om ni låter oss dra oss undan och ladda ibland kan vi skapa storverk. 

Läs också: ”Ut ur den introverta garderoben”.

Share

Så blir du en bra chef

Nyligen fick jag frågan hur en chef ska vara för att jag ska trivas med ett jobb. Jag svarade något svamligt att jag önskade mig tillit och tydlighet. 

Väggklocka
Titta inte på klockan, titta på resultaten!

Det är lättare att säga vad jag INTE vill ha, så jag ska berätta en väns historia. Vännen hade en chef, som i sin tur arbetade på uppdrag av högre chefer vars syn på medarbetarna på ”golvet” i princip var att de bara ville fuska med arbetstider och göra så lite som möjligt. Cheferna såg aldrig att dessa anställda hade ett av de bästa ryktena i sin bransch för att de var så professionella och gästfria gentemot organisationens utländska gäster. Cheferna berömde aldrig och uppmuntrade aldrig. De lyssnade aldrig på medarbetarnas kunnande när det gällde till exempel rekryteringar av nya kollegor eller annat som de som dagligen var ute i verksamheten kunde bäst. 

Det blev en ond cirkel. Medarbetarna blev mindre lojala och många sökte sig därifrån. 

Men nu skulle alltså den här mellanchefen sluta. Sista dagen fikade de, men medarbetarna satt vid ett bord och ledningen vid ett annat. De sa inte ens hej då till chefen på dennes sista dag. 

Jo, en av medarbetarna bestämde sig för att knacka på chefens dörr och vara lite trevlig. Säga hej och lycka till. 

Chefen reagerade genom att titta på väggklockan och säga: ”Du ska väl inte gå ännu? Klockan är bara tio i fem!”

Vad är det för sätt, undrar jag, när en människa anstränger sig för att vara schysst? Jag har alltid tyckt att det verkar otacksamt och ensamt att vara mellanchef, då du inte längre kan vara ”kompis” med dem du arbetsleder, men å andra sidan – handlar inte det om inställning? Som chef ska du naturligtvis se till att dina medarbetare uppfyller ledningens mål, men jag är övertygad om att de gör det bättre om de känner sig uppskattade och respekterade för sitt kunnande. Om de får känna att du litar på dem och inte tittar nitiskt på klockan utan på resultaten. Är det någon som uppenbarligen inte gör sitt jobb kan man ta det med den personen, inte vänta sig att alla har som högsta mål att smita undan så mycket de kan? Det är min bestämda övertygelse att de flesta vill göra ett bra så bra jobb som möjligt och att de blir lojala av att känna att deras insatser uppskattas. 

Sist men inte minst: den här sortens hierarkier känns otroligt omoderna. Ändå existerar de på många arbetsplatser. Så för att återgå till ursprungsfrågan om hur jag vill ha en chef: jag blir mest lojal av engagerade arbetsuppgifter, tydliga mål, frihet under ansvar, regelbundna uppföljningar, möjlighet att bolla och diskutera, och uppmuntran. 

Share

Nyckeln till gott självförtroende

Det finns människor som tycks vara födda med gott självförtroende. Som tycks vänta sig att världen är till för att tillfredsställa deras behov.

Jag tänker ofta så när jag är inne i Stockholm city och ser alla människor i ”powerdräkter” som så  självklart tar plats på gatorna, gymmen, restaurangerna… Såg ett inslag på SVT:s Kobra om konstnären Linnéa Sjöberg som började klä sig i ljusblå skjortor, pennkjol och pärlörhängen och noterade hur annorlunda hon blev bemött jämfört med när hon klädde sig som hon brukade, i sådant som unga konstnärer brukar ha på sig.

Det handlar förstås inte enbart om kläderna, även om de är viktiga. Att bli uppmuntrad i rätt faser i livet är minst lika viktigt. Att komma från en funktionell familj som har det gott ställt ger bra förutsättningar för att bli en självsäker vuxen.

Själv har jag alltid varit den försiktiga typen. Jag har inte direkt saknat tro på mig själv, men jag har ofta önskat att jag var kaxigare och vågade ta mer plats.

Det känns som om jag är på väg in i en ny fas nu. Kanske vågar jag äntligen lita på min förmåga. Jag funderar på om stigande åldern i bästa fall gör dig mindre självupptagen. I mitt yrkesutövande handlar det inte så mycket om hur jag är som privatperson som om vad jag kan leverera, och jag har jobbat så länge att jag har slipat på mina kunskaper.

Jag är definitivt en ”late bloomer”  – men hellre det än att bli en bitter kärring!

Den här veckan har jag bra flyt: En redaktör skrev i ett mejl som innehöll så många superlativ att jag rodnar: ”Att få arbeta med en så van, säker, självständig och insatt journalist som du är en lyx. Jag menar det verkligen!” Jag får spara det till mina sämre dagar!

Jag har också fått löfte om arvode för en annan artikel som låg långt över vad jag trodde att jag skulle få. Och så är jag klar med förberedelserna inför nästa veckas föredrag. Jag är fortfarande nervös inför det och kan inte bli riktigt lugn förrän det är ”överstökat”. Hur som helst – jag ska göra mitt bästa för att ”fake it ’til I make it”; verka självsäkrare än jag emellanåt känner mig.

Share

Jag – en föreläsare?

Dator på veranda. Blommor.
Sommarjobb för en frilansskribent.

I dessa dagar svämmar mina sociala kanaler över av ord som ”sista” och ”slut” eftersom många vid den här tiden på året avslutar sin semester. Det är slut på sovmorgnar och lata dagar. Dags att stänga in sig på en arbetsplats igen och springa med i ekorrhjulet…

Jag hade endast två betalda semesterdagar i år eftersom jag bara hade varit anställd i fyra månader, men jag har tagit mig ungefär fem veckors obetald ledighet.  Det finns liksom inga andra alternativ när du har barn. Inte för att jag klagar; jag jobbade lite från min pappas landställe i skärgården – satt på verandan och tittade på blommorna medan jag skrev en artikel. Gjorde en telefonintervju inifrån en liten bod där jag kunde vara i fred. Det var oerhört lyxigt och jag kände mig tacksam över att ha ett så fritt jobb. Jag har också bokat intervjuer och uppdaterat sociala kanaler medan barnen har varit hemma, men de flesta föräldrar vet att det är svårt att tänka färdigt tankar när man har barn hemma.

Min dotter börjar förskolan på tisdag (imorgon måndag är det planeringsdag) och min son börjar skolan på onsdag. Därefter börjar jag jobba PÅ RIKTIGT. Ett av mina mål för hösten är att utveckla mig som företagare. Mycket är oskrivet och jag vet ännu inte om det kommer att gå ihop ekonomiskt.

Men; den 31 augusti är jag bokad som föreläsare (jag?! Föreläsare!) på ett frukostmöte för småföretagare i Upplands-Bro. Jag ska tala om hur de kan marknadsföra sig i sociala medier. Jag har tidigare lidit av scenskräck så en viss oro finns förstås, men samtidigt fick jag träna en del på att tala inför folk när jag läste på Nackademin. Och jag känner mig hyfsat trygg i ämnet; jag tror det är viktigast – att känna att man vet vad man talar om.

OM detta går bra och inte är fruktansvärt och hemskt kanske jag börjar marknadsföra mig själv som utbildare inom ämnet. Vi får se hur slut jag är efter den trettioförsta.

Share