Alla inlägg av @marjaandrea

Jag är en skrivande person. Journalist, kommunikatör och aspirerande författare. Jag ska försöka hålla mig till ämnet skrivande, men andra tankar kan säkert slinka in.

Min inre 11-åring och 80-åring

Bild på hopslingrade ormar i metall.
AURYN, som Atreju fick av Barnakejsarinnan i Den oändliga historien. Foto från Wikipedia.

Det här är en modifierad version av en krönika som jag skrev för Tidningen Kulturen för drygt ett år sedan, i januari 2014. Den handlar om ett rum i mig som just nu inte får så mycket utrymme: den fria kreativiteten. 

Jag var 18 och jag läste en intervju med en äldre författarinna, jag tror det var Marianne Fredriksson, men det kan ha varit någon annan också. Hon debuterade som författare relativt sent i livet och sa något i stil med att hon väntade tills hon hade något att berätta, att romaner om tjugoåringar som drev runt och bodde i andrahandslägenheter inte lockade henne. Jag tog de där orden till mig och tänkte att jag skulle vara journalist först, sedan, när jag hade något att berätta, skulle jag skriva böcker.

Men sedan började jag ändå skriva innan jag hade blivit medelålders (som jag på pappret är nu). När jag var 31 blev jag uppmuntrad av människor som betydde något. En förläggare skrev till mig att hon trodde att jag skulle kunna skriva något riktigt bra men att det jag skickat in inte höll för utgivning. Jag har fått ytterligare några sådana bekräftelser men har fortfarande inte blivit klar med något manus som håller hela vägen. De där snälla refuseringarna är som en fladdrande låga av hopp som jag hela tiden kämpar för att hålla vid liv, men med många distraktioner lyser den väldigt svagt.

Hemligheten är väl att ge lågan mer luft, att omge sig med människor i samma situation och att sätta på sig stora skygglappar som utestänger alla Jantes rop om att det ändå inte är någon idé att försöka. Och kanske, kanske är det bara vi som vägrar ge upp trots svaga utsikter som lyckas?

Det finns två människor som lever starkt inom mig. Det ena är jag när jag var elva år. Jag kan inte sluta tänka på den åldern, då man är på väg från barn till ungdom. Själv klamrade jag mig kvar vid barndomen och jag grät på nätterna för att jag visste att barndomen snart var slut. Jag avskydde varje tecken på vuxenblivande, på att kroppen snart skulle förändras. Och allt jag läste, som Michael Endes Den oändliga historien och Momo och kampen om tiden, Maria Gripes skuggserie och Agnes Cecilia – en sällsam historia Inger Edelfeldts Julianne och jag, Barbro Lindgrens serie om Sparvel. Allt detta lever kvar så starkt i mig, det var som om jag var vidöppen och bara tog in på ett sätt som numera är svårt när åren ligger på lager i mitt minne.

Den andra människan som lever i mig är också jag, men då är jag en gammal kvinna, kanske 80 år. Jag har vitt hår och jag tänker tillbaka på mitt liv och jag är nöjd över att jag alltid följde mitt hjärta trots att tvivlet malde i magen. För jag läste nyligen en artikel av en forskare som frågat döende människor vad de ångrade mest i sina liv, och det vanligaste svaret var att de ångrade att de inte hade följt sina drömmar.

Men jag betalar ett pris för det här, det ser jag varje gång jag deklarerar. Det svider att veta att jag har jämnåriga som får hela min årslön varje månad. Eller åtminstone halva. Fast vad vet jag om dem? Kommer de att ångra sig på sin dödsbädd?

Jag kommer nog aldrig att sluta tvivla, aldrig sluta undra om jag har valt rätt väg i livet. Men elvaåringen och åttioåringen talar till mig, och de nickar och bekräftar: Fortsätt bara. Du måste ju skriva, om du bara fortsätter på samma spår kommer du att nå målet.

Slutkommentar från november 2015:

Jag tröttnade på att oroa mig för framtiden när jag deklarerade och det är därför jag nu läser marknadskommunikation. Här är mina mål:

  • Bli gladare när jag deklarerar.
  • Få mer struktur på tillvaron med jobb som lönar sig, vilket ska kunna finansiera perioder då jag kan fördjupa mig i skrivandet.
  • Lära mig att marknadsföra mina framtida böcker.

Wish me luck!

 

 

 

 

Share

Meningen med livet är 42

Min farmor Margot, idag 94, låter ibland irriterad när jag nämner en persons ålder. Jag börjar förstå varför nu, när jag själv sällan är yngst i ett sällskap. Någon gång efter 35 slutar man att räkna.

Min farmor och min dotter.
Margot med min dotter Ninja.

Det är delvis farmors förtjänst att jag idag läser en heltidsutbildning TROTS att jag fyllt 40. Farmor har lärt mig att inte fastna i gamla mönster och alltid utvecklas. Hon är motsatsen till begreppet ”man kan inte lära gamla hundar sitta”. Hon började läsa grekiska när hon fyllt 60 och fortsatte att ta uppdrag för teatrar och skådespelare som talpedagog och expert på versmått långt upp i 80-årsåldern. Sent i livet började hon också rannsaka sig själv: Var hon inte lite sträng mot oss när vi var små? Hon har blivit mycket snällare. Hon har också alltid haft vänner i alla möjliga åldrar, vilket har visat mig att det är personlighet och intressen snarare än födelseår som för människor samman.

De flesta lever ganska ålderssegregerat. Själv kände jag knappt någon född på 90-talet innan jag började på Nackademin. Det är lärorikt att höra hur de som är 20-nånting tänker. De har ofta bra idéer som jag inte skulle ha kommit på.

Men jag kan också se det som farmor reagerade på: De som är mellan 20 och 30 verkar ofta väldigt fixerade vid ålder. De pratar om sina livsplaner och allt de måste hinna med: göra karriär, hinna gifta sig och få rätt antal barn… Då blir jag glad att jag inte behöver tänka på den saken längre.

Som 40+ har du både möjlighet att titta bakåt och framåt. I bästa fall accepterar du det som inte blev. Jag kan lätt acceptera att jag inte kommer att bli någon ung författardebutant. Jag har gjort det jag har kunnat. En annan insikt, som jag har fått med hjälp av mina klasskamrater, är att alla känner sig udda och annorlunda, fast på olika sätt.

Det värsta måste vara att känna sig fast på ett ställe, samtidigt som du har väldigt många år kvar att jobba innan du blir pensionär. Att bara vänta på pensionen. När jag själv var runt 30 jobbade jag med en bitter 42-åring som dagligen pratade om att ingen ville ha så gamla anställda som han. Då lovade jag mig själv att aldrig bli bitter. Jag tror jag har hållit det löftet. Nu är jag själv nästan 42 och trots att siffran låter astronomisk tenderar jag att tro att det ligger något i Douglas Adams profetia i “Liftarens guide till galaxen” (se filmklippet ovan). Kanske är 42 meningen med livet? Här är några anledningar:

  • Jag bryr mig inte lika mycket om vad andra tycker om mig. Vill de inte ha mig så är det deras förlust.
  • Jag har fått de barn jag vill ha och behöver inte gå och tänka på fortplantning längre (något som präglade en stor del av 30-årsåldern för mig).
  • Jag har gjort mina misstag och vet ungefär vilka som är mina styrkor och mindre starka sidor. Det gör att jag kan låta bli att söka sådana jobb som jag inte passar för och i stället fokusera på sådant som jag passar för.
  • Jag har blivit väldigt mycket bättre på att skriva än jag var för tio-tjugo år sedan. Jag kan hantverket helt enkelt.
Share

Jobben som klarar konkurrensen från robotarna

Har ni sett Spike Jonze film ”Her”? Där spelar Joaquin Phoenix Theodore, en skrivande man som förälskar sig i sitt operativsystem. Samantha, som operativsystemet heter, är en sorts artificiell intelligens-version av Apples röststyrda assistent Siri och talar till honom med en röst som är lite hes och busigt sexig. Genom att analysera hans digitala fotspår vet Samantha vad Theodore vill ha och behöver. Hon blir både sekreterare och musa och gör både praktiska saker som att rensa hans mail-inbox (mycket användbart!) och har sex med honom. Jag ska inte avslöja slutet, men det går inte så illa som jag befarade: att Samantha skulle bli galet svartsjuk i slutet och radera hans identitet ur alla digitala register.

Kanske ska vi vara försiktiga med att låta datorerna få så stor inverkan på våra liv. Både Steve Wozniak, hjärnan bakom Apples första datorer, och Stephen Hawking, professor i teoretisk fysik, har varnat för att AI kan innebära slutet för människan.

Häromdagen hade vi besök på Nackademin av Adam Peleg som är entreprenör och konsult inom digital strategi. Han talade om framtidens arbetsmarknad och listade vilka yrken som troligen inte är så lätta för robotar att ersätta:

  • Kreativa färdigheter. Robotar är logiska, men saknar människans kreativitet.
  • Innovation. Vi får helt enkelt tänka några varv extra för att lyfta fram det som gör oss till människor!
  • Undervisning. Jag såg nyligen på Twitter att Karl Alfredsson, utvecklingschef på Lineducation.se höll ett föredrag på konferensen Framtidens läromedel om att det i framtiden kan komma att finnas artificiella rådgivare för elever. En liten tröst är att det i så fall måste gälla äldre elever. Barn behöver riktiga människor för att lära.
  • Service: Även om det finns snabbkassor i de flesta mataffärer nu kan de inte helt ersätta människor som hjälper och fixar saker åt oss.
  • Arbeta med maskinen: Hit kanske vi blivande digitala marknadskommunikatörer och grannklassen digital strateg räknas, tillsammans med programmerare och andra IT-kunniga.

Många säger att det fortfarande är värdefullt att kunna skriva bra, vilket gör mig hoppfull. Visserligen finns det numera robotjournalister som omvandlar resultat och siffror till funktionell, men inte så spännande text. Vi professionella skrivare får helt enkelt vässa våra kreativa färdigheter lite extra i framtiden.

Lästips: Språktidningen skrev denna sammanfattande analys av robotjournalistiken.

Share

Content vs. journalistik

Jag skrev denna post i gruppen Frilansjournalisterna på Facebook i våras. Den fick över 100 likes, mitt överlägset personliga rekord, och citatet publicerades i Tidningen Journalisten.
Jag skrev denna post i gruppen Frilansjournalisterna på Facebook i våras. Den fick över 100 likes, mitt överlägset personliga rekord, och citatet publicerades i Tidningen Journalisten.

Jag är med i en grupp på Facebook som heter Frilansjournalisterna. Varje vecka ser jag inlägg om redaktörer som aldrig säger annat än nej, som erbjuder skamlösa arvoden eller som inte svarar överhuvudtaget. Ett annat återkommande ämne är att det man måste arbeta hårdare för samma arvode idag jämfört med för några år sedan. Ibland kommenterar någon: ”Så där var det för mig också, tills jag började skriva content”.

Content marketing är innehållsmarknadsföring, alltså bra historier som ska stärka ett varumärkes budskap. Som min duktiga lärare Linn Lindström skrev: ”Ingen har tid för reklam men alla har tid för en bra story”.

Möjligheten att skriva content för organisationer (eller schyssta företag) var en av anledningarna till att jag började på min nuvarande utbildning. I vissa fall tror jag inte att content skiljer sig särskilt mycket från journalistik, bara man inte skriver något som går rakt emot varumärkets budskap. Att skriva för en kundtidning är att skriva content, och det gör många journalister. Jag ser också tendenser till att företagen satsar på mer journalistiska grepp för att erbjuda mer äkta och trovärdigt innehåll om verkliga människor, som man faktiskt vill läsa.

På mitt första riktiga tidningsjobb på Lidingö Tidning arbetade mindre än tjugo personer. Hälften på annonsavdelningen, hälften på redaktionen. Det skämtades ofta om att annons var den närande avdelningen medan redaktion var den tärande. Annonssäljarna hade svårt att förstå varför vi på redaktionen inte ville skriva okritiska reportage om deras betalande kunder.

Det är de värderingarna jag har fostrats i. Men det har gått tjugo år sedan jag började jobba på Lidingö Tidning. I dag har gränserna luckrats upp. Alltför ofta verkar medierna mer benägna om att få så många klick som möjligt än att göra bra journalistik.

Att jag nu går en marknadsföringsutbildning handlar framför allt om att jag vill lära mig att nå ut i den nya digitala tiden. Jag vet inte vart den leder mig, men jag känner mig mycket mer hoppfull nu än jag gjorde i våras när jag förföljdes av deppiga inlägg i Frilansjournalist-gruppen.

Share

Vem är litteraturkritiker?

Ibland får jag böcker att recensera, men jag kallar mig inte litteraturkritiker. Inte för att jag ska förminska mig själv, men jag vill heller inte sätta några förväntningar.

Ordet litteraturkritiker förknippar jag med en universitetsprofessor som ägnar hela dagarna åt litteratur och som är ett levande uppslagsverk. Säg ”realismen” och du får ett föredrag! Jag har mött sådana personer i verkligheten eftersom jag har läst ganska många poäng litteraturvetenskap. Jag kallar mig hellre boknörd. Nedanstående recension skrev jag till Tidningen Kulturen som för övrigt är en intressant tidning om någon missat den! Jag lovade att skriva om boken i ett tidigare blogginläggdelillo_amerikana_omslag_mb_0, så här kommer recensionen:

Don DeLillo: Amerikana

Översättning: Caj Lundgren

Bokförlag: Modernista

Don DeLillo är en av giganterna som alltid är med i Nobelprisspekulationerna. Nu ges hans debutroman ut på svenska för första gången. Jag har inte läst honom tidigare, så detta blir ingen recension som jämför debutromanen med senare verk. Det blir i stället en storögt imponerad recension. Han skriver så bra. Bokens utformning är också väldigt trevlig, mjuk att hålla i och väldigt behaglig att läsa. Däremot slits det mjuka omslaget hårt när jag bär runt på den överallt, för det är i mellanrummen som jag hinner läsa.

Med tanke på att Amerikana utspelar sig i huvudet på en ung, vit, snygg och privilegierad amerikansk man kunde jag som kvinna ha kunnat sucka och tycka att det är stereotypt och förutsägbart. Men DeLillo tillhör den lilla skara som kommer undan med allt genom sin skarpa iakttagelseförmåga och sitt språk. Kanske handlar det om förmågan att gestalta alla människor trovärdigt – det är när kvinnor blir klichéer som jag lägger undan romaner av manliga författare.

David Bell, som den priviligierade, snygge, unge mannen heter, har fått jobb på en tv-station och klättrar snabbt i karriären. Don DeLillo gestaltar allt som händer med skarp blick. Som det här stycket, som säger mycket om maktbalansen på en arbetsplats:

”Jag upptäckte att sekreterarna i allmänhet var intelligentare än de flesta av cheferna och att chefssekreterarna var farligare än de flesta. Jag lärde mig vad stängda dörrar betydde och att vänskap inte var en förhandlingsbar valuta och hur viktigt det var att ljuga även när det inte fanns något behov av lögner. Ord och mening stod i strid med varandra. Orden sa inte det som utsades eller ens dess motsats. Jag lärde mig tala ett nytt språk och behärskade snart de speciella nyanserna i det språket”.

David ska göra en tv-dokumentär om navajoindianer, men dem ser vi inte mycket av. Jag gissar att de får symbolisera ursprunget, det som till skillnad från mycket annat i boken inte handlar om yta. I stället blir boken en sorts självbiografi: vi får veta att han hade en syster som försvann och en mamma som dog tidigt för att hon vägrade få cancerbehandling. Den röda tråden ligger i titeln: Vi får ana sprickorna i den amerikanska drömmen. Texten böljar fram och tillbaka i historien och jag väljer att bara läsa på, att inte försöka hålla ihop trådarna eller riktigt komma ihåg vilka alla människor är. Det räcker gott och väl att bara njuta av den otroligt välskrivna boken.

Share

Katarina Taikon – vilken kämpe!

Idag har filmen om Katarina Taikon premiär. Jag läste Lawen Mohtadis bok i somras och blev mycket berörd, vilken kämpe!

Läsningen gjordes inför en intervju med Rosario Ali (avlägset släkt med Katarina, läs hur i artikeln) som arbetar på Sensus, bland mycket annat med vuxenutbildning för romer. Reportaget därifrån finns publicerat i tidningen KOM, som ges ut av ett riksförbund som samverkar för vuxenutbildning. Reportaget finns på sidan 10–12 i tidningen som går att bläddra i digitalt här. När ni ändå tittar kan ni även bläddra vidare till sidan 14–16 där jag har skrivit om utbildning i fängelse.

 

Share

Så får du tid att läsa böcker

Foto: kaboompics.com
Foto: kaboompics.com

Alltför ofta scannar jag sociala medier 20 gånger på kvällarna i stället för att stänga alla enheter och öppna en bok. Ändå är bokläsning ett av mina stora intressen. Och jag tror benhårt på att den som vill skriva bra också måste läsa mycket.

Om jag har ont om tid och har svårt att prioritera läsning – hur kan det vara för alla dem som inte är boknördar?

Nu, när det precis har varit bokmässa i Göteborg har det skrivits en del om nyttan med läsning, men den övriga tiden har romanläsning inte så hög status annat än på kultursidorna. Dagens Nyheter gjorde ett roligt utformat reportage om läsning. KIT skrev en lista om fördelarna med att läsa böcker (tack Caroline @Forsloew för tipset!).

För mig är det alltid bokmässa. Trots att det finns så många distraktioner och en ständig känsla av att ha missat något vet jag att jag mår bra av att vara inne i en bokvärld. Jag har inte testat läsplatta, men det är ändå något med känslan av att hålla i en bok av papper. Jag minns när jag hade ett halvtråkigt jobb och njöt av känslan av att en kort stund låta mig uppslukas av litteraturens värld på vägen dit. Den stunden kunde rädda hela min dag.

Ofta när jag säger att jag läser får jag höra att jag är så duktig. Personen som säger det har uppenbarligen dåligt samvete. Det är trist att läsning ska kännas som en prestation. Samma sorts tonläge brukar folk ha när det handlar om träning: ”Man borde…”. Och ja, bokläsning är lite samma sak som träning: Man måste bara bestämma sig för att göra det, och det ger förhoppningsvis belöning (men inte alltid. Bra böcker ska det vara och man får lägga ifrån sig sådant som man inte fastnar för efter tio sidor).

För mig, med två barn, heltidsstudier och deltidsjobb är det ofta ett mirakel att jag får tid att läsa. Men jag tar mig den.

Jag läser:

  • På tunnelbanan. Även när det är fullt av folk lutar jag mig mot något och tar upp boken ur väskan. Jag tar nästan aldrig Metro för att jag vill prioritera bokläsning.
  • I mellanrummen, när jag väntar på något eller någon. De flesta bokläsare känner igen känslan av tomhet när de inte har en bok med sig. Det är som att gå ut utan byxor.
  • Innan jag går och lägger mig. Jag har svårt att sova utan att läsa några sidor.
  • Ibland, korta lyckliga stunder i soffan, innan det dåliga samvetet över att barnens skärmtid blivit för lång pockar på.

Det tar cirka en månad för mig att bli klar med en bok på några hundra sidor, men eftersom bokläsning är min rekreation låter jag det ta tid.

Just nu läser jag ”Amerikana” av Don DeLillo. Mer om den i nästa blogginlägg!

PS. Jag hade tidigare rubriken ”Att gå ut utan en bok är som att lämna hemmet utan byxor”, som jag tyckte var kul. Men eftersom vi lärt oss lite om sökordsoptimering på min utbildning har jag förstått att rubriken ovan får fler träffar på Google. Ett litet experiment helt enkelt! 🙂

Share

Ut ur den introverta garderoben

I början av min utbildning fick vi göra ett personlighetstest på 16personalities.com. Det är inte vetenskapligt vederlagt, men gav mig bekräftelse på att jag är ganska ovanlig. Mindre än en procent av befolkningen delar enligt testet min personlighetstyp ”The Advocate” som bland annat innebär att jag är introvert, känslig och har en stark övertygelse om rätt och fel. Enligt testet har jag samma sorts personlighet som Martin Luther King, Nelson Mandela och Nicole Kidman. Lättsamt, javisst, men gör gärna testet, det är roligt!

För er som vill veta mer om hur det är att vara introvert återpublicerar jag en en recension som jag skrev till Tidningen Kulturen om Susan Cains bok Tyst – De introvertas betydelse i ett samhälle där alla syns och hörs när den kom på svenska 2013.

Susan Cain. Foto från Natur & Kultur
Susan Cain. Foto från Natur & Kultur

Facklitteratur

Tyst – De introvertas betydelse i ett samhälle där alla syns och hörs

Författare: Susan Cain

Översättning: Bitte Wallin

Bokförlag: Natur & Kultur

Hon hade aldrig sett någon ta på sig strumporna så långsamt. Det berättade hon för mig många år senare. Hon var min bästa vän under skoltiden, men jag fick sällan ha henne för mig själv eftersom hon tyckte om grupplekar medan jag helst ville leka lugna lekar två och två.

När min kompis sprang iväg med de andra lekte jag ensam och trivdes bra med det. En gång var jag så uppslukad av mina fantasilekar att jag missade att det ringde in. Jag fick gå till klassrummet när alla redan var där och fröken frågade var jag hade gjort. ”Lekt”, sa jag. ”Ensam?” sa fröken. ”Ja”, sa jag och förstod utifrån frökens medlidande och frågande blick att jag borde skämmas över mitt avvikande beteende.

Att skriva om dessa barndomsminnen är lite som att komma ut ur garderoben. Jag får för mig att ni läsare tittar på mig med samma blick som min fröken den där dagen när jag kom för sent.

Men nu väntar visst nya tider för oss introverta. Hör och häpna: Introversion är i ropet! Mest bidragande till detta är den amerikanska juristen Susan Cains bok ”Tyst – De introvertas betydelse i ett samhälle där alla syns och hörs” som nyligen kom ut på svenska. En annan nyutkommen bok i ämnet är svenska Linus Jonkmans ”Introvert: Den tysta revolutionen”. Sensommaren 2012 gjorde Svenska Dagbladet också en intressant artikelserie om introvert personlighet.

Den här texten ska handla om Susan Cains bok. En bok som har skakat om mig en smula. I nästan 40 år har jag levt på jorden med känslan av att jag borde vara mer extrovert. Att vara pseudo-extrovert har i viss mån varit nyttigt eftersom jag numera har hyfsad social talang och kan småprata med i princip vem som helst. I vissa sammanhang har det dock tagit på krafterna, krafter som jag kunde ha använt till att utveckla min fantasi och förmåga att koncentrera mig på ämnen som verkligen intresserar mig.

Om vi tar en sådan sak som att tala inför publik. De flesta introverta minns redovisningarna i skolan med fasa. Susan Cain skriver om den introverta skattejuristen Esther som behöver förbereda sig noga för att kunna hålla presentationer på jobbet. När en presentation behöver göras med kort varsel klarar hon det inte alls och tror att de extroverta kollegorna, som kan prata helt oförberett, har bättre koll på arbetsuppgifterna. Så är det inte alls, Esther är lika kunnig om skattelagstiftningen som sina kollegor. Däremot blir Esthers hjärna överstimulerad av att tala inför folk. Flera forskare visar liknande resultat: hjärnan stimuleras olika mycket hos introverta och extroverta. Introverta har vidöppna informationskanaler, vilket betyder att de blir översvämmade av stimulans. Extroverta har trängre kanaler vilket gör dem mer benägna att bli underaktiverade, rent av rastlösa. Det är därför de är mer benägna att mingla och delta i gruppaktiviteter.

Många kända föreläsare och skådespelare är uttalat introverta. Introversion är alltså ingenting som hindrar att man har ett utåtriktat arbete. Skillnaden är att många introverta behöver längre tid för att ”ladda om”. Cain berättar till exempel om en populär föreläsare som tillbringar alla pauser mellan föredragen i ett toalettbås.

Klichébilden av extroverta kontra introverta personer passar väl in i en klassisk amerikansk high school-film – ”de populära” är extroverta sportfånar som kan tala för sig, medan ”nördarna” är introverta bokmalar som stryker längs skolans väggar och önskar att de vore osynliga. Klichéer eller inte; det finns ett extrovert ideal i USA, och Sverige är i hög grad präglat av amerikansk kultur. Har någon till exempel sett en platsannons på sistone där man söker en introvert medarbetare? En av Susan Cains viktigaste poänger är att hon vill lyfta fram de egenskaper som introverta kan bidra med när deras sanna jag får utrymme: Innovationer, kreativitet, nya idéer och arbetsuppgifter som kräver stor koncentration. ”Det finns många områden där det är omöjligt att bli riktigt duktig om man inte vet vad det innebär att jobba självständigt”, skriver Cain. Det är ingen slump att världens mest framgångsrika nörd, Bill Gates, har Susan Cain på sin lista över favorittal på TED Talks.

När Cain beskriver miljön på ett av USA:s mest prestigefyllda universitet, Harvard Business school, låter det som om man har kommit till en science fiction-värld där alla är extremt lyckade och extroverta. Här läser jag in Susan Cains egen alienation mellan raderna. Hon arbetade som skattejurist och var extremt pseudoextrovert innan hon slutligen bestämde sig för att skriva den här boken.

I många sammanhang kan extroverta och introverta komplettera varandra. Ofta dras de också till varandra, inte minst i relationer. Det gäller bara att de förstår varandras olikheter och behov, och ibland lär sig att kompromissa, skriver Cain.

Boken innehåller också råd om hur föräldrar och lärare ska bemöta introverta barn så att de får utvecklas på bästa möjliga sätt. Jag hoppas att de tipsen läses av extroverta föräldrar och lärare som har svårt att själva förstå oss introverta.

Det där med att introverta skulle vara i ropet har jag hämtat från Linus Jonkman, han med boken ”Introvert – den tysta revolutionen”. Ett tecken på detta är att Kina och andra asiatiska länder får allt mer inflytande över även västerländsk kultur. Susan Cain ägnar ett kapitel i boken åt kulturella skillnader i synen på extroverta och introverta personligheter. Det är tydligt att asiatiska länder premierar en mer lågmäld och eftertänksam framtoning.

Jag hoppas förstås att Jonkman har rätt, att vi introverta får möjlighet att kliva fram trots vår oförmåga att mingla och skapa stora nätverk (här har vi dock hjälp av sociala medier där vi kan skriva i stället för att prata).

Jag kommer med all säkerhet att återvända till Susan Cains bok. Den bekräftar att det är okej att vara lite annorlunda och tråkig, att hellre lyssna och reflektera än att kliva fram och ställa sig i det bländande strålkastarljuset.

 

Share

Går det att vara både journalist och kommunikatör?

puppor

Jag skriver många olika sorters texter: Journalistik, kommunikatörstexter, skönlitteratur, tweets, krönikor, recensioner, dagboksanteckningar. Den röda tråden är ord. Bilden här intill visar en fjäril som kommer ut ur sin puppa, och det är så jag tänker mig den här bloggen. Som ett sätt att släppa ut idéer och tankar ur sina puppor.

Redan som mycket ung visste jag att jag behövde stor frihet och att jag mådde bäst om jag själv fick bestämma mina arbetstider. Därför är jag frilans. Friheten och möjligheten att utvecklas och lära mig nytt är målet. Ni som vill veta mer om mitt yrkesliv kan läsa mitt cv här.

De flesta vet att den traditionella tidningsbranschen befinner sig mitt i en enorm omvandling.  Delvis därför (men också för att jag vill lära nytt) har jag börjat utbilda mig till marknadskommunikatör inom sociala medier på Nackademin. Jag startar bloggen som en del av min utbildning där vi har fått i uppgift att lyfta våra personliga varumärken. Samtidigt har jag tänkt länge på att blogga.

Nej, nej, säger en del journalister – det går inte att vara journalist och kommunikatör samtidigt! Journalister ska vara fria och granska makthavare och företag medan kommunikatörer går makthavarna och företagens ärenden. Jag håller med, men jag har aldrig varit en granskande journalist. Jag beundrar de kollegor som gör gedigna researcharbeten och avslöjar korruption och ondska. Deras roll är oerhört viktig. Men för mig har orden, människorna och ämnena varit viktigast. Jag hoppas att jag kan bekämpa världens ondska genom att arbeta för organisationer som gör saker som jag tror på, och därtill få en något stabilare och mindre stressig tillvaro. Visst är det en omställning att anpassa texten till uppdragsgivarens policy för vad de vill att deras varumärke ska stå för, men det är ok så länge jag också står för det.

Jag återkommer garanterat till detta ämne i framtida blogginlägg. Hoppas att ni vill fortsätta läsa!

 

Share