Gryning efter själens mörka natt

– Den som ändå vore en axolotl!

En axolotl från Fjärilshuset i Haga. Den är ”evigt ung” och kan ersätta förlorade kroppsdelar. Den som ändå vore en axolotl?!

Kära blogg,

Jag startade den här bloggen som ett projekt under utbildningen till marknadskommunikatör på Nackademin. Uppgiften var att bygga mitt personliga varumärke.

Under ett par år använde jag den för att hitta och definiera mig själv, som professionell och kreativ person. Jag minns att en person i min närhet tyckte att jag förminskade mig själv, och det var säkert sant, jag har alltid burit på mycket tvivel. Det är väl därför allt tar sådan tid för mig.

Jag har nästan aldrig varit arbetslös, men ibland har jag inte haft så stora inkomster i min frilansverksamhet. Efter yh-utbildningen har det definitivt gått bättre för mig, jag har haft stor glädje av att vässa mina digitala kunskaper och att förtydliga vem jag är och vilka mina styrkor är.

Det faktum att jag har mer jobb är egentligen den viktigaste orsaken till att bloggen negligeras.

Det kreativa

Jag bär också på en längtan efter att förverkliga mitt kreativa skrivande, så en del av blogginläggen handlar om det. Till exempel inläggen där jag följde Julia Camerons bok ”Lev kreativt” (eller ”Hitta din kreativitet” som den tidigare hette) – de finns samlade under taggen #Cameronkurs.

Jag skriver fortfarande morgonsidor nästan varje dag, eller jag kanske ska kalla det morgonsida. Hur som helst ser jag det som en stunds meditation att skriva ner någon tanke varje morgon.

Åldrandet

Annars upptas mina tankar dessvärre mycket av funderingar över åldrande och död. Det är säkert naturligt i medelåldern. Jag tänker på vad mina efterlevande ska göra av alla mina ibland brutalt ärliga dagboksanteckningar? Tänk om de chockar dem? Borde jag bränna dem? Nej, det tar ju emot eftersom jag är en skrivande människa.

Min svärmor, som dog för drygt ett år sedan, hade lämnat efter sig några dagböcker, spridda över flera år. Det var fint att höra min man läsa dem. De gjorde henne lite levande igen, och gav även en bild av hennes inre tankar. 

Mina kulturtips

Jag läser just nu ”Ghost stories” av Siri Hustvedt, som är en dagboks- och anteckningssamling om Paul Austers död. Det är alltid intressant och njutbart att läsa det hon skriver, även om texten är ojämn. Siri och Paul har varit en sorts ikoner för mig, så begåvade och snygga. Men även ikoner blir sjuka och gamla, och dör.

Före den boken läste jag Karolina Ramqvists ”Nattsäsong” som också fastnade i medvetandet. Den var inte heller perfekt som roman tycker jag, men den fångade en känsla som jag känner igen. Jag har också varit där, i det som jag har förstått kallas ”själens dunkla natt” enligt Jungiansk psykologi. Här hämtar jag ett citat direkt från Googles AI:

Även om begreppet i grunden är religiöst (Johannes av Korset), används det ofta inom modern psykologi och analytisk psykologi (inspirerad av bland annat Carl Jung och arketyper) för att beskriva individuation – den smärtsamma men nödvändiga fasen när det gamla jaget bryts ned för att ge plats åt ett mer äkta, moget psyke.

Informationen hämtade jag från Malena Ivarsson och den underbara podden Till sängs. Vill ni veta mer är länk till avsnittet här.

Jag tycker nog att mitt psyke har mognat en del efter detta nedstigande i mörkret. Nu plågas jag av kroppens förfall, en höft som krånglar så mycket att jag kanske måste operera den. 

Det gör mig lite rädd, jag har aldrig varit nedsövd och opererad förr. Men jag får väl ta mig an det som jag brukar göra, och se det som en ny erfarenhet.

Om bilden

Att illustrera ett så här spretigt inlägg blir lätt krystat, så jag delar en bild på det fascinerande djuret axolotl, som enligt Fjärilshuset i Haga är evigt unga och kan ersätta förlorade kroppsdelar (något jag skulle behöva med min dåliga höft!).

Såhär stod det på tavlan intill axolotln:

I vanliga fall genomgår amfibier en total förändring, även kallad metamorfos. De börjar som ägg till vattenlevande yngel som andas med gälar och har svans, till landlevande vuxna individer som andas med lungor utan svans. Axolotlen genomgår inte denna förändring utan blir könsmogen trots att den egentligen inte är fullt utvecklad. Axolotlen förblir i larvstadiet livet ut, förutom i sällsynta fall, med fjäderliknande gälar som sitter utanför kroppen samt en svans. Den tar sig inte heller upp på land, utom i sällsynta all.

Forskare har länge intresserat sig ör axolotlar därför att de besitter den speciella förmågan att kunna återskapa förlorade kroppsdelar genom att nya växer ut, kanske kan vi lära oss av axolotlen?

Share