Jag är en late bloomer. 49 år gammal var jag när jag äntligen debuterade som författare. När jag blev intervjuad i lokaltidningen Mitt i sa journalisten att jag var en ”mogen debutant”. Och det är ju sant även om jag inte tycker om ordet ”mogen”. Okej, jag är en mjuk och saftig frukt…

Det är ingen idé att gräma sig över saker som inte blev som man tänkt sig. Jag längtar inte tillbaka till någon tid utan vill alltid se framåt. Även om oron är en följeslagare är jag också en obotlig optimist. Eller rättare sagt: Jag säger som Lars von Trier i slutscenen av mästerverket ”Riget”: Var beredd på att ta det goda med det onda (ett av mina mantran här i livet som jag senast delade här på bloggen 2017). 

Det faktum att jag upprepar mig på det här viset får mig att känna mig tämligen gammal. Jag börjar bli den där morsan som berättar samma historia om och om igen medan de (halv)vuxna barnen himlar med ögonen…

Frilanslivets baksida

Mognad alltså. Jag har ett halvtidsjobb nu, och den andra halvtiden försöker jag fördela mellan frilansande och fritt skrivande. Det knepiga med frilansandet är att det kommer i skov. I januari hade jag två stora intervjuer (den ena finns publicerad på Tidningen Socialpolitiks sida) – plus stora jobb för tidningen där jag är anställd. Nu har jag inga nya frilansjobb på gång och måste bege mig ut och jaga sådana igen. Det är lite motigt, får jag erkänna. Inte att göra jobben, men att försöka sälja in dem.

Helst vill jag ägna hela min frilanshalvtid åt mitt författarskap. Jag sökte faktiskt stipendium från Författarnas kopieringsfond idag, men min verkförteckning såg så eländig ut att jag inte har något större hopp om att bli utvald.

Skrivkompisar = ❤️

Men, kära vänner, jag ger ju inte upp, och det måste ändå vara den viktigaste delen för att överhuvudtaget komma vidare.

Den 1 mars ska jag träffa Herman och Emma som jag läste skrivande med hos Jorun Modén förra våren. Vi har bytt längre texter med varandra och pratar om dem över lite mat.

Det är väldigt betydelsefullt att ha testläsare, det jag verkligen rekommendera, var du än befinner dig i din författarbana.

Jag brukar även träffa Angelica Öhrn och äta lunch med textsamtal samt gå på museum, enligt Julia Camerons modell ”konstnärsträff”. 

Läs mer om min relation till Julia Cameron under taggen ”Cameronkurs”. 

Jag kommer förmodligen att upprepa mig fler gånger i livet, be aware!

Till sist: Ett boktips!

Till sist vill jag rekommendera Agneta Pleijels ”Sniglar och snö” som jag precis lyssnade klart på. 

Jag trodde aldrig jag skulle bli en som som lyssnade på böcker, men det funkar väldigt bra när man promenerar eller trängs på en fullsatt tunnelbanevagn. Skådespelaren Gunnel Freds mörka, erfarna röst passade perfekt till texten och jag kände mig omhändertagen, tryggt vägledd av kvinnor som har gått före mig i livet. Pleijel, med Gunnel Freds röst, berättar så ärligt och sårbart om sitt liv och tankarna är ofta väldigt intressanta. Dessutom får man en inblick i livet på en kulturredaktion på 1970-talet, och det är roligt för mig som är journalist.