
Den 10 juli hade Andrea namnsdag. Jag heter Andrea i andranamn, ett namn jag själv lade till när jag var 13 år. Min mamma hjälpte mig. Troligen hade jag tjatat sönder hennes öron om att ”alla andra” hade både andra- och tredjenamn och att ingen annan hade det konstiga namnet Marja. Namnet gick så lätt att göra parodi på, med grov finsk accent. När namnet uttalas på finska tänker jag på en kraftig och barsk finsk kvinna som har något handfast jobb, som att skura golv eller jobba i storkök.
På den tiden ville jag heta Ulrika, Helena eller Rebecka och vara extrovert och kunna hjula.
Men jag var introvert och kass på gymnastik.
Det ska tilläggas att jag idag är nöjd med mitt namn och stolt över mitt finska arv.
Men när man är 13 år och famlar efter sin identitet vill man helst av allt passa in. Detta faktum blev extra tydligt när jag, i samband med namnsdagen, skrev om mitt namn på Instagram och frågade vad andra tänkte om sina namn. Responsen och engagemanget var stort! Majoriteten hade liksom jag drömt om att heta något annat när de var barn eller i tidiga tonåren, men trivdes numera med sina namn. Någon hade bytt namn, just i den åldern.

Som Berta i Skuggan över stenbänken
Våra namn verkar prägla oss och den vi blir, både i våra egna och i andras ögon. Jag tänker direkt på Maria Gripes ungdomsbok Skuggan över stenbänken, där huvudpersonen reflekterar över sitt avskydda namn, bland annat i jämförelse med familjens nya husa Carolin:
”Saga Carolin – den som fått det namnet måste känna att hon en gång har varit mycket älskad. Vad som än hände i livet, skulle hon så förlora allt, så skulle hon ändå alltid ha sitt vackra namn kvar som ett kärleksbevis som ingen kunde ta ifrån henne” (sid 26).
Såhär skriver hon om sitt eget namn:
”Jag heter BERTA.
Mamma försvarade det med att Berta betyder den ’lysande’, den ’strålande’. Det gjorde inte saken bättre. Jag var ingen ljusgestalt. Varken mitt namn eller jag själv kunde få det att lysa och stråla om oss.
Tvärtom kände jag hur jag långsamt blev mer och mer lik detta namn. Hur det fick håret mitt att bli ännu mer råttfärgat. Ögonen ännu gråare. Till och med rösten påverkades och blev klanglös, ihålig och död.” (Sid 27)
Det finns ingen författare som inspirerat mitt eget skrivande lika mycket som Maria Gripe.
Och jag inser att jag också skriver mycket om identitet. Manuset som jag just nu försöker slutföra handlar om en ung person som försöker lära sig att förstå och acceptera sig själv, som jämför sig med andra, framför allt sin till synes perfekta syster.
Mittlivskrisen från helvetet
Mina egna identitetsfunderingar blev extra påtagliga för snart tre år sedan. Det var i samband med att min debutbok ”Klockan som ägde tiden” gavs ut. Den hösten, 2022, fyllde jag 49 år. Att närma sig 50 år var skrämmande. Jag kände mig inte redo att bli gammal och osynlig, som jag hört att man blir efter 50. Istället blev jag olidligt fåfäng, ville inget hellre än att känna mig ung.
Att jag just I den vevan äntligen fick en del bekräftelse genom den antagna boken gjorde mitt ego ännu mer förvirrat och fåfängt.
Jag har ägnat de efterföljande åren åt att försöka hitta en väg framåt efter krisen. I våras hörde jag talas om Miranda Julys bok ”All fours” (som nu finns översatt till svenska och heter ”Alla fyra” i översättning av Magdalena Sørensen, det var för övrigt hon som tipsade mig om boken).
I denna på kultursidorna mycket omtalade bok skriver Miranda July öppet och ärligt om en kvinna mitt i förklimakteriet. Även om hon gör betydligt knäppare saker än jag, kände jag verkligen igen mig i tankegångarna, rädslorna och känslorna.
Mina rädslor har handlat om att bli tråkig, osynlig, irrelevant och – framför allt – bitter. Vi lever ju i ett ungdomsfixerat samhälle. Att jag blev så rädd för att bli osynlig kan ha att göra med att jag sällan har vågat ta plats, att jag varit en person som backat när andra varit högljudda och tagit över rummet. Nu har jag äntligen vågat visa vem jag är, bland annat genom min bok.
Befrielsen
Härom dagen slogs jag av en tanke: Tänk om livet efter 50 skulle innebära att man blir befriad från all osäkerhet, all fåfäng strävan efter att jämföra sig med andra?
Jag bryr mig mindre om ytligheter numera och ser ingen anledning att lägga tid på människor som inte vill mig väl.
Jag har börjat förstå vad jag mår bra av. Att jag inte behöver anpassa mig och och vara till lags.
Det är förmodligen detta som gör att många äldre kvinnor (och män) uppfattas som besvärliga. De har helt enkelt fått nog av att vara följsamma och anpassa sig till andra.
Kanske har jag missuppfattat en del av dessa individer som bittra, när de i själva verket bara struntar i att göra det som omgivningen tycker och förväntar sig av dem?
Det är onekligen väldigt obehagligt att vår tid är utmätt, men det går knappast att stoppa tiden.