Året då jag blev lite mindre ängslig

Min finaste julklapp, julen 2021: En ask av pärlplattor som min dotter gjort, med sin fars hjälp!

Det är den första januari 2022 och samtidigt som det svindlar lite vid tanken på hur fort tiden virvlar fram – jag kan inte fatta att min första bebis fyller femton år i juni! Min smarta pojke som lärde sig läsa innan han fyllde fyra och som var besatt av tåg tills specialintresset byttes mot dataspel. Eftersom han var så smart trodde vi att skolan skulle vara lätt för honom, men det har blivit tvärtom. Han behöver massor av extra stöd i skolan eftersom han har svårt att komma igång och avsluta uppgifter, och eftersom han mer eller mindre vägrar att göra uppgifter som inte intresserar honom eller som han inte förstår syftet med. 

Jag vet vid det här laget att skolloven alltid är påfrestande för oss. Även om vi vet att han behöver ledigheten lurar oron där hela tiden, oron för att han ska få fysiska men för att han aldrig frivilligt lämnar sitt rum och datorn. Alla varningar om för mycket skärmtid och stillasittande gör mig ledsen eftersom jag vet vilka kraftfulla insatser som krävs för att motivera honom att överhuvudtaget gå utanför dörren. När han i veckan gick med på att gå på bio och se The Matrix Resurections kunde jag pusta ut en kort stund.

Kanske ingår det i föräldraskapet att känna sig otillräcklig. Jag kommer att tänka på den första bilden jag fick av autism. Det var i Gunilla Bergströms böcker om Bill och Bolla. Gunilla Bergström var, som många vet, författaren till Alfons Åberg-böckerna, och gick tyvärr bort i augusti 2021. Hennes dotter Boel, föregångaren till Bolla, har en lindrig hjärnskada och vissa autistiska tendenser. Hon pratar inte. Jag trodde länge att det var så man var när man var autistisk. När min son fick diagnosen Aspergers syndrom förstod jag att det är ett stort spektrum.

Jag tänker på slutet på en av Bill och Bolla-böckerna, där föräldrarna, efter att ha förtvivlat över sitt barn som lever helt i sin egen värld, inser att Bolla är nöjd och glad. Hon skrattar och ”lallar” för sig själv, oberörd av det som händer i omgivningen. Som Gunilla säger i en artikel från 2007: ”Då lärde jag mig att se livet från hennes perspektiv. Vi gick runt och var ledsna för att hennes liv inte skulle bli som vi hade tänkt det. Men hon var lycklig för de små sakerna som cirkulerade kring henne. Hennes två stora passioner i livet var musik och kex – det gjorde henne lycklig. Visst, hon pratade inte, men lallade desto mer!”

Så länge min son är lycklig med sitt spelade framför skärmen, och så länge han går till skolan (vilket han faktiskt gör till skillnad från många andra i hans situation), försöker jag vara nöjd (även om vi och pedagogerna fortfarande kämpar för att han ska få godkända betyg när han går ut nian).

Och jag då?

Mitt eget 2021 var på flera sätt omtumlande. Allra främst på grund av att mitt fackliga engagemang i Journalistförbundet har varit turbulent. Det bästa med allt som hänt – bland annat en kritisk granskning i Tidningen Journalisten – är att jag har blivit mer självsäker. Detta förstod jag när jag träffade mina gamla bokcirkelkompisar för första gången på två år. Jag insåg att den Marja de kände var en ängsligare version än den jag är idag. Det var nästan som när jag kom tillbaka från sommarlovet i nian och kände mig som en annan, mer utåtriktad person än den blyga tjejen som mina klasskamrater trodde att jag var.

Jag har jobbat mycket i år, bland annat som kommunikatör för RSMH, men det har varit roligt och engagerande. Nu under jullovet skriver jag på slutarbetet till kursen Medicin för journalister där jag har lärt mig mycket. Det är trots allt ett stort privilegium att hela tiden få möjlighet att lära sig nya saker!

Det som inte fått tillräckligt med plats i mitt liv, främst under hösten, är det fria skrivandet. Jag gör dock researcharbete i bakgrunden, bland annat genom att lyssna på P3 Dystopia, Medicinvetarna och andra inspirerande poddar. Jag har tvivlat en del på mina lätt utsvävande idéer. Jag har även undrat om det överhuvudtaget är någon mening att försöka skriva en bok. På sätt och vis är det skönt att vara sysselsatt med annat så jag inte behöver tänka på denna försakelse av min gamla dröm. Men så fort jag får lite ledig tid tänker jag ändå på skrivandet. Kanske blir det till slut en bok till de närmast sörjande. Jag vet inte hur jag ska våga ha större drömmar än så. Kanske borde jag vara mindre ängslig på det området också?

Share

2 reaktioner på ”Året då jag blev lite mindre ängslig”

  1. Fin läsning. Tack! Otillräcklig som förälder, det känner jag igen på flera plan. Men en helt annan sak, sedan jag blev förälder till ett barn med intellektuell funktionsnedsättning har jag haft så svårt för Bill och Bolla. Tycker inte alls om hur Bolla gestaltas. Gott nytt år!

    1. Du har nog rätt i det. Jag har faktiskt inte läst dem sen jag var barn, har möjligen sett någon film senare. Men jag minns dem som något otidsenliga ur dagens mått. Ska låna dem på bibblan någon gång och läsa om.

Lämna ett svar till Ann-Charlotte Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.