Etikettarkiv: Tid

Den fördömda skrivardrömmen

Udrag ur novell
Utdrag ur min prydligt maskinskrivna barndomsnovell ”Skolklassen”.

Jag har hela mitt liv närt en dröm om att ge ut skönlitterära böcker, men mitt eget liv är inte tillräckligt spännande att skriva om. Den största inspirationen får jag av böckerna jag läste när jag var ungefär elva år – två av husgudarna heter Maria Gripe och Michael Ende. 

Länge har jag trott att mitt största problem var att få ihop en sammanhängande berättelse eftersom mina idéer föds i starka bilder, som målningar eller korta konstfilmer utan struktur. Så jag har nu kämpat för att få en berättelse att hänga ihop. 

Min vän Johanna Strömqvist som är författare och förlagsredaktör (och alltså vet vad som funkar) läste och sa att jag måste välja vilken ålder jag skriver för. Idag är mitt manus som en blandning av Momo eller kampen om tiden och Hungerspelen. Vissa inslag är drömska – för 9-12-åringarna – och vissa är mer dystopiska  och kanske svåra för de yngre. Jag måste förmodligen döda några darlings på vägen.

Även om det är jobbigt att mötas av ”sanningen” när man kämpat så mycket med en text, är det väldigt värdefullt att ha skrivande vänner att byta texter med. Jag har också haft regelbundna och givande skrivarträffar med Angelica Öhrn som jag läste Att skriva barnlitteratur med.

Men jag  längtar tillbaka till tiden då jag bara skrev på utan att ha ett kritiskt alter ego på min axel. För skoj skull publicerar jag därför en  novell skriven av mig själv som 12-åring, komplett med kommateringar och upprepningar. Tonläget och känslan har jag faktiskt kvar fortfarande…

Skolklassen av Marja Beckman, 12 år (skriven 1985 eller 1986)

En kväll när jag var på väg hem från en kompis, tog jag vägen förbi skolan.

Det var i början av augusti, och sommarlovet var snart slut, skolan skulle börja om en vecka.

När jag nu gick där, såg jag hur det lyste i vårt klassrum.

– Vem kan det vara, tänkte jag. Nyfiket smög jag mig närmare för att försöka se vad det var. Men det gick inte. Då tassade jag bort och kände på ytterdörren. Den var öppen! Jag smög in i korridoren. Dörren till klassrummet var stängd, men en ljusstrimma sipprade ut och det tydde på att det var någon där inne!

Av gammal vana tog jag av mig jackan för att hänga den på kroken, men där hängde istället en röd kappa. Jag kände på den. Den var av tunt tyg, precis lagom varm för augustikvällar som den här. På alla krokar hängde rockar och kappor. Inte en enda jacka. Nedanför stod skor i prydliga rader, och allt såg väldigt gammaldags ut.

Från klassrummet hördes små ljud, som om någon rabblade upp en läxa.

– Jag undrar egentligen vilka som är där inne, tänkte jag. Kanske någon grupp av något slag, som lär sig språk eller liknande. Och så har de fått låna vårt klassrum under sommarkvällarna?

Men då måste det ju vara några i min egen ålder, kapporna och rockarna passade ju perfekt på mig och mina klasskamrater.

Inifrån klassrummet hörde jag en sträng röst, och då och då den där rabblande tonen.

Då tog jag mod till mig, och knackade på dörren.

– Kom in! hördes en bestämd röst från klassrummet.

Jag gläntade på dörren. När jag kikade in blev jag väldigt förvånad. Där satt, i prydliga, raka rader, arn i min egen ålder och tittade på mig. Flickorna hade långa klänningar eller kjolar, de flesta hade långt hår som var uppsatt i flätor eller prydliga rosetter. Pojkarna var likadana, tysta och ordentliga.

– Det var väldigt vilken sträng lärare de måste ha, tänkte jag. Det var en ”lärarinna” förresten. Framme vid katedern stod en fräknig pojke. Han stirrade på mig.

– Nå? sa lärarinnan.

– Va? Jo, jag, jag gick där ute… Jag svalde. Jag kände mig nervös när alla stirrade på mig så där, inte minst lärarinnan.

– Och.., fortsatte jag, och då såg jag att det lyste där i fönstret, och då undrade jag vem det var, som var där på kvällen liksom, och på sommarlovet, då brukar man ju liksom inte vara här liksom… Jag tystnade. Lärarinnan glodde på mig. Hela klassen glodde på mig. Då sa lärarinnan:

– Om du hade tänkt börja i den här klassen, så tillhör det reglerna att man klipper håret, unge man. Hon tittade hånfullt på mig, över sina små glasögon. Ja, Rikard, du kan gå och sätta dig, sa hon till den fräknige pojken.

Hon kallade mig ”unge man”! Hon trodde visst att jag var en pojke. Det var nog bara för att jag hade långbyxor.

Jag sa inget. Barnen tittade på mig och fnissade. Lärarinnan satt och skrev något.

– Ehum, ska jag gå… Det kanske är bäst, sa jag och ryggade ut i korridoren. Lärarinnan sa inget. Hon lät mig gå, hon tyckte nog att jag var helknäpp. Men jag förstod ingenting. Vad var det här? en klass, som trodde de var bosatta här i vårt klassrum, med gammalmodiga kläder. Spöken? Äh, vad dum jag var. Men jag fick en obehaglig känsla inom mig. Jag stängde tyst dörren och gick genom den mörka korridoren.

Jag kände på den röda kappan en gång till, och så tassade jag ut.

När jag var på väg hem var mitt huvud fullt av tankar. Vad var det för några som var i vårt klassrum egentligen? Om en vecka började skolan och då behövde vi faktiskt vårt klassrum. Den kvällen kunde jag inte somna. Tanken på spöken gick inte att släppa. Men till slut somnade jag i alla fall.

Dagarna som var kvar av sommarlovet gick fort.

Jag hade så roligt att jag inte hann tänka så mycket på den där kvällen. Men när skolan började, då hände något konstigt. Vi skulle ha fest, för det här året fyllde skolan 80 år.

Sen dess hade den byggts om många gånger, men det hus som vi gick i var det äldsta huset, den s.k. grundbyggnaden. När jag kom in i klassrummet upptäckte jag en sak, som jag inte tänkt på den kvällen. Då fanns det inte någon diskbänk eller bandspelare, det gjorde det nu.

Festen var jätterolig. Alla var klädda i något som liknade kläder från början av 1900-talet, mer eller mindre lyckade. Den som ville kunde komma på kvällen, då var det disco.

Jag var med och städade efter oss på kvällen. När jag sedan var på väg hem med några kompisar, tittade jag upp mot vårt fönster. Det lyste! Jag släckte ju själv! Ett tecken?

Sedan måste jag gå ikapp mina kompisar. De pratade om annat, så jag hann inte tänka mer på det. Dagarna gick, men ingenting hände. Till slut måste jag ge upp i alla fall. Det gick bara inte att gå där och vänta på att något skulle hända. Nu var det förresten fem veckor sedan jag sett den konstiga klassen. Jag slutade att tänka så mycket på det. Men då och då kom jag att tänka på det, och varje gång jag gick förbi skolan på kvällen, tittade jag automatiskt upp mot vårt klassrum, men det var och förblev mörkt.

Ännu har jag inte märkt något som tyder på att någon har varit i vårt klassrum, men någon dag kanske………

Slut!

Nu är den här – listan med lästa böcker 2016!

Margaret Atwood, Kulturhuset Stockholm 2015
Mitt idolfoto av Margaret Atwood från Kulturhuset i Stockholm den 3 juni 2015.

För nästan exakt ett år sedan bestämde jag mig för att dokumentera alla böcker jag läste under 2016. Jag samlade allt på en sida här på bloggen och nu har jag resultatet: 24 böcker. Jag valde att inte ta med alla barnböcker jag läst för mina barn på 4 och 9 år, bara Harry Potter-böckerna. Med dem blir det väl uppåt 50–100 böcker.

Jag kan inte påstå att jag slår något rekord – läste nyligen att någon på Twitter läser minst 50 böcker om året. Men två i månaden är väl ändå inte så pjåkigt för någon som både pluggat och jobbat, samt tagit hand om barn och varit allmänt stressad och trött?

Ja, fast nu ska ju inte bokläsande vara en prestation utan avkoppling och inspiration. Vad minns jag egentligen såhär i efterhand? Och går det att hitta någon röd tråd mellan böckerna? Jag vet inte. Det finns lite nutid, lite feminism, några inslag från Mellanöstern och lite fantasi/övernaturlighet. Vissa av böckerna är valda av mina bokcirkelkamrater.

Mysigast har utan tvivel varit att läsa om Harry Potter för min son. Alla känslor och skratt!

Och eftersom man starkast minns det man är mitt uppe i så tänker jag just nu mest på den sista boken, Margaret Atwoods Den blinde mördaren. Vad jag beundrar den kvinnan! Hon beskriver så exakt hur det är att känna sig lite avig i en trång värld…

Nu bör jag väl skapa en ny flik för 2017 antar jag…

 

Här är listan för 2016!

Fyra insikter jag fått av att vidareutbilda mig som 40+

Graffitimålning på äldre dam, flygplan i bakgrunden. Lissabon
Hur blir jag en cool tant? Graffiti från Lissabon.

Jag var 41 och hade jobbat 20 år som journalist när jag började plugga vidare till marknadskommunikatör inom sociala medier. Det har ältats i många inlägg på den här bloggen. Nu är jag nästan färdigutbildad och listar  här några insikter som jag har fått av att – kanske inte byta bransch, men modifiera mina yrkeskunskaper mitt i livet:

• Var både kaxig och ödmjuk. Använd din långa arbetslivserfarenhet, men var beredd på att ompröva det mesta som du har lärt dig. Vissa saker kan du bättre än dem som är yngre, men de är ofta snabbare än du. Jag minns till exempel när jag skulle googla efter bilder i ett grupparbete och min 23-åriga klasskamrat hade hittat en bra bild innan jag ens hunnit trycka på “sök” (typ). Det gäller alltså att vara både ödmjuk och stolt över vad man kan.

•  Man föds inte till att bli sociala mediestjärna. Det tar tid att bli riktigt bra på att använda sociala medier och det är absolut inte så att en 23-åring automatiskt är bra på det bara för att det fanns datorer när hen föddes. Framför allt handlar det om intresse. Jag som har pluggat och jobbat med sociala medier i ett och halvt år kan mer om hur man publicerar på Facebook och Twitter än många andra (fast Snapchat bör jag kanske överlåta åt min 9-årige son?). Jag gillar verkligen inte allt prat om att man är på ett visst sätt på grund av sitt födelseår. De flesta beskrivningar av “millennials” (eller Generation Y) stämmer in på mig trots att jag enligt det fyrkantiga marknadstänket tillhör “Generation X”.

• Det tar år att bli en bra hantverkare. Att skriva är ett hantverk. Jag jobbar ständigt med att stryka överflödiga adjektiv och att vrida och vända på meningar. Det mesta jag skriver nu är bättre än det jag skrev för 20 år sedan.

• Det är roligt att plugga när man är lite äldre. Då vet man vad man vill och inte vill och man kan välja att fokusera på det man har nytta av. Resten kan man bara svepa förbi (eller försöka memorera tillfälligt om man vill ha VG på tentan).

Vilken är din mentala ålder?

Gammal elefant
Foto: leonardobcorrea/Pixabay

43 år. Jepp, så mycket fyller jag om två månader. För någon som är 17 fattar jag ju att det låter lastgammalt, men det är ändå lång tid kvar tills jag går i pension. Med min ojämna frilansinkomst kommer jag förmodligen aldrig  kunna sluta jobba helt.

Igår läste jag ett debattinlägg i tidningen Resumé där Erik Haglöf, vd för en rekryteringsfirma, berättade att hans företag höll på att förlora en viktig kund för att de rekommenderade kommunikationschefer i 50-årsåldern. Kunderna var nämligen enbart intresserade av personer i 38-årsåldern. Den som passerat 40 anses för gammal och den som passerat 45 är ”iskall”.

Jag har aldrig velat göra chefskarriär så personligen känner jag mig inte jätteorolig, men, som det är onekligen något väldigt skevt i det faktum att människor förväntas nå toppen av sin karriär före 40, samtidigt som de flesta fortfarande sliter med småbarn och renoveringsobjekt. Och gruppen 35 till 40 tillhör de mest stressade och utbrända alla kategorier, skriver Haglöf.

Det svider i mig när jag läser detta. Jag tänker på barnen som måste dras med sönderstressade föräldrar under sina viktigaste uppväxtår. Och jag tänker på all kraft som går förlorad.

Trots att vi är så jämlika på många sätt är vi svenskar också ett otroligt ängsligt folk. Jag tror att det handlar om vår djupt rotade svenska rädsla för att sticka ut och bryta mot normer. Vi vill följa flocken och göra som alla andra, för då kan det i alla fall inte bli fel. Ibland får jag känslan när jag träffar HR-personer att de drivs just av detta: att inte göra fel, snarare än att rekrytera en fantastisk person till en viss roll. De vill vara säkra på att de checkar alla rätta rutor, och om rutan (verklig eller outtalad) säger att personen ska vara max 38, ja då blir det så”, skriver Haglöf. Ja, läs hans text själva, den är klockren!

Rent krasst kan man alltså sammanfatta det så här: När vi är 20 är vi för oerfarna. Vid 30 är arbetsgivarna rädda för att vi ska föda barn. Och vid 40 är det för sent.

Jag hoppas att det sker en förändring, kanske i form av lagstiftning mot att fråga om folks ålder, som i USA.

En av mina bokcirkelvänner har bestämt att vi ska läsa boken Tid: Livet är inte kronologiskt av Alex Schulman och Sigge Eklund. Jag hade mina fördomar om dessa narcissistiska män och läser med viss skepsis, men har ändå fastnat vid ett stycke av Sigge om vår mentala ålder. Han hävdar att han mentalt är 65 år och vill sitta vid en brasa och läsa böcker. Jag tycker att det var lite roligt att tänka på; för visst har alla människor en mental ålder! I min gymnasieklass fanns till exempel en tjej som mentalt var 45 vid 16, hon borde börja känna sig mer tillfreds nu. Men vilken är min mentala ålder? Jag tror jag är 11 år, för den åldern var en så viktig brytpunkt för mig och drömmarna jag hade då lever fortfarande. Att bara sitta vid en brasa är jag nog lite för rastlös för, men att vara pensionär och inte ha så stora prestationskrav kan säkert också ha sin tjusning.

Så berätta gärna för mig – vilken är din mentala ålder?

Läs också min text om min inre 11-åring och 80-åring.

När jag skulle fylla 42 listade jag fördelarna med att vara 40+.

Så arbetar jag mer fokuserat

I början av juli skrev jag om verktyget Kanbanflow.com, ett bra verktyg för att få mer struktur på mitt frilansande.

Under en dag kan jag hålla på med upp till fem olika uppdrag. Medan jag skriver på en artikel åt en uppdragsgivare trillar det in ett brådskande mejl från en annan. När jag tar en paus och kollar sociala medier ser jag en bra nyhet som skulle passa att dela på det Twitterkonto jag sköter i jobbet. Och så vidare. Allt flyter ihop och när jag får uppdrag som är baserade på timarvode får jag höfta lite.

Pomodorotimern.Jag har testat att använda Kanbanflows ”Pomodoro-timer” för att få verklig koll på hur mycket tid varje uppgift tar. Pomodoro-timern vill att du arbetar koncentrerat i 25 minuter för att sedan pausa i 5 minuter. Om du blir avbruten finns det några förinställda alternativ du kan klicka i, till exempel ”Boss interupted”, ”Phonecall” och ”Had to go”.

Efter några dagar kan jag säga att jag inte använder det hela tiden, eftersom det blir meckigt när jag växlar mellan mindre sysslor. Vissa arbetsuppgifter kan jag också göra lite varstans. I sängen innan jag stiger upp. När barnen är hemma men upptagna med kompisar eller diverse skärmar.

Jag vet, en del säger att man ska skilja på arbete och fritid men som heltidsstudent och småbarnsförälder uppskattar jag möjligheten att själv välja min arbetstid och arbetsplats.

Men när jag skriver fokuserat kan verktyget vara väldigt användbart. Medan Pomodorotimern tickar stänger jag av allt annat och ägnar mig enbart åt den uppgiften. Jag struntar i mejl och sociala medier.

Sedan, när 25 minuter har gått, plingar det till i datorn och jag får ta en paus, sträcka på benen, gå på toaletten och rentav unna mig lite kaffe. För då har jag jobbat så duktigt att jag förtjänar det.

Jag skrev nyss en artikel som jag ska fakturera per timme, och då är det bra att ha koll på hur lång tid den tog att skriva. Jag måste naturligtvis lägga till tid för bland annat intervju och research, som gjordes innan timern tickade.

I det stora hela ser jag Pomodoro-timern som ett kompletterande verktyg och Kanbanflow som ett sätt att komma ihåg vad jag ska göra och vad jag har gjort, så att jag efteråt kan klappa mig själv på axeln och säga att jag har jobbat bra. Jag vill ju vara en uppmuntrande chef som inspirerar till stordåd.

Flower power på nittiotalet

Snart är det Roskildefestival i Danmark. Det fanns en tid, närmare bestämt fyra år på nittiotalet, då jag älskade denna festival. För att kunna gå gratis skrev jag om den i Akasha, se krönika nedan. Ta faktauppgifterna om Carlsberg med en nypa salt. Jag ringde och frågade hur många öl de sålde men jag har ingen aning om det räddade bryggeriets årsbudget. Det roligaste med den här krönikan är att Karolina Ramqvist citerade en rad ur den i sin bok ”När svenska pojkar började dansa” (Bokförlaget DN). När jag kollade festivalens hemsida nu såg jag förresten att de bytt sponsor till det andra danska ölmärket och festivalen har utökats till hela åtta dagar…

Det här var också före mobiltelefonernas och de sociala mediernas tid. Så länge sedan men ändå så nära…

Citat ur Karolina Ramqvists bok När svenska pojkar började dansa.
Smickrande att bli citerad i Karolina Ramqvists bok När svenska pojkar började dansa (1997).

Roskildefestivalen 29 juni–2 juli 1995

VD:n för Carlsbergbryggerierna gnuggar troligen händerna och myser belåtet inför den sista helgen i juni varje år. De sponsrar Roskildefestivalen men går garanterat ändå med sådan brakvinst att budgeten är räddad för resten av året. Trots att ölpriserna mångdubblats jämfört med vad den vanligtvis kostar i Danmark (för oss dumma svenskar är den fortfarande hyfsat billig), säljer de över EN MILJON flaskor öl under de fyra festivaldagarna.

Inte för att man bryr sig om vad det kostar. Danskt öl hör ihop med Roskildefestivalen lika mycket som musiken och de stinkande bajamajorna.

Festivaler är alltid kul, men om man, som jag, gjorde sin (sena) festivaldebut på Roskilde så ter sig de många svenska musikarrangemangen som mer än lovligt ynkliga. Roskildefestivalen är tilldragelsen jag alltid längtar efter – skulle jag bara få åka hem emellanåt för att duscha, tvätta tältet och vila upp mig skulle jag kunna upprepa den åtminstone två–tre gånger varje år.

Roskildefestivalen är en utmärkt ursäkt för att få vara fullständigt självupptagen, äcklig, ful och destruktiv i några dagar. Vardagen är långt borta, tillvaron är dimmig och man gör vad som faller en in.

– Men så är det ju på Hultsfred också! protesterar någon.

Visst, kanske det. Men Roskilde är ändå ett strå vassare. Det är större och anonymare, man ser nästan ingen dyngfylla och stämningen är mer fridfull (ingen skulle komma på tanken att GÅ IN i ett tält och stjäla saker, än mindre göra upplopp). Roskildefestivalen är Flowerpower på nittiotalet, peace love and understanding. Alla är i samma situation och alla älskar varandra.

En nackdel med det enorma området är att det är lätt att tappa bort kompisarna, och vill man inte göra det missar man hälften av de band man hade tänkt se, eftersom alla har olika viljor.

Jag tror inte jag såg en hel konsert på grund av hattande, trötthet och trängsel, men PJ Harvey, Boredoms (innan jag somnade), Tiamat och Nationalteatern bjöd i alla fall ypperlig underhållning.

Å andra sidan skulle jag åka till Roskildefestivalen även om huvudbanden hette Magnum, Black-Ingvars och Vanilla Ice. I detta unika fall är det faktiskt inte musiken, utan festivalstämningen, som är viktigast.

En hyllning till farmor

De flesta bilder jag har på farmor är tillsammans med mina barn. Här är min dotter Ninja några månader.
De flesta bilder jag har på farmor är tillsammans med mina barn. Här är min dotter Ninja några månader.

Min farmor Margot fyller 95 i höst och på hennes sida finns en släktförening som ger ut en tidning, Lindhébladet, varje år. Jag blev tillfrågad om att skriva om henne och gjorde det. Eftersom hon betyder mycket för mig publicerar jag texten även här.

Kära farmor,

En gång sa du: ”Först tycker folk bara att man är gammal, men om det dröjer tillräckligt lång tid blir man kuriosa”. Det är ett roligt citat nu när du verkligen fyller kuriosa – 95 år!

När jag var liten tyckte jag att du var lite sträng, men redan i tioårsåldern började jag imponeras av din energi och styrka, som är både fysisk och psykisk. Du har lärt mig så mycket. Här är några exempel:

  • Du har lärt mig värdet i att ha så roligt på jobbet att man inte vill sluta jobba. Om man blir expert inom ett område går det också att fortsätta långt upp i åren. Ända upp i 85-årsåldern tog du uppdrag som talpedagog för skådespelare och expert på versmått. Det har alltid varit roligt att gå på teater med dig och möta alla berömda skådespelare som kastar sig om halsen om dig. Du måste ha varit en populär lärare; flera gånger har jag mötts av imponerade utrop när jag har berättat att du är min farmor.
  • Du har lärt mig att det aldrig är för sent att lära nytt. När du var i 60-årsåldern började du studera grekiska. Som jag minns det väckte detta stor uppståndelse – inte kan man väl plugga när man är så gammal? Idag, 30 år senare, upplever jag att omvärldens syn på livslångt lärande har förändrats och det är inte minsta underligt att läsa universitetskurser som pensionär. Men du var före din tid!
  • Du har lärt mig att man inte blir vän med människor för att de är i samma ålder som man själv, utan för att man har mycket gemensamt. En av dina bästa vänner, Christina som bor i Grekland, är minst tjugofem år yngre än du.
  • Du har lärt mig att det finns så mycket kultur i världen att man skulle behöva tio livstider för att hinna med allt. ”En del människor säger att de har tråkigt, det har jag aldrig”, sa du en gång. Du, liksom jag, har alltid kreativa projekt att dyka ner i, och om inspirationen tryter kan vi läsa böcker, gå på teater eller en konstutställning. Källan är outsinlig.
  • Du har lärt mig att glädjen i odling; att sätta ett frö och se det gro. Det är något särskilt med att plocka bär från egna buskar och gräva upp färska potatisar och morötter ur jorden och innan jag fick barn tillbringade jag mycket tid på din kolonilott.
  • Du har lärt mig stil och smak. Ditt hem är fullt av möbler från 50-talet. Några av dem har din man Eyvind ritat (han som jag har döpt min son efter). Dina möbler håller fortfarande medan vår betydligt yngre soffa är på väg att falla i bitar.

Kort sagt: Det är fantastiskt att ha dig som förebild och farmor. Tack!

 

Bittert, begåvat, bra! – Artikel 2 från Akasha Magazine

Akasha Magazine, Intervju med Salt
Intervju med Salt i Akasha nr 2 1995. Foton av min bror Joel Beckman.

1995 hörde jag ett nytt band som hette Salt. Deras dynamiska musik golvade mig totalt – de kombinerade hårda gitarrer med en fantastisk sångerska som kunde uttrycka känslor så att det brände i hjärtat. Då visste jag inte att denna sångerska skulle bli en folkkär artist och konstnär, och att han var född i fel kropp. Då hette hon Nina Ramsby, nu heter han Nino Ramsby. I artikeln stod det hon och får stå så eftersom den skrevs 1995. (Jag får i efterhand be om ursäkt för klyschan ”grädden på moset”!),

Bittert, begåvat, bra!

En av årets bästa svenska debutplattor gjordes av SALT från Stockholm.

Att Akashas reporter inte är ensam om den uppfattningen fick vi bevis för i våras, när Salt skrev kontrakt med PJ Harveys skivbolag Island Records.

Studion, Stockholm, en kväll i maj.

På scenen står en tjej med burrigt hår och blossande kinder. Hon stirrar intensivt ut i publiken, drar några riff och sjunger: ”I won’t leave until I’m done with you. Trust me, you will honour me…” Med en sådan utstrålning och en sådan röst är man värd all framgång man kan få.

Och det går bra för Salt. I våras skrev de kontrakt med prestigefyllda Island records (PJ Harvey, U2, Cranberries), vilket betyder att Nina Ramsby, trummisen Jim Tegby och basisten Ewerman kan ta ut en normal lön varje månad. De kan alltså leva på sin musik. Island kan känna sig utvalda – det var nämligen flera internationella bolag som ville signa bandet.

– Det var verkligen som att hamna på en annan planet, kommenterar Jim mötet med det engelska skivbolagsfolket.

– Allt var så förvirrande. Det kom folk, man visste inte vem som var vem. Alla hette Nick eller Mick eller Dave… De hällde i oss öl för att vi skulle tycka att de var världens bästa människor. Först tyckte man att det var kul, men sen blev man jävligt skeptisk. Totalt på sin vakt.

– Vi kände så här: Vilket skivbolag är det vi tycker har tagit fram sina artister på bästa sätt? Vi tyckte att Island hade gjort det, så vi valde dem, berättar Nina.

De bjöds till Islands kontor och fick träffa hela personalen från den ”lägst” anställda till högsta hönset.

– De var väldigt sympatiska, man märkte att det var seriöst, säger Jim.

 

Befriande oglamorösa

Det är två dagar innan den imponerande spelningen på Studion och jag träffar Nina och Jim på ett café på Söder. De är så befriande oglamourösa att jag har svårt att känna igen dem. Dessutom saknas basisten Daniel, och jag har fått höra från skivbolaget att de alltid är tillsammans när de träffar journalister.

Eftersom Daniel inte är närvarande kan Jim inte låta bli att fnissande berätta om dennes klavertramp när de befann sig där, på skivbolaget i England.

– Han skulle låna telefonen, och visste inte riktigt hur den fungerade. Så han sa ”how do you do?”, den brittiska hälsningsfrasen. Ha ha.

Salt träffades för några år sedan när de pluggade på Konstskolan i Stockholm. De bildade ett band, som först hette God Damn Carneval, men namnet ändrades så småningom till det betydligt enklare Salt. Debutalbumet ”Auscultate” släpptes i mars, på MVG Records. Den fick många bra recensioner, även om somliga hade svårt att hitta en benämning för musiken.

– Någon skrev att vi spelar långsam Led Zeppelinrock, berättar Jim. Antingen har de inte hört Led Zeppelin eller så har de inte hört oss.

 

Frustration

Gladpunk med folkmusikinfluenser stod det i en annan recension. Var denna skribent hittade det glada i Salts musik är svårt att tyda. Snarare ger den utlopp för frustration, bitter kärlek, längtan… Gitarrbaserad där Ninas röst är grädden på moset. Sedan plattan släpptes har Salt spelat på många ställen i landet. Jag frågar vad de gör på resorna till och från spelningarna?

– Jag försöker sova men lyckas aldrig, säger Jim.

– Jag sover. Och lyssnar på freestyle, säger Nina.

– Ja! Hela tiden, det är skittråkigt, tillägger Jim med ett skratt.

Det märks att de är goda vänner. Min fråga om Nina känner sig ”ensam” som enda tjej i bandet blir därför väldigt missanpassad i sammanhanget.

– Jag ser människor som individer, oavsett kön. Vi har aldrig tänkt på den grejen förutom att frågan alltid kommer upp. Det är synd att världen ser ut så, säger hon och skyndar sig att tillägga att det inte är någon pik mot mig personligen.

Hon tittar på klockan och inser att Systembolaget stänger om en kvart. De hade tänkt festa lite ikväll, nämligen. Vi följer med för att Joel, min fotograferande bror, ska hinna ta några bilder innan vi skiljs åt.

Det börjar duggregna medan Jim, Joel och jag står utanför Bolaget och väntar på att Nina ska handla. En trasig kille kommer kutande och knackar flämtande på glasdörren, men vakten skakar beklagande på huvudet. Tyvärr, det är stängt, klockan har slagit sex. Killen får försöka klara sig utan sitt livselixir ikväll.

Vi passerar Maria Polkliniken* och Joel tar några tokroliga bilder på Nina och Jim. Se hur det kan gå för de nytända och gröna popstjärnorna som inte aktar sig…

 

Bostadshotell

Det regnar bara mer och mer. Nina bjuder upp oss till sin lilla lägenhet. Den ligger i ett bostadshotell och består av ett rum på kanske 15 kvadratmeter, en kokvrå och ett badrum. Vid ena väggen sitter en alldeles för smal, obäddad säng fast i väggen. I övrigt är rummet ganska kalt, sånär som på en stereobänk, bokhylla och en fåtölj. På ena väggen hänger Bob Hunds rökande vovve. Ur stereon sjunger Björk, och Jim korkar upp en flaska billigt vin medan Joel plåtar.

Vi går därifrån nöjda – det är ju inte alla som får göra hemma-hos-reportage hos Salt-Nina…

Efter den här intervjun har en hel sommar förflutit, varför jag slår en signal till Nina i slutet av juli. Sedan sist har bandet gjort en hel del festivalspelningar (bland annat Trästocksfestivalen i Skellefteå, Arvika, Lollipop och Hultsfred). Snart ska de åka till Paris och spela in en video till låten ”Blaster”, som även släpptes som EP i Europa i mitten av september. När denna tidning kommer ut har Salt dessutom gjort ett par spelningar i Tyskland, Belgien, Holland och England. I november beger de sig till USA. ”Auscultate” släpps utomlands först i början av ’96. Jag säger bara: Ace of base, släng er i väggen!

 

”Kill your boyfriend!”

Expressens IT-bilaga 1999.
Jag intervjuades i Expressens IT-bilaga 1999 om att man kan hitta andra med samma obskyra intressen på Internet.

Jag fick ett meddelande av en ung tjej i min klass. Hon hade sett i en presentation att jag en gång i tiden gjorde ett feministiskt rockfanzine och frågade om det fanns att läsa någonstans. Jag kände mig som en dinosaurie när jag svarade att jag har alla nummer i pappersversion, men att inget material finns digitalt. I slutet av Akashatiden gjorde min bror visserligen en hemsida som jag var redaktör för, men inget från den finns bevarat (så vitt jag vet). På bilden ovan ser ni en intervju med mig som gjordes i Expressens IT-bilaga 1999. Bilagan i sig är förresten en fascinerande tidsmarkör.

Jag har nu bestämt mig för att publicera ett par av mina Akasha-artiklar här på bloggen i sommar.

Jag inleder med en intervju med Marit Bergman. Den gjordes flera år innan hon slog igenom som soloartist. Innan jag träffade henne kallade jag mig inte feminist, vilket är förklaringen till att några av mina frågor är ganska naiva. Hon och Akashamedarbetaren Jennie K Larsson fick mig att fatta att jag alltid hade varit feminist (Marit började också skriva i tidningen en tid). Jag har skrivit av det precis som artikeln var skriven eftersom pladdret var en del av vår ton.

Här har jag skrivit mer om Akashatiden.

Marit Bergman, Akasha Magazine
Akasha Magazine, intervju med Marit Bergman i Candysuck, 1995.

”Kill your boyfriend!” – intervju med Marit Bergman, sommaren 1995

De militanta feministerna i CANDYSUCK sjunger om kvinnomisshandel och att de inte tänder på självupptagna killar.

Vi föll direkt – klart de ska vara med i den kvinnodominerade blaskan Akasha!

Det är inte svårt att känna igen henne. Candysucks sångerska Marit Bergman har knallrosa hår, uppsatt i två söta råttsvansar, och hennes uppenbarelse sprakar i regnbågens alla färger. Själv är jag min vana trogen klädd i svart, och ser väl rätt färglös ut vid hennes sida. Det är för högljutt på Café Mutterns uteservering där vi hade tänkt sitta och prata denna midsommardag, så vi förflyttar oss till Cityhallen hundra meter bort. Marit berättar att hon en gång, i sina vilda tonår, somnade under ett bord på denna krog. Nu har hon fyllt 20, hon är äldst i sitt band och måste tänka på att vara vuxen och ansvarsfull (NOT!).

För den oinvigde kan jag berätta att vi befinner oss i de centrala delarna av vår kungliga huvudstad. Marit är i skrivande stund på väg att flytta hit, efter en tids pendlande från och tillbandets hemstad Västerås. Hon lär dock få fortsätta med pendlandet varje gång de ska repa, eftersom resten av bandet bor kvar i gurkstaden.

Faked Edge

Hon beställer apelsinjuice, jag tar en Coca cola, trots att jag vet att det är politiskt inkorrekt… Men när Marit köper ett paket Marlboro (världens elakaste cigarettmärke) förstår jag att hon inte är fullt så trogen ideal som hon ser ut att förespråka. Av rökandet att döma kan den någorlunda snabbtänkte lista ut att Candysuck inte heller är Straight Edge (snarare Faked Edge som Marit säger). Nikotin och alkohol slinker gärna ner. Men Marit är i alla fall vegan.

– Man vet ju vad som är dumt och vad som är bra, sedan får man försöka göra vad man kan så långt man orkar, säger hon. Det blir fel om det blir en hets, att man inte kan acceptera varandra för att den andra äter kött. Det spelar ingen roll om jag aldrig druckit Coca cola i hela mitt liv eller är vegetarian, om jag är oschysst mot mina polare. Jag tycker att man borde jobba mer med att analysera sin egen tillvaro, hur beter jag mig mot mina polare? Många Straight Edgare tänker inte, de är det bara för att det är tufft.

Marit tänker desto mer. På feminism och kvinnors rättigheter till exempel. Det märks inte minst i bandets lyrik.

– Vi är feminister, säger hon. Och när vi ändå får chansen att komma ut såhär, när folk lyssnar på en, är det lika bra att få det man vill säga sagt. Så våra texter är väldigt fokuserade kring feminism och sådant.

Tro det ja. Candysucks debut-EP, som släpptes i våras på Birdnest, har den provocerande titeln ”Kill your boyfriend”.

– Den kom till på en spelning, under introt till en annan låt. Jag skulle skriva någonting, och då var det så tråkigt med det vanliga ”onetwothreefour”, men det måste vara något med fyra stavelser, så då blev det ”Kill your boyfriend”. Och så tänkte vi, att det är en rätt slående slogan, så vi gör en låt på det – och så jammade vi ihop den.

Kärnfamiljshetsen

Marit fortsätter med att berätta om en ”intressant, inte så fulländad” teori hon har som också ligger till grund för denna låt.

– Den handlar om kärnfamiljshetsen. Om vi säger såhär: av tio människor kanske fem vill leva i en kärnfamilj med mamma, pappa, barn och sådär, medan de andra fem mer eller mindre tvingas in i en kärnfamilj. Just nu är jag 20 år och jag har mitt sociala kontaktnät, jag behöver inte ha en pojkvän. Men när jag är 25–30 kommer alla mina kompisar sitta isolerade i varsin kärnfamilj, och om jag vill och om jag vill ha något umgänge får jag också köra på det. Att inte ha någon pojkvän, inte skaffa man och barn, anses som ett misslyckande. Sedan kommer den aldrig fram, all den skit som händer bakom de stängda dörrarna. 70 procent av all kvinnomisshandel sker i sovrummet, var tjugonde minut blir en kvinna misshandlad, och en gång i veckan blir en kvinna misshandlad till döds av en man som hon har ett kärleksförhållande med.

– När Lorena Wayne Bobbitt skar kuken av sin make blev det rubriker världen över, medan det pågår rituell slakt mot kvinnor som på sin höjd får en liten notis i tidningen.

Men vissa feminister går nästan för långt – tycke du inte att de är lite väl aggressiva mot grabbarna ibland?

– ”Kill your boyfriend” handlar inte om alla killar, jag sjunger om en enskild person, men ändå tar alla grabbar åt sig. Det behöver de inte göra om de inte slår sina flickvänner, säger Marit.

En annan låt, som för övrigt har fastnat i min skalle likt ett skruvstäd, är ”Turn me on”: ”… a chance that I might give you/what you want, that’s true/but I’ve got better things to do/than screwing you and…/You don’t turn me on”. En text som de flesta tjejer kan relatera till, den handlar om grabbar som tror lite för mycket om sin egen attraktionskraft.

Bisexuell

Är det sant att delar av gruppen är lesbiska?

– Jag betraktar mig som bisexuell, säger Marit. Jag tror inte på den här heterohetsen. Jag är bara sexuell.

Är det så i hela gruppen?

– Nja… Nettis (Wislén, gitarrist, reds anm) har ju pojkvän som hon bor med, men det är så stelt att bara dela in folk i hetero och homo och sådär… Man träffar människor, blir kär eller så blir man det inte, sedan det ingen roll vilket kön de har.

Marit berättar vidare att Candysucks första inofficiella spelning gjordes på ett föräldramöte för några år sedan, när hon och basisten Maria ”Pez” Sahlin gick musiklinjen på gymnasiet. De hade tänkt göra ett Carolamedley, men kom på att de inte kunde spela så svåra ackord – då. Istället blev det ”Staten och kapitalet” på halvfart inför de stolta föräldrarna.

Marits föräldrar är för övrigt, till skillnad från sin dotter, vanliga Svenssons. Hennes mor är aktiv folkpartist och de har, om inte radhus, Volvo och hund, så i alla fall villa, Citroen och fiskar. Det är ungefär samma sak för de övriga bandmedlemmarna. Men föräldrarna har inget emot sina döttrars livsföring, tvärtom. Förutom Marit, Nettis och Pez består Candysuck av Anna-Lena Carlsson (trummor) och Nathalie Stern (sång). En gång i tiden medverkade även en tjej som spelade tvärflöjt (!) men hon var inte särskilt seriös. Idag tror Candysuck att hon var med bara för att komma in gratis på Dalarocken, där bandet spelade för två år sedan.

Coolt med tjejer

Jag påpekar att många anser att det är lättare för ett så kallat ”tjejband” att få spelningar just för att de är tjejer.

– Det stämmer faktiskt, säger Marit. Vissa tillfällen vet man att folk tänker ”åh, tjejer, coolt”. Men jag skulle ha hållit på med musik vad jag än tyckte och tänkte och vilket kön jag än hade, för det har jag alltid gjort. Det är jobbigt ibland att man aldrig kommer att bli bedömd enbart för musiken.

– Man kan få ett visst mått av uppmärksamhet, fortsätter hon. Men intresset försvinner efter ett tag om musiken inte är bra.

Nu låter Candysuck faktiskt riktigt schysst, men skulle allt gå åt fanders har Marit stora planer på att bli historielärare. (Den traditionella undervisningen är för mycket ”korvstoppning” påpekar hon vid ett annat tillfälle under intervjun).

– Jag tycker att det är så mycket skit man lär sig i skolan nu, så mycket oviktiga saker, menar hon. Historien är inte svart eller vit. Det enda som står om kvinnors historia i min gamla historiebok är att kvinnor fick rösträtt 1921. Det står inget om bakgrunden till detta.

Hur som helst, historielärarkarriären lär få vänta om allt går bra. Strax innan deadline fick vi veta att Candysuck har skrivit kontrakt med heavybolaget Soundfront Records. Senare i år spelar de in en singel, ”Schratch the surface” och i början av ’96 kan vi se fram emot en fullängdare.

Dessutom har Soundfront ett intimt samarbete med internationella Roadrunner, så kan vet ju aldrig vad som kan hända. Återstår att se vad mansfolket ute i Europa tycker om uppmaningen ”Kill your boyfriend”…

En halvfinnes bekännelser

Min mormor Annikki, född 1918 i Finland, död på 1980-talet i Sverige.
Min mormor Annikki, född 1918 i Finland, död på 1980-talet i Sverige.

När jag presenterar mig som Marja händer det att folk börjar prata finska med mig. Då måste jag skaka på huvudet och säga att jag tyvärr inte talar finska.

Jag har en finsk mamma och en svensk pappa. Jag växte upp i ett radhus i en trygg förort norr om Stockholm och var mest svensk, även om det hände att skolkamrater kommenterade mitt namn och den allmänna uppfattningen tycktes vara att finska är ett fult språk och att vi var lite udda och konstiga. Jag ville inte heta Marja utan önskade att jag hade fått ett vanligt svenskt namn, som Ulrika eller Helena. Samtidigt var jag inte ensam om ha finskt påbrå.

Fosterlandet

Kanske måste man nå en viss ålder för att börja fundera över mitt ursprung. När jag såg skådespelaren Tanja Lorentzons monologföreställning Mormors svarta ögon kände jag igen mig i mycket. Här är ett Youtubeklipp om den föreställningen. Tanja Lorentzon spelar också huvudrollen i Fosterlandet, som just nu spelas på Stockholms stadsteater efter att ha satts upp i Göteborg och Helsingfors. Det är en fantastisk föreställning, tycker jag, inte bara för att min lillebror Jerker var med och arbetade som dramaturg. Han har grävt mer i våra rötter än vad jag har gjort.

Kontrasterna

Min svenska pappa kommer från en familj som gav mig ett visst kulturellt kapital – min farfar Eyvinds ena bror, Anders, grundade designskolan Beckmans, och den andra brodern, Per, illustrerade barnböcker. Det gjorde även ”Pelles” fru Kaj. Min uppväxt präglades av kontraster: Ena helgen var vi i farmors och farfars stora villa i Stocksund och den andra i mormors etta i Flemingsberg. Mormor Annikki pratade inte svenska så jag minns mest saker och detaljer: De pastellfärgade bomullstussarna och tvålarna i badrummet, den skrovliga brödkaveln under bordet (fotmassage), det virkade vita överkastet i sängen bakom alkoven och den gammeldags dockan som mamma hade haft som liten. Lägenheten låg högt uppe i ett av Flemingsbergs färgglada miljonprogramshus.

Höghus i Flemingsberg
Jag vet inte om mormor bodde i just detta hus men jag minns att lägenheten låg väldigt högt upp i ett område med många höghus. Foto: Bengt Oberger – Eget arbete, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=41766902

Kriget

Jag kanske inte har alla fakta korrekt, men i korthet ser min finska historia ut så här: Mormor kom från Ruovesi i västra Finland och flyttade med min mamma och mammas syster till Sverige 1956, som arbetskraftsinvandrare. Då var mamma sju år och min moster tolv. Mormor hade skilt sig från morfar som blev kvar i Finland och bildade en ny familj. Han dog innan jag föddes.

När jag var liten hörde jag ofta att mormor hade haft flera bröder, men att två av dem dödats i det finska inbördeskriget. Det lät exotiskt och långt borta. Långt senare fick jag höra att mormor hade haft en käraste som också dödats i kriget, innan hon träffade morfar som var mycket äldre än hon. Jag tänkte mycket på mormors känslor när jag såg Fosterlandet.

Höfterna

När jag var ett år fick jag en nalle av henne, och han kom att bli min mest trogna följeslagare under barndomen. Han finns fortfarande kvar, sliten och älskad. Mamma säger att mormor och jag kom bra överens när jag var ett litet barn som ännu inte kunde tala. När jag själv började prata – svenska – förstod vi inte varandra. Mormor levde över trettio år i Sverige, men umgicks bara med finnar och lärde sig aldrig svenska. Ibland fick jag hennes ord tolkade av mamma. Mormor försökte alltid göda oss och mamma lät förstå att mormor hade levt i krig och fattigdom då det hade behövts lite hull att ”ta av”. Det var lite svårt att förstå när jag blev tonåring på det välnärda åttiotalet och förbannade mina breda ”fertila höfter” som tycks vara en del av finska kvinnors arv.

Språket

Tanja Lorentzon har berättat om sin sorg över att inte kunna finska, något jag också kan känna nu när jag faktiskt arbetar med nordiska frågor. Tänk, vilken resurs jag hade kunnat ha haft, helt gratis! Kanske kände min mamma samma behov av att ”bli svensk” som Tanja beskriver. Mamma har förklarat det med att pappa och alla hennes vänner på den tiden var svenska och att hon inte kände sig tillräckligt bra på språket. Många år senare, efter att pappa och hon skilt sig, träffade hon en finsk man och tog upp finskan igen, men då var jag redan vuxen.

Litteraturen

Någonstans inom mig finns ändå spåren av min finska halva. Jag har märkt att jag ofta fastnar för finsk och finlandssvensk litteratur. Två storfavoriter i fantasy- respektive dystopigenren är Johanna Sinisalos Bara sedan solen sjunkit och Annika Luthers De hemlösas stad. En barnbok, vars humor träffar mig helt rätt, är Malin Kivelä och Linda Bondestams Bröderna Pixon och tv:ns hemtrevliga sken. Jag känner att dessa böckers temperament stämmer överens med mitt, så nog är jag finne alltid, om än halv.