Etikettarkiv: Tid

En essä om tid, del 2 av 3

Momo eller kampen om tiden av Michael Ende, en av de böcker som påverkat mig mest.

Här är del 2 av 3 av min essä om tid. Essän var en del av slutprojektet på Kreativt skrivande 3 vid Linnéuniversitetet 2018–2019. Del 1 hittar ni om ni klickar här.

Momo eller kampen om tiden

Jag läste Michael Endes barnbok Momo eller kampen om tiden när jag var ungefär elva år (se där kom siffran elva tillbaka igen!). Det är den skönlitterära bok som förändrat min syn på världen mest. Under åren som gått har jag läst om den tre eller fyra gånger, senast för min son som nu är elva. Boken handlar om den föräldralösa flickan Momo som lever ett enkelt liv i ruinerna efter en gammal amfitieater. Hon har en sällsynt förmåga att lyssna på människorna i byn, locka fram deras innersta längtan, och hon blir mycket omtyckt.

I staden härjar också en hemlig liga, bestående av grå herrar som lever på människornas tid. Varje timme är en vacker blomma. De grå herrarna torkar blommorna och rullar ihop dem till cigarrer som de måste röka för att hålla sig vid liv. 

När jag läste boken för min son märkte jag att han blev lite rastlös under vissa stycken i boken som inte har åldrats så bra: den innehåller bland annat en del långrandiga gestaltningar av lekar. Även det säger en del om hur tiden förändras. Vi är otåligare idag och jag misstänker att en sådan scen hade kortats om boken hade skrivits idag. 

Men de filosofiska tankarna håller lika väl idag som 1973 då boken skrevs. Ende kritiserar ett samhälle där allt ska vara så effektivt som möjligt, där det inte finns tid för eftertanke och kreativitet. 

Jag ser inga tecken på att mänskligheten har lärt sig något av Endes bok. När jag googlar på ordet tidstjuvar får jag bland annat träff på en rubrik från tidningen Du & jobbet, skriven 2014: ”Det här jobbets fem största tidstjuvar”. Artikeln baseras på en undersökning gjord av den amerikanska jobb- och lönesajten salary.com och en av dessa fem tidstjuvar är ”kollegor”. Så här står det: ”Irriterande arbetskamrater och fikasnack är huvudskälet till att värdefull arbetstid går förlorad, enligt 24 procent.”

Även om jag förstår tanken med att ovidkommande småprat kan vara irriterande när du vill få något gjort, är det ändå något sorgligt med idén om att kontakten med andra människor är slöseri med tid. I Momo gestaltas ett möte mellan den medelålders frisören Fusi och en av de grå herrarna. Den gråe herrn visar herr Fusi en snillrik uträkning av hur mycket tid herr Fusi ”slösar bort” genom att småprata med kunder, besöka sin gamla mor, ta hand om en undulat och umgås med vänner och en hemlig flickvän. Den gråe herrn skriver sin uträkning på den immiga spegeln i frisörsalongen och herr Fusi blir så imponerad att han blir ett lätt byte. När den gråe herrn har övertalat herr Fusi att låta tidsparkassan förvalta den tid som han slösar på onödigheter, försvinner han och efterlämnar bara några blå rökslingor. 

Och det var först när röken var helt borta som herr Fusi började känna sig bättre igen. Men i samma tempo som röken löstes upp försvann också de där uträkningarna på spegeln. Och när de till slut var helt borta hade också minnet av den gråe besökaren försvunnit helt ur herr Fusis hjärna – minnet av besökaren alltså, men inte av beslutet. Det var bara det att han nu trodde att det var han själv som fattat det. Föresatsen om att i fortsättningen spara tid för att någon gång i framtiden kunna börja ett nytt och bättre liv satt fast som en kardborre i hans själ.

(Momo eller kampen om tiden, s. 82).

Om barns tidsuppfattning (i synnerhet barn med diagnos)

Sonen som jag läste Momo för har en mycket selektiv tidsuppfattning. Barn lever i nuet på ett sätt som skiljer dem från oss vuxna, eftersom vi genom vår livserfarenhet och mognad har lärt oss att tänka framåt. De har svårt att föreställa sig att de kommer att vara hungriga eller kissnödiga om en timme och därför händer det att du sitter på en motorväg eller på en fullsatt tunnelbana med ett skrikande barn.

När min son var nio fick han diagnosen Aspergers syndrom, en diagnos som fortfarande gick att få 2017. Numera säger man autismspektrumtillstånd (AST) eller autism spectrum disorder (ASD). Andra kallar det högfungerande autism, men jag fortsätter gärna att säga Aspergers eftersom det enligt min uppfattning är lättare att förstå. Han är mycket intelligent och kan bli extremt fokuserad när han är intresserad av något, men har inget som helst intresse av att lära sig saker om han inte anser att han har goda skäl till det. Ett kriterium för att få diagnosen är normal eller hög intelligens men signifikant nedsatt social interaktionsförmåga. Det är vanligt bland personer med Asperger att ha dålig tidsuppfattning. Därför erbjuds vi flera olika hjälpmedel, till exempel pedagogiska scheman och en så kallad ”time-timer”: en liten ”pelare” som tydligt visar hur tiden går. Mer än något annat behöver min son rutiner så att han vet exakt vad han ska göra. Han är inte flexibel och han gillar inte överraskningar. 

Våra vardagar fungerar någorlunda, men sonen kommer ofta lite för sent till skolan eftersom tiden aldrig tycks räcka till trots noggranna rutiner. Han är extremt motivationsstyrd och väldigt bestämd över att om han behöver tänka klart en tanke, då får skolan minsann vänta. Då struntar han i om han kommer för sent, för egentligen förstår han inte varför han måste gå till skolan fem dagar i veckan. Det enda han vill göra är att sitta vid datorn eller telefonen och programmera spel eller se/göra film. 

Om han har en extra känslig eller trött dag sitter ingen strumpa rätt och de små storlekslapparna innanför tröjan gör den omöjlig att bära. Morgnarna är en kamp mot klockan och det är rejält utmattande att behöva tjata för att få honom att genomföra varje moment, från uppstigning och frukost till påklädning och tandborstning.

Samtidigt förstår jag honom så väl. Varför måste han tränga undan alla inspirerande tankar för att hinna i tid till skolan där de ändå bara pratar om sådant som han inte förstår meningen med? Det är inlärda regler och överenskommelser, ett samhällskontrakt, som gör att jag och hans pappa ändå måste tjata för att han ska genomföra sina plikter.

Bilderböcker om tid

Funderingarna kring sonens tidsuppfattning fick mig att associera vidare. Hur många morgnar har vi inte drömt om en klocka som kan sakta in tiden så att jag kan slippa den panikartade känslan när vi är försenade till skolan, trots noggranna förberedelser? Ibland bara måste sonen lägga sig på golvet och ”ladda om”. Om han inte är i balans behöver han tid att gå runt och tänka innan han är redo att klä på sig eller borsta tänderna. 

Jag ville skriva om ett barn som liknar min son eftersom jag vet att vi inte är ensamma. Även barn utan diagnos bör kunna känna igen sig i den huvudperson som jag har skapat – Valter. I mitt manus har jag valt att inte skriva något uttalat om att Valter har en diagnos eftersom jag inte vill att det ska vara en tillrättalagd bok där de uppfostrande eller utbildande ambitionerna lyser igenom. Med risk för att låta pretentiös: Jag vill att mitt manus ska vara konstnärligt fritt. 

Manuset har vetenskapliga inslag men jag vill låta fantasin styra och inte känna mig låst till att vara vetenskapligt korrekt. 

Medan jag filade på mitt synopsis började jag omvärldsbevaka: Förutom Momo – vilka andra barn- och ungdomsböcker finns för att gestalta tidens gång? Jag tänker mest på den filosofiska aspekten av tid: Hur vi använder de dagar vi har till vårt förfogande. Min inventering är inte på något sätt allomfattande, snarare mycket subjektiv. Det finns en del böcker för vuxna som filosoferar om tid, men jag har valt att begränsa min undersökning till böcker för barn och unga.

Samtidigt som av Lisen Adbåge är en rimmad bilderbok om saker på jorden som händer samtidigt: 

BIld från Natur & Kultur.

samtidigt som Adjan tappar en tand
står en pappa och tröstar sin dotter
samtidigt som Pia matar en and
läser Hanuko ut Harry Potter

Bilderna kompletterar texten. Pappan och dottern befinner sig invid någons sjuksäng. Det livsomvälvande blandas med det vardagliga, och allt sker samtidigt. Någon dör, någon blir kär och någon matar sin hund. Det är en underbar bok i all sin enkelhet.

I Sara Bergmark Elfgrens och Maria Frölichs bilderbok Just nu har vi varandra får vi möta en familj som väntar på besök av kusinerna. De ska komma klockan två och tiden går oändligt långsamt. Sedan zoomar berättelsen ut mot de stora, existentiella frågorna.

Ibland är tiden så långsam. Som när man väntar på bussen. Eller på att någon ska bli frisk. 
Ibland går tiden jättefort. Som när vi är på kalas och jag aldrig vill gå hem. 
”Tiden går fort när man har roligt’, säger mamma då.”
Fast det är inte sant. Det vet jag.
Tiden går alltid lika fort.
Det bara KÄNNS olika när det är roligt eller tråkigt, sorgligt eller glatt.

Precis som i Samtidigt som berättar bilderna en del av berättelsen. Vi får se tiden både ur ett långt och ett kort perspektiv. Dinosaurier, valar och futuristiska byggnader. En mormor som dör.

Ingen kan stanna tiden, säger mamma.
Inte ens om man verkligen vill.

Jag har också två favoritböcker som handlar om morgonstressen på vardagarna. I klassikern Raska på, Alfons Åberg av Gunilla Bergström tjatar och tjatar pappa på att Alfons ska raska på för att hinna till daghemmet. Men Alfons måste bara bara klä på dockan Lisa, sätta däcket på Mercedesen och laga sin fina djurbok med de mysigt äckliga ormarna… I slutet bestämmer sig Alfons för att trots allt raska på, men då är det pappa som glömmer bort tiden och sitter och läser tidningen fortfarande!

Min vän räven och jag av norska Jill Moursund (översatt av Gunnar Ardelius) börjar på följande sätt: 

Mamma är stressad. Hon säger att jag sölar. Hur kan jag vara så långsam? Det undrar både mamma och jag. 
– Kan du stanna! skriker mamma till klockan. 
Men det gör den inte. Klockan är mammas värsta fiende. Den slutar aldrig att slå. Den låter tick tack tick tack tills mamma säger att hon blir galen.

En sådan morgon kan förstås bara gå illa. Mamman kliver på bussen, men barnet hinner inte med och blir ensamt med sin rävtröja. Tur att räven hoppar ur tröjan och håller henne sällskap.

Pernilla Stalfelt har i Tidenboken från 2017 tagit hjälp från barn för att filosofera kring ämnet tid, och lyckas belysa det från många olika håll och perspektiv. Ordet tid kan ju användas på väldigt många olika sätt. Replikerna på första uppslaget är till exempel: 

– Har du tid att tänka lite på tid?
– Öhhhh
(kommentar från någon som tittar på sin telefon, min anm)
– Ja! Jag vill. Jag tar mig tid.
– Nej, jag hinner inte. Jag har tvättid.
– Hallå! Vi har fritid. Vi vill.

I sann Stalfelt-anda blandas högt och lågt. Det mesta avhandlas. Går tiden att fånga? Kan man höra den? Kan man springa ifrån tiden? Eller ikapp? Kommer man undan tiden om man sover?

Törnrosa sov i 100 år.
Men tiden gick ändå och rosorna växte över hela slottet. Rosor sover nog inte på nätterna.


Tidens dimensioner är mystiska, men ibland tar de fysiskt uttryck:


Tidens tand och hans kompis rost har gnagt på denna gamla bil. Bilen åldras och förstörs.


Allt som har fysisk form åldras, både saker och människor. Jag har lämnat både barndom och ungdom bakom mig. Jag är medelålders (precis som herr Fusi i Momo). Personer i min egen ålder är gråhåriga och mina vänners barn, som nyss tultade runt i blöjor, är plötsligt i puberteten. Jag får bita mig själv i tungan för att inte göra som äldre släktingar alltid gjorde och säga till barnen: ”vad STOR du har blivit!” Det är något med att gravitationens inverkan på våra kroppar när vi blir äldre, och då syftar jag inte på kroppsvikt eller estetik, att vissa kroppsdelar hänger mer. När jag tittar på hur människor rör sig, tycks de unga liksom flyta lite högre upp medan vi sjunker allt närmare jorden ju äldre vi blir.

Del 3 av essän publiceras om cirka en vecka. Vi ses!

Share

Mitt manus är klart (tror jag) – och en essä om tid

Jag kan idag fira att jag är färdig med mitt ”tidsmanus”! Ja, så färdig jag kan bli just nu i alla fall. Man vet nog aldrig när man är riktigt klar, men en dag är det bara att bestämma sig.

Flera personer har läst: kurskamrater, lärare, sambo, författarvän och, inte minst, min son. Angelica Öhrn, författarvännen, var stenhård vid den sista läsningen. Det tog några veckor innan jag orkade bearbeta allt. Men det är bra med vänner som vågar vara ärliga, annars är risken att förlagens omdömen blir en chock.

Parallellt med manuset fick vi i uppgift att skriva en essä när jag läste Kreativt skrivande 3, Linnéuniversitetet. Det blev en lång text som svävar ut en del (så går det när man måste skriva femton A4 för att få godkänt). Jag funderade på att skicka den till en tidning men den aktuella kroken var inte helt tydlig. Därför ska jag publicera den här på bloggen, uppdelad i mindre delar så att det inte blir så mastigt. Jag lägger upp del 2 om några dagar! Här kommer del 1.

Har du tid?

I mars beslutade EU-parlamentet att de ska stödja ett förslag om slopad övergång mellan vintertid och sommartid. Om något år kommer vi med andra ord inte behöva stiga upp en timme för tidigt på våren men heller inte få en extra sovmorgon på hösten. Utifrån ett hälsoperspektiv kan detta vara bra för många. ”Det är rent av så att risken för stroke och hjärtinfarkt är lite högre dagarna efter den artificiellt förkortade natten på våren”, läser jag i en artikel i tidskriften Forskning och framsteg.

För mig är detta beslut en utmärkt gestaltning av att klocktiden är en konstruktion. Jag tänker annars på tiden som något vi inte kan styra över eftersom de flesta av oss inte kan bestämma när vår tid är slut. När någon föds eller dör brukar klockslaget anges, och jag har alltid sett dessa klockslag som något större än oss själva. 

Själv föddes jag klockan 05.11 den elfte i elfte, och jag har hela mitt liv funderat över vad alla dessa elvor kan betyda. Men detta ska inte bli en essä om numerologi. Den ska handla om tid, med inriktning mot berättelser som filosoferar kring tiden på olika sätt.

Tidszoner beror inte enbart på parlamentariska beslut utan på jordens rotation runt solen. Att flyga från Finland till Sverige tar en timme. När du landar är det som om ingen tid har gått eftersom Finland ligger en timme före Sverige. Du flyger klockan nio och landar klockan nio. Hurra, du har vunnit en hel timme, åtminstone i teorin. 

Joan Didion skrev i sin bok Ett år av magiskt tänkande om när hon fick besked om att hennes man var död i en hjärtattack. En av hennes första tankar ska ha varit att han ännu inte hade dött i Kalifornien, eftersom delstaten ligger i en tidszon tre timmar senare. Den idén har jag burit med mig sedan jag läste boken. Didions tanke är på ett sätt trösterik men visar också vilken mänsklig konstruktion vår klocktid är.

Under stressiga morgnar, då tiden går alldeles för snabbt, händer det att jag ifrågasätter hela idén om klocktid. Då undrar jag om livet var enklare förr, då solen styrde människans dygn. Jag tänker mig att människorna levde mer i samklang med naturens rytmer. Det är något väldigt onaturligt att väckarklockan skräller igång kvart över sex på morgonen även när det är kolmörkt ute. 

Och även om klockorna styr oss, kan vår upplevelse av tid variera stort. Har man roligt går tiden fort, har man tråkigt segar den sig fram. Det där lär vi oss redan som barn. Själv letar jag ständigt efter tecken på tidens relativitet. 

Min relation till tiden blev ännu mer komplicerad när jag blev förälder. Jag tvingades bli en tidväktare som styr och ställer med barnen för att de ska genomföra rutiner på bestämda klockslag – från de förhatliga morgnarna då skolan envisas med att börja klockan åtta, till kvällarna då det gäller att komma i säng för att inte nästa morgon ska bli lika kaotisk. Mitt äldsta barn, som oftast högaktningsfullt struntar i klocktiden, är den person som har inspirerat mig mest till denna essä.

Tågtidtabellen förändrade klockan

Med industrialismen kom de mekaniska klockorna, men enligt den idéhistoriska boken Den kupade handen av Bosse Sundin (1991/2006) byggdes klockor redan under antiken. Dessa klockor hade inte som främsta syfte att mäta tid. Komplicerade kugghjulsmekanismer skapades för att återge astronomiska data och mäta himlakroppars rörelser.

En teori är att de första tidmätningarna gjordes i kloster, i syfte att befästa de speciella rutiner som upprepades varje dag, då tiden skulle delas mellan arbete, studier, bön och sömn. 

Bosse Sundin citerar också den amerikanska sociologen Lewis Mumford som hävdade att klockan är den moderna industriålderns nyckelmaskin:

… här var ett nytt slags maskin, i vilken kraftkällan och kraftöverföringen var av sådant slag, att de garanterade en jämn ström av energi genom verket och möjliggjorde regelbunden produktion och en standardiserad produkt.

Den standardiserade produkt som Mumford syftar på är timmen – och senare även minuten och sekunden.

Den standardiserade tiden blev något abstrakt som löper oberoende av naturen, oberoende av växlingar mellan ljus och mörker, mellan vinter, vår, sommar och höst. Den mekaniska tiden flyter utan att påverkas av människans och naturens organiskt framvuxna rytm. Klockan (…) härskar över dagen från det ögonblick man stiger upp till dess man går till sängs.

Med de elektriska lamporna försvann alltså naturens rytm. Mumford skrev:

Uppfattar man tiden, inte som en följd av erfarenheter, utan som en samling timmar, minuter och sekunder, uppstår vanan att räkna tid och spara tid. Tiden antog karaktären av ett slutet rum. De kunde delas och den kunde fyllas ut, den kunde till och med utvidgas genom att man uppfann arbetsbesparande hjälpmedel. Den abstrakta tiden blev den nya ramen för livet. Till och med de organiska funktionerna reglerades av den. Man åt inte när man kände sig hungrig utan när man fick befallning av klockan, man sov inte när man var trött, utan när klockan tillät det.

Fram till mitten av 1800-talet hade varje ort sin egen lokala tid som utgick från att klockan var tolv när solen stod som högst. Arbete utomhus anpassades efter solljuset och andra aspekter som när korna skulle mjölkas och när daggen hade gått ur gräset. Sedan kom det elektriska ljuset och förändrade möjligheterna att använda tiden, men det var järnvägsnätet som ledde till beslutet om en gemensam normaltid. Tågtidtabellerna blev alltför svårhanterliga när varje ort hade sin egen lokala tid.

Enligt den tidigare nämnda artikeln i Forskning & Framsteg infördes sommartid i Sverige första gången 1916, mitt under brinnande krig. Tyskland hade bestämt sig för att ställa om klockorna för att spara in på belysningskostnader, något som bland annat störde telegrafförbindelserna. Sverige, Norge och Danmark förhandlade tillsammans och bestämde sig för att införa samma tidsomställning. Det blev inte populärt, och försöket gjordes inte om året därpå. Det dröjde några år med olika vändor innan de beslut fattades som ledde till dagens tideräkning, den som alltså är på väg att revideras ännu en gång.

Nog om byråkrati. I nästa inlägg ska jag skriva om tid ur ett mer filosofiskt perspektiv.


Share

Ett liv i stympad frihet

Vattenfall
Jag drömmer om en känsla av ett flödande vattenfall, men just nu känns det mer som trögflytande olja.

Januari är här och jag har en känsla av att jag rör mig i trögflytande olja efter flera lediga dagar med mycket mat och dryck. Vid den här tiden på året önskar jag (lite grann) att jag hade en chef som sa åt mig vad jag ska göra. 

Men eftersom det är jag som är chefen ska jag istället använda mig av pomodoro-metoden. Den innebär 25 minuters koncentrerat arbete då du inte får kolla sociala medier eller mejl, inte hämta kaffe eller gå på toaletten. När de 25 minuterna är slut får du ta en paus och göra allt detta. Jag använde tidigare Kanbanflow för att klocka hur mycket tid jag lägger på olika jobb, men kom av mig. Jag ska försöka komma igång med det igen. Det kan bli ett sätt att jobba mer effektivt. Tack Svenska nomader för artikeln som påminde mig om detta!

Tips från coachen

För ett par år sedan träffade jag en coach som sa att jag blev mer avslappnad på rösten när jag pratade om mitt skönlitterära skrivande (jämfört med det journalistiska). Hon rådde mig också att använda en meditationsapp för att bli mer fokuserad.

Jag laddade ner en app som heter Mindfulness och har olika guidande meditationer, från 1 minut upp till 30 minuter långa. Periodvis har jag använt 3-minutersmeditationen på morgnarna innan jag har börjat arbeta, men tyvärr glömmer jag lätt att använda den.

Jag försöker också febrilt att följa coachens andra råd och fokusera på det skönlitterära, men det stressar mig att inte veta hur det ska gå med ekonomin, så jag lever i en stympad frihet. 

Munk i plast från Kinarestaurang
Den lilla munken har tappat sin hand men ser glad ut ändå.

Detta leder osökt tankarna till en liten plastmunk (eller vad det är) som jag fick på en Kinarestaurang för flera år sedan (se bild). Kyparen sa att han symboliserade frihet, men hans ena hand var avhuggen. Jag tänker ofta på att mitt liv har blivit just så: Stympad frihet.

Nu siktar jag på att bli klar med ett barnboksmanus under våren. Manuset är mitt projekt på kursen Kreativt skrivande 3 vid Linnéuniversitetet. Trots min beslutsamhet att bli klar drabbas jag med jämna mellanrum av svåra existensiella tankar kring min egen betydelselöshet i den hårda konkurrensen. Det är så väldigt, väldigt trångt i bokvärlden. Jag får jante-tankar av typen ”vad kan lilla jag tillföra? Varför ska någon lyssna på mig?”.

Är vi skadedjur?

De existensiella frågorna har också med klimatkrisen att göra. Den senaste tiden har tankar på att vi människor är skadedjur på jorden jagat mig. 

Jag gjorde ett test på www.klimatkontot.se som visade att mitt klimatavtryck ligger på 1,8 ton koldioxid per år. I jämförelse med andra i västvärlden är det lågt: Vi har ingen bil, vi flyger sällan och jag äter nästan bara vegetariskt. Jag sopsorterar så mycket jag kan. ÄNDÅ ligger jag en bit över det som enligt Klimatkontot kännetecknar hållbar utveckling. Känslan av att det är OMÖJLIGT att göra rätt kan lätt övermanna en och det värsta är paradoxen i att det enligt många är dåligt för miljön att skaffa barn. 

Men de flesta som har barn vet att de ger livet en mening, även när de är skitjobbiga. Innan jag fick min son för elva och ett halvt år sedan grubblade jag mycket över varför jag ville ha barn. Jag har skrivit om mina tankar och känslor i den fiktiva novellen ”Den blå hästen på floden” som finns i magasinet Shortzines, utgiven av Tegar förlag (se mitt förra blogginägg).

Jag får inte ihop det: Varför är vi programmerade att vilja fortplanta oss om vi bara förstör jorden när vi gör det?

För den som känner igen sig kan jag också rekommendera Hanna Hellquists Vinterprogram. Hon avslutar med en strimma hopp: Att sätta ett frö i jorden kan vara ett sätt att ge tillbaka av det du tagit av jorden. 

Mina nyårslöften blir därför att sätta några fler frön i jorden, att meditera mer och att jobba mer metodiskt, till exempel med ovan nämnda pomodoro-metod.

Share

Dags att hoppa till nästa nivå i livet

Kontorsplats, Telefonplan
Min kontorsplats som snart kan bli din.

Har ni, som jag, drömmar som återkommer?

Jag drömmer ofta om hus. Stora hus med många våningar, rum och vindlande gångar.

När jag läser om drömtolkning står det ofta att huset är en symbol för mig själv och jag antar då att jag utforskar alla rum som finns inom mig.

En återkommande dröm har varit att jag är på vinden och ska ta mig till en annan del av huset, men för att göra det måste jag klättra genom en smal passage som påminner om något som kan finnas på ett lekland; vadderade väggar och nät. Klätterställningen, eller vad det nu ska kallas, är inte precis barnvänlig, för runt omkring mig stupar väggarna rakt ner, minst tjugo meter. Jag vet att jag kan dö om jag faller ner för stupen. Men så kommer jag till vägs ände. Framför mig finns bara ett stup, men nedanför stupet finns en del av huset som jag aldrig har besökt. Jag inser, att för att komma dit måste jag hoppa. Risken är att jag dör, men också att jag upptäcker något nytt som leder mig vidare.

Jag kommer på att jag har drömt detta tidigare och att jag då har gett upp. Jag har inte vågat hoppa, för jag har inte velat dö.

Men nu tänker jag att jag kanske inte alls kommer att dö, kanske är jag med i ett dataspel och kanske kommer hoppet att innebära att jag ”levlar upp” – stiger till nästa nivå. Någonstans förstår jag ju att allt är en dröm och att det bara handlar om att våga hoppa.

Häromnatten hoppade jag. Det var läskigt, men jag dog inte.  Jag vaknade med en känsla av styrka och undrade om detta betydde  att jag har levlat upp en nivå.

Nytt kontor

Soffa på kontor, Telefonplan
Soffan där vi fikar ihop.

Den här våren känner jag att det är dags för förnyelse. Jag har därför med visst vemod sagt upp min gamla kontorsplats vid Telefonplan och hoppas att ett nytt kontor har tid att vänta in min uppsägningstid.

Jag har varit på samma frilanskontor sedan 2010 och har trivts bra. Kollegorna är jättemysiga och det har varit bra att ha cykel- eller promenadavstånd hem. Men nu längtar jag efter fler kollegor i liknande branscher, så härom veckan bestämde jag mig för att flytta in till Söder.

Med andra ord finns det en ypperlig chans att få en billig och trevlig kontorsplats i Hägersten, Stockholm, just nu! Kontakta Frippe Nilsson på frippe.nilsson@frixkultur.se för en titt!

Share

Att unna sig lyx

Färska bär, blåbär, hallon, björnbär
Färska bär är en lyx jag unnar mig ganska ofta. Foto: Pixabay

Det är juletider och jag har träffat släktingar i tre dagar. Det har varit trevligt eftersom jag har turen att gilla min familj. Mina föräldrar skilde sig när jag var sexton men de skötte skilsmässan väldigt snyggt och har alltid hållit sams inför oss barn.

Visst har det funnits sorg, död och kriser även i vår familj men jag har alltid haft en känsla av att mina närmaste släktingar vill mig väl. En del av mina bekanta har berättat om konflikter i sina familjer som gör att jag tycker att jag har anledning att vara tacksam.

Försörjningen…

Kapitel 6 i Julia Camerons bok ”Öka din kreativitet” har titeln ”Återerövra ditt överflöd”. Där har vi ett av mina dilemman: pengar och lyx. Jag har aldrig riktigt vågat satsa på skrivandet på heltid eftersom jag har varit väldigt stressad över hur jag ska försörja mig.

Jag kände en gång en tjej som hade en stor lägenhet i centrala Stockholm som hennes pappa betalade hyran till ”så länge hon pluggade” (hon läste en kvällskurs). Jag har hört att hon sedan dess har fått en hyfsat framgångsrik karriär. Ibland tänker jag att det hade varit lättare att satsa på skapandet, med de förutsättningar i form av tid och lugn som pengar ger. Samtidigt har jag en annan röst som säger att jag inte ska klaga. Jämfört med tiggarna utanför tunnelbanan och mataffären har jag ju ett överflöd.

Julia Cameron skriver dock att vi är fördomsfulla när vi tänker att vi måste först måste tänka på pengar och sedan på kreativiteten. Hon skriver om att tillåta sig lyx, men syftar då på ganska enkla nöjen som att äta färska hallon eller att prenumera på en tidning. Hon uppmanar oss att fundera ut vad det är som skapar sann glädje.

Synkronitet eller synkronicitet?

Synkronitet är ett ord som förekommer i Julia Camerons böcker. Jag blev ställd eftersom jag tidigare hört att det heter synkronicitet. Ordet myntades av Jung, och syftar förenklat på orelaterade händelser som verkar ha ett meningsfullt samband. Det verkar vara samma ord som används på olika sätt i olika översättningar. Min bror Jerker (som är ett levande uppslagsverk) kollade upp det och skrev så här: ”Vid vidare efterforskningar verkar Jungs Synkronicitet på danska och norska ha översatts till Synkronitet. Jungs originalord är Synchronizität, vilket ju är närmare den engelska och vanliga svenska stavningen. Vet inte vilket som är mest korrekt gentemot grekiskan, men å andra sidan så är ordet bildat av en tysktalande så det blir nog ett val vilket som får anses vara mest korrekt på svenska.”

Jag råkade på ett äkta fall av synkronicitet/synkronitet härom veckan då vi träffade en redaktör några minuter efter att vi talat om personen i fråga. Kanske drar vi till oss det vi lägger energi på.

Skrivsprånget

Sist men inte minst skrev jag kommentarer till Skrivsprångets julkalender ända till julafton! Här är veckans urval:

SKRIVLUCKA 18

Uppgift: Fortsätt att skriva på ”Det var en gång…” Skriv minst två meningar och högst fyra meningar.

Mitt bidrag (mycket inspirerat av mina barns fantasilekar): Det var en gång en pojke som blev föreståndare för ett hem med ninja-robotar. De små robotarna var mycket älskvärda men hans jobb var ofta krävande.

SKRIVLUCKA 19

Uppgift: Riktigt nära så ser man detaljer som man annars kanske inte skulle lägga märka till; halvmåneformade ärret på insidan av höger pekfingertopp, rimfrosten som liknar spetsbroderi. Skriv om detaljer och skriv nära. Minst två meningar och max fyra meningar.

Mitt bidrag: De unga är som moln och de gamla som kex. Tittar du nära ser du kristaller, stjärnor, kompass. Och så finns en som har en snabel.

SKRIVLUCKA 21

Uppgift: En fjärils vingslag, dansande fötter, ett framrusande tåg… Denna gång är temat rörelse. Skriv minst tre meningar och max fem meningar.

Mitt bidrag: På kvällarna åkte vi planlöst runt i hans bil som var illgrön och rostig och luktade gammalt läder. När vi lämnat tätbebyggelsen med identiska radhus och höghus och vi kom in på en mindre väg som sträckte sig över ett öde fält, kunde han trycka gasen i botten. Omvärlden susade förbi samtidigt som hårdrock dundrade ut ur högtalarna. Jag blundande och njöt av vinddraget från de öppna fönstren.

SKRIVLUCKA 22

Uppgift: För tidigt, försent, i tid, har inte tid, bortom tid och rum, all tid i världen eller kanske tidsaspekten sett ur ett mer filosofiskt perspektiv… Skriv om tid på det vis du vill. Minst två meningar och max fem meningar. Hoppas du kan ta dig tid 😉

Mitt bidrag: Varför lyckas flugan komma undan dina slag? Kan det vara så att dess tidsuppfattning är olik din? Du tycker att du slår blixtsnabbt men flugan ser din rörelse i slow motion. En elefant som i dina ögon rör sig i långsam takt kanske i själva verket rusar fram?

Share

”Vreden är en mycket lojal vän”

Graffiti i FittjaVecka 3 på min #Cameronkurs började inte så bra. Jag brottades med frustration över min oförmåga att bli klar med något vettigt, följt av den mest skamfyllda känslan av alla: avundsjuka gentemot dem som har lyckats. Ja, ni är säkert många som har varit där (hoppas jag).

I kapitel 3 i Julia Camerons bok ”Öka din kreativitet” står det att jag kommer att känna VREDE den här veckan. Sedan förklarar hon att ”vreden är ett verktyg, inte en herre. Vreden ska man dra kraft ur och använda. En väl använd vrede är användbar.
Fienden heter slöhet, likgiltighet och uppgivenhet. Inte vrede. Vreden är vår vän. Ingen trevlig vän. Ingen finkänslig vän. Men en mycket, mycket lojal vän (…). Vreden är inte en handling, utan en inbjudan till handling.”

Tänk om alla arga och frustrerade människor på vår jord kunde analysera sin vrede bättre och använda den till något positivt istället för att hata, tänker jag då. Men det är inte det jag ska tala om nu.

gatukonst i Fittja
Bland uppgifterna i tredje kapitel finns exempelvis:

– Beskriv ditt barndomsrum

– Fem egenskaper du tyckte om hos dig själv som barn

– Titta närmare på dina vanor.

– Gör en lista på vänner som ger dig näring.

– Skriv upp fem personer du beundrar.

– Skriv upp fem personer som du hade velat träffa, men som är döda.

– Jämför de två sista listorna. Titta efter – vad är det du egentligen tycker om och beundrar?

Jag kände mig inte helt träffad av uppgifterna och gjorde några av dem lite halvhjärtat, men en sak noterade jag: De personer jag vill träffa är inte alltid samma som jag beundrar. Jag beundrar många författare, till exempel Margaret Atwood och Åsa Moberg, men det vete fan om det är så viktigt att träffa dem. Jag nöjer mig med att läsa det de skriver. Jag skulle hellre träffa döda släktingar igen, exempelvis min farfars svägerska Kaj Beckman, eftersom jag tror att hon skulle ha större intresse av mig med tanke på att hon var min släkting. Jag är inte så mycket för den där idolgrejen egentligen utan föredrar samtal på en jämlik nivå.

Jag har skrivit morgonsidorna varje dag – fast vissa dagar har det blivit kvällssidor. Jag har inte alltid skrivit tre sidor, men något har det blivit, och nu är min första anteckningsbok full.

Jag har också gjort en konstnärsträff! Eftersom mitt manus delvis utspelar sig i en miljonprogramsförort gjorde jag ett studiebesök till Fittja och Hallunda. Jag åt lunch på Mångkulturellt center i Fittja, det var jättegott och fint. Där var jag i sällskap av en mängd andra kulturtanter i olika åldrar, och det är ju vi som ska rädda världen.

Jag fick inspiration. Bilderna är från gatukonsten i området.

Share

Kreativitetskurs del 3 – om Cameron, Gud och pengar

Väckarklocka och mynt
Tid är pengar. Kan man köpa sig skrivtid? Foto: Pixabay

Ännu en vecka som deltagare på Julia Camerons kreativitetskurs (jag läser boken ”Öka din kreativitet” från 1992 kapitel för kapitel) har passerat. Jag har märkt att några av mina bloggläsare finner intresse i mina insikter från denna kurs, kanske för egen inspiration. Därför har jag lagt till en tagg längst ner under det här inlägget som heter #Cameronkurs – det ger möjlighet att läsa alla inlägg om kursen i efterhand.

Jag skriver personligt utifrån mina egna erfarenheter och har inte alltid varit jätteduktig på att se bloggläsaren framför mig, men jag hoppas att ni kan överföra mina erfarenheter till era egna.

Jag plockar råd och uppgifter från lite olika håll i boken och följer inte kursen slaviskt.

Vecka 2 har jag uppmanats att morgon och kväll läsa de grundprinciper som hon skrivit i början av boken. Jag har inte gjort det, men jag skrev ner dem i min skrivbok för hand, liksom för att pränta in orden, likt en skolelev som har kvarsittning och tvingas skriva samma mening om och om igen.

Några exempel:

”Kreativiteten är naturens ordning. Liv är energi: ren, kreativ energi.”

”När vi öppnar oss själva för vår kreativitet öppnar vi oss för skaparens kreativitet inom oss och våra liv.”

”Våra kreativa drömmar och vår kreativa längtan springer  ur en gudomlig källa. När vi rör oss mot våra drömmar närmar vi oss vår gudomlighet.”

Jag förstår att en del har kräkts och har slutat läsa vid det här laget. Om jag inte var i sådant behov av att hitta min kreativitet hade jag kanske också gjort det. Men Cameron förklarar att hon med ordet ”Gud” menar en ordnad rörelse, ett flöde, eller kreativ energi.

För mig handlar det om att lita på att idéerna kommer till mig. Jag är inte troende i klassisk mening men kallar mig agnostiker – jag är öppen för allt och tror i någon mån att det mesta har en mening och att vi lär oss något av våra motgångar. Detta gör det inte mindre svårt att förstå varför en del människor utsätts för ofattbart lidande. Men kanske just för dessa människors skull har vi som är mer lyckligt lottade en skyldighet att försöka forma våra liv så att vi mår bra.

Och är du en kreativ person mår du bäst av att skapa. Detta räcker för att jag ska köpa Camerons ordval.

Grundprinciperna går sammanfattningsvis ut på att få tillgång till kreativitetens källa. Att kasta sig ut och våga lita på att det kommer att gå vägen. Det är supersvårt! Det är ju där jag har gått och trampat hela mitt liv!

Några andra exempel på uppgifter under vecka 2 är att skriva upp tjugo saker som jag tycker om att göra och fundera över hur många av dessa saker jag gör idag. Jag kan konstatera att mitt problem på det området inte är så stort, jag hinner träna, träffa vänner emellanåt, och jag vill ju vara med mina barn mycket även om det innebär att jag får offra annat. Men visst skulle jag vilja åka skidor mer och bada mer i havet.

Framför allt skulle jag vilja ha mer stålar, en buffert som gav mig skrivro, men jag spelar inte ens på lotto. Så jag fortsätter att kämpa på i motvind.

Apropå det lyssnade jag på Lundströms bokradio i P1 där författaren Colson Whitehead berättade att han byter arbete mot skrivtid: En såld frilansartikel ger tre skrivdagar, en termins undervisande ger tre månaders skrivtid. Det kanske vore något att ta till sig av?

Jag har i alla fall varit en duktig elev när det gäller att skriva mina morgonsidor (även om de i dag blev eftermiddagssidor). Jag har gjort research för att fördjupa barnboken som jag påbörjade. Snigelstegen fortsätter framåt.

Share

Ett annat liv som lyxhustru eller biologiforskare

Snigel som gör spår på asfalt
Snigelsteg framåt mot en mer kreativ tillvaro.

En veckas kreativitetskurs har passerat. (Här är en länk till förra inlägget).

Julia Cameron uppmanar mig att sätta klockan tidigt varje morgon och skriva tre sidor. Men i novembemörkret klarar jag inte att gå upp halv sex på morgnarna, jag behöver min sömn för att klara de tuffa morgnarna. Istället har jag skrivit när jag lämnat barnen, oftast på mitt frilanskontor. Först då känner jag ro. Vardagsmorgnar är förknippade med en enorm press eftersom min son inte förstår eller inte bryr sig om tid (en del av hans Aspergerdiagnos). Därtill är hans lillasyster enormt morgontrött. När sambon jobbar dag måste jag få dem båda till skolan klockan åtta. Jag kan avslöja att vi ganska ofta kommer fem-tio över…

Alla dagar den här veckan har jag ändå skrivit mellan tre och fem A5-sidor i min dagbok med lila plyschomslag.

Morgonskrivandet har gett resultat i att jag har skrivit några sidor på en barnbok som handlar om våra morgnar. Jag söker fortfarande efter källan till mitt självtvivel. Jag har försökt svara på några av bokens frågor och uppaningar. En sådan är till exempel att upprätta ett ”monstermuseum” över personer i mitt förflutna som har försökt hämma min kreativitet. En annan uppgift är att hylla dem som har uppmuntrat mig.

Faktum är att uppmuntrarna har varit många fler. Mitt största monster är min bittra gymnasielärare i svenska som sa att det inte var någon idé att skriva skönlitterära uppsatser eftersom de ändå aldrig blev bra. Kanske dog något i mig när han sa det.

En annan uppgift i boken att lista drömyrken. Yrken jag skulle kunna tänka mig att ha i en parallell verklighet.

Först kom jag bara på konstnärliga yrken som författare (förstås), illustratör och skådespelare (ger möjligheten att leva många liv), men sedan skrev jag också ”lyxhustru/lottovinnare som inte behöver oroa mig för försörjningen” (HAHA) och ”biologiforskare som undersöker exotiska växter i regnskogen och lever nära naturen”. Idag kom jag också på att jag gärna skulle vara psykolog.

Och vad vill jag säga med detta? Att allt man lägger energi på växer. Jag måste fortsätta att ge mig själv skrivtid och jag måste fortsätta att gräva djupare.

Vi ses om några dagar igen!

Share

Tillbaka till kreativiteten

Julia Camerons bok Öka din kreativitet
Julia Camerons bok kom 1992, vilket förklarar utseendet.

Nu ska jag hitta tillbaka till min kreativitet med hjälp av en ful självhjälpsbok!

Jag har haft en svacka. Trots att jag hela tiden har fortsatt att skriva har det under en period känts väldigt motigt och tungt. Frilanslivet har också känts motigt. Fastän jag älskar att själv kunna bestämma hur jag organiserar mitt arbete och var och när jag jobbar tär det att ständigt behöva söka nya uppdrag. Det värsta är när jag vet att jag egentligen hade kunnat göra ett bättre jobb, men gör missar på grund av trötthet, stress eller missförstånd. Då tenderar jag att bli arg på mig själv för att jag har varit slarvig. Som frilans är du ju aldrig bättre än ditt senaste jobb. Det är svårt att ha dåliga dagar.

Jag behövde en nytändning och googlade efter inspiration. Julia Camerons namn kom snart upp. Hennes bok ”Lusten att skriva” var (frivillig) kurslitteratur när jag läste Kreativt skrivande 2 på Linnéuniversitetet, men jag fick aldrig tag i den eftersom den är slut överallt. Däremot hittade jag ”Öka din kreativitet” i min bokhylla. Min sambo köpte den för tjugo år sedan och det var rena turen att han inte har lämnat den till Stadsmissionen i någon utrensning.

Snobbig som jag är har jag rynkat på näsan åt boken, så som jag har fått lära mig att man ska göra åt självhjälpsböcker. Jag har förknippat den sortens böcker med ytlig new age och en nyliberal anda i stil med ”bara du TÄNKER rätt så kan du lyckas”.

Men Camerons bok är inte ytlig. Kanske är det tajmingen. Den är precis vad jag behöver just nu. Jag bryr mig inte om vissa flummiga inslag.

kontrakt kreativitet ur Julia Camerons bok
Det här kontraktet har jag skrivit på. Det är bindande.

Själva boken är en kurs i att tänka mer kreativt, och det är inte så lätt som man kanske kan tro.  Du måste jobba med dig själv och hitta orsaken till dina blockeringar.

Cameron listar några typiska ursäkter för att inte använda sin kreativitet, till exempel ”det är för sent” eller ”jag ska vänta tills jag har tillräckligt med pengar”.

Själv träffades jag mest av de här punkterna:

  • Sluta tänka ”Det är bara egoism” när du längtar efter en mer kreativ tillvaro
  • Sluta intala dig själv att kreativitet är en lyx och att du borde vara tacksam för det du har.

Varför vågar jag inte ta plats som konstnär, vad är jag rädd för?

Camerons första uppmaning är morgonskrivande. Varje morgon ska jag skriva tre sidor, om vad som helst, helt ocensurerat och ingen annan än jag själv ska läsa det. Dessutom ska jag varje vecka ha en ”konstnärsträff” med mig själv.

Kursen börjar måndag morgon, 13 november 2017.

Okej, nu kör jag!

Share

Brukstexter och ”riktiga” böcker

Clementiner
Nej, ”Mandarinerna” är inte en bok om frukt!

Jag läser om ”Mandarinerna” av Simone de Beauvoir just nu. Jag läste den i 20-årsåldern senast och gillar den lika mycket idag. Det är en tjock pappersbok (776 sidor) som jag inte kan ta med mig på tunnelbanan, så jag läser andra böcker parallellt.

Att ta sig an tjocka böcker kräver både tid och tålamod, men ibland känns tajmingen rätt. Jag har bestämt mig för att inte stressa med boken, den får ta sin tid. Och den är så bra; jag har inga problem att komma in och ut ur texten trots långa kapitel (som jag ofta måste avbryta mitt i). Boken utspelar sig i Frankrike precis efter andra världskrigets slut. Det är något trösterikt i att läsa om en annan, men inte så avlägsen tid. Det är så lätt att fastna i allt elände som händer i nuet.

Den här sortens läsande ger mig perspektiv. Människor har i alla tider kämpat med livet, kärleken, ansvaret, vanmakten, politiken, sorgen.

Personerna i boken lever fria, resande liv och tänker, drömmer och diskuterar. Samtidigt som det finns så mycket livslust lever de i skuggan av fasansfulla minnen från kriget. Huvudpersonens dotter har till exempel haft en judisk pojkvän som har blivit mördad. Där jag läser just nu har USA just fällt bomben över Hiroshima.

Dessutom älskar jag de skarpa iakttagelserna av ytliga människor: ”Som barn tyckte jag att en lärarinna var en mycket mer framstående person än en hertiginna eller en miljonär och denna rangordning hade knappast förändrats. Allt medan Claudie föreställde sig att den största lycka som Einstein hade kunnat drömma om skulle ha varit mottagen i hennes salong. Vi kunde knappast förstå varandra.”

Boken är översatt till svenska av en annan favoritförfattare, Åsa Moberg (i samarbete med Adam Inczèdy-Gombos). Även Åsa Mobergs skrivande präglade mig när jag var i tjugoårsåldern. Jag hittade hennes bok ”Om sorg och kärlek” på biblioteket och visste inget om den, men fastnade för de första meningarna (det är underbart att gå runt och välja böcker på det sättet, använda sin magkänsla och ta hem de böcker man fastnar för utan att ha några förutfattade meningar). Jag minns att jag var alldeles tagen och grät jättemycket när jag läste den. Jag måste läsa om den så fort jag är klar med ”Mandarinerna”! Jag ska också läsa Åsa Mobergs senaste bok ”Livet” så snart jag hinner. Måste nog läsa allt jag missat av henne!

Men för att återgå till ”Mandarinerna”: Eftersom flera av personerna däri är författare och journalister handlar den en hel del om skrivande. Jag fastnade vid ett stycke där författaren och journalisten Henri lider av skrivkramp och säger att han visserligen skriver artiklar, men det är ”brukstexter”, medan böcker är ”på riktigt”.

Det träffade mig rakt i hjärtat. Tjugoåringen som läste ovan nämnda böcker hade samma drömmar som fyrtioplussaren har idag.

Jag kan inte släppa tanken på att skriva något ”riktigt”. Det vill säga något som som lever kvar, något som lämnar spår.

Men samtidigt; TVIVLET. Meningslösheten. Alla dessa människor som vill skriva, alla dessa människor som ger ut böcker som glöms bort.

Mitt problem är att jag har haft svårt att hitta en sammanhängande story. Nu har jag ett råmanus som jag skriver om (jag skrev om det här). Men ROLIGT är det sällan. Jag tänker på alla människor som hävdar att de ”älskar att skriva”. Jag vet inte jag. För mig är det fria skrivandet ofta ett tvång. En inre rastlöshet som pockar och tjatar. Jag prokrastinerar mycket. Hittar ursäkter, som att barnen tar mycket tid. Det gör de ju. Men lite tid har jag ju. Jag har inga ursäkter kvar längre.

Share