Etikettarkiv: Sociala medier

Skriv-julkalender på Facebook inspirerar

Skrivsprångets Facebookinlägg den 10 december 2017.
Skrivsprångets Facebookinlägg den 10 december 2017.

Det fjärde kapitlet i Julia Camerons bok ”Hitta din kreativitet” heter ”Återerövra din integritet”. I detta kapitel blir jag förbjuden att läsa! Jag har inte riktigt möjlighet att följa förbudet; jag läser i jobbet och läser för mina barn på kvällarna, och jag är osäker på om ett läsförbud skulle ge mig något just nu.

Jag har skrivit morgonsidorna alla dagar utom i dag (men dagen är inte slut). Kanske är syftet med läsförbudet att frigöra tankar…

I viss mån har jag kommit längre i min kreativa process än Camerons typiska läsare. Jag skapar redan, men är otålig över att jag aldrig orkar bli klar och nå min fulla potential. Och övningsuppgifterna i detta kapitel, till exempel att beskriva sig själv som gammal respektive som barn, är tankar jag har jobbat med länge (jag skrev om det här).

Dessutom har veckan varit intensiv och jag har nu många intryck att bearbeta. Jag har varit i Helsingfors ett och ett halvt dygn, på möte med NVL (se mitt förra inlägg), och jag har varit på kurs för föräldrar på Aspergercenter. Kursen gav en hel del insikter och inspiration (jag uppskattade särskilt att höra två vuxna ”Aspergare” från Ågesta folkhögskola berätta om hur de fungerar).

Skrivarkalender sätter igång hjärnan

Därför har jag letat inspiration på andra håll än i Cameons bok. Jag fick ett strålande tips av min journalistkollega Inna Sevelius: Att följa Skrivsprångets julkalender på Facebook. Där får följarna en skrivuppgift per dag. Vi skriver i kommentarsfältet. Den som skriver alla 24 dagar får en julklapp. Jag kände inte till sidan förrän Inna tipsade mig den 7 december, så någon klapp kan jag inte hoppas på, men detta känns ändå som en lagom bra utmaning för att komma igång med tankarna. Jag gör en sport av att skriva något utifrån den första tanke jag får, och inte redigera texten alltför mycket.

Här är tre av mina bidrag hittills:

SKRIVLUCKA DAG 8

Uppgift: Apparaten. Hen hade inte kunnat motstå den. Att detta ens var möjligt. Men så stod det faktiskt i bruksanvisningen. Det var bara att vrida på rätt reglage och så… Skriv minst en mening och och max fyra meningar.

Jag skrev:

… skulle de aldrig mer behöva ha panikslagna morgnar för att hinna i tid till skolan. Det var bara att vrida ner alla reglage till 0 så saktade tiden av i tio minuter. Det var tillräckligt för att hinna hitta gömda vantar, nycklar och annat som gjorde att de alltid kom försent. Men professor Elva hade varnat dem: de fick absolut inte sakta in tiden mer än tio minuter. Det kunde störa balansen i universum.

SKRIVLUCKA DAG 9

Uppgift: En harkling i en mikrofon. Sorlet dämpas. En person tar till orda. Platsen bestämmer du själv. Det kan vara ett meddelande från tågpersonalen, ett tal, ett utrop i en högtalaranläggning… Skriv minst en mening och max fyra meningar.

Jag skrev:

”Tåg mot ingenting! Jag måste tyvärr meddela, att om ni inte varit uppmärksamma och observerat att det stod ’Ingen påstigning’ på detta tåg, och om ni inte heller lyssnat till de upprepade ropen i högtalaren där vi tydligt meddelat ’Ingen påstigning på detta tåg’, har ni inget annat val än att följa med till Ingenting. Slut på meddelandet.”

SKRIVLUCKA 10

Uppgift: En auktion, ett museum, en marknad, en loppis… På den plats du väljer ska det finnas många föremål men bara ett är speciellt intressant… Den här gången ska du skriva minst två meningar och max fem meningar. Det ska också finnas med ett frågetecken i din text.

Jag skrev:

Emily stirrade på dockan på loppisbordet och darrade.

”Mår du inte bra?” frågade Wilma.

”Hur kom den hit? Det är ju dockan som gjorde att farbror Elmer föll ner för trappan och bröt nacken”, sa Emily och tog stöd mot systerns axel för att inte falla omkull.

Share

Att tänka självständigt – svårare än jag trodde

Jag var nyligen i Helsingfors på möte med redaktionen för DialogWeb, en nättidskrift om vuxnas lärande som jag har jobbat med i sju (!) år.

DialogWeb har en redaktör i varje nordiskt land och möts IRL två gånger om året. Övrig tid jobbar alla på sitt håll och rapporterar från sina länder. Vi får ofta i uppdrag att berätta om en ny rapport eller en konferens som NVL anordnar. Det är en utmaning att få forskningsresultat och diskussioner att bli intressant kommunikation.

Turligt nog är jag inte ensam om att ofta fastna i fällan att jag rapporterar rakt av, citerar den ena föreläsaren efter den andra och lämnar in en rapporterande artikel som är korrekt skriven men kanske bara läses av dem som själva var där.

Jag har gått i fällan att tänka mer på att göra uppdragsgivaren nöjd än att fundera över vad läsaren kan tänkas vara intresserad av och behöva i sitt arbete.

Vem skriver vi för?

Vi har ofta brottats med frågan om vem vi skriver för. Jag tror vi har börjat bena ut att läsarna ofta är experter inom sina områden – utbildning, arbetsliv, studie- och yrkesvägledning, forskning. Samtidigt är vår ambition att även icke-experter ska förstå vad vi skriver om.

Discolampa framför skärm, Helsingfors
Vi hade möte i en restauranglokal med discolampor!

På första mötesdagen gav vi varandra respons på texter. Det var väldigt nyttigt. Jag inser att jag som frilans ofta sitter ensam i min lilla bubbla och glömmer att tänka på att det finns en mottagare där ute. Jag bara levererar.

Ibland har jag vetat från början att jag borde göra en extra ansträngning, ringa ett extra samtal, men blivit lat eftersom ingen krävt det av mig. Om jag hade suttit på en redaktion hade jag kanske fått en knuff i baken att ringa upp Bahar som är huvudperson i den här artikeln. Jag blev besviken över att han inte var på plats när jag besökte Morakniv, men kom mig aldrig för att fråga om jag kunde få hans nummer.

Människor sparar energi när vi kan

Ibland behöver du någon annan som säger saker som du redan visste för att du ska vakna ur din egen dvala och bli bättre. Vi människor sparar energi när vi har möjlighet, det ser vi ju när stigar trampas upp på genvägar.

Och jag måste se det positiva i att inte lyckas fullt ut. Hur roligt vore arbetet om jag inte lärde mig något nytt? Jag kan språket nu, men jag måste jobba med att bli mer journalistiskt självständig. Tänka utanför boxen, för att använda ett slitet uttryck. Jag inser att det krävs mod och självförtroende för att göra detta ibland, i synnerhet när du jobbar ensam. Och jag inser hur viktigt det är att träffa andra människor och bolla och diskutera.

Följ gärna vår tidskrift på Facebook, Twitter och Instagram – så får ni se hur vi jobbar med att utveckla vår kommunikation!

Share

Jag – en föreläsare?

Dator på veranda. Blommor.
Sommarjobb för en frilansskribent.

I dessa dagar svämmar mina sociala kanaler över av ord som ”sista” och ”slut” eftersom många vid den här tiden på året avslutar sin semester. Det är slut på sovmorgnar och lata dagar. Dags att stänga in sig på en arbetsplats igen och springa med i ekorrhjulet…

Jag hade endast två betalda semesterdagar i år eftersom jag bara hade varit anställd i fyra månader, men jag har tagit mig ungefär fem veckors obetald ledighet.  Det finns liksom inga andra alternativ när du har barn. Inte för att jag klagar; jag jobbade lite från min pappas landställe i skärgården – satt på verandan och tittade på blommorna medan jag skrev en artikel. Gjorde en telefonintervju inifrån en liten bod där jag kunde vara i fred. Det var oerhört lyxigt och jag kände mig tacksam över att ha ett så fritt jobb. Jag har också bokat intervjuer och uppdaterat sociala kanaler medan barnen har varit hemma, men de flesta föräldrar vet att det är svårt att tänka färdigt tankar när man har barn hemma.

Min dotter börjar förskolan på tisdag (imorgon måndag är det planeringsdag) och min son börjar skolan på onsdag. Därefter börjar jag jobba PÅ RIKTIGT. Ett av mina mål för hösten är att utveckla mig som företagare. Mycket är oskrivet och jag vet ännu inte om det kommer att gå ihop ekonomiskt.

Men; den 31 augusti är jag bokad som föreläsare (jag?! Föreläsare!) på ett frukostmöte för småföretagare i Upplands-Bro. Jag ska tala om hur de kan marknadsföra sig i sociala medier. Jag har tidigare lidit av scenskräck så en viss oro finns förstås, men samtidigt fick jag träna en del på att tala inför folk när jag läste på Nackademin. Och jag känner mig hyfsat trygg i ämnet; jag tror det är viktigast – att känna att man vet vad man talar om.

OM detta går bra och inte är fruktansvärt och hemskt kanske jag börjar marknadsföra mig själv som utbildare inom ämnet. Vi får se hur slut jag är efter den trettioförsta.

Share

Så tänker jag om hashtags

utsikt från kontorsfönster olika årstider
Här är ett exempel på hur jag använder hashtags: Jag samlade bilder på samma kontorsutsikt i våras. Det var roligt att se hur årstiderna växlade.

Innan jag började läsa marknadskommunikation inom sociala medier på Nackademin hade jag svårt för hashtags, i alla fall när de kändes överdrivet kommersiella och ytliga och folk strösslade med dem. Jag känner delvis på samma sätt idag, men på Nackademin fick jag lära mig att den som vill nå ut på Instagram bör använda minst åtta relevanta hashtags för att nå ut till en bredare skara. Jag fick också lära mig att det sällan lönar sig att använda alltför använda taggar, typ #love, eftersom man då har en väldigt liten chans att hamna i den så kallade inläggstoppen. Det är heller inte särskilt effektfullt att använda en tagg som ingen annan har använt. Det mest effektfulla är oftast att välja något lagom populärt.

På Twitter får du bara skriva 140 tecken, vilket innebär att det inte går att strössla med taggar. Där gäller det att spara på orden och välja en tagg inom just det man vill sprida.

(De flesta vet väl vad en hashtag är? Läs annars Wikipedias artikel eller den här pedagogiska texten som Dagens Nyheter publicerade 2010. Fyrkantstaggen före ett ord eller en mening gör det lätt att samla och kategorisera inlägg. Hashtags används mest på Twitter och Instagram. I de andra kanalerna verkar de inte ha samma effekt.)

Jag använder mest hashtags i jobbet men många av mina bekanta gillar att använda dem privat. Därför slängde ut följande fråga på Facebook och Twitter:

Hej gott folk! Skriv från hjärtat: när och varför använder ni #hashtags?

Hej gott folk, skriv från hjärtat: när och varför använder ni hashtags?

Jag fick ganska många roliga svar, till exempel:

Jag har nedan försökt dela in hashtaggar i olika kategorier.

Hashtaggarnas vanligaste användningsområden

1. För att sprida inlägg och bli synlig för fler

Se mer information i den här textens inledning. Om du har ett privat Instagramkonto, som inte har som syfte att spridas till den stora massan, men ändå använder vanliga taggar (typ #semester2017) kommer dina följare som klickar på taggen se de alla offentliga inlägg där taggen använts, men de som inte följer dig kan inte se din bild.

2. För att samla information på samma ställe eller delta i en konversation

När min uppdragsgivare NVL.org har konferenser skapar vi alltid en hashtag som vi uppmuntrar deltagarna att använda om de vill twittra eller instagramma från konferensen. Då går det lätt att läsa alla inlägg i efterhand eller följa konferensen i realtid.

Samma sak gäller för dem som vill starta en trend, sprida ett budskap eller starta en debatt. Eftersom det inte går att äga en hashtag är det smartast att hitta en formulering som inte redan används, men man kan inte skydda sig mot att någon annan använder samma tagg inom något annat ämnesområde.

Många som exempelvis gifter sig eller har en stor fest skapar en tagg för att alla bilder ska kunna ses i efterhand.

3. För att förklara och förtydliga

En lärare skrev på Twitter att hon använder taggar på Instagram för att märka upp vad inläggen handlar om åt sina elever.

Jag har vid ett tillfälle använt taggen #fidgetspinner för att det skulle vara lätt för mina följare/vänner/föräldrar att fatta vad det var jag skrev om. Inte för att jag ville positionera mig inom kategorin dagslände-leksaker.

4. Taggar som blivit begrepp

Inom denna kategori kan man till exempel räkna #tbt som betyder Throwback thursday och syftar till att återpublicera ett äldre inlägg eller visa ett foto från förr. Och det ska helst göras på en torsdag förstås.

5. För att skämta, poängtera eller vara ironisk

Ovan nämnda #faanvadvarmt #dörsnart är ett exempel på den sortens taggar, eller #långameningarsombaragörinläggetlitemerhumoristiskt men inte har någon spridningseffekt alls eftersom det är osannolikt att någon annan skrivit exakt samma mening.

Sociala medier är ingen vetenskap och det finns inget ”rätt” eller ”fel”, förutom att man naturligtvis inte bör kränka och hota folk och så vidare. Och som så ofta inom sociala medier kommer en del att tycka att det jag just skrivit är självklart och övertydligt och en del kanske inte håller med mig alls.

Efter den här redogörelsen känner jag dock att jag #inteorkarskrivaettordtillomhashtags – det var mer utmattande än jag hade kunnat ana. God natt!

Share

SWOT-analys över mig själv

Positioneringskarta för personer som arbetar med skrivande.
Förslag på positioneringskarta över yrket professionell skribent (om jag ligger rätt vet jag inte, allt är relativt).

Idag har jag gjort en SWOT-analys och en positioneringskarta över mig själv. Nja, inte MIG som privatperson, utan om mig som småföretagare.

Vad är då en SWOT?

SWOT står för Strengths, Weaknesses, Opportunities och Threats, alltså Styrkor, Svagheter, Möjligheter och Hot.

Jag fick idén när jag höll en kurs i marknadsföring för några andra småföretagare. Att lista och kategorisera kan vara ett sätt att få syn på sina styrkor och svagheter som yrkesmänniska och småföretagare, och förhoppningsvis kan det också öppna för just möjligheter samt göra dig lite mer förberedd på dåliga händelser. Om du har identifierat vilka hot som finns mot din verksamhet har du förhoppningsvis också tänkt ut en back-up-plan.

Här kommer mitt första försök till SWOT, som kommer att kunna modifieras med tiden.

Styrkor

Jag är… 

… en god stilist, jag kan skriva

… en god lyssnare och lätt att arbeta med enligt arbetsgivare

… samarbetsvillig

… lojal (när organisationen/personen förtjänar det)

… som allra bäst när jag är engagerad i ämnet

Jag har…

… lång erfarenhet och rutin

… känsla för form och bild

… mycket kunskap om vissa ämnen (skola, utbildning, jämställdhet, sociala frågor)

… livserfarenheter som jag kan använda i arbetet (till exempel min sons Aspergerdiagnos och min egen erfarenhet av att vara introvert)

… utbildning och kunskap om kommunikation i digitala kanaler och sociala medier

Svagheter

Jag är inte förtjust i att sälja och vara påstridig. Det gör att jag inte är någon riktig skjutjärnsjournalist, och även att jag har svårt att hålla ut i säljprocesser.

Mitt behov av att dra mig undan för bästa möjliga resultat kan ibland uppfattas som ointresse/dåligt engagemang om man inte känner mig.

Jag är tydligen ”äldre” enligt vissa (över 40), fast det är ju inget att göra åt. Däremot kanske jag måste övertyga någon trångsynt person om att jag har koll fastän jag är så gammal.

Möjligheter

Jag hoppas kunna fördjupa mig i de ämnen jag specialiserat mig på (skola, utbildning, jämställdhet, sociala frågor, samt diagnoser och att vara annorlunda)

Jag skulle kunna utveckla mina kunskaper i sociala medier också, och utbilda andra småföretagare som inte har så stora grundkunskaper. (Läs mer i förra inlägget ”Ta det goda med det onda”)

Generellt ska jag fortsätta att arbeta med min förmåga att kommunicera så att folk förstår mig!

Och så vill jag förstås alltid bli en bättre skribent och skriva skönlitterära böcker, men det är liksom ett sidospår!

Hot

Konkurrensen är och har alltid varit stor, både bland journalister, skribenter, författare och kommunikatörer.

Ur ett längre perspektiv kanske min yrkesroll, åtminstone den som sociala medie-redaktör, är hotad av robotar och automatiska publiceringsprogram.

Vad är en positioneringskarta?

Ett annat verktyg som företag kan använda är en positioneringskarta. Jag testade att göra en på skoj, för min egen verksamhet (se bilden ovan). Det tog en stund; positionerna kan flyttas runt åt olika håll hur länge som helst.

Om du analyserar vilken konkurrens din verksamhet har, kan du både inspireras av andra och förstå vilka sidor du vill utveckla. Du kan också få syn på dina styrkor.

Testa, vet jag!

Share

Ta det goda med det onda

Jag har både bra och dåliga nyheter. Vi tar den dåliga först.

Tiden som trygg anställd blev kort: Jag har blivit uppsagd från Learnox av ekonomiska skäl (hade en visstidsanställning med en månads uppsägningstid). De hade gärna behållt mig om de kunnat, men eftersom alltför få kommuner vill satsa på sina hemmasittande elever drar företaget in för lite pengar. Jag slutar som anställd den 17 juni vilket innebär att jag är tillgänglig för fler uppdrag efter det! Tur för er va?

Jag har också två bra nyheter!

Bra nyhet nummer ett är att jag har börjat nosa på en ny affärsidé: Kurser i sociala medier. Jag blev nämligen tillfrågad av en journalistkollega om jag kunde ge henne och två kompisar en liten kurs. Alla tre är egenföretagare inom olika branscher.

Min första tanke var: Vad har lilla jag att komma med? Tänk om jag säger saker som de tycker är självklara?

Men jag gjorde i alla fall en presentation som var en sorts sammanfattning av det jag lärt mig på Nackademin. Vi träffades på en restaurang och tittade på presentationen på min dator samtidigt som vi pratade, och de fick möjlighet att berätta om vad de var ute efter och ställa frågor.

Jag kanske kan något som många andra inte kan? Jag kanske ska rikta in mig på småföretagare över 40 som känner sig vilsna i sociala medie-djungeln? Skriv gärna till mig om ni tror att mina tjänster behövs.

Bra nyhet nummer två är att jag har fått ett finfint stipendium från Journalistförbundet. I oktober ska jag förhoppningsvis läsa en intensivkurs i social video på Berghs. Efter det hoppas jag att jag kan skapa suveräna filmer för sociala medier. Jag skrev ju om min önskan i inlägget ”Jag ska bli bättre på rörlig bild!”.

Min sammanfattning av detta får bli det som Lars von Trier säger i epilogen till ”Riget”: Ta det goda med det onda!

Share

Det hände när jag skapade en Facebooksida

Facebookstatistik
Bjuder på lite av min facebookstatistik, varsågoda.

Ni vet det här med att bygga sitt eget varumärke.

I början av 2017 skapade jag en Facebooksida med namnet ”Marja Beckman skribent”. En del i min ålder skrattar generat åt att jag gjort detta. Snacka om att förhärliga sig själv!

Ja, ibland vill jag ju sticka huvudet i sanden och rodna över att jag är så skamlös. Vem tror jag att jag är?

Jag tror att detta beror på att jag föddes på 70-talet. Om jag hade varit femton eller tjugo år yngre hade jag inte skämts, inbillar jag mig.

Att det är skillnad mellan 70-talisters och 90-talisters syn på personligt varumärke blev jag tydligt varse om när jag läste till marknadskommunikatör inom sociala medier på Nackademin.

Vår andra kurs gick ut på att börja arbeta med våra personliga varumärken, och många av 90-talisterna i klassen hade inga problem med att kalla sig själva ”blivande experter” och skapa bloggar med stora bilder på sig själva. Det är klart, de är förstås yngre och snyggare än vi, och jag var också mer förtjust i att synas när jag var yngre. Men troligen är vi också präglade av vilka tider vi har vuxit upp i. Om man ska generalisera: Den som är 70-talist har sett en liten glimt av det gamla Jante-Sverige med ett starkt socialt skyddsnät. 90-talister har fått lära sig att de måste vara sin egen lyckas smed.

Klickstatistiken flerdubblades 

Jag tog examen i januari och därefter hade jag en två månader lång period då jag frilansade. Det fanns en del tid över och jag skapade den där Facebooksidan som jag hade dragit mig för att skapa. Jag har hela tiden funnits på Twitter, och där hade jag inga problem med att publicera länkar till mina blogginlägg och artiklar jag skrivit. Men skillnaden mellan Facebook och Twitter är att jag inte känner så många av mina Twitterkontakter privat. På Facebook finns däremot i princip hela min vän- och bekantskapskrets. Jag ville först separera det privata från det professionella.

Samtidigt har jag ju några av mina mest lojala läsare på Facebook, så till slut ändrade jag mig.

Jag bjöd in utvalda vänner att gilla sidan, långt ifrån alla FB-vänner, och sidan har nu 82 gillamarkeringar. Ett fåtal av dessa är personer jag inte känner, men de flesta är vänner och bekanta.

Sedan började jag testa mig fram och märkte snabbt att engagemanget och klickstatistiken på mina inlägg flerdubblades! Räckvidden är ibland flera gånger större än antalet gillamarkeringar på sidan. Jag når ut på ett helt annat sätt än genom Twitter!

Inlägg om fritt skrivande går bäst

När man arbetar med sociala medier arbetar man agilt. Man testar sig fram; vilken sorts inlägg vill läsarna ha, och vilka tider ska jag publicera dem?

Jag har hittills blandat journalistiska artiklar med blogginlägg som antingen kan handla om kommunikation eller om friare skrivande. Texterna om friare skrivande har gått klart bäst, så jag borde rikta in mig mer på det området. Det är kanske inte så konstigt – där har jag ju mitt hjärta! Det är som när jag gick till en coach, Gertrud Dahlberg, och hon genast sa att jag lät mest avslappnad när jag pratade om mitt fria skrivande… Hennes råd blev att jag skulle satsa mer på det. Jag försöker, men vardagen och försörjningen tar lätt över.

Det inlägg som har gått allra bäst är dock det som publicerades före det här – om min sons Aspergerdiagnos. Där finns ju också hjärtat med.

En annan insikt är att jag ofta får betydligt större engagemang på mina inlägg på min egen Facebooksida jämfört med DialogWebs Facebook som jag sköter i jobbet. Folk vill ha personliga berättelser. Det är därför influencers är alla marknadsförares våta dröm.

Och själv måste jag väl lite oftare försöka göra som Gertrud sa. Följa mitt hjärta. Då lever mina texter.

Relaterat:

Min personliga sociala medie-strategi

Hur skapar jag ett mänskligt personligt varumärke?

Share

6 tips för att bota skrivkrampen

datorskärm, gitarr
Ibland är skärmen bara blank, inte ett ord kommer ut…

Skrivkramp, prokrastinering, blockering… Kalla det vad du vill. De flesta har dagar då skrivandet går trögt. Här delar jag med mig av några knep för att komma igång med en text.

Först har jag två bastips.

  • Försök inte att skriva ”bra”. Om du inte kommer på någon snärtig ingress: skriv bara rent dina anteckningar eller tankar rakt upp och ner. När du har fått ner allt du vill säga på pränt är det tyngsta jobbet gjort och det är lättare att få en överblick av vad du ska lyfta fram i din text.
  • Skriv för hand. Det kan göra dig mer fokuserad eftersom ett tangentbord tvingar hjärnan att dela sin uppmärksamhet, mellan tangenternas bokstäver och de som växer fram på skärmen. (Läs mer här och här). En annan fördel är att texten automatiskt får en extra bearbetning när du sedan skriver in den i datorn. Omskrivningar är ofta ett bra sätt att bli av med överflödiga ord.

Mina andra tips är mer flummiga och används oftast när jag ska skriva friare texter.

  • Leta inspirationsbilder på Pinterest. Jag använder ofta Pinterest för att hitta bilder som passar den stämning jag vill skapa i texten. Även musik kan ha den effekten.
  • Drick kaffe och ät choklad – det får hjärnan att piggna till!

Till sist bidrar jag med tips som jag har fått från andra, men inte prövat än.

  • Läs något. Ta en bok ur hyllan, antingen en favorit eller blunda och ta en på måfå. Kanske kan du prova att imitera författarens sätt att skriva och på så sätt komma igång.
  • Försök att provocera dig själv. Skriv något som gör dig chockerad! Se om det kan vässa din text (detta är inget du behöver publicera någonstans om du inte vill). Jag har länge tänkt att jag borde göra detta, särskilt som jag ofta vill göra upp med min trevliga sida och bli lite vassare.

Lycka till!

Share

Hur engagerar man sig 2017?

Gemenskap, pyssel, figurer
Pysselfigurer i i tät gemenskap. De fotograferades när de stod i Sveriges radios foajé.

En av fördelarna med att vara egenföretagare är att slippa tidsödande och icke-produktiva möten. På sistone har jag ändå hamnat i sammanhang där mötesformalia har varit viktig då det handlar om att medlemmars pengar används på ett korrekt sätt. Det är fortfarande en relativt ny erfarenhet för mig och alla formaliteter i form av paragrafer och stadgar strider emot min motivationsstyrda personlighet. Men eftersom jag är en vuxen människa fattar jag att vi måste följa reglerna ;-).

Anledningen till att jag började tänka på detta var att jag nyligen blev invald suppleant i Mälardalens frilansklubb inom Svenska Journalistförbundet. Det är första gången jag engagerar mig fackligt. Mitt syfte är både solidaritet med kollegor och egennytta – jag vill lära mig nya saker som att arrangera seminarier och hur påverkansarbete fungerar.

På mötet kommenterades den dåliga uppslutningen. Trots att klubben har tusen medlemmar kom bara ett tiotal. Men det ju är så det brukar vara nu för tiden, tänker jag krasst.

Det här är den andra styrelsen jag är med i – jag är också sekreterare  i min lokala hyresgästförening. Det är knappast någon rusning till mötena dit medlemmar bjudits in, trots att en majoritet av de boende i våra hus är medlemmar i Hyresgästföreningen. Senast kom, förutom styrelsen, endast en dam i 90-årsåldern som var aktiv i samma hyresgästförening för många år sedan. Hon lät förstå att uppslutningen en helt annan på hennes tid. Hyresgästlokalen var så vitt jag förstår en mötesplats för grannarna. Idag används den främst till barnkalas, vilket är ovärdeligt i ett område där de flesta trängs i smålägenheter. Lokalen är orsaken till att vi fortsätter att göra vad vi måste för att behålla lokalen. Däremot har ingen av oss intresse av att ägna alltför mycket av vår minimala fritid till att vara aktiva i Hyresgästföreningen. Vi har nästan alla småbarn och värnar om vår fritid.

Den 90-åriga damen skakade på huvudet åt vår eländigt lilla skara och frågade flera gånger vad vi skulle göra för att ”vända skutan”. Sedan gick hon hem.

Personligen hade jag inte blivit styrelsemedlem om jag inte hade blivit tillfrågad av en granne, med motiveringen att hyresvärden tar över lokalen om vi inte har en aktiv förening. När jag flyttade in i huset där jag bor undvek jag noga Hyresgästföreningens möten eftersom jag var rädd att jag skulle känna mig tvungen att säga ja till saker som jag egentligen inte ville göra. Kanske ifrågasatte jag också nyttan i att umgås med folk bara för att de var mina grannar, vad mer kunde vi ha gemensamt? Den fördomen kom dock på skam – jag har mycket gemensamt med de andra styrelsemedlemmarna.

Här är en lista på några av de troliga orsakerna till ointresset för att delta på föreningsmöten:

Egennyttan är idag en stark drivkraft som inte behöver utesluta solidaritet med andra. Men om jag ska offra min fritid måste jag få något tillbaka, till exempel möjligheten att använda en festlokal, utöva en aktivitet som jag gillar eller lära mig något som jag har nytta av. Naturligtvis kan solidariskt arbete också ge tillfredsställelse, men då måste det vara tydligt och ge ett konkret resultat (till exempel att flyktingar får hjälp).

Tid är, som också nämns ovan, en bristvara för de flesta. Särskilt föräldrar. Vi är många som jobbar mycket och pusslar och stressar och sedan är det kanske föräldraråd och annat som har med barnen att göra. För 40–50 år sedan var många kvinnor hemmafruar och jag föreställer mig att hyresgästmötena rent av kunde vara en fristad.

Sociala medier har förmodligen ersatt en del av den gemenskap som Hyresgästföreningen en gång gav. Då kanske du gick dit och småpratade för att höra det senaste om vad som händer i området. Numera finns ju Facebookgrupper för minsta lokala fråga.

Jag är inte ensam om att drömma om att hitta sätt att få människor att känna mer gemenskap, men vi kan inte upprepa det förflutna, vi måste hitta nya sätt.

Trots allt utgör föreningarna en stark kraft i detta arbete, men de måste vara aktuella och relevanta för människor idag. Vi måste sluta beklaga oss över bristen på engagemang och istället försöka hitta nya sätt att engagera folk. För engagemanget finns. Det ser bara annorlunda ut.

Share

Min personliga sociala medie-strategi

Folkets röst, talarstol
En bild från Folkets park i Malmö får illustrera sociala medier. Dotterns panna är med, apropå att dela bilder på sina barn…

 

Alla företag och organisationer har nytta av att ha en strategi för sina sociala kanaler. Tyvärr startar många kanaler bara för att de tror att de ”måste”, men det är ofta bättre att låta bli om man inte kan leverera relevant innehåll till en relevant målgrupp. Jag ska nu berätta om strategin bakom mina egna sociala kanaler.

Det kanske låter högtravande att ha en strategi för sina personliga kanaler, men jag menar att det kan vara bra att tänka igenom vad man vill med sina kanaler, även om man inte jobbar med kommunikation. Sedan är det ändå svårt att hålla en totalt strikt linje eftersom privatliv och arbetsliv lätt flyter ihop i flödet. Så här tänker jag i alla fall:

Twitter @marjaandrea

Twitter är min mest utåtriktade kanal. Där delar jag artiklar jag skrivit, blogginlägg och kuraterar artiklar som jag tycker är intressanta. Mitt mål med Twitter är att bygga mitt personliga varumärke. Men Twitter är inte så tacksamt. Av mina cirka 490 följare har jag kanske träffat tjugo eller trettio i verkligheten (IRL). Några har jag blivit Twitter-bekant med (det vill säga: Vi har inte träffats IRL men det finns ett visst ömsesidigt intresse för varandras respektive verksamheter och jag försöker vårda de kontakterna).

Många inlägg får jag ingen respons alls på. Det känns ofta som om det är lite slumpmässigt när någon retweetar, gillar eller kommenterar. Jag har inte riktigt fört statistik men vet att det inte är någon större idé att tweeta efter klockan 23.

Ibland tänker jag att jag ska vara glad att engagemanget inte är större – de som är mer namnkunniga journalister får ju så många troll efter sig så fort de skriver något.

Linkedin

Linkedin använder jag till strikt arbetsrelaterade tips och inlägg och till att hålla kontakt med folk jag jobbar med, har jobbat med eller vill jobba med. Jag tror de flesta tänker likadant kring den kanalen. Jag har som mål att skriva fler inlägg där eftersom responsen är betydligt större än på Twitter. Man ser exakt hur många som sett ens inlägg och varje gång någon gillar det sprids det ytterligare. Därför är jag också generös med att gilla andras inlägg, både när de är bra och när jag vill uppmuntra någon som exempelvis har fått ett nytt jobb.

Facebook

Jag står i valet och kvalet om jag ska skapa en officiell Facebooksida. Finns det något intresse? Kommer jag att få några följare överhuvudtaget, utanför min närmaste vänkrets?

Facebook är den bredaste kanalen för de allra flesta. Där blandas mostrar med före detta chefer, partypolare med barndomsvänner. Jag delar sällan mina blogginlägg där på grund av en diffus rädsla för att uppfattas som ”spammig”. Kanske också för att jag vill dra en linje mellan mitt privata jag och mitt arbetsjag. De senaste åren har jag också minskat antalet privata inlägg och barnbilder. Jag tänker oftast efter: Är detta relevant för mina vänner? Som kommunikatör gillar jag förstås att använda sociala kanaler, men jag undviker att vara alltför privat.

På sistone har jag hört flera branschpersoner säga att unga enbart använder FB som en telefonbok och att de aldrig skriver statusuppdateringar på sin egen vägg. Däremot växer Messenger. Jag är själv definitivt mer aktiv i chatgrupper än på min FB-vägg. Jag använder också grupper på Facebook.

Instagram

Mitt Instagramkonto är privat. Det är den enda kanal där mina föräldrar finns, så när jag publicerar bilder på mina barn riktar jag mig främst till familjen. Jag har tackat nej till ett par officiella konton som har velat följa mig eftersom deras syfte uppenbarligen inte är annat än att jag ska följa tillbaka. Men sedan jag blev klar med min utbildning fick jag några följare från byråer, alltså folk som arbetar med kommunikation. Vilket dilemma! Jag har ju inget offentligt Instagramkonto utan blandar allt i mitt liv på detta konto – jobb, böcker och familj. Om jag skulle starta ett offentligt konto är jag rädd att det skulle bli en smula opersonligt och tråkigt. En del av tjusningen med Instagram är just det personliga tilltalet.

Men jag ser att exempelvis författare som har öppna Instagramkonton inte lägger ut bilder på sina barn. Jag vill ju inte att bilderna på barnen ska komma i fel sammanhang.

Kort sagt: Det är lättare för mig att ha en strategi för Linkedin och Twitter (där förekommer inga barnbilder). Om jag får en bok utgiven eller på annat sätt blir mer intressant för en bredare offentlighet kanske jag startar officiella konton på Facebook och Instagram. Men till dess kör jag väl på och är lite lagom inkonsekvent.

Läs också: Kluvenheten i att finnas på Twitter

Share