Det känns trots allt som om livet rör sig uppåt just nu…
Så kom den, rivstarten av höstterminen. Det innebär bland annat känslomässiga berg- och dalbanor som styrs av hur sonen (som har Aspergers syndrom) mår. Jag är stolt över att ha ett barn vars ”utanför boxen-tänknande” kan vara nästa steg i den mänskliga evolutionen (enligt den australiensiska forskaren Tony Attwood, se denna Youtubefilm). Men jag hade gärna sluppit de tjatiga stressmorgnarna. Jag menar: andra 11-åringar går till skolan själva, men inte min. Hans lillasyster, som precis har börjat sexårs och än så länge tycker att skolan är ny och spännande, måste alltid gå omvägen förbi storebrorsans skolbyggnad och vinka av honom.
Nya kontoret!
När barnen är lämnade ska jag ställa om och försöka jobba så effektivt som möjligt. Det går också upp och ner, men jag är glad över min nya kontorsplats hos frilanskollektivet Fantoma vid Mariatorget (Stockholm). Jag hade inte klarat att sitta ensam hemma varje dag, men det är en välsignelse att jag har möjlighet att jobba hemma när jag behöver.
Nya manuset!
Den här hösten satsar jag på att skriva ett manus till en barnbok där huvudpersonen har många likheter med min son. Boken är mitt projekt på kursen Kreativt skrivande 3 vid Linnéuniversitetet. Jag vill inte avslöja mer om historien nu, men jag har bollat synopsis med sonen och han är mycket förväntansfull. För hans skull måste jag helt enkelt ro projektet i land!
Förlagskontraktet då?
Ni undrar säkert över rubriken. Ja, jag har faktiskt fått ett förlagskontrakt! Det gäller inte manuset ovan, men en novell som ingår i antologin Shortzines, utgiven av Tegar förlag. Så här presenterar jag min novell: ”Den blå hästen på floden handlar om en fas i livet som var väldigt livsavgörande för mig: Ville jag ha barn? Kunde jag få barn? Jag har sett många i min omgivning brottas med liknande frågor, och ville utforska hur det känns när du inte kan styra över naturen.”
Shortzines nummer 2 ges ut lagom till jul, den 14 december. Mer information kommer!
Maslows behovstrappa. Bild lånad från https://lattattlara.com/psykologiska-perspektiv/humanistiskt-perspektiv/maslows-behovstrappa/
Det blir inte mycket bloggat på sommaren. Under hela juli har jag dock fört anteckningar och använt Litterära konsulters #skrivutmaningjuli som stöd och inspiration (läs mer i förra inlägget).
I höst ska jag skriva på halvtid: Jag ska fortsätta där jag slutade för tre år sedan på Linnéuniversitetet; Kreativt skrivande 3. Det ser jag väldigt mycket fram emot!
Ett av arbetsproverna till kursen var en essä på temat En plats: fiktiv eller verklig. Jag skrev om min uppväxtort Barkarby.
Här nedan publicerar jag essän. Jag hoppas inte mina gamla vänner tar illa upp över att jag dissar Barkarby. De som var mina vänner tycker jag om, men jag trivdes inte där.
Vilken är din plats på jorden? (Essä, arbetsprov till Kreativt skrivande 3 på Linnéuniversitetet):
I tyska Netflix-serien Dark sitter två tonåringar på en trist busshållplats i det lilla samhället Winden. Året är 1986 och tonåringarna säger till varandra att de önskar att Winden upphörde att existera. En återkommande formulering om Winden är att orten är en ”varböld”. Men det är en varböld som de som bor där inte förmår lämna – vi tittare vet att de båda kommer att vara kvar där 33 år senare.
Trista små bostadsorter är en arketypisk miljö i tv-serier, filmer och böcker. Det beror förmodligen på att det är lätt för många att känna igen sig. De flesta mindre orter är lika varandra. Ett tema är att hålorna bara är trista och instängda, som i filmen Fucking Åmål. Ett annat vanligt tema är att den sömniga lilla orten är centrum för onda krafter. Det sistnämnda temat förekommer till exempel i tv-serierna Twin Peaks och Buffy the vampire slayer, samt i boktrilogin om Engelsfors av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Inom ramen för en liten ort finns stora möjligheter att skapa ett begränsat, men dynamiskt persongalleri av människor som inte har valt varandra utan bara råkar bo på samma ställe.
Jag växte upp var ett radhus i Barkarby som ligger på pendeltågslinjen nordväst om Stockholm. En av mina barndomsvänner bor idag mittemot vårt gamla hem. Hon är inte den enda av mina gamla skolkamrater som har återvänt till området. Barkarby sägs vara ett bra och tryggt område för barn att växa upp i, och jag förmodar att priserna på hus och radhus där är överkomligare än i många anda förorter till Stockholm.
Själv håller jag mig därifrån. Barkarby väcker ingen nostalgi eller hemkänsla hos mig. Allt jag känner när jag tänker på Barkarby är leda.
Min pappa har antytt att flytten dit i slutet av 1970-talet var något av en slump. De bodde i ett 15-våningars hyreshus i Huddinge med två barn och behövde något mer barnvänligt. Ett 60-talsradhus i Barkarby var vad de hade råd med. Han har berättat att visningen ägde rum en solig vinterdag och de promenerade genom skogen till pendeltåget, något som fick omgivningen att framstå som idyllisk. Underförstått: Det var inte lika idylliskt när det regnade och var grått.
Vår bostad ingick i ett stort område med identiska radhus med gula och rostbruna plåtfasader. Enligt Wikipedia byggdes de 1963. Jag hittar en mäklarannons där det står att bostäderna omfattar 103 kvadratmeter och har fem rum och kök. Det finns en altan och gräsplätt på baksidan och en parkeringsplats och liten täppa på framsidan. Bostaden i annonsen är fräscht renoverad, med ljusa väggar, fondtapeter och turkost kakel i köket. Trots att färgvalen och materialen ligger långt ifrån mitt 80-talsmurriga barndomshem känner jag igen mig.
De massproducerade radhusen som så uppenbart var en del av folkhemmet och vars pris passade mina unga och ganska lågavlönade föräldrar, har ”pimpats upp” så mycket det bara går. Idag är allt som ligger på pendlingsavstånd från Stockholm attraktivt. Men för mig spelar det ingen roll. Barkarby är fortfarande mitt Winden, eller mitt ”fucking jävla kuk-Åmål” för att referera till ett välkänt citat ur Fucking Åmål.
Barkarby ligger längs E18, 2,5 mil från Stockholm central. Det tar femton minuter att ta sig dit med pendeln från Stockholm central (om pendeln går i tid, alltså). Det ska snart byggas en tunnelbana dit, så framtidens Barkarby kommer förmodligen ha en helt annan attraktionsnivå. Det finns inga särskilt märkvärdiga naturområden i närheten och det är ganska långt till närmaste sjö eller badplats. Numera ligger Ikea och Barkarbystaden i närheten. När jag var liten fanns bara en flygplats som knappt användes där Ikea ligger nu, det var ett öde fält som sträckte sig mot horisonten. Motorvägen låg mellan oss och flygplatsen som en bullrande och skrämmande pulsåder, och det gick inga bussar dit, så vi höll oss borta därifrån.
I riktning mot Jakobsberg låg ett industriområde med fula sockerlådelika plåtbyggnader som inrymde olika arbetsplatser, fabriker och stormarknader. Dit förvisades vi när vi skulle gå på prao eller sommarjobba.
Mitt största problem med Barkarby var att min familj inte riktigt passade in där. Mina föräldrar ogillade materiella ting, medan de flesta klasskamraters föräldrar mätte status i materiella ting. Det tog flera år innan vi skaffade en ytterst skruttig bil och jag var den enda som hade en förälder med ett intellektuellt kulturyrke (han var journalist). Pappa pratade ofta om att vräkiga mexitegelvillor var det fulaste han visste, och i Barkarby fanns det många vita mexitegelvillor.
Som ung vuxen avundades jag dem som växte upp i trånga lägenheter på Söder, där det fanns fler personer som delade mina föräldrars värderingar. När jag läser Karolina Ramqvists roman Alltings början undrar jag om jag hade varit en annan person om jag gått i skolan i stan och haft hennes självförtroende.
Ändå känns det som att jag gnäller över ett icke-existerande problem när jag skriver det här. Jag har ju gott och väl fått det en människa behöver enligt de två understa stegen i Maslows behovstrappa (bild nedan). Jag fick både mat, värme och trygghet. Nästa steg – gemenskap – var det aningen mer svajigt med. Några vänner hade jag, men den övergripande känslan var att jag inte passade in. Det fanns säkert andra i Barkarby som hade en familjebakgrund som liknade min, men dem kände jag inte. De två översta stegen i behovstrappan fick inte så mycket näring: Självkänsla och självförverkligande.
Om jag ändå ska vara snäll mot Barkarby så var det en trygg plats där jag fick en trygg barndom. För tänk om jag hade tvingats fly från mitt hem på grund av krig eller förföljelse! Om mitt barndomshem skulle ha blivit sönderbombat och inte längre existerade. Skulle jag då ge hemmet en särskild laddning, tänka med vemod på syrenernas doft om våren eller hur det kändes när jag gungade fram och tillbaka på trägungan som min pappa snickrat ihop och hängt upp på en träbjälke utanför vår lilla uteplats på baksidan?
Och vad hade hänt om vi hade behövt bo i ett utsatt miljonprogramsområde i stället, till exempel Söderhöjden i Jakobsberg som inte ligger långt ifrån Barkarby? I tonåren umgicks jag med personer som bodde på Söderhöjden, men jag kunde nog aldrig riktigt förstå hur de hade det. Riktig fattigdom är inte romantisk, trots att jag ibland inbillar mig att jag kanske hade haft mer ”jävlar anamma” om jag hade haft det riktigt dåligt (läs: jag hade kanske skrivit texter ur ett underdog-perspektiv á là Latin Kings. Eller, mer sannolikt; jag kanske hade haft ett underbetalt jobb eller varit frånskild och sjukskriven för kronisk värk, och hade kanske knappt ens passerat första steget i Maslows behovstrappa).
Det är troligen lättare att lämna en förort som Barkarby och ta del av storstadens utbud, än om du bor i Åmål eller Winden. Så fort jag blev gammal nog att själv resa iväg med pendeltåget lämnade jag också Barkarby så ofta jag kunde. Högstadiet är den värsta tiden, då du är bunden till en skola och ett grannskap, och utsatt för människor som du själv inte har valt men samtidigt lite för ung för att bestämma själv. När du börjar gymnasiet kan du sticka iväg längre och bli friare.
Idag bor jag i en trång lägenhet i Hägersten, som kanske kan räknas som en motsvarighet till 80-talets Söder (med tanke på att Söder har gentrifierats och inte längre har så många låg- och medelinkomsttagare). Jag känner mig betydligt mer hemma i Hägersten än jag gjorde i Barkarby och jag upplever att det bor fler likasinnade här. Skillnaden mellan norra och södra Stockholm är kanske inte lika uppenbar som skillnaden mellan stad och landsort, men den är ändå tydlig.
Men vad mina barn kommer att säga om Hägersten när de växter upp är en helt annan historia.
Verk jag refererar till i texten:
• Dark (tysk tv-serie skapad av Baranbo Odar och Jantje Friese, 2017)
• Fucking Åmål (film regisserad av Lukas Moodyson, 1998)
• Alltings början (roman av Karolina Ramqvist, Norstedts, 2012)
• Buffy the vampire slayer (amerikansk tv-serie skapad av Joss Whedon, 1997–2001)
• Engelsforstrilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren (böcker, Rabén & Sjögren, 2011-)
• Twin Peaks (amerikansk tv-serie regisserad av David Lynch 1990 + 2017)
det är sommar och min huvuduppgift de senaste veckorna har varit att utfodra och roa barn, så att de inte fastnar orimligt lång tid vid skärmarna. Någon som känner igen sig?
I ett försök att använda en liten del av dagarna till så kallad egentid anmälde jag mig till en av Litterära konsulters självstudiekurser som så generöst erbjuds gratis under sommaren. Efter mycket vånda valde jag kursen ”Coacha dig själv” eftersom jag har så svårt att hålla motivationen uppe när jag inte har någon som väntar på texten.
Acceptera röran omkring mig
Hittills påminner råden i kursen lite om Julia Camerons bok ”Lev kreativt” som jag skrivit flera inlägg om tidigare (läs mer under taggen #Cameronkurs). Mantran som ”Jag har tillit till min förmåga” och ”Jag accepterar och hanterar röra omkring mig” har sina poänger. Det handlar om att inte fastna i negativa tankar.
Det sistnämnda om röran träffade mitt i prick. Så fort jag försöker tänka klart en tanke ropar ett barn att det vill ha hjälp med något. Men jag tror att mitt allra största problem är att jag prokrastrinerar sådant som tar emot, och det gör skrivandet just nu. Idéerna formas sakta i huvudet men när jag ska skriva ner dem sitter Otto på min axel och viskar att det inte är någon idé att anstränga sig.
Veckans lektioner handlar om att titta på sin egen text med coachögon. Jag ska peka ut en mening i texten och fråga ”varför behövs detta?” och ”hur menar du här?”. Sedan ska jag göra detsamma med hela stycket där meningen finns. Dessa frågor ska testas på minst 20 olika meningar och tillhörande stycken.
Det låter tufft, men bra. Jag har inte skrivit så mycket på det manus som för tillfället känns mest aktuellt, så jag kanske ska spara den här delen av kursen tills jag kommit lite längre.
#skrivutmaningjuli
Jag ha också – mest i tysthet eftersom jag inte har något offentligt Instagramkonto – antagit utmaningen #skrivutmaningjuli där du får en skrivuppgift varje dag. Jag försöker få alla utmaningar att passa in i min berättelse.
Dagens uppgift (8 juli) är ”något rött”. Mitt utkast blev såhär:
****
”Ge mig klockan!” säger Oscar.
”Jag vill inte”, säger Valter.
”Valter! Fattar du inte? Din mormor dör om du inte slutar använda den!” skriker Oscar men Valter vill inte lämna ifrån sig klockan, han håller den hårt i sin famn och pressar kroppen mot kojans kalla golv med den i ett hårt grepp under magen.
Oscar ligger ovanpå honom, hans armar är överallt men lyckas inte rubba Valter.
”Du har blivit galen! Jag berättar för dina föräldrar vad du gjort”, säger Oscar.
”Nej, nej! Du får inte!” ropar Valter och sveper ut med armen. Det råkar vara den arm han håller klockan i och med ett ”klonk” träffar den Oscars näsa.
”Aj!” kvider Oscar och tar sig för näsan. Blod rinner ner för hans händer. Hans blick på Valter är så besviken när han backar ut ur kojan att Valter blir kall i magen.
”Förlåt”, viskar Valter, fortfarande med klockan i ett hårt grepp.
Oscar klättrar ner med en hand för näsan. Det klarröda blodet droppar ner i den vita snön och flyter ut.”
****
Tack Ann Ljungberg och Litterära konsulter! Jag hoppas att ni får flera nya kunder efter detta generösa erbjudande. Det är inte omöjligt att ni får mig som betalande kund en dag.
På den här bilden är jag 12 år och ännu inte bränd av de vuxnas bitterhet…
Min inre kritiker tycker inte att jag ska hålla på med skönlitterärt skrivande. Det är en ekonomisk förlustaffär och blir förmodligen ändå aldrig tillräckligt bra.
Idag lyckades jag avslöja hans identitet. Den inre kritikern visade sig vara en han, förvillande lik min gymnasielärare i svenska. Vi kan kalla honom Otto.
När jag gick i grundskolan fick jag höga betyg i svenska och bild. Jag fick rita omslag till skolkataloger och mina uppsatser lästes ibland upp högt på lektionerna. Det kreativa var min grej, det enda jag var riktigt bra på. I övriga ämnen var jag en medelmåtta, både på grund av bristande intresse och en blyghet som gjorde att jag inte tog så mycket plats i klassrummet. Det roligaste jag visste var att skriva påhittade historier, och varje gång vi fick en skrivuppgift skrev jag sida upp och sida ner utan minsta prestationsångest. Det var bara ren lust. Lärarna uppmuntrade mig och sa att jag var begåvad.
Inte tillräckligt bra?
Sedan började jag gymnasiet, och Otto blev min klassföreståndare och svensklärare. På första lektionen sa han att det inte var någon idé att vi skrev skönlitterära uppsatser eftersom de ändå inte blev tillräckligt bra. Jag minns bokstavligen hur mitt hjärta sjönk där och då. Jag var en försiktig flicka som ville vara till lags och ifrågasatte inte dessa ord.
För oss var Otto en vuxen i obestämd ålder, men jag gissar att han var mellan fyrtio och femtio år då, när vi var i övre tonåren. Jag misstänker också att han föddes som farbror men att han aldrig hade förlorat pojkens dåliga självkänsla. När jag och min kompis fnissade och skojade om killar vi träffat och videor vi sett på MTV, trodde Otto att vi skrattade åt honom.
Tonåringar lever i sin egen värld
En sak som jag måste påminna mig själv om idag, när jag själv är mellan fyrtio och femtio, är att vi levde i vår egen värld på den tiden. Vår tonårsvärld var skild från de vuxnas värld, som kändes väldigt avlägsen. Jag förstår idag att det var frustrerande för Otto när vi inte lyssnade eftersom vi, utifrån vår begränsade erfarenhet, inte förstod varför vi behövde lära oss det han försökte lära ut. Men vi skrattade aldrig åt honom. Det enda vi i så fall skrattade åt var att han trodde att vi skrattade åt honom.
Otto saknade inte empati. Jag var ledsen för att mina föräldrar skilde sig när jag var sexton, men jag kapslade in känslorna så mycket att jag inte ens såg dem själv. En gång frågade Otto, på sitt tafatta vis, om jag var ledsen över något. Då skrattade jag bort det, men har i efterhand känt mig lite rörd över att han såg att något var på tok och tog sig tid att fråga mig. Han ville väl, men var lite fyrkantig i sitt sätt att tänka.
Ottos drömmar?
Flera år efter att jag hade tagit studenten hittade jag en bok på ett antikvariat. Ett fult layoutat litet häfte med Ottos namn på. Det var troligen en doktorsavhandling eller möjligen en uppsats. Jag föreställde mig att Otto hade drömt om en mer framstående akademisk karriär än att undervisa ointresserade gymnasister. Otto hade gärna velat drilla toppstudenter som gjorde som han sa istället för vår omogna flum-klass.
Nu måste jag stryka Ottos ord om att det ändå inte är någon idé ur mitt medvetande. Jag måste hitta tillbaka till den okritiska tiden då jag skrev av ren lust, sida upp och sida ner.
Blaskor jag har skrivit texter till, en del med byline, andra anonyma.
Idag har jag städat mitt gamla kontor eftersom jag flyttar ut den 30 juni. Osentimentalt slängde jag ut några rejäla buntar med trycksaker där jag medverkat.
Jag har visst hunnit skriva och publicera en hel del ord genom åren, men frågan är vilka som har läst dem?
Jag minns när jag var på en AW med andra frilansjournalister och pratade ”riktig” journalistik versus information eller uppdragsjournalistik. Det finns de som aldrig i livet skulle skriva annat än ”ren” tidningsjournalistik. Till dem säger jag grattis. Jag är lite avundsjuk för att de kan försörja sig på det sättet. Själv har jag gjort mycket uppdragsjournalistik.
Vilka läste?
2011 hade jag ett ramavtal med Skolverket och reste runt i landet och intervjuade lärare och rektorer om vad gymnasiereformen innebar i praktiken. För att tala byråkratspråk: Kärnfrågan var hur de skulle implementera reformen i sin verksamhet.
Jag skrev också en hel del om Lärarlyftet, fortbildningssatsningen för lärare. Det var uppdragsreportage, inget gräv, inga granskningar, men jag använde min journalistiska erfarenhet när jag intervjuade, lyssnade och skrev så att det förhoppningsvis blev intressant att läsa.
Det roliga var att komma ut och träffa människor som arbetade i ”verkligheten”.
Jag har ingen aning om hur många som läste dessa fina trycksaker.
Kruxet med att inte skriva för ”riktiga” tidningar är att du ständigt måste bevisa dig, eftersom ingen kommer ihåg vem som skrev reportaget i en informationsbroschyr. Samtidigt är det ofta genom att skriva den sortens texter som det är möjligt att försörja sig som skribent.
Redigerare med patos?
Ett citat från Lottie Knutson dyker upp i mitt huvud ibland. Lottie Knutson var kommunikationsdirektören på Fritidsresor som fick så mycket beröm för hur hon kommunicerade i samband med tsunamin i Sydostasien 2004. Citatet löd: ”jag var för snäll för att bli journalist”, och var hennes förklaring till varför hon blev kommunikatör. Jag kan relatera till ett sådant citat. Jag är inte heller bekväm med att ställa folk mot väggen, utan föredrar nyanserade samtal människor emellan. Men sådana snälla samtal säljer inte lösnummer. De håller varken för kvällspressen eller Uppdrag granskning. Därför gör jag ofta uppdragsjournalistik.
En gång berättade jag för en public-service-journalist att jag inte riktigt fixat det tuffa jobbet som anställd nyhetsreporter eftersom jag ogillade förenklingar och tyckte att det var för jobbigt att inte hinna skriva genomarbetade texter. Istället jobbade jag i några år som redigerare (gjorde layout och satte rubriker). Public service-journalisten sa att hen hade märkt att det ofta var redigerarna, inte reportrarna, som hade redaktionens största patos och rättvisetänk. Det var en intressant iakttagelse tycker jag.
Drömmen innerst inne
Sedan, icke att förglömma, har jag ju andra ambitioner också. Jag längtar efter den fiktiva världen.
Nu, när de senaste uppdragsartiklarna är skickade och sommarstiltjen börjar komma krypande, är det dags att jag sätter mig på rumpan och börjar skriva på barnboken som jag har lovat min son. Synopsis är utvecklat i samråd med honom. Ni som har läst den här bloggen vet att han har diagnosen högfungerande autism, eller Aspergers syndrom.
Jag har aldrig tidigare skrivit något med ett så tydligt synopsis. Jag hoppas det går att få ihop den här gången! Kanske kan löftet till sonen vara en drivkraft i sig?
I helgen har jag följt Julia Camerons råd och gjort något fantastiskt för mig själv: jag har deltagit i en skriv-workshop arrangerad av Brombergs bokförlag. Den ägde rum på biografen Tellus i Midsommarkransen, en plats som betyder oerhört mycket för mig. I början av 2000-talet läste jag litteraturvetenskap på Södertörns högskola, och en av mina kurskamrater hette Pierre ”Chimo” Andersson. Han är en eldsjäl som redan då anordnade kulturkvällar på Tellus. Kvällarna heter kort och gott ”Chimos vänkvällar”. Vänkvällarna startades som ett forum för hans kreativa vänner att visa upp sina arbeten för varandra, och har blivit ett fenomen. Många välkända artister, författare och filmare har framträtt där. De blandas med amatörer, men det finns ingen rangordning. Alla bemöts med samma värme och kärlek.
Jag kan tacka Chimo och vänkvällarna för att jag har fått flera nya vänner efter trettio. Idag går jag inte så ofta på vänkvällarna eftersom de krockar med familjens fredagsmys, men jag tar ofta med barnen på bio på Tellus på söndagarna då de visar barnfilm.
Skriv-workshopen började med inspiration och skrivövningar med Bob Hansson och följdes av samtal mellan Casia Bromberg, Martina Montelius och Marianne Lindberg De Geer. Därefter pratade Casia Bromberg från Brombergs och Elnaz Baghlanian från Atlas om livet som förläggare.
När evenemanget skulle avslutas med ett framträdande med Yolanda Aurora Bohm Ramirez, behövde jag åka hem eftersom ungarna väntade på Mello-mys. Till min förvåning frågade Yolanda om hon skulle läsa en dikt för mig innan jag gick! Jag fick höra en jättefin dikt i snön utanför Tellus. Bildbevis här ovan.
Denna vänliga och generösa handling gjorde mig alldeles varm i hjärtat!
Yolanda är aktuell med diktsamlingen ”Ikon”.
Jag ska nu fundera över Bob Hanssons övningsfrågor, som kanske låter banala men väcker tankar: ”När känner du dig mest levande?” och ”När märkte du första gången att du var speciell?”
Worrydolls är små, handgjorda dockor från Guatemala som du berättar on din oro för och lägger i burken. Efter en natt tar de bort oron.
Julia Cameron lyckas fånga upp mig just där jag är i min process. Jag har nu läst det sista kapitlet i ”Lev kreativt” (jag valde att läsa i den nya upplagan), och ser att jag skulle ha klarat kursen på 90 dagar, men nu är det dag 106. Jag sköt kanske medvetet fram tiden lite för att jag inte ville avsluta kursen.
I detta kapitel skriver hon att hon ofta säger åt sina elever att ägna sig åt en hobby, till exempel trädgårdsarbete. ”När en människa är panikslagen över att ha nått halvvägs över bron till ett nytt liv, då kan hon återfå fotfästet genom att plantera om växter i större och bättre krukor.”
Träffande nog står jag i kö till en kolonistuga på Södermalm, Eriksdalslunden. Jag ställde mig där 2012 när mitt yngsta barn var bebis och jag läste ett reportage om en kvinna som hade en stuga där. Eftersom kötiden är minst 10-15 år tänkte jag att det skulle bli perfekt för mig – vid det laget är mina barn tillräckligt stora för att jag ska ha tid att vara på lotten. Jag ser framför mig hur jag gräver i jorden och sedan går in i stugan, gör kaffe och skriver.
Panikkänslan som hon skriver om i första stycket känner jag alltför väl igen. Jag har haft en ganska mörk period av självtvivel och oro över framtiden och pengarna. Det brukar alltid ordna sig, men just nu lever jag med en känsla av att jag har lagt in väldigt mycket energi, först i att vidareutbilda mig och sedan i att kontakta nya potentiella uppdragsgivare, men inte fått tillräckligt med utdelning. Kanske spelar vinterkylan in, men det känns som om jag kämpar mig uppför en isig backe.
I veckans uppgifter finns ”6. Välj en Gudburk. En vad? En burk, en låda, en vas, en behållare. Något som du kan stoppa ner din rädsla, dina förhoppningar, dina drömmar och dina ängsliga tankar i.”
Hon skriver också: ”När du blir ängslig ska du komma ihåg att din ängslan ligger i burken – ’Gud har den’. Gör sedan nästa sak.”
Det fick mig att associera till mina ”Worry dolls”. Det är en skojig pryl som jag köpte i en underbar butik i Vancouver för tretton år sedan. Worry dolls (orosdockor) är små, handgjorda dockor från Guatemala. Du berättar om din oro för dem och lägger dem sedan i en ask som du lägger under kudden. Efter en natts sömn ska dockorna ha tagit bort det du oroar dig för.
Nu berättade jag för dockorna om mina rädslor som hämmar min kreativitet. Jag hoppas att dockorna tar bort oron i natt.
Jag känner mig inte färdig med boken. Jag kommer att fortsätta med morgonsidorna och jag kommer att bläddra tillbaka och fortsätta med övningarna. Kanske skriver jag inte längre om Cameronkursen varje vecka i fortsättningen, men min process är långt ifrån slut. På återseende!
Jag har varit på skrivretreat! Eller ”reträtt” kanske jag ska skriva för att undvika anglicismer. Jag har lämnat familjen i ett dygn och bott på en konferensanläggning i Nynäshamn där jag nästan uteslutande har skrivit. Syftet var att slippa alla distraktioner och dyka in i mina egna tankar.
Det fungerade bra. Hemma blir jag inte bara distraherad av familjen. Jag tenderar också att prioritera bort det kreativa skrivandet till förmån för sådant som jag kan fakturera.
Det hjälpte lite att jag åkte på en lördag. Men även om det hade varit vardag hade det säkert hjälpt att åka bort och lämna sina vanliga miljöer. Även om rummet var billigt gav det också en press: Jag måste producera nu när jag har gjort den här investeringen.
Jag hade inte kommit iväg utan sällskap. Min kompis Evelyn Dahlberg tog initiativet och bodde i rummet bredvid tillsammans med sin hund. Vi åt alla måltider ihop. Det är bra med den sortens överenskommelse; lagom med sällskap.
2005 fick jag ett stipendium från Journalistförbundet för att bo i Ariane Wahlgrens hus. Även om det var härligt på många sätt kände mig ensam efter några kvällar.
Att vara ensam tillsammans var optimalt, och jag vill göra om det. Det var en riktig boost! Nästa gång kanske jag/vi kan vara borta några dagar i stället för bara en.
PS: Precis innan jag skulle åka märkte jag att skrivboken där jag skrev mina morgonsidor var slut. Jag hade glömt att köpa en ny bok, men hittade en gammal poesibok som jag fick när jag var nio år gammal. Då, på åttiotalet, var det populärt att skriva saker till varandra i böcker och jag hade bett kompisar skriva i den. De första fem sidorna var därför fyllda med mycket traditionella verser av typen:
”Jag vill sitta i ditt minne på en liten, liten pinne Om pinnen blir för kort trillar jag ur minnet bort”
och
”Du är rosen Jag är törnen Glöm ej vännen som skrev i hörnen”
Jag har inte glömt någon av er som skrev! Jag är väldigt glad att jag har hittat så många vänner, både nya och gamla.
Nu fyller jag de återstående sidorna med mina morgonsidor. Det är inte poesi men det känns ändå bra att återvinna den gamla boken.
Vecka 11 i ”Öka din kreativitet” (eller ”Lev kreativt” som den heter i nyutgåvan) börjar med min smärtpunkt, nämligen ekonomin. Jag lever i ständig rädsla för att bli utblottad. Julia Cameron skriver:
”Som konstnär kan jag behöva en varierande grad av stabilitet och stimulans från andra. Jag kanske upptäcker att ett nio till fem-jobb skänker ett lugn som ger mig frihet att skapa. Eller också märker jag att det suger musten ur mig så att jag inte alls kan skapa. Jag måste experimentera mig fram till det som är bäst för mig.
En konstnärs ekonomi är mestadels instabil. Det finns ingen lag som säger att vi alltid måste vara luspanka, men oddsen talar för att vi är panka en del av tiden. Ibland säljer inte ett bra arbete. Folk kanske köper, men inte med detsamma.”
Jag har ägnat hela mitt yrkesliv åt denna fråga. Jag är en blandning av de båda kategorierna som beskrivs ovan: Jag vill gärna ha återkommande uppdrag men jag vet att ett heltidsjobb suger musten ur mig och inte lämnar energi kvar till något annat. Jag skulle inte ha något emot ett 9-13-jobb eller tre dagar i veckan-jobb istället för oregelbundna frilansuppdrag, men nu ser det ut som det gör.
Och så har vi uppgifterna i boken.
För det första: jag tycker inte att morgonsidorna är så jobbiga men jag har svårt att skriva så långt som Julia Cameron vill att jag ska göra (tre A4-sidor). Som jag skrev tidigare klarar jag inte att sätta klockan på halv sex för att skriva dem. Jag försöker i stället antingen skriva dem när barnen är lämnade på förskola och skola, eller på sämre dagar, på kvällen. Men jag är inne på dag 94 nu och jag har endast missat en handfull dagar då det har varit väldigt intensivt med arbete, familj eller möten.
Nu närmar sig slutet på kursen, och jag frågar mig vad jag har lärt mig. Jag är fortfarande inte uppfylld av någon känsla av att jag är utvald av ”Gud” till att skapa, men jag försöker åtminstone låta kreativiteten ta mer plats i mitt liv än den har gjort tidigare.
Och jag har ju skrivit ett nytt utkast till ett manus och jag har en ny idé på gång, en idé som kanske inte kommit om jag inte hade öppnat dörrarna för att bli mer kreativ.
Jag måste acceptera att livet som förälder till två yngre barn kräver mycket. Jag kan inte sväva ut helt och gå på långa konstnärsträffar. Jag har inte gjort så många kärleksfulla handlingar för mig själv mer än kanske fem minuters bastusittning efter träningen. Det är i och för sig alltid något.
Den näst sista uppgiften i detta kapitel är också värd att ta med sig till nästa vecka, för där har jag inte riktigt något uttalat svar: ”Titta närmare på ditt gudsbegrepp igen. Begränsas du av din tro eller är den ett stöd för din kreativa utveckling? Är du öppen för att förändra din tro på Gud?”
Jag som har vuxit upp i ett mycket sekulärt sammanhang skruvar lite på mig men planerar nu att ta vidare tankarna som jag formulerade den 25 november.
Jag känner mig just nu som en byrå med alla lådor utdragna.
En chef jag hade gav mig den bilden en gång när jag var stressad över att jag hade så många olika saker att göra. ”Tänk dig att du ha en byrå. Lägg ner allt du ska göra i varsin låda och stäng lådorna”, sa hon.
Det var en stark och tydlig bild som hjälpte då, och jag minns den ju fortfarande.
Idag är jag inte redo att skriva om ett nytt kapitel i Julia Cameron-boken. Däremot kan jag rapportera lite om vad alla de utdragna lådorna i min byrå innehåller.
På måndag är det årsmöte för Frilans Riks där jag deltar som representant för Mälardalens frilansklubb, vilket innebär en hel del förarbete. Jag har varit med i Journalistförbundet sedan 1990-talet men aldrig jobbat fackligt förr. Det är en ny värld och mycket att lära.
Jag har jobbat hårt för att sälja in en artikelidé som jag tycker är bra, och jag har även jobbat för att bygga upp kontakter med nya redaktörer. Förr har säljbiten varit förknippad med stor ångest och rädsla hos mig, men nu känns det faktiskt inte lika hemskt längre! Hittills har jag fått ett ja och två trevliga och välmotiverade nej, och alla har tyckt att idén är bra. Jag tänker fortsätta lite till eftersom jag tror idén går att vinkla om och passa fler medier.
Jag har försökt skriva en novell men kört fast och nu kommit på hur jag ska skriva om den, men jag har svårt att börja så länge byrålådorna är utdragna. Kanske blir det bättre efter årsmötet.
Den största nackdelen med frilanslivet är att det är svårt att slappna av när du vet att du måste sälja in mer för att klara ekonomin framöver, i alla fall om du vill resa någonstans på semestern. Min dröm är att ha hela året insålt och därmed kunna fokusera på en sak i taget. Det är jättesvårt.
Apropå Julia Cameron så fick jag förra veckan veta att hennes kreativitetsbok har kommit i nyutgåva. Eftersom jag numera har släppt min blyghet skickade jag helt sonika ett mejl till förlaget och berättade att jag bloggade om boken. Jag tänkte att det kanske skulle ge mig en skjuts på något vis, om de delade mina bloggposter eller så. Förlaget svarade genom att glatt skicka mig den nya boken. Den heter inte längre ”Öka din kreativitet” utan ”Lev kreativt”. Den har ett fint förord av Tove Folkesson. Och omslaget är inte längre kitchigt utan vitt och stilrent, som ett blankt blad. Mer information om nyutgåvan hittar du på Mima förlags hemsida.
Och: nästa helg ska jag ju på skrivretreat. Då ska alla byrålådor utom den skönlitterära lådan vara stängda!
