Etikettarkiv: Skrivande

Den fördömda skrivardrömmen

Udrag ur novell
Utdrag ur min prydligt maskinskrivna barndomsnovell ”Skolklassen”.

Jag har hela mitt liv närt en dröm om att ge ut skönlitterära böcker, men mitt eget liv är inte tillräckligt spännande att skriva om. Den största inspirationen får jag av böckerna jag läste när jag var ungefär elva år – två av husgudarna heter Maria Gripe och Michael Ende. 

Länge har jag trott att mitt största problem var att få ihop en sammanhängande berättelse eftersom mina idéer föds i starka bilder, som målningar eller korta konstfilmer utan struktur. Så jag har nu kämpat för att få en berättelse att hänga ihop. 

Min vän Johanna Strömqvist som är författare och förlagsredaktör (och alltså vet vad som funkar) läste och sa att jag måste välja vilken ålder jag skriver för. Idag är mitt manus som en blandning av Momo eller kampen om tiden och Hungerspelen. Vissa inslag är drömska – för 9-12-åringarna – och vissa är mer dystopiska  och kanske svåra för de yngre. Jag måste förmodligen döda några darlings på vägen.

Även om det är jobbigt att mötas av ”sanningen” när man kämpat så mycket med en text, är det väldigt värdefullt att ha skrivande vänner att byta texter med. Jag har också haft regelbundna och givande skrivarträffar med Angelica Öhrn som jag läste Att skriva barnlitteratur med.

Men jag  längtar tillbaka till tiden då jag bara skrev på utan att ha ett kritiskt alter ego på min axel. För skoj skull publicerar jag därför en  novell skriven av mig själv som 12-åring, komplett med kommateringar och upprepningar. Tonläget och känslan har jag faktiskt kvar fortfarande…

Skolklassen av Marja Beckman, 12 år (skriven 1985 eller 1986)

En kväll när jag var på väg hem från en kompis, tog jag vägen förbi skolan.

Det var i början av augusti, och sommarlovet var snart slut, skolan skulle börja om en vecka.

När jag nu gick där, såg jag hur det lyste i vårt klassrum.

– Vem kan det vara, tänkte jag. Nyfiket smög jag mig närmare för att försöka se vad det var. Men det gick inte. Då tassade jag bort och kände på ytterdörren. Den var öppen! Jag smög in i korridoren. Dörren till klassrummet var stängd, men en ljusstrimma sipprade ut och det tydde på att det var någon där inne!

Av gammal vana tog jag av mig jackan för att hänga den på kroken, men där hängde istället en röd kappa. Jag kände på den. Den var av tunt tyg, precis lagom varm för augustikvällar som den här. På alla krokar hängde rockar och kappor. Inte en enda jacka. Nedanför stod skor i prydliga rader, och allt såg väldigt gammaldags ut.

Från klassrummet hördes små ljud, som om någon rabblade upp en läxa.

– Jag undrar egentligen vilka som är där inne, tänkte jag. Kanske någon grupp av något slag, som lär sig språk eller liknande. Och så har de fått låna vårt klassrum under sommarkvällarna?

Men då måste det ju vara några i min egen ålder, kapporna och rockarna passade ju perfekt på mig och mina klasskamrater.

Inifrån klassrummet hörde jag en sträng röst, och då och då den där rabblande tonen.

Då tog jag mod till mig, och knackade på dörren.

– Kom in! hördes en bestämd röst från klassrummet.

Jag gläntade på dörren. När jag kikade in blev jag väldigt förvånad. Där satt, i prydliga, raka rader, arn i min egen ålder och tittade på mig. Flickorna hade långa klänningar eller kjolar, de flesta hade långt hår som var uppsatt i flätor eller prydliga rosetter. Pojkarna var likadana, tysta och ordentliga.

– Det var väldigt vilken sträng lärare de måste ha, tänkte jag. Det var en ”lärarinna” förresten. Framme vid katedern stod en fräknig pojke. Han stirrade på mig.

– Nå? sa lärarinnan.

– Va? Jo, jag, jag gick där ute… Jag svalde. Jag kände mig nervös när alla stirrade på mig så där, inte minst lärarinnan.

– Och.., fortsatte jag, och då såg jag att det lyste där i fönstret, och då undrade jag vem det var, som var där på kvällen liksom, och på sommarlovet, då brukar man ju liksom inte vara här liksom… Jag tystnade. Lärarinnan glodde på mig. Hela klassen glodde på mig. Då sa lärarinnan:

– Om du hade tänkt börja i den här klassen, så tillhör det reglerna att man klipper håret, unge man. Hon tittade hånfullt på mig, över sina små glasögon. Ja, Rikard, du kan gå och sätta dig, sa hon till den fräknige pojken.

Hon kallade mig ”unge man”! Hon trodde visst att jag var en pojke. Det var nog bara för att jag hade långbyxor.

Jag sa inget. Barnen tittade på mig och fnissade. Lärarinnan satt och skrev något.

– Ehum, ska jag gå… Det kanske är bäst, sa jag och ryggade ut i korridoren. Lärarinnan sa inget. Hon lät mig gå, hon tyckte nog att jag var helknäpp. Men jag förstod ingenting. Vad var det här? en klass, som trodde de var bosatta här i vårt klassrum, med gammalmodiga kläder. Spöken? Äh, vad dum jag var. Men jag fick en obehaglig känsla inom mig. Jag stängde tyst dörren och gick genom den mörka korridoren.

Jag kände på den röda kappan en gång till, och så tassade jag ut.

När jag var på väg hem var mitt huvud fullt av tankar. Vad var det för några som var i vårt klassrum egentligen? Om en vecka började skolan och då behövde vi faktiskt vårt klassrum. Den kvällen kunde jag inte somna. Tanken på spöken gick inte att släppa. Men till slut somnade jag i alla fall.

Dagarna som var kvar av sommarlovet gick fort.

Jag hade så roligt att jag inte hann tänka så mycket på den där kvällen. Men när skolan började, då hände något konstigt. Vi skulle ha fest, för det här året fyllde skolan 80 år.

Sen dess hade den byggts om många gånger, men det hus som vi gick i var det äldsta huset, den s.k. grundbyggnaden. När jag kom in i klassrummet upptäckte jag en sak, som jag inte tänkt på den kvällen. Då fanns det inte någon diskbänk eller bandspelare, det gjorde det nu.

Festen var jätterolig. Alla var klädda i något som liknade kläder från början av 1900-talet, mer eller mindre lyckade. Den som ville kunde komma på kvällen, då var det disco.

Jag var med och städade efter oss på kvällen. När jag sedan var på väg hem med några kompisar, tittade jag upp mot vårt fönster. Det lyste! Jag släckte ju själv! Ett tecken?

Sedan måste jag gå ikapp mina kompisar. De pratade om annat, så jag hann inte tänka mer på det. Dagarna gick, men ingenting hände. Till slut måste jag ge upp i alla fall. Det gick bara inte att gå där och vänta på att något skulle hända. Nu var det förresten fem veckor sedan jag sett den konstiga klassen. Jag slutade att tänka så mycket på det. Men då och då kom jag att tänka på det, och varje gång jag gick förbi skolan på kvällen, tittade jag automatiskt upp mot vårt klassrum, men det var och förblev mörkt.

Ännu har jag inte märkt något som tyder på att någon har varit i vårt klassrum, men någon dag kanske………

Slut!

På jakt efter det som pirrar

död fågel
Foto: Pixabay

När jag gick i tvåan blev jag gruvligt avundsjuk på en tjej i min klass som hade brutit benet i skidbacken. Jag fann hennes gips och all uppmärksamhet hon fick oerhört fascinerande. Alla ville ju skriva hälsningar på det där gipset.

Jag fantiserade om att själv ha ett gipsat ben. Så vitt jag kan minnas tänkte jag aldrig på att det förmodligen gör fruktansvärt ont att bryta benet och att det är väldigt besvärligt att rehabiliteras efter ett benbrott.

I vuxen ålder har jag mött flera begåvade människor som har varit med om saker som är långt värre än att bryta benet. De har efter mycket lidande lyckats göra konst, och har direkt eller indirekt kunnat använda sina upplevelser till att beröra, eftersom de vet hur det känns. Jag vill för allt i världen inte byta med dem, men jag har slagits av tanken att mitt liv är alltför tryggt, alltför befriat från dramatik, och att jag därför inte lyckas sy ihop någon berättelse som håller ihop. Kan det vara så att den som inte bryter ihop helt istället kommer ut på andra sidan som mer vässad, mer fokuserad?

För att hitta det som verkligen berör i mitt eget berättande måste jag ta till andra medel.

I Måns Mosessons DN-intervju med Amanda Kernell, regissören bakom den hyllade filmen Sameblod, står det så här:

”– Jag hade en scen som i manus var världens tråkigaste, säger hon. Elle Marja ska börja i en ny klass i Uppsala, och jag hade skrivit den på samma vis som i en miljard andra filmer: hon kommer in på en mattelektion för att presentera sig själv. Jag kände ingen spänning alls. Då kom jag att tänka på mina perversioner.

Det är en metod som lärs ut på Den danske filmskole, det högt ansedda läroverk i Köpenhamn som fostrat auteurer och världsstjärnor som Lars von Trier, Susanne Bier och Thomas Vinterberg. När Amanda Kernell läste det tredje året på skolans regilinje ombads hon och hennes fem klasskamrater att lista ting och aktiviteter som väckte fascination, fick det att pirra till i magen.”

Pervesioner alltså? Vilka är mina perversioner? (Hennes är visst bakelser, mikrovåld, människor som bär varandra, flickrum).

Nu har jag något att fundera över. Jag inser att jag måste gräva djupare för att nå fram till min berättelse. Kanske gräva efter det som jag inte vågar erkänna för mig själv? Läskigt värre.

(Jag kan inte använda ordet perversioner i rubriken för då är det nog många googlare som blir besvikna)

6 tips för att bota skrivkrampen

datorskärm, gitarr
Ibland är skärmen bara blank, inte ett ord kommer ut…

Skrivkramp, prokrastinering, blockering… Kalla det vad du vill. De flesta har dagar då skrivandet går trögt. Här delar jag med mig av några knep för att komma igång med en text.

Först har jag två bastips.

  • Försök inte att skriva ”bra”. Om du inte kommer på någon snärtig ingress: skriv bara rent dina anteckningar eller tankar rakt upp och ner. När du har fått ner allt du vill säga på pränt är det tyngsta jobbet gjort och det är lättare att få en överblick av vad du ska lyfta fram i din text.
  • Skriv för hand. Det kan göra dig mer fokuserad eftersom ett tangentbord tvingar hjärnan att dela sin uppmärksamhet, mellan tangenternas bokstäver och de som växer fram på skärmen. (Läs mer här och här). En annan fördel är att texten automatiskt får en extra bearbetning när du sedan skriver in den i datorn. Omskrivningar är ofta ett bra sätt att bli av med överflödiga ord.

Mina andra tips är mer flummiga och används oftast när jag ska skriva friare texter.

  • Leta inspirationsbilder på Pinterest. Jag använder ofta Pinterest för att hitta bilder som passar den stämning jag vill skapa i texten. Även musik kan ha den effekten.
  • Drick kaffe och ät choklad – det får hjärnan att piggna till!

Till sist bidrar jag med tips som jag har fått från andra, men inte prövat än.

  • Läs något. Ta en bok ur hyllan, antingen en favorit eller blunda och ta en på måfå. Kanske kan du prova att imitera författarens sätt att skriva och på så sätt komma igång.
  • Försök att provocera dig själv. Skriv något som gör dig chockerad! Se om det kan vässa din text (detta är inget du behöver publicera någonstans om du inte vill). Jag har länge tänkt att jag borde göra detta, särskilt som jag ofta vill göra upp med min trevliga sida och bli lite vassare.

Lycka till!

Ser jag min målgrupp framför mig? Nja…

Flygplan som korsar vägen.
Jag flyger kors och tvärs i den här bloggen ibland.

Det här är ingen helgjuten blogg, det är jag medveten om. Ämnena spretar åt olika håll och syftet – ja, det är väl att berätta för världen vem jag är. Inte jag privat, utan vad jag kan erbjuda som skrivande yrkesmänniska.

Efter ett och ett halvt år på en utbildning i marknadskommunikation borde jag kanske fundera ett extra varv på vilka som ska läsa bloggen. Ser jag målgruppen framför mig?

Nja. Ofta skriver jag för arbetsgivare och uppdragsgivare av skilda slag. När jag skriver lite mer personligt, om särbegåvning, att vara introvert eller min farmor är en av mina önskningar att påverka såväl arbetsgivare som allmänhet att förstå värdet hos människor som inte passar in i normen. Dessa inlägg tillhörde mina mer lästa inlägg – det om särbegåvning för att jag är med i ett nätverk inom ämnet och det om farmor för att jag har släkt och vänner som känner min farmor.

Annars tänker jag att jag borde skriva fler inlägg av typen 10 tips för dig som vill leva på ditt skrivande. Jag publicerade det på Linkedin också och det gick riktigt bra.

Själv läser jag mest bloggar när jag googlar efter information, samt om de delas i sociala medier. När min son skulle ha Minecraft-kalas fick jag till exempel inspiration från en blogg som jag idag inte minns namnet på. Annars läser jag mest yrkestips som jag får via mitt nätverk.

Jag borde alltså ha en tydligare strategi för den här bloggen. Kanske tänka mer på vad läsaren kan ha nytta av.

Å andra sidan heter den Ordinsamling för att den ska kunna omfatta allt mitt skrivande – från ungdomsboksmanus till Facebookposter. Jag vill fortfarande ge ut böcker. Och jag vill jobba med kommunikation. Men jag ska försöka tänka på hur jag ska göra för att bloggen ska bli mer användbar för den som inte bryr sig om vem jag är (det vill säga de flesta).

I nästa inlägg ska jag berätta om min personliga sociala medie-strategi. Tänker ni på hur ni använder era personliga kanaler?

 

Mina mål inför 2017

Platsjournalen december 2016
Jag blev intervjuad i Platsjournalen i december 2016.

Jag har inget intyg än – men snart är jag färdigutbildad marknadskommunikatör inom sociala medier! Imorgon är egentligen min sista dag på Berghs men jag måste vara hemma med min hostande son. Jag försöker febrilt att ägna de sista skälvande praktiktimmarna åt att klippa en liten sociala medie-film i iMovie men det har hittills inte blivit tillräckligt bra för att publiceras.

• Ett mål för 2017 är att bli bättre på digital film och grafik.

• Ett annat är att fördubbla min inkomst (som dock har varit ok om man tänker på  på att jag studerat på heltid och inte tagit studielån. Men nu vill jag ha råd att spara till en större lägenhet och åka på en riktig semester med hela familjen!).

• Det tredje är att skriva klart den förbaskade ungdomsromanen vars ursprungsidé är lika gammal som 2000-talet… (Lite patetiskt kanske, men det är okej, jag bjuder gärna på att vara en patetisk drömmare).

Inför 2017 har jag några uppdrag på gång, men kan ta fler, så hör gärna av er! Kontaktuppgifter här.

 

 

 

 

 

Den svåra konsten att avsluta projekt

Tavla: Never finish anyth
Rolig tweet.

Jag såg nyligen en rolig tweet. En tavla där det stod ”Never finish anyth”.

Jag vet att jag inte är ensam om att påbörja ambitiösa projekt som sedan är svåra att avsluta. Jag tycker att det är roligt att ha stora visioner och bilder av världar och historier, men jag  gråter blod över hur slitsamt det är att få dem att nå sin fulländade form.

Men för att konstnärligt arbete ska ha något värde i omgivningens ögon måste det väl vara avslutat och skickat till mottagaren? Eller?

Som författare är ju jag fullständigt oförlöst. Jag har inte gett ut någonting. Ändå kan jag inte sluta hålla på med mina livsprojekt.

Fördelen med alla slitsamma år är att jag har blivit bättre på att skriva. I början skrev jag alla på näsan och förklarade mer än gestaltade. Jag fick slipa och slipa på språket. Jag känner mig som en skulptör som putsar och skrapar på sitt verk, år ut och år in.

Att ha testläsare är guld värt, men den här sommaren har jag försökt skriva klart ett manus från början till slut innan jag blandar in någon. Jag skriver på ett ungdomsboksprojekt som jag inte kan släppa trots att ursprungsidén är urgammal. Jag kommer inte att få någon ro förrän det är i land. Och jag närmar mig slutet av det första utkastet, har för närvarande skrivit 170 000 tecken vilket motsvarar 83 A4-sidor (eller 150 boksidor enligt programmet Scrivener). Snart ska en testläsare få titta på textmassan.

Hur gör jag sedan? Skickar till förlag igen och väntar in såväl standardrefuseringar som snälla refuseringar? Statistiskt sett vet jag ju att det ofta blir så, men det finns någon liten låga hopp där inne, bland annat för att en känd förläggare skrev ”du kan skriva” till mig för några år sedan.

Tills vidare låter jag bli att tänka på utgivning och skriver vidare för att få den där känslan av att jag åtminstone har avslutat något.

 

 

 

Så arbetar jag mer fokuserat

I början av juli skrev jag om verktyget Kanbanflow.com, ett bra verktyg för att få mer struktur på mitt frilansande.

Under en dag kan jag hålla på med upp till fem olika uppdrag. Medan jag skriver på en artikel åt en uppdragsgivare trillar det in ett brådskande mejl från en annan. När jag tar en paus och kollar sociala medier ser jag en bra nyhet som skulle passa att dela på det Twitterkonto jag sköter i jobbet. Och så vidare. Allt flyter ihop och när jag får uppdrag som är baserade på timarvode får jag höfta lite.

Pomodorotimern.Jag har testat att använda Kanbanflows ”Pomodoro-timer” för att få verklig koll på hur mycket tid varje uppgift tar. Pomodoro-timern vill att du arbetar koncentrerat i 25 minuter för att sedan pausa i 5 minuter. Om du blir avbruten finns det några förinställda alternativ du kan klicka i, till exempel ”Boss interupted”, ”Phonecall” och ”Had to go”.

Efter några dagar kan jag säga att jag inte använder det hela tiden, eftersom det blir meckigt när jag växlar mellan mindre sysslor. Vissa arbetsuppgifter kan jag också göra lite varstans. I sängen innan jag stiger upp. När barnen är hemma men upptagna med kompisar eller diverse skärmar.

Jag vet, en del säger att man ska skilja på arbete och fritid men som heltidsstudent och småbarnsförälder uppskattar jag möjligheten att själv välja min arbetstid och arbetsplats.

Men när jag skriver fokuserat kan verktyget vara väldigt användbart. Medan Pomodorotimern tickar stänger jag av allt annat och ägnar mig enbart åt den uppgiften. Jag struntar i mejl och sociala medier.

Sedan, när 25 minuter har gått, plingar det till i datorn och jag får ta en paus, sträcka på benen, gå på toaletten och rentav unna mig lite kaffe. För då har jag jobbat så duktigt att jag förtjänar det.

Jag skrev nyss en artikel som jag ska fakturera per timme, och då är det bra att ha koll på hur lång tid den tog att skriva. Jag måste naturligtvis lägga till tid för bland annat intervju och research, som gjordes innan timern tickade.

I det stora hela ser jag Pomodoro-timern som ett kompletterande verktyg och Kanbanflow som ett sätt att komma ihåg vad jag ska göra och vad jag har gjort, så att jag efteråt kan klappa mig själv på axeln och säga att jag har jobbat bra. Jag vill ju vara en uppmuntrande chef som inspirerar till stordåd.

Drömmer du också om skrivflow?

Utdrag ur mitt kanbanflow.
Utdrag ur mitt Kanbanflow.

Tänk om det kunde vara lättare att skriva ner det där som finns i huvudet! Tänk om jag, varje gång jag satte mig och skrev, skulle bli så inspirerad att jag inte kunde sluta skriva! Och om jag kände, djupt i magen, att det är blir bra, att potentiella läsare kommer att gilla detta.

Tyvärr är det ofta tvärtom, särskilt när jag försöker skriva skönlitterärt. Jag kämpar med orden och en kritisk tvivlarfigur sitter på min axel och viskar saker som ”nu blev det segt!”, ”dialogen är inte trovärdig!”, ”den där delen av scenen tillför inget, stryk den, eller förresten, kanske inte…”, ”nä, varför måste du alltid krångla till alla dina berättelser så att du inte orkar ro dem i land?” och ”vem sjutton kommer att vilja läsa detta?” .

Framför allt önskar jag så hett att jag bara kunde få ur mig allt som finns i mitt huvud så att det kan lämna mig i fred ett tag. Det känns som om jag hittills bara har lyckats skrapa på ytan av det jag verkligen tror mig kunna uppnå. Det är frustrerande att inte få något avslut och samtidigt ha tillräckligt med hybris för att inte kunna ge upp.

I mitt andra, mer realistiska yrkesliv har jag hittat ett bra verktyg för att lindra frustrationen på ett strukturerat sätt. Förra veckan gick jag en tredagarskurs i projektledning, arrangerad av kommunikationsskolan Berghs. Kursen är en så kallad ”fast forward”-variant av längre deltidskurser som skolan arrangerar under terminerna. Jag fick kursen som en del av en praktiklön eftersom jag ska göra min utbildningspraktik (LiA) på Berghs kommunikationsavdelning i höst. Något som för övrigt känns jättespännande!

På kursen fick jag tips och verktyg för hur jag kan arbeta mer strukturerat, både själv och om jag ska leda grupper. Jag fick tips om verktyget kanbanflow.com som är som en anslagstavla där du kan skriva in alla ”att göra” eller pågående projekt och flytta dem mellan kolumner (”to do”, ”to do today”, ”in progress” och ”done”), vilket ger bra struktur. Du kan också använda en ”Pomodoro timer”, som är inställd på 25 minuters arbete följt av 5 minuters paus. Jag provade den idag och skrev hyfsat disciplinerat under 25-minuterspassen. Det är annars så lätt hänt att jag går in på mailen och sociala medier så fort det tar emot lite.

Jag kommer också att använda Kanbanflow till mina frilansuppdrag, eftersom jag ofta får uppdrag baserade på timmar. Nu kan jag få bättre koll och struktur på mitt arbete!

Idag meddelar Pomodoro-timern att jag har ägnat 1 timme och 5 minuter åt min roman. Det är jag stolt över att jag klarade, trots den där jobbiga tvivlarfiguren på min axel.

 

Ta åt dig när du får bekräftelse

Såhär ser min mindmap ut just nu. Lite många namn, kanske? Jag kommer nog att rensa, men vet inte hur än.
Såhär ser min mindmap ut just nu. Lite många namn, kanske? Jag kommer nog att rensa, men vet inte hur än. Jag har utelämnat ett namn som är påhittat. Vill ju inte att någon ska stjäla det! 😉

Jag bubblar av inspiration idag. Detta skrivs på tåget på väg hem från en återträff med mina gamla kurskamrater från Att skriva barnlitteratur på Linnéuniversitetet. Vi var i Vimmerby, på Astrid Lindgrens Näs. Jag läste kursen 2011–2012 och den här gången var alla gamla elever inbjudna till de nuvarande elevernas seminarier. Av ekonomiska skäl har jag inte vågat tillåta mig själv att ägna det litterära skrivandet så mycket tid som jag behöver, men det har alltid funnits i bakhuvudet, ivrigt pockande. Att resa ner till Vimmerby över helgen var ett sätt att manifestera för mig själv hur viktig skrivardrömmen är. Jag får så mycket positiv energi av att träffa mina skrivarvänner. De förstår precis hur det är att vara i processer, att inte våga ta sig tid och att bli refuserad. Med mera. Vi har en Facebookgrupp där vi peppar och tröstar varandra, läser varandras texter och mycket mer. Allt fler av mina kurskamrater får nu böcker utgivna, så nu måste jag skärpa till mig! Själv har jag fått ett gäng snälla refuseringar av typen ”vi gillar det du skriver men det här är inte färdigt” – och nu i efterhand kan jag bara hålla med dem! Nu när jag har koll på hur ett manus ska se ut kan jag inte skicka in något förrän jag tycker att det är utgivningsbart.

Författaren Johanna Thydell (hon som skrev den fina Augustprisvinnaren ”I taket lyser stjärnorna”) var i Vimmerby och berättade om sin skrivresa, vilket var väldigt inspirerande. Hon sa något i stil med att ” “Varje gång jag fick bekräftelse på att jag kunde skriva sög jag åt mig”.

Jag försöker ta hennes ord till mig. Om jag hade varit bättre på att suga åt mig bekräftelse hade jag kanske vågat ge skrivandet mer tid och tro. Jag har trots allt fått mycket bekräftelse med tanke på att de flesta manus som skickas in till förlagen bara får standardrefuseringar.

Johanna Thydell berättade också att hon kontaktat Värnamo Nyheter när hon var sexton år och bett att få skriva krönikor. När tidningen bad om arbetsprover gick hon hem och lusläste tidningskrönikor och gjorde närstudier i hur de var uppbyggda. Jag är imponerad – så målmedveten och metodisk var jag definitivt inte vid sexton! Men det är väl därför hon har kommit så långt.

Vi hade ett textsamtal i gruppen också, och det satte verkligen igång kugghjulen i min hjärna. Jag skriver på en sorts dystopi för ungdomar, en gammal idé som bygger på bilder som jag har fått i mitt huvud. Men mina vänner sa att jag måste göra världen jag skapar tydligare. Jag fick förslaget att börja med att göra en ”mind map” för att få en överblick. Så nu jobbar jag med min mindmap. Jag ska även rita en karta över staden där mina huvudpersoner bor. Om jag inte vet hur världen jag skriver om ser ut, blir det väldigt svårt för läsaren att veta det.

Nu har jag alltså offentliggjort denna berättelse – allt för att få en spark i baken och ge mitt skrivande mer tid. Jag ska åtminstone göra det i juni, när min kommunikatörsutbildning tar sommarlov. För tid är det som behövs, tid och fokus (och ett eget rum förstås).

Här kan ni läsa bloggar av några av mina eminenta före detta kursare (kan komma att fyllas på):

Angelica Öhrn

Ingrid Jönsson

Ann-Charlotte Ekensten

Linnéa Krylén

Sofia Hedman

Jeanette Palm på Bokhemligheter

 

15 minuters skrivande om dagen – det fungerar!

I slutet av april ska jag på återträff med några av mina kurskamrater från Att skriva barnlitteratur som jag läste på Linnéuniversitetet hösten 2011 och våren 2012. Jag ser verkligen fram emot att ge mig själv denna egentid och få prata skrivande med andra som är lika besatta av barn- och ungdomslitteratur som jag.

Att skriva artiklar och beställningstexter är en sak, men vilken skrivande person drömmer inte om att få ur sig något längre, mer bestående? Jag gör det i alla fall. Just nu har jag fått en coach i form av min kontorskollega och vän Frippe som då och då skickar meddelanden: ”Skriver du?” Hans uppmaning för några veckor sedan var att jag ska sätta upp målet på 15 minuters fritt skrivande om dagen. Det har gått ganska bra ändå! Jag har inte skrivit 15 minuter varje dag, men jag sätter mig ändå och bearbetar ett ofärdigt manus några kvällar i veckan, och då ofta längre än 15 minuter. Att sätta en så kort tid som mål gör det mer otvunget.

Mina råd till dig som behöver inspiration och en spark i baken för att skriva är alltså:

• Omge dig med uppmuntrande vänner, och

• Sätt små, små delmål.

Det fungerar! Arbetet går framåt och hoppets låga brinner försiktigt.