Etikettarkiv: Skrivande

Jag coachar mig själv mitt i kaoset

Hej bloggen,

det är sommar och min huvuduppgift de senaste veckorna har varit att utfodra och roa barn,  så att de inte fastnar orimligt lång tid vid skärmarna. Någon som känner igen sig?

I ett försök att använda en liten del av dagarna till så kallad egentid anmälde jag mig till en av Litterära konsulters självstudiekurser som så generöst erbjuds gratis under sommaren. Efter mycket vånda valde jag kursen ”Coacha dig själv” eftersom jag har så svårt att hålla motivationen uppe när jag inte har någon som väntar på texten.

Acceptera röran omkring mig

Hittills påminner råden i kursen lite om Julia Camerons bok ”Lev kreativt” som jag skrivit flera inlägg om tidigare (läs mer under taggen #Cameronkurs). Mantran som ”Jag har tillit till min förmåga” och ”Jag accepterar och hanterar röra omkring mig” har sina poänger. Det handlar om att inte fastna i negativa tankar.

Det sistnämnda om röran träffade mitt i prick. Så fort jag försöker tänka klart en tanke ropar ett barn att det vill ha hjälp med något. Men jag tror att mitt allra största problem är att jag prokrastrinerar sådant som tar emot, och det gör skrivandet just nu. Idéerna formas sakta i huvudet men när jag ska skriva ner dem sitter Otto på min axel och viskar att det inte är någon idé att anstränga sig.

Veckans lektioner handlar om att titta på sin egen text med coachögon. Jag ska peka ut en mening i texten och fråga ”varför behövs detta?” och ”hur menar du här?”. Sedan ska jag göra detsamma med hela stycket där meningen finns. Dessa frågor ska testas på minst 20 olika meningar och tillhörande stycken.

Det låter tufft, men bra. Jag har inte skrivit så mycket på det manus som för tillfället känns mest aktuellt, så jag kanske ska spara den här delen av kursen tills jag kommit lite längre.

#skrivutmaningjuli

Jag ha också – mest i tysthet eftersom jag inte har något offentligt Instagramkonto – antagit utmaningen #skrivutmaningjuli där du får en skrivuppgift varje dag. Jag försöker få alla utmaningar att passa in i min berättelse. 

Dagens uppgift (8 juli) är ”något rött”. Mitt utkast blev såhär:

****

”Ge mig klockan!” säger Oscar.

”Jag vill inte”, säger Valter.

”Valter! Fattar du inte? Din mormor dör om du inte slutar använda den!” skriker Oscar men Valter vill inte lämna ifrån sig klockan, han håller den hårt i sin famn och pressar kroppen mot kojans kalla golv med den i ett hårt grepp under magen.

Oscar ligger ovanpå honom, hans armar är överallt men lyckas inte rubba Valter.

”Du har blivit galen! Jag berättar för dina föräldrar vad du gjort”, säger Oscar.

”Nej, nej! Du får inte!” ropar Valter och sveper ut med armen. Det råkar vara den arm han håller klockan i och med ett ”klonk” träffar den Oscars näsa.

”Aj!” kvider Oscar och tar sig för näsan. Blod rinner ner för hans händer. Hans blick på Valter är så besviken när han backar ut ur kojan att Valter blir kall i magen. 

”Förlåt”, viskar Valter, fortfarande med klockan i ett hårt grepp.

Oscar klättrar ner med en hand för näsan. Det klarröda blodet droppar ner i den vita snön och flyter ut.”

****

Tack Ann Ljungberg och Litterära konsulter! Jag hoppas att ni får flera nya kunder efter detta generösa erbjudande. Det är inte omöjligt att ni får mig som betalande kund en dag.

Share

Dags att dumpa min inre kritiker

Marja Beckman 12 år med katter
På den här bilden är jag 12 år och ännu inte bränd av de vuxnas bitterhet…

Min inre kritiker tycker inte att jag ska hålla på med skönlitterärt skrivande. Det är en ekonomisk förlustaffär och blir förmodligen ändå aldrig tillräckligt bra.

Idag lyckades jag avslöja hans identitet. Den inre kritikern visade sig vara en han, förvillande lik min gymnasielärare i svenska. Vi kan kalla honom Otto.

När jag gick i grundskolan fick jag höga betyg i svenska och bild. Jag fick rita omslag till skolkataloger och mina uppsatser lästes ibland upp högt på lektionerna. Det kreativa var min grej, det enda jag var riktigt bra på. I övriga ämnen var jag en medelmåtta, både på grund av bristande intresse och en blyghet som gjorde att jag inte tog så mycket plats i klassrummet. Det roligaste jag visste var att skriva påhittade historier, och varje gång vi fick en skrivuppgift skrev jag sida upp och sida ner utan minsta prestationsångest. Det var bara ren lust. Lärarna uppmuntrade mig och sa att jag var begåvad.

Inte tillräckligt bra?

Sedan började jag gymnasiet, och Otto blev min klassföreståndare och svensklärare. På första lektionen sa han att det inte var någon idé att vi skrev skönlitterära uppsatser eftersom de ändå inte blev tillräckligt bra. Jag minns bokstavligen hur mitt hjärta sjönk där och då. Jag var en försiktig flicka som ville vara till lags och ifrågasatte inte dessa ord.

För oss var Otto en vuxen i obestämd ålder, men jag gissar att han var mellan fyrtio och femtio år då, när vi var i övre tonåren. Jag misstänker också att han föddes som farbror men att han aldrig hade förlorat pojkens dåliga självkänsla. När jag och min kompis fnissade och skojade om killar vi träffat och videor vi sett på MTV, trodde Otto att vi skrattade åt honom. 

Tonåringar lever i sin egen värld

En sak som jag måste påminna mig själv om idag, när jag själv är mellan fyrtio och femtio, är att vi levde i vår egen värld på den tiden. Vår tonårsvärld var skild från de vuxnas värld,  som kändes väldigt avlägsen. Jag förstår idag att det var frustrerande för Otto när vi inte lyssnade eftersom vi, utifrån vår begränsade erfarenhet, inte förstod varför vi behövde lära oss det han försökte lära ut. Men vi skrattade aldrig åt honom. Det enda vi i så fall skrattade åt var att han trodde att vi skrattade åt honom.

Otto saknade inte empati. Jag var ledsen för att mina föräldrar skilde sig när jag var sexton, men jag kapslade in känslorna så mycket att jag inte ens såg dem själv. En gång frågade Otto, på sitt tafatta vis, om jag var ledsen över något. Då skrattade jag bort det, men har i efterhand känt mig lite rörd över att han såg att något var på tok och tog sig tid att fråga mig.  Han ville väl, men var lite fyrkantig i sitt sätt att tänka.

Ottos drömmar?

Flera år efter att jag hade tagit studenten hittade jag en bok på ett antikvariat. Ett fult layoutat litet häfte med Ottos namn på. Det var troligen en doktorsavhandling eller möjligen en uppsats. Jag föreställde mig att Otto hade drömt om en mer framstående akademisk karriär än att undervisa ointresserade gymnasister. Otto hade gärna velat drilla toppstudenter som gjorde som han sa istället för vår omogna flum-klass. 

Nu måste jag stryka Ottos ord om att det ändå inte är någon idé ur mitt medvetande. Jag måste hitta tillbaka till den okritiska tiden då jag skrev av ren lust, sida upp och sida ner.

Share

För snäll för journalistik?

Trycksaker och tidningar
Blaskor jag har skrivit texter till, en del med byline, andra anonyma.

Idag har jag städat mitt gamla kontor eftersom jag flyttar ut den 30 juni. Osentimentalt  slängde jag  ut några rejäla buntar med  trycksaker där jag medverkat.

Jag har visst hunnit skriva och publicera en hel del ord genom åren, men frågan är vilka som har läst dem?

Jag minns när jag var på en AW med andra frilansjournalister och pratade ”riktig” journalistik versus information eller uppdragsjournalistik. Det finns de som aldrig i livet skulle skriva annat än ”ren” tidningsjournalistik. Till dem säger jag grattis. Jag är lite avundsjuk för att de kan försörja sig på det sättet. Själv har jag gjort mycket uppdragsjournalistik.

Vilka läste?

2011 hade jag ett ramavtal med Skolverket och reste runt i landet och intervjuade lärare och rektorer om vad gymnasiereformen innebar i praktiken. För att tala byråkratspråk: Kärnfrågan var hur de skulle implementera reformen i sin verksamhet.

Jag skrev också en hel del om Lärarlyftet, fortbildningssatsningen för lärare. Det var uppdragsreportage, inget gräv, inga granskningar, men jag använde min journalistiska erfarenhet när jag intervjuade, lyssnade och skrev så att det förhoppningsvis blev intressant att läsa.

Det roliga var att komma ut och träffa människor som arbetade i ”verkligheten”. 

Jag har ingen aning om hur många som läste dessa fina trycksaker.

Kruxet med att inte skriva för ”riktiga” tidningar är att du ständigt måste bevisa dig, eftersom ingen kommer ihåg vem som skrev reportaget i en informationsbroschyr. Samtidigt är det ofta genom att skriva den sortens texter som det är möjligt att försörja sig som skribent. 

Redigerare med patos?

Ett citat från Lottie Knutson dyker upp i mitt huvud ibland. Lottie Knutson var kommunikationsdirektören på Fritidsresor som fick så mycket beröm för hur hon kommunicerade i samband med tsunamin i Sydostasien 2004. Citatet löd: ”jag var för snäll för att bli journalist”, och var hennes förklaring till varför hon blev kommunikatör. Jag kan relatera till ett sådant citat. Jag är inte heller bekväm med att ställa folk mot väggen, utan föredrar nyanserade samtal människor emellan. Men sådana snälla samtal säljer inte lösnummer. De håller varken för kvällspressen eller Uppdrag granskning. Därför gör jag ofta uppdragsjournalistik. 

En gång berättade jag för en public-service-journalist att jag inte riktigt fixat det tuffa jobbet som anställd nyhetsreporter eftersom jag ogillade förenklingar och tyckte att det var för jobbigt att inte hinna skriva genomarbetade texter. Istället jobbade jag i några år som redigerare (gjorde layout och satte rubriker). Public service-journalisten sa att hen hade märkt att det ofta var redigerarna, inte reportrarna, som hade redaktionens största patos och rättvisetänk. Det var en intressant iakttagelse tycker jag.

Drömmen innerst inne

Sedan, icke att förglömma, har jag ju andra ambitioner också. Jag längtar efter den fiktiva världen.

Nu, när de senaste uppdragsartiklarna är skickade och sommarstiltjen börjar komma krypande, är det dags att jag sätter mig på rumpan och börjar skriva på barnboken som jag har lovat min son. Synopsis är utvecklat i samråd med honom. Ni som har läst den här bloggen vet att han har diagnosen högfungerande autism, eller Aspergers syndrom. 

Jag har aldrig tidigare skrivit något med ett så tydligt synopsis. Jag hoppas det går att få ihop den här gången! Kanske kan löftet till sonen vara en drivkraft i sig?

Share

När märkte du att du är speciell?

Yolanda Aurora Bohm Ramirez
Yolanda Aurora Bohm Ramirez utanför Tellus.

I helgen har jag följt Julia Camerons råd och gjort något fantastiskt för mig själv: jag har deltagit i en skriv-workshop arrangerad av Brombergs bokförlag. Den ägde rum på biografen Tellus i Midsommarkransen, en plats som betyder oerhört mycket för mig. I början av 2000-talet läste jag litteraturvetenskap på Södertörns högskola, och en av mina kurskamrater hette Pierre ”Chimo” Andersson. Han är en eldsjäl som redan då anordnade kulturkvällar på Tellus. Kvällarna heter kort och gott ”Chimos vänkvällar”. Vänkvällarna startades som ett forum för hans kreativa vänner att visa upp sina arbeten för varandra, och har blivit ett fenomen. Många välkända artister, författare och filmare har framträtt där. De blandas med amatörer, men det finns ingen rangordning. Alla bemöts med samma värme och kärlek.

Jag kan tacka Chimo och vänkvällarna för att jag har fått flera nya vänner efter trettio. Idag går jag inte så ofta på vänkvällarna eftersom de krockar med familjens fredagsmys, men jag tar ofta med barnen på bio på Tellus på söndagarna då de visar barnfilm.

Skriv-workshopen började med inspiration och skrivövningar med Bob Hansson och följdes av samtal mellan Casia Bromberg, Martina Montelius och Marianne Lindberg De Geer. Därefter pratade Casia Bromberg från Brombergs och Elnaz Baghlanian från Atlas om livet som förläggare.

När evenemanget skulle avslutas med ett framträdande med Yolanda Aurora Bohm Ramirez, behövde jag åka hem eftersom ungarna väntade på Mello-mys. Till min förvåning frågade Yolanda om hon skulle läsa en dikt för mig innan jag gick! Jag fick höra en jättefin dikt i snön utanför Tellus. Bildbevis här ovan.

Denna vänliga och generösa handling gjorde mig alldeles varm i hjärtat!

Yolanda är aktuell med diktsamlingen ”Ikon”.

Jag ska nu fundera över Bob Hanssons övningsfrågor, som kanske låter banala men väcker tankar: ”När känner du dig mest levande?” och ”När märkte du första gången att du var speciell?”

Share

Dockorna ska minska min oro

Worrydolls från Guatemala
Worrydolls är små, handgjorda dockor från Guatemala som du berättar on din oro för och lägger i burken. Efter en natt tar de bort oron.

Julia Cameron lyckas fånga upp mig just där jag är i min process. Jag har nu läst det sista kapitlet i ”Lev kreativt” (jag valde att läsa i den nya upplagan), och ser att jag skulle ha klarat kursen på 90 dagar, men nu är det dag 106. Jag sköt kanske medvetet fram tiden lite för att jag inte ville avsluta kursen.

I detta kapitel skriver hon att hon ofta säger åt sina elever att ägna sig åt en hobby, till exempel trädgårdsarbete. ”När en människa är panikslagen över att ha nått halvvägs över bron till ett nytt liv, då kan hon återfå fotfästet genom att plantera om växter i större och bättre krukor.”

Träffande nog står jag i kö till en kolonistuga på Södermalm, Eriksdalslunden. Jag ställde mig där 2012 när mitt yngsta barn var bebis och jag läste ett reportage om en kvinna som hade en stuga där. Eftersom kötiden är minst 10-15 år tänkte jag att det skulle bli perfekt för mig – vid det laget är mina barn tillräckligt stora för att jag ska ha tid att vara på lotten. Jag ser framför mig hur jag gräver i jorden och sedan går in i stugan, gör kaffe och skriver.

Panikkänslan som hon skriver om i första stycket känner jag alltför väl igen. Jag har haft en ganska mörk period av självtvivel och oro över framtiden och pengarna. Det brukar alltid ordna sig, men just nu lever jag med en känsla av att jag har lagt in väldigt mycket energi, först i att vidareutbilda mig och sedan i att  kontakta nya potentiella uppdragsgivare, men inte fått tillräckligt med utdelning. Kanske spelar vinterkylan in, men det känns som om jag kämpar mig uppför en isig backe.

I veckans uppgifter finns ”6. Välj en Gudburk. En vad? En burk, en låda, en vas, en behållare. Något som du kan stoppa ner din rädsla, dina förhoppningar, dina drömmar och dina ängsliga tankar i.”

Hon skriver också: ”När du blir ängslig ska du komma ihåg att din ängslan ligger i burken – ’Gud har den’. Gör sedan nästa sak.”

Det fick mig att associera till mina ”Worry dolls”. Det är en skojig pryl som jag köpte i en underbar butik i Vancouver för tretton år sedan. Worry dolls (orosdockor) är små, handgjorda dockor från Guatemala. Du berättar om din oro för dem och lägger dem sedan i en ask som du lägger under kudden. Efter en natts sömn ska dockorna ha tagit bort det du oroar dig för.

Nu berättade jag för dockorna om mina rädslor som hämmar min kreativitet. Jag hoppas att dockorna tar bort oron i natt.

Jag känner mig inte färdig med boken. Jag kommer att fortsätta med morgonsidorna och jag kommer att bläddra tillbaka och fortsätta med övningarna. Kanske skriver jag inte längre om Cameronkursen varje vecka i fortsättningen, men min process är långt ifrån slut. På återseende!

Share

Ett dygn dedikerat till mitt skrivande

Skrivretreat
Rummet.

Jag har varit på skrivretreat! Eller ”reträtt” kanske jag ska skriva för att undvika anglicismer. Jag har lämnat familjen i ett dygn och bott på en konferensanläggning i Nynäshamn där jag nästan uteslutande har skrivit. Syftet var att slippa alla distraktioner och dyka in i mina egna tankar.
Det fungerade bra. Hemma blir jag inte bara distraherad av familjen. Jag tenderar också att prioritera bort det kreativa skrivandet till förmån för sådant som jag kan fakturera.

Det hjälpte lite att jag åkte på en lördag. Men även om det hade varit vardag hade det säkert hjälpt att åka bort och lämna sina vanliga miljöer. Även om rummet var billigt gav det också en press: Jag måste producera nu när jag har gjort den här investeringen.

Jag hade inte kommit iväg utan sällskap. Min kompis Evelyn Dahlberg tog initiativet och bodde i rummet bredvid tillsammans med sin hund. Vi åt alla måltider ihop. Det är bra med den sortens överenskommelse; lagom med sällskap.

2005 fick jag ett stipendium från Journalistförbundet för att bo i Ariane Wahlgrens hus. Även om det var härligt på många sätt kände mig ensam efter några kvällar.

Att vara ensam tillsammans var  optimalt, och jag vill göra om det. Det var en riktig boost! Nästa gång kanske jag/vi kan vara borta några dagar i stället för bara en.

Poesibok

PS: Precis innan jag skulle åka märkte jag att skrivboken där jag skrev mina morgonsidor var slut. Jag hade glömt att köpa en ny bok, men hittade en gammal poesibok som jag fick när jag var nio år gammal. Då, på åttiotalet, var det populärt att skriva saker till varandra i böcker och jag hade bett kompisar skriva i den. De första fem sidorna var därför fyllda med mycket traditionella verser av typen:

”Jag vill sitta i ditt minne på en liten, liten pinne
Om pinnen blir för kort trillar jag ur minnet bort”

och

”Du är rosen
Jag är törnen
Glöm ej vännen som skrev i hörnen”

Jag har inte glömt någon av er som skrev! Jag är väldigt glad att jag har hittat så många vänner, både nya och gamla.

Nu fyller jag de återstående sidorna med mina morgonsidor. Det är inte poesi men det känns ändå bra att återvinna den gamla boken.

Share

”En konstnärs ekonomi är mestadels instabil”

via GIPHY

Vecka 11 i ”Öka din kreativitet” (eller ”Lev kreativt” som den heter i nyutgåvan) börjar med min smärtpunkt, nämligen ekonomin. Jag lever i ständig rädsla för att bli utblottad. Julia Cameron skriver:

”Som konstnär kan jag behöva en varierande grad av stabilitet och stimulans från andra. Jag kanske upptäcker att ett nio till fem-jobb skänker ett lugn som ger mig frihet att skapa. Eller också märker jag att det suger musten ur mig så att jag inte alls kan skapa. Jag måste experimentera mig fram till det som är bäst för mig.

En konstnärs ekonomi är mestadels instabil. Det finns ingen lag som säger att vi alltid måste vara luspanka, men oddsen talar för att vi är panka en del av tiden. Ibland säljer inte ett bra arbete. Folk kanske köper, men inte med detsamma.” 

Jag har ägnat hela mitt yrkesliv åt denna fråga. Jag är en blandning av de båda kategorierna som beskrivs ovan: Jag vill gärna ha återkommande uppdrag men jag vet att ett heltidsjobb suger musten ur mig och inte lämnar energi kvar till något annat. Jag skulle inte ha något emot ett 9-13-jobb eller tre dagar i veckan-jobb istället för oregelbundna frilansuppdrag, men nu ser det ut som det gör.

Och så har vi uppgifterna i boken.

För det första: jag tycker inte att morgonsidorna är så jobbiga men jag har svårt att skriva så långt som Julia Cameron vill att jag ska göra (tre A4-sidor). Som jag skrev tidigare klarar jag inte att sätta klockan på halv sex för att skriva dem. Jag försöker i stället antingen skriva dem när barnen är lämnade på förskola och skola, eller på sämre dagar, på kvällen. Men jag är inne på dag 94 nu och jag har endast missat en handfull dagar då det har varit väldigt intensivt med arbete, familj eller möten.

Nu närmar sig slutet på kursen, och jag frågar mig vad jag har lärt mig. Jag är fortfarande inte uppfylld av någon känsla av att jag är utvald av ”Gud” till att skapa, men jag försöker åtminstone låta kreativiteten ta mer plats i mitt liv än den har gjort tidigare.

Och jag har ju  skrivit ett nytt utkast till ett manus och jag har en ny idé på gång, en idé som kanske inte kommit om jag inte hade öppnat dörrarna för att bli mer kreativ.

Jag måste acceptera att livet som förälder till två yngre barn kräver mycket. Jag kan inte sväva ut helt och gå på långa konstnärsträffar. Jag har inte gjort så många kärleksfulla handlingar för mig själv mer än kanske fem minuters bastusittning efter träningen. Det är i och för sig alltid något.

Den näst sista uppgiften i detta kapitel  är också värd att ta med sig till nästa vecka, för där har jag inte riktigt något uttalat svar: ”Titta närmare på ditt gudsbegrepp igen. Begränsas du av din tro eller är den ett stöd för din kreativa utveckling? Är du öppen för att förändra din tro på Gud?”

Jag som har vuxit upp i ett mycket sekulärt sammanhang skruvar lite på mig men planerar nu att ta vidare tankarna som jag formulerade den 25 november.

Share

Julia Camerons bok i nyutgåva!

Julia Camerons bok anno 1992 och 2018.
Julia Camerons bok anno 1992 och 2018.

Jag känner mig just nu som en byrå med alla lådor utdragna.

En chef jag hade gav mig den bilden en gång när jag var stressad över att jag hade så många olika saker att göra. ”Tänk dig att du ha en byrå. Lägg ner allt du ska göra i varsin låda och stäng lådorna”, sa hon.

Det var en stark och tydlig bild som hjälpte då, och jag minns den ju fortfarande.

Idag är jag inte redo att skriva om ett nytt kapitel i Julia Cameron-boken. Däremot kan jag rapportera lite om vad alla de utdragna lådorna i min byrå innehåller.

  • På måndag är det årsmöte för Frilans Riks där jag deltar som representant för Mälardalens frilansklubb, vilket innebär en hel del förarbete. Jag har varit med i Journalistförbundet sedan 1990-talet men aldrig jobbat fackligt förr. Det är en ny värld och mycket att lära.
  • Jag har jobbat hårt för att sälja in en artikelidé som jag tycker är bra, och jag har även jobbat för att bygga upp kontakter med nya redaktörer. Förr har säljbiten varit förknippad med stor ångest och rädsla hos mig, men nu känns det faktiskt inte lika hemskt längre! Hittills har jag fått ett ja och två trevliga och välmotiverade nej, och alla har tyckt att idén är bra. Jag tänker fortsätta lite till eftersom jag tror idén går att vinkla om och passa fler medier.
  • Jag har försökt skriva en novell men kört fast och nu kommit på hur jag ska skriva om den, men jag har svårt att börja så länge byrålådorna är utdragna. Kanske blir det bättre efter årsmötet.

Den största nackdelen med frilanslivet är att det är svårt att slappna av när du vet att du måste sälja in mer för att klara ekonomin framöver, i alla fall om du vill resa någonstans på semestern. Min dröm är att ha hela året insålt och därmed kunna fokusera på en sak i taget. Det är jättesvårt.

Apropå Julia Cameron så fick jag förra veckan veta att hennes kreativitetsbok har kommit i nyutgåva. Eftersom jag numera har släppt min blyghet skickade jag helt sonika ett mejl till förlaget och berättade att jag bloggade om boken. Jag tänkte att det kanske skulle ge mig en skjuts på något vis, om de delade mina bloggposter eller så. Förlaget svarade genom att glatt skicka mig den nya boken. Den heter inte längre ”Öka din kreativitet” utan ”Lev kreativt”. Den har ett fint förord av Tove Folkesson. Och omslaget är inte längre kitchigt utan vitt och stilrent, som ett blankt blad. Mer information om nyutgåvan hittar du på Mima förlags hemsida.

Och: nästa helg ska jag ju på skrivretreat. Då ska alla byrålådor utom den skönlitterära lådan vara stängda!

Share

Tid att fylla på med näring

Mat och skrivande
Jag <3 mat och skrivande!

Jag börjar återhämta mig efter en jobbig maginfluensa, och måste fylla på med mycket näring. Passande nog skriver Julia Cameron i tionde kapitlet av ”Öka din kreativitet” om att ge sig själv konstnärlig näring.

Hon skriver också om beroenden som blockerade konstnärer riskerar att ge sig in i för att slippa skapa. Hon nämner beroende av diverse substanser, av sex och av arbete. Sedan boken skrevs har dessutom en ny beroendeframkallande ”substans” tillkommit: internet och sociala medier.

Alla dessa distraktioner ger snabba belöningar och förhöjer livet – i lagom dos.

Skapandet blir i Camerons text likställt med en existensiell mening. Bedövar vi oss själva för att slippa ta itu med det som finns djupt inom oss?

Hennes botemedel mot att fastna i negativt beroende är bland annat att sätta tydligare gränser för sig själv. Jag är själv inte arbetsnarkoman på det sätt som Cameron beskriver; jag prioriterar alltid familjen (vilket kanske inte varit så bra för min karriär), men jag kan också tycka att det är bekvämt att begrava mig i arbete istället för att ta itu med sådant jag drömmer om.

En av uppgifterna, som jag tar fasta på denna vecka, är att ge sig själv omvårdnad:

  1. Skriv upp tre små segrar.

– Jag blev frisk från maginfluensan från helvetet.

– Jag har skrivit klart en ny version av mitt dystopimanus och har lämnat det till en av mina uppmuntrande, men ärliga och proffsiga vänner för läsning.

– Konvalescensen från ovan nämnda influensa i kombination med en ganska lugn månad har haft den positiva effekten att jag har varit hemma mycket på sistone, vilket mina fantastiska barn har uppskattat.

  1. Skriv upp tre närande saker som du har gjort för din konstnär.

– Manusversion klar, se ovan.

– Jag har bokat en natt på skrivarretreat, se föregående inlägg.

– Jag har sagt ja till ett hemligt projekt som jag också nämnde i förra inlägget.

  1. Skriv upp tre saker som du kan göra för att stödja din konstnär.

– Avsätta tid för skrivande. Jobba på att inte vara så splittrad.

– Gå på fler konstnärsträffar. Det har hittills bara blivit en.

– Meditera och på andra sätt göra mig mer fokuserad. Kanske jobba på tanken att läget aldrig blir optimalt utan att det är samma läge som om du vill ha barn, ibland är det bara att köra på trots att allt inte har fallit på plats. Kreativitet har faktiskt många likheter med det vi inte riktigt kan kontrollera här i livet.

  1. Lova dig själv tre trevliga saker. Håll löftena.

– Efter retreaten ska jag ha skrivit ett synopsis på ett nytt manus som jag har i huvudet.

– Jag ska ge mig mer tid för inspiration, kanske i form av de där konstnärsträffarna.

– Borde jag försöka med något annat? Belöningar? Eftersom jag har en begränsad budget får det i så fall bli enkel vardagslyx. Detta kräver fundering!

  1. Gör något underbart för dig själv varje dag den här veckan.

– Okej, det ska jag försöka. Men bara så du vet, Julia Cameron: Just nu blir även ett besök till simhallen och den lokala sushirestaurangen med dottern något underbart. Det kanske inte är vad de flesta tänker när man hör någon göra saker ”för sig själv” men det var vad jag helst ville göra idag!

Share

Jag har gjort några kreativa u-svängar

no u-turn
Foto: Pixabay

”Kreativa u-svängar” är något som Julia Cameron skriver om i kapitlet som heter ”Vecka 9: Återerövra din autonomi”.

”Framgångens strålglans kan få den läkande konstnären att skynda tillbaka in i självförgörandets mörka grotta. Vi känner oss bättre till mods som offer för konstnärlig blockering än när vi riskerar att ständigt vara produktiva och friska.”

Är jag rädd för framgång? Det är svårt att svara på. Jag tror att jag mest är rädd för att misslyckas. Att skriva något riktigt dåligt. Att slösa bort min tid. Jag har så höga krav på mig själv att jag ibland inte får ur mig ett ord.

Cameron radar upp personer med konstnärliga yrken som slarvat bort chanser i form av uppmuntran och erbjudanden som skulle ha kunnat leda till utveckling av deras konstnärliga karriärer.

Den här veckan har jag fått två erbjudanden från skrivande kompisar. Det ena är hemligt än så länge. Det andra handlar om att åka på skrivar-retreat en natt. Eftersom jag just nu känner mig ganska trött och tom och har behov av att gräva djupare i mina tankar, utan några av vardagens förpliktelser, tänker jag hoppa på båda erbjudandena. Nu gäller bara att få ihop vardagslogistiken.

Här är några bra uppgifter i detta kapitel:

– Köp en speciell, kreativ anteckningsbok. Numrera sidorna från ett till sju. Ägna en sida åt var och en av följande kategorier: hälsa, ägodelar, fritid, relationer, kreativitet, yrkesliv och andlighet. Bekymra dig inte om det praktiska när du skriver upp tio önskemål inom varje område. Jo visst är det mycket. Tillåt dig att drömma lite.

– Ta fram ett papper och planera hur du ska ge dig själv näring under en vecka. Det betyder att du ska genomföra en konkret, kärleksfull handling varje dag i en vecka: frossa!

Share