Etikettarkiv: Personlighet

Att vara introvert och söka jobb

Klipp från Susan Cains TED Talk
Klipp från Susan Cains TED Talk.

Att vara introvert och söka jobb/uppdrag är påfrestande. Att ständigt möta nya människor och försöka läsa av dem och försöka ge sitt bästa intryck… inte säga saker som kan uppfattas ”fel”. Det är så lätt att förminska sig själv.

Och om jag säger att jag ibland jobbar bäst ensam, utanför ett kontor, verkar en del uppfatta mig som asocial och besvärlig. Kännedomen om introvertas behov av att dra sig undan och reflektera är fortfarande häpnadsväckande liten. 

För att återgå till det jag tidigare skrev om självförtroende så verkar det ofta vara lättare för extroverta att utstråla självförtroende och kompetens. De reflekterar och analyserar nog inte lika mycket som vi introverta. Det är iallafall intrycket jag har. 

En gång för länge sedan intervjuade jag coachen Mia Törnblom. Hon talade om skillnaden mellan självförtroende och självkänsla. Jag har nog bra självförtroende egentligen, tror på min kapacitet, men jag har svårt att tro att andra förstår mig, så självkänslan i förhållande till andra är svagare. De flesta ”prestationsprinsessor” och -prinsar känner nog igen sig i detta. 

Det är inte så konstigt – vi människor är flockvarelser. I en jobbsökarsituation måste du helt enkelt göra ett gott intryck. 

Men jag vill säga till alla rekryterare där ute: läs på mer om introverta. Ni kan börja med Susan Cains TED talk. Döm oss inte för vår försiktiga framtoning. Vi kan bli era mest lojala medarbetare om ni ser och försöker förstå oss. Om ni låter oss dra oss undan och ladda ibland kan vi skapa storverk. 

Läs också: ”Ut ur den introverta garderoben”.

Att bry sig för mycket

Lina Limans Konsten att fejka arabiskaMin sons Aspergerdiagnos har gjort mig angelägen om att ta reda på mer om autism. Jag vet inte om det är jag som har ”autismradarn” på eller om samhället faktiskt har blivit lite mer öppet kring diagnoser. Netflix-serien ”Atypical” som hade premiär i augusti, ser jag definitivt som ett tecken på att stigmat kring autism håller på att släppa. Atypical handlar om 18-årige Sam som är ganska högfungerande men vars diagnos är påfrestande för hans familj som består av mamma, pappa och en något yngre syster. Mamman spelas av den begåvade Jennifer Jason Leigh och pappan av Michael Rapaport. Jag kan definitivt rekommendera serien!

Flickors autism upptäcks inte alltid

Jag har också läst Lina Limans nyutkomna bok ”Konsten att fejka arabiska”. Lina Liman fick sin autismdiagnos först när hon var trettiotvå år. Det är vanligt att flickors autismdiagnos upptäcks sent eller inte alls eftersom de ofta är duktiga på att dölja sina svårigheter genom att vara duktiga och tysta flickor. Lina Limans känsla av utanförskap är så sorglig att det skär i hjärtat. Hon lärde sig strategier för att passa in men hade svårt att förstå alla underliggande koder som vi människor använder i vår kommunikation med varandra. I yngre tonåren drabbades hon av anorexi och sedan följde flera år i psykvården utan att någon tog beslutet att göra en neuropsykiatrisk utredning. Först när en släkting tipsade om ett radioprogram om autism trillade poletten ner.

Lina Limans tröst efter alla förlorade år är att hennes historia förhoppningsvis kan leda till att fler får rätt diagnos från början.

Överdos av empati

Schablonbilden av någon med Aspergers syndrom är att det är en person vars rationella tänkande dominerar fullständigt över det emotionella. Ibland får man rent av för sig att autister besläktade med psykopater, att de inte bryr sig om andra människor. Men Lina Liman beskriver det så här: ”Vi bryr oss och gläds och blir arga och sörjer och fruktar och älskar, precis som andra. Vad som däremot kan saknas är en fungerande kanal för känslorna, i båda riktningar: Vi kan ha svårt att läsa av andras känslor och tolka dem rätt – och vi kan ha svårt att förstå våra egna känslor och förmedla dem i en form som blir begriplig för omvärlden. Vi har inte samma uttryck, men vi har samma känslor.”

Ännu intressantare blir det när hon tar upp något som kallas Intense World Theory och som går ut på att den som har autism helt enkelt har en extrem känslighet och inte kan ta till sig lidande eftersom personen bryr sig för mycket. Därför vänder sig personen inåt i stället (något jag verkligen känner igen hos min son och även hos mig själv, även om jag inte har fått någon diagnos).

Jag ”skannade av” slutet av boken eftersom mitt bibliotekslån gick ut och någon annan hade reserverat den. Det ser jag som ett gott tecken på att det allmänna intresset för autism har ökat.

Nyckeln till gott självförtroende

Det finns människor som tycks vara födda med gott självförtroende. Som tycks vänta sig att världen är till för att tillfredsställa deras behov.

Jag tänker ofta så när jag är inne i Stockholm city och ser alla människor i ”powerdräkter” som så  självklart tar plats på gatorna, gymmen, restaurangerna… Såg ett inslag på SVT:s Kobra om konstnären Linnéa Sjöberg som började klä sig i ljusblå skjortor, pennkjol och pärlörhängen och noterade hur annorlunda hon blev bemött jämfört med när hon klädde sig som hon brukade, i sådant som unga konstnärer brukar ha på sig.

Det handlar förstås inte enbart om kläderna, även om de är viktiga. Att bli uppmuntrad i rätt faser i livet är minst lika viktigt. Att komma från en funktionell familj som har det gott ställt ger bra förutsättningar för att bli en självsäker vuxen.

Själv har jag alltid varit den försiktiga typen. Jag har inte direkt saknat tro på mig själv, men jag har ofta önskat att jag var kaxigare och vågade ta mer plats.

Det känns som om jag är på väg in i en ny fas nu. Kanske vågar jag äntligen lita på min förmåga. Jag funderar på om stigande åldern i bästa fall gör dig mindre självupptagen. I mitt yrkesutövande handlar det inte så mycket om hur jag är som privatperson som om vad jag kan leverera, och jag har jobbat så länge att jag har slipat på mina kunskaper.

Jag är definitivt en ”late bloomer”  – men hellre det än att bli en bitter kärring!

Den här veckan har jag bra flyt: En redaktör skrev i ett mejl som innehöll så många superlativ att jag rodnar: ”Att få arbeta med en så van, säker, självständig och insatt journalist som du är en lyx. Jag menar det verkligen!” Jag får spara det till mina sämre dagar!

Jag har också fått löfte om arvode för en annan artikel som låg långt över vad jag trodde att jag skulle få. Och så är jag klar med förberedelserna inför nästa veckas föredrag. Jag är fortfarande nervös inför det och kan inte bli riktigt lugn förrän det är ”överstökat”. Hur som helst – jag ska göra mitt bästa för att ”fake it ’til I make it”; verka självsäkrare än jag emellanåt känner mig.

Aspergers i familjen

En person jag arbetade med en gång antydde diskret att jag hade autistiska drag. Kanske menade hen inget illa, men det fick effekten att jag kände mig konstig och fel eftersom jag hade fördomar om autism. Jag trodde att någon med autism var en riktig kuf; asocial och störd. Jag var på den tiden en introvert som kämpade med att försöka bli extrovert, något jag bland annat skrivit om i inlägget ”Ut ur den introverta garderoben”.

Jag har känt mig annorlunda under hela min uppväxt, något som naturligtvis inte är ovanligt när man växer upp och skapar sin identitet.

Jag har senare identifierat mig som just introvert och kanske även en smula högkänslig, men någon diagnos har jag troligen inte.

Sedan kom ett barn…

Nu har jag en 9,5-årig son som nyligen fick diagnosen Aspergers syndrom. Det uttrycker sig bland annat i form av ett närmast besatt intresse av sådant som han tycker är roligt (tidigare var det tåg, numera är det dataspel), ett stort behov av rutiner och kontroll, exempelvis vilka tider han ska hämtas på fritids. Han är också känslig för lukter och har hans matrepertoar är minst sagt begränsad. När han är intresserad av något lär han sig extremt snabbt; han lärde sig läsa på egen hand vid 3,5 års ålder (det gjorde i och för sig jag också) och kan nu tala engelska nästan obehindrat, tack vare dataspel och Youtubefilmer.

Han har aldrig haft problem att få kompisar och det mesta med honom fungerar så pass bra att det tog lång tid innan vi förstod att han hade vissa svårigheter. Han var också första barnet, så vi hade ingenting att jämföra med. Det var först när hans fem år yngre lillasyster blev lite större som vi förstod att han var annorlunda. Bara det att hon följde med när vi sa att vi skulle gå hem, att vi inte behövde tjata en miljon gånger!

Det var skolan som tog initiativet till en utredning. Där upplevde de större problem med hans anpassning till gruppaktiviteter.

Nöjd med diagnosen

Nu är han nöjd med sin diagnos eftersom det får honom att känna sig speciell. Han pratar ibland om någon ovetenskaplig Youtubefilm han sett om tecken som visar att man är ett geni.

Jag hoppas att det fortsätter så.

Aspergers syndrom, universum och allt annat (bok)
Omslag hämtat från Studentlitteraturs hemsida.

Han ligger i skrivande stund och läser boken ”Aspergers syndrom, universum och allt annat”, skriven av tioårige irländaren Kenneth Hall som själv har diagnosen. Det var hans snälla bonusmormor som köpte den åt honom och han älskar att läsa om någon som liknar honom själv! Jag tror faktiskt att det är första gången han frivilligt läser en bok helt själv (däremot läser han flera serietidningar om dagen).

Att ångra en diagnos

Jag lyssnade nyligen på avsnittet ”Hur mår psykiatrin?” Kropp & själ i P1. Där talades det bland annat om alla diagnoser som sätts idag. I USA tycks psykiatrikerna vara totalt i händerna på läkemedelsbranschen.

Det berättas också om en tjej som fick diagnosen som vuxen. Då ville hon ha den eftersom hon ville ha bekräftelse på att hon var annorlunda. Hon hade blivit svårt mobbad i barndomen och det är möjligt att hennes problem snarare berodde på posttraumatiskt stressyndrom. Sedan ångrade hon att hon gjort utredningen, bland annat för att hon förlorade en praktikplats när hon berättade om sin diagnos.

Inte som Saga Norén

Av denna anledning har jag undrat om det är rätt att berätta om min sons diagnos, men samtidigt vill jag att kunskapen ska öka. Att fler ska förstå att man inte behöver vara så konstig som Saga Norén i ”Bron” (som jag i och för sig gillar, men alla är olika). Ingen ska bli av med ett jobb eller en praktikplats för att de berättar om sin diagnos. Själv har jag lärt mig massor den senaste tiden, kolla bara i inledningen av den här texten vilka fördomar jag hade förr.

Vi trodde inte att vår son hade Aspergers, utan att han ”bara” var särbegåvad. Jag skrev till hans lärare att han kanske hade lite ”Aspergers light”, något min sambo avfärdade som överdrivet. Sedan fick vi diagnosen och fick klart för oss att Aspergers kan se väldigt olika ut. Även om det räknas inom autismspektrat är vår son i sammanhanget väldigt fungerande. Men kanske har han också lidit en del i tysthet och försökt passa in. Det verkar också som om diagnosen blir mycket tydligare nu när han blir större – kanske beror det på att kraven på honom blir högre.

Mer läsning: ”Låt mig och Saga Norén vara konstiga

Därför måste jag fortsätta följa mina drömmar

via GIPHY

Har du också mindre bra dagar då du tvivlar på dina livsval?

När jag var tjugo år sommarjobbade jag i en butik där jantelagen var allenarådande och personer som var jämnåriga med mig betedde sig som om de var dubbelt så gamla och enbart pratade om extrapris på toalettpapper. Jag visste att jag inte kunde stanna där och jag fortsatte att kämpa för att kunna kalla mig journalist.

Journalist är ett jobb som nästan alltid är roligt och meningsfullt. Ett jobb där jag aldrig tittar på klockan och undrar varför det är så många timmar kvar på arbetsdagen. Det är därför så många är kallade till yrket. Det finns med andra ord konkurrens.

När jag har en av mina mindre bra dagar känner jag mig utled på att ständigt försöka överträffa mig själv när jag så många gånger faller vid mållinjen. Då kan jag undra varför jag anstränger mig så mycket. När någon annan ändå alltid blir vald framför mig…

Känner du igen dig? Eller tillhör du dem som tycker att jag inte borde fortsätta att plåga mig själv i den här branschen om jag nu är så känslig?

Fast – vad skulle jag göra istället? Jag kan ju inte sitta på ett ”vanligt” jobb och lyssna till förbittrade kommentarer om att litteraturen jag läser är för ”fin” eller något annat som hände i butiken som nämns i inledningen. Jag kan bara fortsätta framåt. Eller som en annan frilansjournalist skrev i en Facebookgrupp för mitt skrå: ”När de tankarna smyger sig på mig tänker jag som Doris i Hitta Nemo: ”Fortsätt simma, fortsätt simma.”

Själv tänker jag ofta på The Walking Dead, tv-serien om några överlevare efter zombieapokalypsen. Där kan man snacka om att fortsätta kämpa mot alla odds!

Det bästa med att frilansa

Dagslända, till artikel om att frilansa.
Att frilansa är att leva för dagen och hoppas att det fortsätter att gå bra i framtiden. Som en dagslända…

Det bästa med att frilansa är att kunna plocka russinen ur kakan och göra roliga och engagerande  jobb samtidigt som du slipper energikrävande tjafs och intriger på en arbetsplats. Jag har nu börjat frilansa på heltid igen efter ett och ett halvt års studier, och hittills går det bra; jag har precis lagom mycket att göra och alla artiklar jag ska skriva handlar om ämnen som känns angelägna och viktiga, hurra!

Men det är klart att jag funderar mycket på om det är hållbart och om det är värt den osäkra ekonomiska situationen – för det finns ju en stor nackdel i att inte veta om du har tillräckligt med jobb ett par månader framåt i tiden. Jag läser många annonser för jobb som verkar intressanta – men de är ju på heltid! Om jag skulle få ett sådant jobb skulle jag tvingas släppa mitt fasta uppdrag för DialogWeb, som jag känner mycket för eftersom jag har lärt mig så mycket om ämnet och känner att det är viktigt. Dessutom känner jag mig lojal mot mina medarbetare på NVL/DialogWeb eftersom de har visat lojalitet och uppskattning för det jag gör.

Jag gillar också att bestämma mina egna tider och mår inte jättebra av att jobba 9–5. Jag presterar bättre om jag får jobba ensam emellanåt och själv lägga upp mitt arbete. Det betyder inte att jag alltid vill vara ensam, men när jag sitter på en arbetsplats går alldeles för mycket energi åt att läsa av stämningen och folks humör.

I den digitala världen talas det om att vara digital nomad – att med teknikens hjälp kunna arbeta var som helst i världen. Emelie Fågelstedt skriver bra om den så kallade gig-ekonomin i denna artikel.

Skillnaden för mig som skolbarnsförälder är förstås att jag inte bara kan dra iväg närhelst det passar. Men i övrigt är det väldigt fördelaktigt att frilansa när man har barn – ingen klagar för att du kommer sent på grund av en strulig morgon eller lyfter på ögonbrynen när du går tidigt.

(Men… jag jobbar gärna deltid.  Finns det några sådana jobb där ute?)

 

Vilken färg är du?

Jag är inne i en hektisk arbetstopp just nu. På torsdag avslutas kursen Projekt och arbetsmetodik med en tenta och en gruppredovisning, samtidigt som kursen Kriskommunikation redan har börjat. Dessutom har jag en bunt frilansuppdrag. Tur att jag har lärt mig att vara effektiv och fokuserad! Allt jag gör är trots allt väldigt intressant och roligt, och jag väntar mig att det inte blir fullt så hektiskt senare i höst.

DISC-test
Mitt resultat i DISC-testet.

Jag har läst drygt ett år på Nackademin. Det har varit en riktig resa, både tuff och rolig. Jag har fått bättre kännedom om mig själv och hur jag fungerar tillsammans med andra. Jag tror att jag har blivit bättre på att kommunicera vad jag kan och vill och jag är inte längre lika rädd för människor som är väldigt olika mig. Kanske är de bara röda? Själv är jag mest grön (89 procent), samt vardera 50 procent gul och blå.

Vad svamlar hon om nu, undrar ni. Färgerna fick vi i ett så kallat DISC-test, ett personlighetstest som görs på vissa arbetsplatser och utbildningar för att människor ska bli bättre på att samarbeta och ta tillvara varandras kompetenser och drivkrafter.

Grön – min starkaste färg – står för stabilitet. Gul står för inflytande, blå för konformitet (följsamhet) och röd för dominans.

Testet visar att jag undertrycker min gula sida när jag är med andra, mitt ”anpassade beteende”. Det skulle kunna tolkas som att jag är alltför resultatinriktad och inte riktigt vågar vara kreativ. Jag har svårt för att släppa fram min gula sida, vara den där fria konstnären som jag vill vara! Det är något att jobba med.

En annan sak som har hänt den senaste tiden är att jag har haft en kamera rakt i ansiktet under två timmar. Inte helt bekvämt. Min kollega Zandra Zernell intervjuade mig till Arbetsförmedlingens tidning Platsjournalen om att bredda sig från journalist till kommunikatör (ni har säkert läst att 60 procent av alla journalister vill byta jobb). Det var lite nyttigt att stå på ”den andra sidan” och vara den som svarade på frågor och fick en kamera i nyllet. I mitt DISC-test står det att jag är anspråkslös, det var väl därför jag kände mig obekväm (men det där sista lät ju inte det minsta anspråkslöst. Bor det en person med hybris härinne månne?).

Kluvenheten i att synas på Twitter

Foto: https://www.flickr.com/photos/wearesocial/14801864565
Foto: https://www.flickr.com/photos/wearesocial/14801864565

Jag har det senaste året läst till marknadskommunikatör inom sociala medier på  Nackademin. Där har jag dagligen matats med budskap om hur viktigt det är att få spridning på sina inlägg i sociala medier. Gillamarkeringar i all ära, men det allra mest värdefulla är att folk kommenterar och delar ens inlägg. Då visar de ett verkligt engagemang. Naturligtvis måste man själv delta i de diskussioner som uppstår eftersom sociala medier handlar om att bygga relationer (förutsättningen är förstås att diskussionerna är konstruktiva).

Jag är kanske den enda i min klass som gillar Twitter, och det beror säkert på att jag är journalist och tycker att Twitter är en bra kanal för nyheter och samhällsdebatt.

Men på Twitter förekommer också illasinnade debatter, där vissa människor verkar finna nöje i att missförstå andra (läs gärna den här DN-artikeln som publicerades när Twitter fyllde tio i våras). Det är lätt att bli missförstådd när man ska sammanfatta sina tanketrådar på 140 tecken.

Min introverta personlighet ställer till det för mig. Å ena sidan har jag ofta starka åsikter och vill vara med och påverka. Å andra sidan känner jag ett visst obehag av att stå i centrum. Det kan bero på konflikträdsla, men också på att jag sällan är tvärsäker i de frågor som engagerar mig – till exempel det mänskliga psyket, jämställdhet och utbildning eller huruvida en bok är bra eller ej. Ofta kan jag svara folk med ”ja, när du säger det, det har jag inte tänkt på”. Eller dylikt. Jag skulle helt enkelt inte platsa i SVT:s program Debatt (som tack och lov har lagts ner – de gånger jag råkade se det mådde jag fysiskt dåligt av att folk inte fick tala till punkt).

Ibland tweetar jag något som får spridning, men istället för att bli glad över att nå ut blir jag orolig att någon ska bli arg på mig. Samma sak om jag har en åsikt i en sluten grupp på Facebook. Ändå kan jag inte låta bli ibland.

Så kanske mår jag oftast bäst av att dölja mig bakom en organisation eller en redaktion. Men jag förstår ju också att det finns ett värde i att mitt eget ”personliga varumärke” är synligt (här skrev jag om vad jag tycker om det begreppet).

 

En hyllning till farmor

De flesta bilder jag har på farmor är tillsammans med mina barn. Här är min dotter Ninja några månader.
De flesta bilder jag har på farmor är tillsammans med mina barn. Här är min dotter Ninja några månader.

Min farmor Margot fyller 95 i höst och på hennes sida finns en släktförening som ger ut en tidning, Lindhébladet, varje år. Jag blev tillfrågad om att skriva om henne och gjorde det. Eftersom hon betyder mycket för mig publicerar jag texten även här.

Kära farmor,

En gång sa du: ”Först tycker folk bara att man är gammal, men om det dröjer tillräckligt lång tid blir man kuriosa”. Det är ett roligt citat nu när du verkligen fyller kuriosa – 95 år!

När jag var liten tyckte jag att du var lite sträng, men redan i tioårsåldern började jag imponeras av din energi och styrka, som är både fysisk och psykisk. Du har lärt mig så mycket. Här är några exempel:

  • Du har lärt mig värdet i att ha så roligt på jobbet att man inte vill sluta jobba. Om man blir expert inom ett område går det också att fortsätta långt upp i åren. Ända upp i 85-årsåldern tog du uppdrag som talpedagog för skådespelare och expert på versmått. Det har alltid varit roligt att gå på teater med dig och möta alla berömda skådespelare som kastar sig om halsen om dig. Du måste ha varit en populär lärare; flera gånger har jag mötts av imponerade utrop när jag har berättat att du är min farmor.
  • Du har lärt mig att det aldrig är för sent att lära nytt. När du var i 60-årsåldern började du studera grekiska. Som jag minns det väckte detta stor uppståndelse – inte kan man väl plugga när man är så gammal? Idag, 30 år senare, upplever jag att omvärldens syn på livslångt lärande har förändrats och det är inte minsta underligt att läsa universitetskurser som pensionär. Men du var före din tid!
  • Du har lärt mig att man inte blir vän med människor för att de är i samma ålder som man själv, utan för att man har mycket gemensamt. En av dina bästa vänner, Christina som bor i Grekland, är minst tjugofem år yngre än du.
  • Du har lärt mig att det finns så mycket kultur i världen att man skulle behöva tio livstider för att hinna med allt. ”En del människor säger att de har tråkigt, det har jag aldrig”, sa du en gång. Du, liksom jag, har alltid kreativa projekt att dyka ner i, och om inspirationen tryter kan vi läsa böcker, gå på teater eller en konstutställning. Källan är outsinlig.
  • Du har lärt mig att glädjen i odling; att sätta ett frö och se det gro. Det är något särskilt med att plocka bär från egna buskar och gräva upp färska potatisar och morötter ur jorden och innan jag fick barn tillbringade jag mycket tid på din kolonilott.
  • Du har lärt mig stil och smak. Ditt hem är fullt av möbler från 50-talet. Några av dem har din man Eyvind ritat (han som jag har döpt min son efter). Dina möbler håller fortfarande medan vår betydligt yngre soffa är på väg att falla i bitar.

Kort sagt: Det är fantastiskt att ha dig som förebild och farmor. Tack!

 

Särbegåvning är inget skryt

Jag i 7-årsåldern. En glad person har jag alltid varit.
Jag i 7-årsåldern. En glad person har jag alltid varit.

Särbegåvning är något som diskuteras mycket just nu, senast i en artikelserie på Dagens Nyheters Insida. Särbegåvning är ingen diagnos, men kan göra skoltiden till ett helvete för den som inte blir förstådd. Jag lärde mig begreppet särbegåvning när mitt äldsta barn började i första klass. Jag vill inte skriva för mycket om honom utan hans tillåtelse, men jag kan kort säga att han visar många tecken på särbegåvning. När jag berättade för en av mina kurskamrater på Nackademin att han behöver vara motiverad för att göra skolarbete, svarade hon snabbt: ”Precis som du då?”. Ja, haha, precis som jag! Förmodligen har jag också en liten släng av särbegåvning. Jag känner igen mig mycket i min sons dagdrömmeri och ifrågasättande av auktoriteter. Jag lärde mig läsa på egen hand innan jag fyllde fyra, genom att titta på ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Jag hade svårt att engagera mig i gruppaktiviteter – det har jag fortfarande om jag inte känner mig trygg. Och jag måste vara motiverad för att prestera på topp. Jag är långt ifrån en högpresterande elev – det är skillnad på särbegåvade och högpresterande barn; se den här tabellen som är förenklad men ändå ger en överblick:

Särbegåvning-högpresterande

Jag menar verkligen inte att jag och min son är bättre än några andra. Att nämna särbegåvning för folk som inte känner till begreppet leder ofta till skeptiska blickar och en misstanke om att jag skryter. Jag känner mig dessutom ofta ganska dum när jag är med belästa och högutbildade personer (här kommer självkritiken in).

Oftast känner jag mig också missförstådd och upplever att mina talanger är osynliga för omgivningen (eller att de inte anses ha något värde). I en av DN-artiklarna talar några ungdomar om att folk tycker att de borde vara mer framgångsrika nu när de är så smarta, men jag tror att en särbegåvad person måste ha stor tur om hen ska nå det som folk i allmänhet definierar som framgång. Anledningen är att de (vi) är individualister och tänker och reflekterar för mycket för att exempelvis nå chefspositioner. Det finns förstås undantag överallt och ibland tänker jag att människan om femtio år kommer att skratta åt alla diagnoser och definitioner på 2010-talet. Det viktiga är ju egentligen att alla ska ha rätt att nå sin fulla potential. Jag hoppas att dessa nya debatter leder till ökade möjligheter för min son och andra barn i hans situation.

Pedagog Värmland: 12 tecken på att du kan ha en särbegåvad elev

En favoritartikel ur DN-serien (där kan ni även läsa de övriga artiklarna).

Pedagog Stockholm: ”Nyckeln är att identifiera de särbegåvade eleverna”

Barnboksförfattaren Janina Kasteviks blogginlägg om sin barndom.