Etikettarkiv: Personlighet

Min son är som Skalman

Bild på sengångare och sköldpadda
Bilden är lånad från Instagramkontot @closetoclassy.

Två ämnen snurrar i mitt huvud den här veckan: Min sons skolgång och klimatet. 

Min son har Aspergers syndrom (ASD), och går i femman i en kommunal skola i Stockholm. I veckan skulle hade vi utvecklingssamtal med hans nya lärare. Jag var lite orolig att hon skulle säga att han måste anstränga sig mer för att komma i tid, för i veckan har han kommit fem minuter för sent varje dag eftersom han är superkänslig på morgnarna och ”låser” sig vid minsta motgång. Han kan fastna i olika ”tankeloopar” eller lägga sig raklång och säga att han måste ”ladda om systemet”. Då går det inte att tjata på honom, för honom står tiden still. Man skulle kunna likna honom vid Skalman som tycker att ”skynda” är ett fult ord. 

I perioder går det ganska bra att komma i tid till skolan, men nu är han i stort behov av höstlov.

Jag har konstant dåligt samvete för att han kommer för sent så ofta. Jag är rädd att andra tycker att jag är en slapp förälder som inte uppfostrat honom ordentligt. Därför svider det extra mycket när någon publicerar debattartiklar som den här: ”Uppfostra ditt eget barn – skyll inte på lärarna”. Jag är glad att Mia Östlunds svarade på ovan nämnda artikel: ”När ska ni fatta att min son inte är ouppfostrad?”. I hennes text kände jag igen mig så mycket att jag nästan började gråta.

Överraskningen

Så vi satt alltså på utvecklingssamtalet och jag väntade mig att läraren skulle säga, vänligt men bestämt, att min son måste anstränga sig mer för att komma i tid. Men istället sa hon att hon tycker att det går bra på morgnarna. Även om han är fem minuter sen smyger han in, tyst och försiktigt. 

Hon berättade också om matteuppgifter som han inte gjort, men när hon frågade visade det sig att han snabbt visste hur han skulle lösa dem. Hon såg helt enkelt att han kunde, men han visar det inte alltid så tydligt.

Jag har full förståelse för de lärare som inte känner att de räcker till för alla barns behov, men min sons lärare visar att det går, tack vare kunskap om hur barn med diagnoser fungerar. (Medan vi pratade låg ett annat barn på en soffa utanför och var ledset över något).

Jag skulle inte ha förstått mig på diagnosbarn lika bra om jag bara hade haft min dotter, som är betydligt mer neurotypisk. Därför blir jag trött och ledsen när folk tror att vi npf-föräldrar gnäller och försöker stjäla uppmärksamhet från de ”normala” duktiga barnen eller, som sagt, bara har varit dåliga på att uppfostra våra npf-barn.

***

Om jordens undergång

Min andra tanke den här veckan handlar om klimatångest. Jag hörde intervjun med Mats Strandberg i Lundströms bokradio. Han pratade om sin nya bok ”Slutet” som handlar om tiden innan en fiktiv komet förintar jorden. Jag är mycket förtjust i Mats Strandbergs böcker, men den kommer jag förmodligen inte att läsa eftersom tankar på jordens undergång framkallar en enorm ångest hos mig. Jag vill ju att mina barn ska få en bra framtid. Men jag tror att jag hade gillat boken när jag var ung och barnlös och inte var lika medveten om min egen dödlighet.

Enda vägen framåt för denna blödiga mamma är att försöka hitta postiva initiativ. Jag blev peppad av den nystartade @klimatklubben, som finns på Instagram och i en Facebookgrupp. Den visar att jag är långtifrån ensam. Jag gillar fokuseringen på lösningar i stället för att drunkna i deppiga fakta.

Share

Mina tips för att bota scenskräck

Fatima Bremmer och Marja Beckman
Så här glad brev jag av att moderera ett samtal med Fatima Bremmer! Foto: Susanna Kumlien

Jag hörde sägas att en del människor är mer rädda för att tala inför folk än för att dö. Därför vill jag berätta hur jag har botat mig själv från den värsta scenskräcken. 

Härom dagen var jag moderator/intervjuare vid ett författarsamtal med Fatima Bremmer på JMK, Stockholms universitet. Jag var där i egenskap av styrelseledamot i Mälardalens frilansklubb inom Journalistförbundet, och det var jag som hade drivit igång författarsamtalet med Fatima eftersom jag tyckte mycket om hennes bok ”Ett jävla solsken” och hade träffat henne när jag jobbade på Svenska Dagbladet för tio år sedan.

Det är nog svårt för dem som inte lider av scenskräck att förstå vilken utveckling jag har gått igenom. I många år var jag en person som noga undvek att tala inför folk eftersom framträdanden var så traumatiska när jag gick i skolan. På EPALE-bloggen beskrev jag känslan så här: ”Allas blickar riktas mot mig. Hjärtat skenar och strupen snörs åt. Som i ett töcken hör jag mig själv svamla fram något som bara vagt påminner om det jag hade planerat att säga. Det enda jag vill göra är att lämna scenen så fort som möjligt.”

Biologisk förklaring

Det här har jag skrivit förr, men alla kanske inte har läst: När jag läste Susan Cains bok ”Tyst. De introvertas betydelse i ett samhälle där alla syns och hörs” (2013) fick jag en aha-upplevelse och kände stor lättnad: Det fanns en biologisk förklaring till att det var så svårt för mig att tala inför folk! Enligt Cains efterforskningar har introverta personer vidöppna informationskanaler som lätt blir översvämmade av stimulans. Extroverta har trängre kanaler och tar inte in allt i rummet på samma sätt. 

Att vara introvert och blyg är inte samma sak, men när jag var liten var jag båda. Jag mötte ofta vuxna som inte kunde dölja sin irritation över att jag var så tyst och tillbakadragen. Förmodligen hade dessa vuxna aldrig varit blyga själva, eller så hade de glömt hur det var. 

Det är lätt att tänka att ett barn är tyst av ointresse. När jag själv möter ett blygt barn måste jag backa bakåt och minnas den förlamande känslan av att inte våga prata.

Vad var jag rädd för? Att säga något fel, tror jag. Att vara fel, inte duga. Att inte förstå koderna och bli utdömd. Det kan låta dumt nu, men det har faktiskt tagit över 40 år för mig att sluta bry mig om vad andra tycker.

Var påläst och ha självdistans

Vad har då förändrats? Varför vågar jag ta mer plats nu, i mogen ålder? Jag prövar att lista några svar:

  • Jag är påläst. Det är viktigast av allt. Enligt Susan Cain är extroverta ofta bättre på att improvisera och tydliggöra sina kunskaper medan vi introverta behöver förbereda oss mer, trots att vi egentligen kan minst lika mycket om ämnet. Därför ser jag alltid till att kunna mitt ämne så pass bra att jag kan prata obehindrat om det. 
  • Jag har tränat. Ett tips är träna på att tala inför inför välvilliga vänner eller arbetskamrater, eller att gå en kurs. Själv fick jag mycket träning under min yh-utbildning på Nackademin (marknadskommunikatör inom sociala medier) där vi var tvungna att tala inför de andra efter varje grupparbete. Det var inte alltid roligt, men det gav rutin.
  • Jag försöker ha självdistans. Jag är över 40 och bryr mig inte lika mycket om vad folk tycker om mig. Jag behöver inte vara snyggast och bäst på allt, jag duger ändå. Så försöker jag tänka (men misslyckas ibland).
  • Jag tänker: vad vill publiken ha? Detta har också med självdistans att göra. Jag tänker att 99 procent av personerna i publiken struntar fullständigt i vem jag är. De är alldeles för upptagna av sig själva och är där för att lära sig något för sin egen utvecklings skull. 
  • Jag kan inte allt, och det är ok. Jag har just nu några uppdrag som cirkelledare på ABF, som en del i min ”självterapi” mot scenskräcken. Där kommer ständigt nya utmaningar eftersom publiken består av vuxna människor som kan mycket, ibland mer än mig. Då måste jag försöka hitta saker jag kan lära dem. Jag får skärpa mig och vara ödmjuk. Kan jag inte svara på en fråga får jag helt enkelt säga ”jag vet inte, men jag ska ta reda på det till nästa gång”. Då kan det svida lite i ”duktig flicka”-reflexen och jag kan tänka att jag inte var kunnig nog. Men jag försöker tränga undan den sortens känslor.
  • Återhämtning. Jag måste också se mina begränsningar. Jag är en känslig  och introvert person och behöver därför vila upp mig efter den här sortens framträdanden. Det måste jag tillåta mig själv.

Jag hoppas att dessa tips kan hjälpa någon! Sist men inte minst har jag lovat mig själv att aldrig bli irriterad på ett blygt barn. Jag får aldrig glömma vem jag var.

Share

Rivstart på hösten och förlagskontrakt

Rulltrappa
Det känns trots allt som om livet rör sig uppåt just nu…

Så kom den, rivstarten av höstterminen. Det innebär bland annat känslomässiga berg- och dalbanor som styrs av hur sonen (som har Aspergers syndrom) mår. Jag är stolt över att ha ett barn vars ”utanför boxen-tänknande” kan vara nästa steg i den mänskliga evolutionen (enligt den australiensiska forskaren Tony Attwood, se denna Youtubefilm). Men jag hade gärna sluppit de tjatiga stressmorgnarna. Jag menar: andra 11-åringar går till skolan själva, men inte min. Hans lillasyster, som precis har börjat sexårs och än så länge tycker att skolan är ny och spännande, måste alltid gå omvägen förbi storebrorsans skolbyggnad och vinka av honom.

Nya kontoret!

När barnen är lämnade ska jag ställa om och försöka jobba så effektivt som möjligt. Det går också upp och ner, men jag är glad över min nya kontorsplats hos frilanskollektivet Fantoma vid Mariatorget (Stockholm). Jag hade inte klarat att sitta ensam hemma varje dag, men det är en välsignelse att jag har möjlighet att jobba hemma när jag behöver.

Nya manuset!

Den här hösten satsar jag på att skriva ett manus till en barnbok där huvudpersonen har många likheter med min son. Boken är mitt projekt på kursen Kreativt skrivande 3 vid Linnéuniversitetet. Jag vill inte avslöja mer om historien nu, men jag har bollat synopsis med sonen och han är mycket förväntansfull. För hans skull måste jag helt enkelt ro projektet i land!

Förlagskontraktet då?

Ni undrar säkert över rubriken. Ja, jag har faktiskt fått ett förlagskontrakt! Det gäller inte manuset ovan, men en novell som ingår i antologin Shortzines, utgiven av Tegar förlag. Så här presenterar jag min novell: ”Den blå hästen på floden handlar om en fas i livet som var väldigt livsavgörande för mig: Ville jag ha barn? Kunde jag få barn? Jag har sett många i min omgivning brottas med liknande frågor, och ville utforska hur det känns när du inte kan styra över naturen.”

Shortzines nummer 2 ges ut lagom till jul, den 14 december. Mer information kommer!

Share

En höst i rampljuset?

Introvert person som gömmer sig i tröjan
Introvert person. Foto: Pixabay

Efter en lång och slapp sommar ser jag fram emot hösten! Jag har bestämt mig för att sluta vara tjejen med världens sämsta självförtroende och hoppas att ni ska slippa negativt ältande inlägg på denna blogg i fortsättningen.

I september leder jag två ABF-kurser: ”Kom igång med kommunikation i sociala medier” och ”Facebook för ny- eller ombörjare” som jag även ledde i våras.

Den 12 september ska jag också delta på ett författarsamtal med Fatima Bremmer, arrangerat av Mälardalens frilansklubb (Journalistförbundet) i samarbete med JMK, journalistutbildningen vid Stockholms universitet. Jag kommer att sitta på scenen och ställa frågor till Fatima (som skrev den Augustprisade boken ”Ett jävla solsken”). 

Jag – den introverta – ska alltså tala inför folk flera gånger i höst! Jag sticker inte under stol med att jag helst av allt sitter på min kammare och skriver, men jag tror ändå att det är bra att jag utmanar mig själv genom att gå utanför min bekvämlighetszon. 

Hoppas andra introverta kan känna sig inspirerade av min utveckling. Kan jag så kan ni!

Läs förresten förresten gärna inlägget om introverta kursdeltagare som jag skrev till Epale, den europeiska plattformen om livslångt lärande.

Share

För snäll för journalistik?

Trycksaker och tidningar
Blaskor jag har skrivit texter till, en del med byline, andra anonyma.

Idag har jag städat mitt gamla kontor eftersom jag flyttar ut den 30 juni. Osentimentalt  slängde jag  ut några rejäla buntar med  trycksaker där jag medverkat.

Jag har visst hunnit skriva och publicera en hel del ord genom åren, men frågan är vilka som har läst dem?

Jag minns när jag var på en AW med andra frilansjournalister och pratade ”riktig” journalistik versus information eller uppdragsjournalistik. Det finns de som aldrig i livet skulle skriva annat än ”ren” tidningsjournalistik. Till dem säger jag grattis. Jag är lite avundsjuk för att de kan försörja sig på det sättet. Själv har jag gjort mycket uppdragsjournalistik.

Vilka läste?

2011 hade jag ett ramavtal med Skolverket och reste runt i landet och intervjuade lärare och rektorer om vad gymnasiereformen innebar i praktiken. För att tala byråkratspråk: Kärnfrågan var hur de skulle implementera reformen i sin verksamhet.

Jag skrev också en hel del om Lärarlyftet, fortbildningssatsningen för lärare. Det var uppdragsreportage, inget gräv, inga granskningar, men jag använde min journalistiska erfarenhet när jag intervjuade, lyssnade och skrev så att det förhoppningsvis blev intressant att läsa.

Det roliga var att komma ut och träffa människor som arbetade i ”verkligheten”. 

Jag har ingen aning om hur många som läste dessa fina trycksaker.

Kruxet med att inte skriva för ”riktiga” tidningar är att du ständigt måste bevisa dig, eftersom ingen kommer ihåg vem som skrev reportaget i en informationsbroschyr. Samtidigt är det ofta genom att skriva den sortens texter som det är möjligt att försörja sig som skribent. 

Redigerare med patos?

Ett citat från Lottie Knutson dyker upp i mitt huvud ibland. Lottie Knutson var kommunikationsdirektören på Fritidsresor som fick så mycket beröm för hur hon kommunicerade i samband med tsunamin i Sydostasien 2004. Citatet löd: ”jag var för snäll för att bli journalist”, och var hennes förklaring till varför hon blev kommunikatör. Jag kan relatera till ett sådant citat. Jag är inte heller bekväm med att ställa folk mot väggen, utan föredrar nyanserade samtal människor emellan. Men sådana snälla samtal säljer inte lösnummer. De håller varken för kvällspressen eller Uppdrag granskning. Därför gör jag ofta uppdragsjournalistik. 

En gång berättade jag för en public-service-journalist att jag inte riktigt fixat det tuffa jobbet som anställd nyhetsreporter eftersom jag ogillade förenklingar och tyckte att det var för jobbigt att inte hinna skriva genomarbetade texter. Istället jobbade jag i några år som redigerare (gjorde layout och satte rubriker). Public service-journalisten sa att hen hade märkt att det ofta var redigerarna, inte reportrarna, som hade redaktionens största patos och rättvisetänk. Det var en intressant iakttagelse tycker jag.

Drömmen innerst inne

Sedan, icke att förglömma, har jag ju andra ambitioner också. Jag längtar efter den fiktiva världen.

Nu, när de senaste uppdragsartiklarna är skickade och sommarstiltjen börjar komma krypande, är det dags att jag sätter mig på rumpan och börjar skriva på barnboken som jag har lovat min son. Synopsis är utvecklat i samråd med honom. Ni som har läst den här bloggen vet att han har diagnosen högfungerande autism, eller Aspergers syndrom. 

Jag har aldrig tidigare skrivit något med ett så tydligt synopsis. Jag hoppas det går att få ihop den här gången! Kanske kan löftet till sonen vara en drivkraft i sig?

Share

Ett superproffs i en känslig kropp

Det krävs en närstående för att du ska få höra sanningen.
Mannen i mitt liv läste min blogg och frågade om personer jag söker jobb hos ska läsa den. ”Du framstår inte som en vinnare direkt”, sa han. ”Varför ska de anlita dig? För att ge allmosor?”
Aooch. Den sved. Jag förklarade att en av mina ambitioner har varit att bidra med en mer mänsklig syn på arbetslivet och inte väja för känslor. Att vara mer människa.
Kanske har jag inte lyckats fullt ut. Jag är en sådan person som läser av människor och lätt tänker och analyserar mycket.
Jag har svårt för maktstrider på arbetsplatser och föredrar chefer som ger mig stort eget ansvar.

Jag känner mig själv

En fördel med att jag har nära kontakt med mina känslor är att jag har jobbat mycket med mig själv och tror att jag har en viss beredskap mot att bli utbränd.

Men jag är tyvärr också lite för bra på att undervärdera mig själv. Samtidigt vet jag ju hur irriterad jag kan bli på människor som är självömkande och utstrålar osäkerhet. Vem vill anlita en sådan försiktig mes? Då blir ju inget gjort.

Det är konstigt. Jag är ju proffs. Jag skriver jättebra, lyssnar superbra och är betydligt mer strukturerad än folk tror. Jag är utbildad i strategiskt tänkande.

Tro’t eller ej – jag är en ”doer”

Min skenbara försiktighet har dolt att jag ofta är den som tar initiativet till att saker blir gjorda. Jag är definitivt en ”doer” med stort patos och stor ansvarskänsla.
Jag är extremt lojal mot dem jag litar på.
Däremot är jag kanske inte så strategisk rent karriärmässigt, eftersom jag har så svårt för människor som inte är snälla.
Men det är så jag vill ha det. Jag vill omge mig med snälla människor.
När du är snäll tycks du ha  en större tröskel att kliva över. Du framstår inte som lika bestämd och självsäker som mer hårdhudade marknadsförare.

Jag vet att jag borde ”fake it ‘til you make it” mer.
Men trots allt har jag genomgått en stor utveckling de senaste åren. Jag är betydligt mer självsäker nu. Jag har inte längre någon förlamande scenskräck.
Jag är ett superproffs i en känslig kropp.

Share

Jag ska bli cirkelledare!

via GIPHY

Idag har jag förberett en studiecirkel i Facebook för seniorer på ABF. Den börjar på tisdag och jag har ingen aning om vilka mina fem deltagare är och vilka förkunskaper de har, men det får jag ju veta snart! Jag gick en cirkelledarutbildning för ett par veckor sedan, det var jätteroligt – vilken bredd av expertiser och studiecirklar det finns! De andra kursdeltagarna skulle undervisa i bland annat språk, klimat och att spela trummor.

Jag kanske är lite tokig som hela tiden går utanför min bekvämlighetszon, men jag vill få erfarenhet av att lära ut till människor eftersom jag skriver mycket om utbildning och lärande. Jag gillar idén om folkbildning och hoppas förstås också att jag kan göra deltagarna mer säkra på sig själva i den digitala världen.

Anledningen till att jag inte sökt undervisningsjobb tidigare är att jag hela mitt liv har lidit av scenskräck. Min introverta sida har jag redan skrivit om här otaliga gånger. Tjejen som stammade och rodnade när det var redovisningar i skolan finns ju fortfarande inom mig. Jag tror dock att mitt största problem nu är att jag har en tendens att prata för fort (något som naturligtvis grundar sig i scenskräck, viljan att få det överstökat). Jag måste verkligen tänka på att tala långsamt och tydligt, inte minst när jag nu ska få äldre deltagare att lyssna.

I slutet av förra sommaren höll jag en föreläsning om sociala medier för företagare i Upplands-Bro, och den överlevde jag ju! Den här gången ska jag lära ut till en liten grupp på bara fem personer. Det är riktigt lyxigt. Förhoppningsvis får jag chansen att ge var och en tillräckligt med tid.

På den här bloggen har jag våndats mycket över svårigheterna att försörja sig som frilans. Men jag får inte glömma att jag nästan aldrig har tråkigt på jobbet.. Detta nya uppdrag är resultatet av att jag hela tiden tvingas tänka i nya banor och vara kreativ för att hitta nya försörjningsvägar. 

Jag tror också att det gamla uttrycket ”man lär så länge man har elever” stämmer.

Share

Introverte Aviici berör mig

Avicii
Foto: Wikipedia Commons

Jag såg SVT-dokumentären om Avicii och blev så berörd av honom trots att hans musik aldrig varit min grej. Jag vet inte hur han dog, men i filmen är det tydligt att han inte mådde bra av den enorma press som livet som världsstjärna innebar. 

På ett ställe i filmen pratar han om Jungs teorier om olika personlighetstyper: Ni vet sådant som det står om i boken ”Omgiven av idioter” och som kan få sällskap att explodera eftersom det skapar två läger: de som älskar teorierna och de som avfärdar dem som ovetenskapligt mumbojumbo.

Hur som helst. Avicii/Tim pratade om att han var en introvert personlighet, och sättet han sa det på fick mig att känna igen mig så mycket. Han log lite blygt som om han ville ursäkta sig. Eftersom det extroverta är normen känns det som att komma ut ur garderoben när man erkänner att man är introvert. 

Personligen har jag haft stor nytta av det så kallade Disc-test vi fick göra på Nackademin. Det hjälpte mig att bättre förstå hur jag fungerar i  förhållande till andra. Jag vet nu att jag behöver tid att bearbeta intryck och att det är därför jag blir trött i huvudet av många möten med nya människor.

Tim/Avicii orkade inte med turnélivet, men andra övertalade honom att fortsätta, de var ju beroende av honom för sin egen försörjning. Samma sak hände Amy Winehouse, och fler därtill.

Tung vår

Jag har själv inte mått så bra den här våren. Att jaga uppdrag och ”bevisa mig” tar enormt mycket på krafterna, och den här våren har jag nog slagit rekord i möten och kontakter som inte lett till några uppdrag. Jag har full förståelse för att den ena efter den andra sjukskriver sig för stress. Arbetslivet lämnar ibland inga utrymmen för att vara människa, den som inte lever upp till kraven  blir bara utkastad och ingen vågar säga ifrån av rädsla för att själv vara nästa som kastas ut.

Ja, det är så det känns när det är som mörkast. Ibland är det som om jag kopplar upp mig på olika frekvenser, och härom dagen hade jag råkat komma in på en väldigt dyster frekvens. När man är inne på den frekvensen går alla människors lidande rakt in, filtren som man vanligtvis har fungerar inte (jag skrev om utbrändhet här också).

När kommer förändringen?

Nu undrar jag om debatten som har följt efter Aviciis (och andras) tragiska dödsfall kommer att förändra något i vår syn på prestation på arbetsplatserna? Kan vi hoppas på att svallvågorna från Metoo kan nå så långt? Jag är tyvärr pessimistisk, men efter Metoo har jag blivit överraskad flera gånger så jag hoppas att jag har fel.

Härom dagen läste jag en klok artikel om att det är de ökade prestationskraven och inte mobiltelefoner och sociala medier som är orsaken till den ökade psykiska ohälsan bland unga. Det låter verkligen logiskt. Sociala medier får mycket skit från folk som gillar förenklade moralpanik-teorier, men de kan faktiskt vara ett enormt stöd. Förutsättningen är att de används för att ena människor och för att hjälpa dem att stötta varandra.

PS. Jag är på jobbresa till Gotland, har varit på en konferens som hade syftet att ta tillvara utrikesfödda kvinnors konferenser. Jag blev väldigt inspirerad av en peruanskfödd kvinna vid namn Gabriela Delpino-Kentala som berättade hur hon sökt hundratals jobb och aldrig kommit på intervju, men att hon till slut hittade rätt när hon började laga cateringmat åt en app som heter Gastronaut. Här nedan ser ni några av hennes tips:

Peppande tips för arbetssökande
Tips från Gabriela Delpino-Kentala på NVL-seminariet.

Och så havet!

Sist men inte minst vill jag dela med mig av min upplevelse från morgonpromenaden som jag tog i morse innan jag högg in på hotellfrukosten. Jag må vara halvpank för tillfället, men jag har också väldigt mycket att glädja mig åt.

Havet Gotland

Share

Varför berättar inte fler om sin utbrändhet?

Insändare ur KP, mars 2018.
Insändare ur KP, mars 2018.
Insändare ur KP, mars 2018.
Insändare ur KP, mars 2018.

Jag tror att fyrtio procent av alla människor jag känner har varit sjukskrivna för stress, varit utbrända, gått in i väggen, haft utmattningssyndrom eller utmattningsdepression eller vad det nu kallas.

Det är ju helt galet! Jag hör nästan dagligen om folk som mår mer eller mindre dåligt av olika orsaker. Själv har jag varit hyfsat bra på att känna av signalerna och har därför inte behövt sjukskriva mig. Men det har varit nära, det är alltid nära.

Jag kände inte av någon nämnvärd stress förrän jag var 20 år och skulle ut i arbetslivet. Först då insåg jag att jag måste leverera och att det var hård konkurrens där ute. Jag fick magkatarr.

Sju år senare, när jag vikarierade på en stor dagstidning, sökte jag upp vårdcentralen för att jag trodde att jag hade astma, jag kunde inte djupandas. Läkarna hittade ingenting och någon frågade ”hur mår du egentligen?”. Mina andningsproblem berodde helt enkelt på stress.

Jag har aldrig kraschat helt. Jag har lärt mig att hantera stress genom att ha väldigt inrutade rutiner, yoga och styrketräning. Plus att jag har en hyfsat stabil familjesituation. När jag har studerat vänner och bekanta som kraschat har deras jobbstress ofta kombinerats med turbulens i privatlivet.

Inte längre ung – men fortfarande duktig

I ”Så ung och så duktig – 10 berättelser om att räcka till” av Katarina Pietrzak, en läsvärd bok från 2002, medverkade min vän Annika som gick in i väggen när vi var i 25-årsåldern. I efterhand har jag ofta tänkt att jag borde ha hjälpt henne mer, att jag borde ha varit mindre självupptagen. Men jag kämpade själv mot stressen att inte räcka till. Jag gör det fortfarande. Jag är inte ung längre men har svårt att skaka av mig duktigheten. Jag har fortfarande vänner som kraschar av olika skäl.

När jag googlade efter boken såg jag också att 90-talisten Isabella Löwengrip hade ”gråtit sig igenom den”. Den har alltså spritt sig till yngre generationer, men har den förändrat något? Varför händer så lite?

Det oroar mig också att stressen kryper ner i åldrarna. Vi var i 20-årsåldern och fick stressymptom på grund av arbetslivet. Idag påverkas unga av höga krav redan i mellanstadiet, om inte tidigare. I min sons tidning KP (Kamratposten) läser jag insändare som får mig att undra vad min generations höga krav på oss själva gör med barnen (se insändarna på bilderna ovan).

Less på att prestationer är allt

Ärligt talat är jag rätt less på att hela tiden vara pigg och glad och visa vad jag kan. Senast häromdagen hörde jag hur viktigt det är att visa vad du kan på Linkedin (jag deltog på ett frukostseminarium anordnat av tidningen Resumé).

Jag är less på att hela tiden definiera mig själv utifrån mina prestationer. Less på att ha känslan av att mina prestationer ändå aldrig räcker till. Även om Isabella Löwengrip, Mia Skäringer och några andra kända kvinnor har lyckats stärka sina ”personliga varumärken” genom att visa sig svaga är det fortfarande få som vill berätta att de har varit utbrända när de söker ett nytt jobb.

Jag tror inte att min bekantskapskrets är unik. Jag tror att alla känner många som har gått in i väggen. Därför efterlyser jag fler som vågar tala om det, så att människor slipper gå omkring och känna att det är dem själva det är fel på. Borde vi inte istället fråga oss vad det är för fel på arbetslivet?

Människan vs. maskinen…

En sista tanke: Jag har hört flera forskare säga att de höga talen av utbrända kan ha göra med  digitaliseringen, att allt går så snabbt. Arbetslivet är turbulent eftersom företagen är rädda om sin överlevnad och därför pressar sina anställda. På samma seminarium där jag hörde det där om Linkedin hörde jag också att vi måste lyfta fram det som är unikt hos oss människor. Jag tänker då att våra känsliga hjärnor gör oss unika och att vi därför måste vara rädda om dem. Att vi måste sluta tävla med maskinerna. Det är ingen ny tanke, men den måste sjunka in hos företagen: Se till att era anställda och era frilansar inte behöver tävla med maskinerna utan värdesätt det som är unikt med dem, just för att de är människor!

Share

Får man vara känslig på jobbet?

Tågfönster
En av anledningarna till att jag vill frilansa är möjligheten att resa och få omväxling.

Jag vill fortsätta att prata om att vara introvert och högkänslig i förhållande till andra människor, till exempel på arbetet.

Jag har länge velat fram och tillbaka: ska jag försöka få en anställning eller ska jag fortsätta som frilans?  De senaste månaderna har jag gått på en och annan anställningsintervju för jobb jag borde kunna passa för. Vis av erfarenhet har jag varit absolut öppen med vilken sorts personlighet jag är (grön enligt DISC-testet). Jag har sagt att jag ibland mår bra av att jobba ensam. Jag umgås gärna med andra men behöver tid att ladda och koncentrera mig emellanåt. 

Hittills har ärligheten inte lett till några anställningar – och sanningen är ju att jag helst vill frilansa. Det är bara den ekonomiska osäkerheten som gör frilanslivet en smula frustrerande. Annars älskar jag det!

Och så högkänsligheten…

Häromdagen var jag på ett möte med andra föräldrar som också har barn inom autismspektrat. En kvinna där berättade om sin tonårsdotter som nyligen fått en diagnos och sa att dottern tidigare mått så dåligt att de ”nästan förlorat henne”. När mamman berättade detta slog hennes sorg och oro emot mig som en flodvåg och en stund var det som om jag satt inne i denna våg och bara kände med henne. Det här lät ju flummigt, men jag har insett att det är så jag fungerar runt människor. Jag känner alltid av känslor och förstorar dem kanske med min egen fantasi. Jag kan bli helt utmattad av för mycket interaktion, särskilt med människor jag inte känner så bra (att sitta inuti den där vågen var inte på något sätt obehagligt, snarare nästan terapeutiskt, men det tog på krafterna).

Svårt dra nytta av känsligheten

En del skulle kanske säga att högkänslighet är en tillgång, men det är många som drar sig för att anställa en person som är helt ärlig med sådana egenskaper. Tror jag. Du ska helst vara anpassningsbar på en arbetsplats. Kunna sitta i ett stimmigt kontorslandskap. Inte ställa så många specialkrav. Iallafall om du är ny och inte har bevisat att dessa särskilda önskemål är nödvändiga för att du ska kunna leverera geniala resultat.

Nåväl. Det går sakta men säkert framåt för mig iallafall. Här och där gör jag genombrott. Hittar nya kunder och nya sätt att bevisa vad jag kan. Ibland handlar det om att bara fortsätta sträva och ha is i magen. 

Share