Etikettarkiv: #mänskligtvarumärke

Det hände när jag skapade en Facebooksida

Facebookstatistik
Bjuder på lite av min facebookstatistik, varsågoda.

Ni vet det här med att bygga sitt eget varumärke.

I början av 2017 skapade jag en Facebooksida med namnet ”Marja Beckman skribent”. En del i min ålder skrattar generat åt att jag gjort detta. Snacka om att förhärliga sig själv!

Ja, ibland vill jag ju sticka huvudet i sanden och rodna över att jag är så skamlös. Vem tror jag att jag är?

Jag tror att detta beror på att jag föddes på 70-talet. Om jag hade varit femton eller tjugo år yngre hade jag inte skämts, inbillar jag mig.

Att det är skillnad mellan 70-talisters och 90-talisters syn på personligt varumärke blev jag tydligt varse om när jag läste till marknadskommunikatör inom sociala medier på Nackademin.

Vår andra kurs gick ut på att börja arbeta med våra personliga varumärken, och många av 90-talisterna i klassen hade inga problem med att kalla sig själva ”blivande experter” och skapa bloggar med stora bilder på sig själva. Det är klart, de är förstås yngre och snyggare än vi, och jag var också mer förtjust i att synas när jag var yngre. Men troligen är vi också präglade av vilka tider vi har vuxit upp i. Om man ska generalisera: Den som är 70-talist har sett en liten glimt av det gamla Jante-Sverige med ett starkt socialt skyddsnät. 90-talister har fått lära sig att de måste vara sin egen lyckas smed.

Klickstatistiken flerdubblades 

Jag tog examen i januari och därefter hade jag en två månader lång period då jag frilansade. Det fanns en del tid över och jag skapade den där Facebooksidan som jag hade dragit mig för att skapa. Jag har hela tiden funnits på Twitter, och där hade jag inga problem med att publicera länkar till mina blogginlägg och artiklar jag skrivit. Men skillnaden mellan Facebook och Twitter är att jag inte känner så många av mina Twitterkontakter privat. På Facebook finns däremot i princip hela min vän- och bekantskapskrets. Jag ville först separera det privata från det professionella.

Samtidigt har jag ju några av mina mest lojala läsare på Facebook, så till slut ändrade jag mig.

Jag bjöd in utvalda vänner att gilla sidan, långt ifrån alla FB-vänner, och sidan har nu 82 gillamarkeringar. Ett fåtal av dessa är personer jag inte känner, men de flesta är vänner och bekanta.

Sedan började jag testa mig fram och märkte snabbt att engagemanget och klickstatistiken på mina inlägg flerdubblades! Räckvidden är ibland flera gånger större än antalet gillamarkeringar på sidan. Jag når ut på ett helt annat sätt än genom Twitter!

Inlägg om fritt skrivande går bäst

När man arbetar med sociala medier arbetar man agilt. Man testar sig fram; vilken sorts inlägg vill läsarna ha, och vilka tider ska jag publicera dem?

Jag har hittills blandat journalistiska artiklar med blogginlägg som antingen kan handla om kommunikation eller om friare skrivande. Texterna om friare skrivande har gått klart bäst, så jag borde rikta in mig mer på det området. Det är kanske inte så konstigt – där har jag ju mitt hjärta! Det är som när jag gick till en coach, Gertrud Dahlberg, och hon genast sa att jag lät mest avslappnad när jag pratade om mitt fria skrivande… Hennes råd blev att jag skulle satsa mer på det. Jag försöker, men vardagen och försörjningen tar lätt över.

Det inlägg som har gått allra bäst är dock det som publicerades före det här – om min sons Aspergerdiagnos. Där finns ju också hjärtat med.

En annan insikt är att jag ofta får betydligt större engagemang på mina inlägg på min egen Facebooksida jämfört med DialogWebs Facebook som jag sköter i jobbet. Folk vill ha personliga berättelser. Det är därför influencers är alla marknadsförares våta dröm.

Och själv måste jag väl lite oftare försöka göra som Gertrud sa. Följa mitt hjärta. Då lever mina texter.

Relaterat:

Min personliga sociala medie-strategi

Hur skapar jag ett mänskligt personligt varumärke?

Kluvenheten i att synas på Twitter

Foto: https://www.flickr.com/photos/wearesocial/14801864565
Foto: https://www.flickr.com/photos/wearesocial/14801864565

Jag har det senaste året läst till marknadskommunikatör inom sociala medier på  Nackademin. Där har jag dagligen matats med budskap om hur viktigt det är att få spridning på sina inlägg i sociala medier. Gillamarkeringar i all ära, men det allra mest värdefulla är att folk kommenterar och delar ens inlägg. Då visar de ett verkligt engagemang. Naturligtvis måste man själv delta i de diskussioner som uppstår eftersom sociala medier handlar om att bygga relationer (förutsättningen är förstås att diskussionerna är konstruktiva).

Jag är kanske den enda i min klass som gillar Twitter, och det beror säkert på att jag är journalist och tycker att Twitter är en bra kanal för nyheter och samhällsdebatt.

Men på Twitter förekommer också illasinnade debatter, där vissa människor verkar finna nöje i att missförstå andra (läs gärna den här DN-artikeln som publicerades när Twitter fyllde tio i våras). Det är lätt att bli missförstådd när man ska sammanfatta sina tanketrådar på 140 tecken.

Min introverta personlighet ställer till det för mig. Å ena sidan har jag ofta starka åsikter och vill vara med och påverka. Å andra sidan känner jag ett visst obehag av att stå i centrum. Det kan bero på konflikträdsla, men också på att jag sällan är tvärsäker i de frågor som engagerar mig – till exempel det mänskliga psyket, jämställdhet och utbildning eller huruvida en bok är bra eller ej. Ofta kan jag svara folk med ”ja, när du säger det, det har jag inte tänkt på”. Eller dylikt. Jag skulle helt enkelt inte platsa i SVT:s program Debatt (som tack och lov har lagts ner – de gånger jag råkade se det mådde jag fysiskt dåligt av att folk inte fick tala till punkt).

Ibland tweetar jag något som får spridning, men istället för att bli glad över att nå ut blir jag orolig att någon ska bli arg på mig. Samma sak om jag har en åsikt i en sluten grupp på Facebook. Ändå kan jag inte låta bli ibland.

Så kanske mår jag oftast bäst av att dölja mig bakom en organisation eller en redaktion. Men jag förstår ju också att det finns ett värde i att mitt eget ”personliga varumärke” är synligt (här skrev jag om vad jag tycker om det begreppet).

 

Hur skapar jag ett mänskligt personligt varumärke? – Del 2

Mitt blogginlägg om uttrycket ”personligt varumärke” fick några intressanta kommentarer. Jag är inte ensam om att tycka att uttrycket skaver.

Min journalist- och skrivarkollega Helena Isaksson Baeck skrev till exempel: ”Varumärke och människa är varandras motpoler i min värld. Mitt professionella varumärke skulle jag däremot kunna tala om. Då kan man kanske beskriva sig själv som den journalist man vill vara.”

Ordet personlig säger ganska mycket i sammanhanget: Gränsen mellan en privat och professionell människa har förflyttats. I sociala medier blandar vi lätt in delar av vilka vi är. När vi söker jobb uppmuntras vi att fundera om vi kan använda våra privata nätverk för att kolla om det där finns tänkbara arbetsgivare. På Nackademin har vi uppmuntrats att söka oss till arbetsgivare vars ämnesområden vi brinner för. I våras kom nyheten att SAOL ska ändra betydelsen för ordet ”nörd” från ”enkelspårig och löjeväckande person, tönt” till ”person med specialintresse”. Fler gör i dag karriär på att de är passionerade nördar inom något område.

Men det är förstås inte alla förunnat att kunna ägna hela dagarna åt det de älskar allra mest. Det finns också en liten risk att man tröttnar på sitt favoritämne. Men den risken är kanske värd att ta?

Här är förslagen jag har fått på alternativ till uttrycket Personligt varumärke:

  • Professionellt varumärke
  • Kunskapsprofil
  • Yrkesidentitet
  • Professionell identitet
  • Yrkesverksamhet/professionell inriktning ‪
  • Personlig trovärdighet

 

Hur skapar jag ett mänskligt personligt varumärke?

Mellanmjölk och Oatly-paket
Vilket varumärke vill du vara?

Uttrycket ”personligt varumärke” är rätt opersonligt om du frågar mig. Finns det inga andra uttryck som är mer mänskliga? Hjälp mig med tips!

Denna blogg startades när jag läste en kurs på min utbildning som heter Digitala verktyg. I slutet av kursen skulle vi lämna in en innehållsplan för vår digitala närvaro, med syftet att stärka våra personliga varumärken.

Jag läste just lärarens kommentarer på min innehållsplan (som jag för övrigt måste följa upp, ser jag). Hon skriver: ”Marja använder begrepp men inte så strukturerat och metodiskt”. Sant! Jag har svårt att ta till mig många av pr-världens begrepp. Uttrycket ”personligt varumärke” är inte helt bekvämt på mitt tangentbord eftersom jag associerar det med en ytlig värld där alla människor är lika utbytbara som mjölkpaket. Uttrycket ligger inom samma kategori som entreprenöriell – något som förväntas av alla människor idag: Vi ska vara smarta och strategiska i varje livsval, och målet är att nå största möjliga personliga framgång. Det är upp till dig själv om du lyckas, oavsett vilka förutsättningar du har. Och så vidare. Ni fattar säkert.

Samtidigt förstår jag att uttrycket har en viss poäng som ett sorts paraplybegrepp för att beskriva en professionell persons trovärdighet. Din kunskap och det du står för vill du ju gärna framhäva så att andra människor får möjlighet att se din fulla potential (ett uttryck jag för övrigt förknippar med mina barns ”Ninjago”-filmer).

För att nå dit kan det vara betydelsefullt att fundera över vilka du vänder dig till, alltså vilka som är målgruppen. Min lärare tyckte för övrigt att jag hade en alltför bred målgrupp. Det måste jag onekligen fundera över!

Men tillbaka till detta med uttrycket personligt varumärke. Jag prövar härmed att göra min allra första Call To Action (något läraren också uppmuntrade mig att göra): Kan det inte gå att hitta något annat som betyder samma sak? Något som känns mer mänskligt? Har ni några tips? Skriv här eller nämn @marjaandrea på Twitter. Hashtag: #mänskligtvarumärke

PS. En Call To Action är en uppmaning till läsarna/följarna/fansen att själva agera, till exempel genom att börja prenumerera på nyhetsbrev, delta i en tävling eller, som här, komma med tips och idéer.

PS2. Läraren som jag nämner var Linn Lindström som jag uppskattade mycket – hon var pedagogisk och mån om att vi skulle förstå. Responsen som jag beskriver ovan är en av mina viktigaste lärdomar hittills.