Etikettarkiv: Litteratur

Hur viktig är första meningen i en bok?

Snön uppe i bergen smälte och Bunny hade varit död i flera veckor innan vi började inse vilken allvarlig situation vi befann oss i. 

Så börjar Den hemliga historien av Donna Tartt i Nille Lindgrens översättning. Det är en av de böcker som har präglat mig mest, och den förstameningen sätter stämningen direkt. Den är rent av en sammanfattning av bokens handling.

I torsdags var jag i Växjö på workshop, som en del av kursen jag läser nu, Kreativt skrivande III vid Linnéuniversitetet. Vi fick i uppgift att ställa en fråga som rörde vårt skrivande. En av mina kurskamrater, Christine Bergkvist Björklund, frågade oss hur viktig början på en text är, i dessa tider då allt går snabbt och vi lätt blir distraherade. Vi har ibland bara några sekunder på oss att fånga människors intresse. Det har hänt flera gånger att jag på måfå har bläddrat i en bok jag inte känt till, och fått en känsla av de första meningarna som avgjort om jag ville köpa eller låna boken i fråga.

Min slutsats är att man inte ska få alltför stor prestationsångest för att skriva den perfekta förstameningen, i alla fall inte i början av skrivprocessen. Den meningen kanske inte kommer förrän resten av boken är klar. 

Jag har ingen erfarenhet av att ge ut böcker, men när jag skrivit många texter. I första versionen blir första stycket inte alltid så bra utan är en transportsträcka fram till den ”rena” texten. Det händer ganska ofta att jag stryker det första stycket i en text.

Böcker

Här är några litterära förstameningar för er att suga i er (jag har bortsett från eventuella prologer): 

Den eviga återkomsten är en gåtfull idé och med den har Nietzsche satt åtskilliga filosofer i bryderi: tänka sig att allt en dag skall upprepas, som vi en gång upplevde det, och fortsätta att upprepas i all oändlighet!

(Milan Kundera: Varats olidliga lätthet. Översättning: Ulla Bruncrona)


Ljuset kommer krypande in över de plöjda åkrarna.

(Josefin Klougart: En av oss sover. Översättning: Johanne Lykke Holm)


”För att födas på nytt måste man först dö”, sjöng Gibril Farishta medan han tumlade ner från himlen.

(Salman Rushdie: Satansverserna. Översättning: Tomas Preis)


Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg.

(Françoise Sagan: Bonjour tristesse. Översättning: Lily Vallquist)


Ett hotellrum i Tenderloin District, torskdistriktet i San Francisco.

(Sara Stridsberg: Drömfakuliteten)


She had been watching him for three weeks.

(Siri Hustvedt: The enchantment of Lily Dahl)


En dag läste jag en bok och hela mitt liv förändrades.

(Orhan Pamuk: Det nya livet. Översättning: Dilek Gür)


Försäkringsagenten vid North Carolina Mutual Life Insurance lovade att flyga från sjukhuset Barmhärtigheten till andra sidan av Lake Superior.

(Toni Morrison: Solomons sång. Översättning: Mårten Edlund)

Blev ni sugen på att läsa någon av böckerna? Det är kanske lite för lite att bara läsa en mening, men jag tyckte ändå att det här var ett roligt experiment. Jag kan rekommendera alla dessa böcker. Några av dem läste jag för många år sedan, men de lever fortfarande kvar som starka läsupplevelser, och de står kvar i min bokhylla för att jag har som ambition att läsa om dem.

Dela gärna med er favoriter bland förstameningar!

Share

Skruvat matriarkat stack ut i sommarläsningen

Naomi Aldermans bok The Power
Jag läst Naomi Aldermans bok The Power när jag åkte för att intervjua en kvinnojour. Kändes passande.
En roman om ett skruvat matriarkat, en om att vara halvfinne, en uppslukande ungdomsbok och en antologi. Här kommer några anteckningar om min läslogg sedan i maj.

Det känns bra att föra läslogg. Den hjälper mig att minnas. Förra inlägget om min läslista skrev jag i slutet av årets första kvartal.

Kvartal 2 började med Den tredje hustrun av Lisa Jewell som inte var något vidare. En bladvändare med nästan provocerande krystad intrig och unken slutkläm. Den kunde jag ha klarat mig utan (det var en bokcirkelbok så jag valde den inte själv).

Momo eller kampen om tiden av Michael Ende lästes för min 11-årige son i utbildande syfte. Mina barn kommer inte undan min barndoms favoritböcker. Jag kunde konstatera att huvudhistorien fortfarande är lika briljant och magisk men att vissa scener har åldrats och blivit en smula långrandiga. 

Kriget, pappa – ett tillförlitligt sifferminne av Victoria Rixer gillade jag. Ni kan läsa mer om mina tankar i Tidningen Kulturen.  

Ett jävla solsken av Fatima Bremmer är en biografi om journalistpionjären Ester Blenda Nordström som jag varmt kan rekommendera. Den var värd sitt Augustpris! (Den 12 september intervjuar jag Fatima i JMK:s lokaler, ett samarbete mellan Mälardalens frilansklubb och JMK, ifall ni missat).

Vegetarianen av Han Kan är en märklig, obehaglig och i mina ögon överskattad bok. En del gillar den, men bered er på att den framför allt är obehaglig och lite av en kulturkrock.

The Power av Naomi Alderman är en av årets mest minnesvärda böcker (den finns nu på svenska, med titeln Makten, utgiven av Modernista). Boken handlar om att världens kvinnor upptäcker en ”muskel” i höjd med nyckelbenet (?) som innebär att de kan ge andra kraftiga, smärtsamma och dödliga elektriska stötar. Ungefär som elektriska ålar. Maktbalansen förändras och boken blir till en skruvad spegelbild av nutiden, till exempel när Alderman beskriver hur en våldtagen man känner sig. Det sorgliga är att Aldermans matriarkala universum inte blir bättre än det patriarkat vi lever idag. Boken är fruktansvärt våldsam och känns som gjord för att bli tv-serie vilket den mycket riktigt också ska bli. Det ironiska är att den person jag sympatiserade mest med var en man, journalisten Tunde. Det är säkert ingen slump och jag läste i en intervju (som jag tyvärr tappat bort) att han också är Aldermans favoritperson i boken. Alderman hade självaste Margaret Atwood som mentor när hon skrev boken, vilket ger respekt. Jag föll inte för boken till fullo, mest för att jag ofta blev mer äcklad än berörd, men jag tror som sagt att den kommer att göra sig bra som tv-serie.

Ordbrodösen av Anna Arvidsson är en underhållande och mys-rysig ungdomsbok som jag slukade på några dagar. Dialogen kändes lite konstruerad ibland, men annars gillade jag boken. Hade jag varit tonåring (och inte lika kräsen) hade jag förmodligen blivit golvad.

Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar (44 författare, redaktörer är Anna Jörgensdotter och Henrik Johansson) är en antologi av Föreningen Arbetarskrivare. Den handlar om arbete och klass och väcker minnen från sommarjobb och extrajobb. Jag är väldigt tacksam över att jag idag inte sitter fast i ekorrhjulet på en arbetsplats där livet går ut på att längta efter fyra veckors semester om året. Som de flesta antologier fastnar jag mer för vissa texter (och tecknade serier) än för andra, men det är en viktig bok. Fler borde skriva skönlitterärt om arbetslivet.

Share

Jag är i alla fall bra på att läsa böcker

Böcker på hög
Några av böckerna jag hittills har läst under 2018.

Härom veckan sa min dotter (snart 6 år) att ”mamma är inte bra på att sy, hon är bara bra på att läsa böcker”. Hon kommer inte över mitt klumpiga försök att laga ett gosedjur. Sömmen gick upp efter ett par dagar och hennes noggranna far fick rycka in. Nu är det bara pappa som får förtroendet att operera de älskade gosedjuren.

Jag saknar motoriken och tålamodet för sömnad. Tur att jag inte levde för 150 år sen då det nog hade varit svårt att vara kvinna och dålig på handarbete.

Mina läskunskaper godkänner dottern alltså, så jag tänkte skriva några ord om de böcker jag läst under första kvartalet 2018. Listan  fylls på allteftersom (och hittas här).

Einsteins drömmar av Alan Lightman

En bok med korta berättelser om tiden. Jag läste den i researchsyfte och tycker att flera historier hade sina poänger, även om de inte lämnade några djupare spår.

Sankmark av Jhumpa Lahiri

Jhumpa Lahiri skriver om indiska familjer och om att lämna sitt hemland och flytta till väst (USA). Jag tyckte bättre om hennes tidigare bok ”I väntan på ett namn”. Sankmark efterlämnar en känsla av att det är tungt och svårt att leva när livet inte blir som du tänkt dig. Men det är en helt okej roman.

Anton och Teitur av Angelica Öhrn

Min vän Angelicas debutroman är välförtjänt nominerad till Slangbellan, priset för bästa barn- och ungdomsdebut! Det är så häftigt! Anton och Teitur är en vemodig och fin berättelse som blandar familjerelationer och kärlek till hästar. Att det är en pojke i huvudrollen är ett extra plus.

Mandarinerna av Simone de Beauvoir

Jag skrev om Mandarinerna när jag började läsa den (för andra gången). Den är tjock men fantastiskt bra. Personskildringarna är så engagerande och du får lite historiekunskap på köpet.

Stridens skönhet och sorg 1914 av Peter Englund

(Som jag skriver på sidan: ej avslutad, det var en bokcirkelbok som jag fann väldigt torr och oengagerande)

Harry Potter och Fenixorden av J K Rowling

(Läsning för min son, omläsning för mig). Jag tror detta är den segaste och omständligaste boken i Harry Potter-serien men jag slukar allt eftersom Rowlings värld är helt oemotståndlig.

Lev kreativt / Hitta din kreativitet av Julia Cameron

Den här boken har jag skrivit om sedan i november, så jag hänvisar till taggen #Cameronkurs.

Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit

Jag fick denna i julklapp av min man. En del var välbekant eftersom jag läst mycket om feminism, men de mer historiska/akademiska essäerna lärde mig nya saker.

Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead

Den brutalaste skildring av slaveriet i USA som jag läst. Vi pratade om den på bokcirkeln igår. Tydligen fanns det ingen riktig underjordisk järnväg för slavarna att fly genom, men ett nätverk som hjälpte slavar att fly kallade sig så. Colson Whitehead har fantiserat fram en riktig underjordisk järnväg, och det funkar bra. Historien är som sagt brutal och svår att värja sig mot, men också lärorik och viktig och med hopp i slutet. Det här är garanterat en av de böcker från 2018 som kommer att leva kvar i mig.

Julias superkrafter av Malin Roca Ahlgren och Carl-Magnus Ramstedt

En pedagogisk bok om att ha Aspergers syndrom, riktad till lärare och unga i skolan. Den tjänar sitt syfte mycket bra. Jag visste ju det mesta men fick ändå ökad förståelse för hur min son troligtvis har det. Jag hoppas han vill läsa den, även om den handlar om en tjej som är lite äldre än han.

Share

Ta åt dig när du får bekräftelse

Såhär ser min mindmap ut just nu. Lite många namn, kanske? Jag kommer nog att rensa, men vet inte hur än.
Såhär ser min mindmap ut just nu. Lite många namn, kanske? Jag kommer nog att rensa, men vet inte hur än. Jag har utelämnat ett namn som är påhittat. Vill ju inte att någon ska stjäla det! 😉

Jag bubblar av inspiration idag. Detta skrivs på tåget på väg hem från en återträff med mina gamla kurskamrater från Att skriva barnlitteratur på Linnéuniversitetet. Vi var i Vimmerby, på Astrid Lindgrens Näs. Jag läste kursen 2011–2012 och den här gången var alla gamla elever inbjudna till de nuvarande elevernas seminarier. Av ekonomiska skäl har jag inte vågat tillåta mig själv att ägna det litterära skrivandet så mycket tid som jag behöver, men det har alltid funnits i bakhuvudet, ivrigt pockande. Att resa ner till Vimmerby över helgen var ett sätt att manifestera för mig själv hur viktig skrivardrömmen är. Jag får så mycket positiv energi av att träffa mina skrivarvänner. De förstår precis hur det är att vara i processer, att inte våga ta sig tid och att bli refuserad. Med mera. Vi har en Facebookgrupp där vi peppar och tröstar varandra, läser varandras texter och mycket mer. Allt fler av mina kurskamrater får nu böcker utgivna, så nu måste jag skärpa till mig! Själv har jag fått ett gäng snälla refuseringar av typen ”vi gillar det du skriver men det här är inte färdigt” – och nu i efterhand kan jag bara hålla med dem! Nu när jag har koll på hur ett manus ska se ut kan jag inte skicka in något förrän jag tycker att det är utgivningsbart.

Författaren Johanna Thydell (hon som skrev den fina Augustprisvinnaren ”I taket lyser stjärnorna”) var i Vimmerby och berättade om sin skrivresa, vilket var väldigt inspirerande. Hon sa något i stil med att ” “Varje gång jag fick bekräftelse på att jag kunde skriva sög jag åt mig”.

Jag försöker ta hennes ord till mig. Om jag hade varit bättre på att suga åt mig bekräftelse hade jag kanske vågat ge skrivandet mer tid och tro. Jag har trots allt fått mycket bekräftelse med tanke på att de flesta manus som skickas in till förlagen bara får standardrefuseringar.

Johanna Thydell berättade också att hon kontaktat Värnamo Nyheter när hon var sexton år och bett att få skriva krönikor. När tidningen bad om arbetsprover gick hon hem och lusläste tidningskrönikor och gjorde närstudier i hur de var uppbyggda. Jag är imponerad – så målmedveten och metodisk var jag definitivt inte vid sexton! Men det är väl därför hon har kommit så långt.

Vi hade ett textsamtal i gruppen också, och det satte verkligen igång kugghjulen i min hjärna. Jag skriver på en sorts dystopi för ungdomar, en gammal idé som bygger på bilder som jag har fått i mitt huvud. Men mina vänner sa att jag måste göra världen jag skapar tydligare. Jag fick förslaget att börja med att göra en ”mind map” för att få en överblick. Så nu jobbar jag med min mindmap. Jag ska även rita en karta över staden där mina huvudpersoner bor. Om jag inte vet hur världen jag skriver om ser ut, blir det väldigt svårt för läsaren att veta det.

Nu har jag alltså offentliggjort denna berättelse – allt för att få en spark i baken och ge mitt skrivande mer tid. Jag ska åtminstone göra det i juni, när min kommunikatörsutbildning tar sommarlov. För tid är det som behövs, tid och fokus (och ett eget rum förstås).

Här kan ni läsa bloggar av några av mina eminenta före detta kursare (kan komma att fyllas på):

Angelica Öhrn

Ingrid Jönsson

Ann-Charlotte Ekensten

Linnéa Krylén

Sofia Hedman

Jeanette Palm på Bokhemligheter

 

Share

Varför skriver jag?

Inger Edelfeldt och Melker Garay.
Inger Edelfeldt och Melker Garay (bakifrån).

I torsdags var jag på ett samtal i Kulturhuset med den titeln. Det var arrangerat av Tidningen Kulturen som på köpet fick lite välförtjänt marknadsföring. I programpresentationen stod det: Många drömmer om att ’skriva en bok’, men varför skriver de inte? Eller skriver de, fast refuseras i all evinnerlighet av förlagen?”. En sympatisk utgångspunkt för alla skrivande drömmare där ute. Jag är en av dem, jag har också skickat in manus till förlag och fått dem refuserade. Efter några år i skrivarkretsar vet jag att refuseringar är något man måste stå ut med, att nästan alla blir refuserade någon gång.

Det intressanta är vad det är som får människor att inte ge upp. Men den viktigaste anledningen till att jag gick på föredraget var att Inger Edelfeldt skulle vara med. Hon var min ungdoms stora idol. En gång i tonåren tänkte jag skriva brev till henne och fråga om livsråd för att jag tyckte att hon måste förstå precis hur jag tänkte. Jag skrev aldrig något. (Undrar om författare får många sådana brev, och vad de tycker om dem?)

De andra tre i panelen var Tove Folkesson, Anneli Jordahl och Melker Garay. Den enda som nämnde refuseringar var Melker Garay som sa att han tio minuter efter en refusering hade ryckt upp sig och tänkt ”nä, för i helvete, det här ska jag fixa.”

Tove Folkesson berättade att hon har skrivit en uppsats där hon intervjuat några kända författare om varför de skriver och bland annat kommit fram till att många skrivande människor har ett självständigt tänkande som de vill få ner i text. Risken med att vara en sådan person är att bli en oförlöst person som blir bitter när de självständiga orden inte blir publicerade; ”jag tror att många drivs av ett slags förtvivlan; jag måste förklara det här för er”, sa hon.

Hon pratade också om att skriva för att det finns något att utreda, något som skapat oordning. Att skriva för att bli ”hel”. Andra kan ha en skönhetsupplevelse som de försöker skriva sig tillbaka till.

Anneli Jordahl pratade om att hon skriver trots att det är jobbigt och att många om och om igen kommer tillbaka till samma tema: ”Jag tänker inte att ’nu ska jag skriva om maktförhållanden, klass och hundar’, men brukar komma tillbaka dit ändå.”

Inger Edelfeldt: ”Jag tycker att det är roligare att se skrivandet som en upptäcktsfärd snarare än att försöka bevisa något eller övertala någon. Därför vill jag inte delta i debatter.”

Frågorna var uppenbarligen inte alldeles lätta att besvara, men det var intressant med ett samtal som inte enbart handlade om att marknadsföra en ny bok (även om framför allt Inger Edelfeldt var ganska tydlig med att det var därför hon var där). Jag gick inte därifrån med några tydliga svar, men en fråga: Vad är det för oordning jag försöker reda ut?

Share

Bör författare engagera sig i samhällsfrågor?

Boken Kallskänken av Jenny Wrangborg.
Kallskänken av Jenny Wrangborg.

När jag läste Kreativt skrivande 2 på Linnéuniversitetet under 2014 och 2015 fick vi i uppgift att diskutera författares roll i samhällsdebatten (avsnitt 1), samt att analysera en valfri dikt (avsnitt 2). Det resulterade i den här texten som jag nu dammar av eftersom en klasskamrat tyckte att jag skulle lägga den på min blogg (men jag hade ingen blogg då). Texten skrevs alltså innan Henning Mankell gick bort.

1.

Om en känd författare som Jonas Gardell twittrar om en samhällsfråga, eller om Henning Mankell åker med Ship to Gaza, ger det frågorna en skjuts uppåt i samhällsdebatten. Således har de författare som är offentliga personer ett starkt inflytande på samhället. Även debutanter kan lyfta frågor som sedan diskuteras i den allmänna debatten, till exempel Sara Beischers ”Jag ska egentligen inte jobba här”, om en ung kvinnas erfarenheter från äldrevården, och Jenny Wrangborgs ”Kallskänken”, om arbetslivet på en restaurang. Särskilt Wrangborgs bok har en tydlig agenda och tar ställning för fackligt arbete. Jag upplever att boken är del av en relativt ny våg med politiska böcker. 60- och 70-talens ”plakatskrivande” har gjort att få har velat skriva litteratur som tar tydlig politisk ställning, inte förrän nu då ekonomiska klyftor, rasism och ojämlikhet börjar bli allt synligare i Sverige.

Men de författare som blir offentliga personer tar förstås en risk att också bli hatade av dem som inte delar deras åsikter. Maria Sveland är ett av de tydligaste exemplen på vilka konsekvenser ett starkt ställningstagande kan ha idag (hon har ju skrivit om hur hon blivit mordhotad åtskilliga gånger). Athena Farrokzhad är ett annat exempel på en poet som tagit ställning och retat gallfeber på politiska motståndare. För att få sådan uppmärksamhet tror jag att det krävs att en författare når ut ”i de breda folklagren” – Jenny Wrangborg har såvitt jag vet inte retat upp lika många.

När det gäller gestaltning av ett samhällsproblem tror jag att gråzonerna har blivit fler idag. På 70-talet gick det att skriva om den fete direktören som bara tänkte på pengar, men idag kräver de flesta läsare mer mångfacetterade romanpersoner. Vill vi inte veta varför direktören är ond? Inte för att hans tragiska barndom ursäktar hans beteende. Att som Beischer och Wrangborg gestalta en situation och (åtminstone i Wrangborgs fall) ett system som är uppbyggt bortom enskilda människors kontroll, är kanske effektivast.

Jag tror gestaltning är grejen. Jag sliter som ett djur med att få bort alla förklaringar som slinker in i mina texter. Jenny Wrangborgs bok har en agenda, men jag gissar att hon i första hand ville skriva sig bort från smärtan och frustrationen över sin ohållbara arbetssituation. Poesin var hennes sätt att ta makten över en situation där hon själv hade mycket lite makt. Att hon sedan skriver om facklig organisering beror på att det är hennes analys av hur hon och alla andra i hennes situation ska gå vidare, hennes sätt att ge boken ett lyckligt slut.

Kan en författare förbli intressant om hen inte tar politisk ställning? Jag är faktiskt benägen att svara nej, eller nja, på den frågan. Åsikterna, som inte behöver vara partipolitiska, men kanske tar ställning för miljön, feminism eller mänskliga rättigheter, blir en del av författarens ”cred” eller ”varumärke” som de säger i affärsvärlden. Jag försökte komma på någon bok som inte handlade så mycket om samhället och fick gå till barnboksvärlden. Kom att tänka på Katerina Janousch barnbok ”Ingrid badar”. Den handlar om lilla Ingrid som ska bada och leker i vattnet, klipper naglarna och tvättar håret. Eftersom Ingrid inte agerar med någon annan handlar boken mest om henne och inte något omgivande samhälle. Men det går säkert att tolka in samhällsaspekter även i denna bok, till exempel att man måste hålla sig ren för att samspela med andra människor?

2.

Eftersom Jenny Wrangborg dök upp i mitt huvud när jag fick dessa frågor, har jag valt en dikt ur ”Kallskänken”: ”Vi är här nu” (sidan 92–93).

Wrangborg skriver rakt och enkelt, prosalyriskt, och symboliken är lätt att tolka. Boken handlar om en ung kvinna som är kallskänka på ett kafé. Hon älskar sitt arbete och känner stark yrkesstolthet men bryts ner av hög arbetsbelastning och orimliga krav från dem som bestämmer. Wrangborg skriver om känslan av att vara utbytbar, av att jämföras med en maskin, att inte få gå på toaletten på hela dagen och höra att man är lat och otrevlig.

”Vi är här nu” är bokens sista dikt. Den är som skriven för att läsas högt, som ett brandtal.

”det är lätt för er att tro
att allting är bra
att allting rullar på
att lönen är rimlig och tempot schysst
att alla har det som ni

för vi åker inte samma buss
ni åker inte buss

lätt för er att tro att det rullar på nu,
när ni planerar för nästa utlandssemester och
en större bostadsrätt, medan vi tar en dag i taget,
för att vi inte vet hur pengarna ska räcka till i övermorgon,
hur orken ska räcka

lätt för er att tro…”

Och så vidare. Orden ”lätt för er att tro” upprepas retoriskt, för att förstärka budskapet. Här finns ett ”vi” och ett ”ni” och vi och ni lever i skilda världar. ”Ni” är de privilegierade vars största bekymmer tycks vara om vädret kommer att vara bra på Thailandsresan. Dessa ”ni” har dominerat mediebilden de senaste åren och jag törs påstå att ”ni” har skapat en sorts idealbild av vad vi alla ska sträva efter, men frågan är hur många ”ni” egentligen är?

Dikten slutar med en varning med stor laddning:

”ni hör oss kanske inte än
ni kanske inte ser oss
men vi är här
och vi förbereder oss på att ta över”

Wrangborg skriver om en polarisering mellan fattiga och rika, om att de fattiga rustar sig för revolution. Det sista stycket ökar pulsen, åtminstone hos mig, jag hör mullret som hon skriver om några rader tidigare:

”det är lätt för er att tro
att ni sitter säkert
att inget mullrar underifrån
att det var hit vi skulle”

Det är en effektiv dikt. Jag kan jämföra med vänsterrörelsen på 60- och 70-talet, som ofta kritiserades för att vara bortskämda medelklassungar som gjorde uppror mot sina rika föräldrar. Jag tänker på Lukas Moodysons film ”Tillsammans” där Olle Sarris överklasskille ser en ära i att göra en klassresa nedåt och vara arbetare. Jenny Wrangborgs kallskänka börjar från botten, hon har ingen möjlighet att säga upp sig och be pappa betala räkningarna om det blir tungt på jobbet. Det är därför dikten berör – den gestaltar en arbetsmarknad där individen får lära sig att hon är utbytbar och att hon ska vara tacksam för att hon får den stora äran att arbeta. Det ironiska är ju att kallskänkan verkligen gillar sitt jobb och verkligen vill arbeta som just kallskänka. En vanlig kommentar från ”ni” i dikten skulle kanske annars vara ”men leta efter ett nytt jobb då, människa”.

Jag undrar hur det kunde bli så här i samhället. Jag kan själv känna igen känslan av otillräcklighet och utbytbarhet från mina år som vikarierande journalist/redigerare på olika tidningar. I dag försöker jag överleva som egenföretagare, delvis av fri vilja eftersom jag känner mig bränd av arbetsmarknaden där pressen gör att arbetstagare tar till fulspel mot varandra för att behålla sina jobb eller positioner. Jenny Wrangborgs vision om organiserade fackförbund för tankarna hundra år tillbaka i tiden, då arbetarna kämpade på liv och död för att få rättigheter i stil med att få gå på toaletten på arbetstid. Är det dit vi är på väg?

Share

Nu ska jag dokumentera böckerna jag läser

 

Boken Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson
Nej, jag läste den inte på 2 veckor. Jag lämnade in den och lånade den igen fem minuter senare. 🙂

Jullov, jullov! Nu är vår årliga turné till släkten slut och trots att barnen måste aktiveras varje dag för att inte fastna framför skärmarna har jag hunnit läsa en del. Romanläsning är avkoppling för mig.

Just nu läser jag Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam. För er som inte vet handlar den om en ung romsk kvinna som skickas till koncentrationsläger och får ta över en död judinnas klänning. Hon blir Miriam och efter fasansfulla plågor kommer hon till Sverige och får stanna, tack vare sin falska identitet. Om någon hade vetat att hon var rom skulle hon ha skickats ut. Först 60 år senare, när hon är 85 år, berättar hon sanningen för sin sondotter. Boken skulle kunna vara outhärdlig att läsa, men Majgull Axelsson är en så utomordentlig författare att den snarare blir totalt uppslukande. Många har säkert redan läst den – men om inte – gör’t!

Mitt nyårslöfte inför 2016 blir att dokumentera de flesta böcker jag läser (även här på bloggen). Jag blev inspirerad av Angelica Öhrn, min peppande kurskamrat från Att skriva barnlitteratur på Linnéuniversitetet, som har skrivit ner allt hon läst 2015. Med tanke på att jag har så mycket med jobb, studier och barn känns det ibland som att jag aldrig hinner läsa, men när jag tittar tillbaka har jag ändå läst en del. Det kan jag bland annat tacka min eminenta bokcirkel ”Bokknuttarna” för. Nästan varje månad i fem års tid har vi träffats. Vi har genomlevt pilgrimsresor, barnafödslar (fem nya människor har kommit till under denna tid) och mycket annat. Bokcirkeln har varit ett utmärkt sätt att hålla läsandet vid liv. Jag glömde det tipset i min tidigare krönika om hur man får tid för läsande, så det får ni nu! Inte sällan har jag fått gå utanför min ”comfort zone” när det gäller läsande eftersom vi brukar turas om att välja böcker. Tack vare bokcirkeln vet jag till exempel en del om Thomas Quick – själv skulle jag aldrig ha valt att läsa en bok om honom.

Jag inser att åren flyter ihop (det måste vara åldern), så jag vet inte vilket år jag har läst böckerna, men här är ett par relativt nylästa böcker som jag fortfarande tänker på:

  • Maddaddam av Margaret Atwood: Tredje delen av Atwoods genomarbetade dystopitrilogi som ska bli HBO-serie. Vad jag längtar!
  • Steglitsan av Donna Tartt: Den första delen fick mitt modershjärta att värka något förfärligt. Den kunde ha varit kortare (över 700 sidor), men trovärdigheten består hela boken igenom.
  • Hungerspelen av Suzanne Collins: Min son hade en period när han ständigt talade om Hunger Games eftersom det fanns med i någon Minecraft-värld som han gillade i våras. Jag beslutade att läsa boken för honom för att han skulle veta att det fanns en litterär förlaga. Den är kanske lite väl brutal för en 8-åring, men han tycks inte ha tagit någon skada… Trots att språket är träigt och lite väl redovisande är jag inspirerad av Collins förmåga att bygga upp en så stark dystopisk värld (som ni märker har jag en dragning till dystopier).
  • Den dag jag blir fri av Lawen Mohtadi: En biografi om den romska författaren och människorättskämpen Katarina Taikon som bidrog med både samtidshistoria och perspektiv. Jag skrev kort om den här också.
  • Gittan gömmer bort sej av Pija Lindenbaum: När jag läste den här för min 3-åriga dotter levde hon sig in så starkt i Gittans skuldkänslor över att ta tappat det lilla barnet, så att barnet fick en bula. Den gestaltar känslor på ett alldeles klockrent sätt, och jag älskar illustrationerna.

 

 

 

Share

Vem är litteraturkritiker?

Ibland får jag böcker att recensera, men jag kallar mig inte litteraturkritiker. Inte för att jag ska förminska mig själv, men jag vill heller inte sätta några förväntningar.

Ordet litteraturkritiker förknippar jag med en universitetsprofessor som ägnar hela dagarna åt litteratur och som är ett levande uppslagsverk. Säg ”realismen” och du får ett föredrag! Jag har mött sådana personer i verkligheten eftersom jag har läst ganska många poäng litteraturvetenskap. Jag kallar mig hellre boknörd. Nedanstående recension skrev jag till Tidningen Kulturen som för övrigt är en intressant tidning om någon missat den! Jag lovade att skriva om boken i ett tidigare blogginläggdelillo_amerikana_omslag_mb_0, så här kommer recensionen:

Don DeLillo: Amerikana

Översättning: Caj Lundgren

Bokförlag: Modernista

Don DeLillo är en av giganterna som alltid är med i Nobelprisspekulationerna. Nu ges hans debutroman ut på svenska för första gången. Jag har inte läst honom tidigare, så detta blir ingen recension som jämför debutromanen med senare verk. Det blir i stället en storögt imponerad recension. Han skriver så bra. Bokens utformning är också väldigt trevlig, mjuk att hålla i och väldigt behaglig att läsa. Däremot slits det mjuka omslaget hårt när jag bär runt på den överallt, för det är i mellanrummen som jag hinner läsa.

Med tanke på att Amerikana utspelar sig i huvudet på en ung, vit, snygg och privilegierad amerikansk man kunde jag som kvinna ha kunnat sucka och tycka att det är stereotypt och förutsägbart. Men DeLillo tillhör den lilla skara som kommer undan med allt genom sin skarpa iakttagelseförmåga och sitt språk. Kanske handlar det om förmågan att gestalta alla människor trovärdigt – det är när kvinnor blir klichéer som jag lägger undan romaner av manliga författare.

David Bell, som den priviligierade, snygge, unge mannen heter, har fått jobb på en tv-station och klättrar snabbt i karriären. Don DeLillo gestaltar allt som händer med skarp blick. Som det här stycket, som säger mycket om maktbalansen på en arbetsplats:

”Jag upptäckte att sekreterarna i allmänhet var intelligentare än de flesta av cheferna och att chefssekreterarna var farligare än de flesta. Jag lärde mig vad stängda dörrar betydde och att vänskap inte var en förhandlingsbar valuta och hur viktigt det var att ljuga även när det inte fanns något behov av lögner. Ord och mening stod i strid med varandra. Orden sa inte det som utsades eller ens dess motsats. Jag lärde mig tala ett nytt språk och behärskade snart de speciella nyanserna i det språket”.

David ska göra en tv-dokumentär om navajoindianer, men dem ser vi inte mycket av. Jag gissar att de får symbolisera ursprunget, det som till skillnad från mycket annat i boken inte handlar om yta. I stället blir boken en sorts självbiografi: vi får veta att han hade en syster som försvann och en mamma som dog tidigt för att hon vägrade få cancerbehandling. Den röda tråden ligger i titeln: Vi får ana sprickorna i den amerikanska drömmen. Texten böljar fram och tillbaka i historien och jag väljer att bara läsa på, att inte försöka hålla ihop trådarna eller riktigt komma ihåg vilka alla människor är. Det räcker gott och väl att bara njuta av den otroligt välskrivna boken.

Share

Så får du tid att läsa böcker

Foto: kaboompics.com
Foto: kaboompics.com

Alltför ofta scannar jag sociala medier 20 gånger på kvällarna i stället för att stänga alla enheter och öppna en bok. Ändå är bokläsning ett av mina stora intressen. Och jag tror benhårt på att den som vill skriva bra också måste läsa mycket.

Om jag har ont om tid och har svårt att prioritera läsning – hur kan det vara för alla dem som inte är boknördar?

Nu, när det precis har varit bokmässa i Göteborg har det skrivits en del om nyttan med läsning, men den övriga tiden har romanläsning inte så hög status annat än på kultursidorna. Dagens Nyheter gjorde ett roligt utformat reportage om läsning. KIT skrev en lista om fördelarna med att läsa böcker (tack Caroline @Forsloew för tipset!).

För mig är det alltid bokmässa. Trots att det finns så många distraktioner och en ständig känsla av att ha missat något vet jag att jag mår bra av att vara inne i en bokvärld. Jag har inte testat läsplatta, men det är ändå något med känslan av att hålla i en bok av papper. Jag minns när jag hade ett halvtråkigt jobb och njöt av känslan av att en kort stund låta mig uppslukas av litteraturens värld på vägen dit. Den stunden kunde rädda hela min dag.

Ofta när jag säger att jag läser får jag höra att jag är så duktig. Personen som säger det har uppenbarligen dåligt samvete. Det är trist att läsning ska kännas som en prestation. Samma sorts tonläge brukar folk ha när det handlar om träning: ”Man borde…”. Och ja, bokläsning är lite samma sak som träning: Man måste bara bestämma sig för att göra det, och det ger förhoppningsvis belöning (men inte alltid. Bra böcker ska det vara och man får lägga ifrån sig sådant som man inte fastnar för efter tio sidor).

För mig, med två barn, heltidsstudier och deltidsjobb är det ofta ett mirakel att jag får tid att läsa. Men jag tar mig den.

Jag läser:

  • På tunnelbanan. Även när det är fullt av folk lutar jag mig mot något och tar upp boken ur väskan. Jag tar nästan aldrig Metro för att jag vill prioritera bokläsning.
  • I mellanrummen, när jag väntar på något eller någon. De flesta bokläsare känner igen känslan av tomhet när de inte har en bok med sig. Det är som att gå ut utan byxor.
  • Innan jag går och lägger mig. Jag har svårt att sova utan att läsa några sidor.
  • Ibland, korta lyckliga stunder i soffan, innan det dåliga samvetet över att barnens skärmtid blivit för lång pockar på.

Det tar cirka en månad för mig att bli klar med en bok på några hundra sidor, men eftersom bokläsning är min rekreation låter jag det ta tid.

Just nu läser jag ”Amerikana” av Don DeLillo. Mer om den i nästa blogginlägg!

PS. Jag hade tidigare rubriken ”Att gå ut utan en bok är som att lämna hemmet utan byxor”, som jag tyckte var kul. Men eftersom vi lärt oss lite om sökordsoptimering på min utbildning har jag förstått att rubriken ovan får fler träffar på Google. Ett litet experiment helt enkelt! 🙂

Share