Etikettarkiv: Läsning

Hur viktig är första meningen i en bok?

Snön uppe i bergen smälte och Bunny hade varit död i flera veckor innan vi började inse vilken allvarlig situation vi befann oss i. 

Så börjar Den hemliga historien av Donna Tartt i Nille Lindgrens översättning. Det är en av de böcker som har präglat mig mest, och den förstameningen sätter stämningen direkt. Den är rent av en sammanfattning av bokens handling.

I torsdags var jag i Växjö på workshop, som en del av kursen jag läser nu, Kreativt skrivande III vid Linnéuniversitetet. Vi fick i uppgift att ställa en fråga som rörde vårt skrivande. En av mina kurskamrater, Christine Bergkvist Björklund, frågade oss hur viktig början på en text är, i dessa tider då allt går snabbt och vi lätt blir distraherade. Vi har ibland bara några sekunder på oss att fånga människors intresse. Det har hänt flera gånger att jag på måfå har bläddrat i en bok jag inte känt till, och fått en känsla av de första meningarna som avgjort om jag ville köpa eller låna boken i fråga.

Min slutsats är att man inte ska få alltför stor prestationsångest för att skriva den perfekta förstameningen, i alla fall inte i början av skrivprocessen. Den meningen kanske inte kommer förrän resten av boken är klar. 

Jag har ingen erfarenhet av att ge ut böcker, men när jag skrivit många texter. I första versionen blir första stycket inte alltid så bra utan är en transportsträcka fram till den ”rena” texten. Det händer ganska ofta att jag stryker det första stycket i en text.

Böcker

Här är några litterära förstameningar för er att suga i er (jag har bortsett från eventuella prologer): 

Den eviga återkomsten är en gåtfull idé och med den har Nietzsche satt åtskilliga filosofer i bryderi: tänka sig att allt en dag skall upprepas, som vi en gång upplevde det, och fortsätta att upprepas i all oändlighet!

(Milan Kundera: Varats olidliga lätthet. Översättning: Ulla Bruncrona)


Ljuset kommer krypande in över de plöjda åkrarna.

(Josefin Klougart: En av oss sover. Översättning: Johanne Lykke Holm)


”För att födas på nytt måste man först dö”, sjöng Gibril Farishta medan han tumlade ner från himlen.

(Salman Rushdie: Satansverserna. Översättning: Tomas Preis)


Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg.

(Françoise Sagan: Bonjour tristesse. Översättning: Lily Vallquist)


Ett hotellrum i Tenderloin District, torskdistriktet i San Francisco.

(Sara Stridsberg: Drömfakuliteten)


She had been watching him for three weeks.

(Siri Hustvedt: The enchantment of Lily Dahl)


En dag läste jag en bok och hela mitt liv förändrades.

(Orhan Pamuk: Det nya livet. Översättning: Dilek Gür)


Försäkringsagenten vid North Carolina Mutual Life Insurance lovade att flyga från sjukhuset Barmhärtigheten till andra sidan av Lake Superior.

(Toni Morrison: Solomons sång. Översättning: Mårten Edlund)

Blev ni sugen på att läsa någon av böckerna? Det är kanske lite för lite att bara läsa en mening, men jag tyckte ändå att det här var ett roligt experiment. Jag kan rekommendera alla dessa böcker. Några av dem läste jag för många år sedan, men de lever fortfarande kvar som starka läsupplevelser, och de står kvar i min bokhylla för att jag har som ambition att läsa om dem.

Dela gärna med er favoriter bland förstameningar!

Share

Skruvat matriarkat stack ut i sommarläsningen

Naomi Aldermans bok The Power
Jag läst Naomi Aldermans bok The Power när jag åkte för att intervjua en kvinnojour. Kändes passande.
En roman om ett skruvat matriarkat, en om att vara halvfinne, en uppslukande ungdomsbok och en antologi. Här kommer några anteckningar om min läslogg sedan i maj.

Det känns bra att föra läslogg. Den hjälper mig att minnas. Förra inlägget om min läslista skrev jag i slutet av årets första kvartal.

Kvartal 2 började med Den tredje hustrun av Lisa Jewell som inte var något vidare. En bladvändare med nästan provocerande krystad intrig och unken slutkläm. Den kunde jag ha klarat mig utan (det var en bokcirkelbok så jag valde den inte själv).

Momo eller kampen om tiden av Michael Ende lästes för min 11-årige son i utbildande syfte. Mina barn kommer inte undan min barndoms favoritböcker. Jag kunde konstatera att huvudhistorien fortfarande är lika briljant och magisk men att vissa scener har åldrats och blivit en smula långrandiga. 

Kriget, pappa – ett tillförlitligt sifferminne av Victoria Rixer gillade jag. Ni kan läsa mer om mina tankar i Tidningen Kulturen.  

Ett jävla solsken av Fatima Bremmer är en biografi om journalistpionjären Ester Blenda Nordström som jag varmt kan rekommendera. Den var värd sitt Augustpris! (Den 12 september intervjuar jag Fatima i JMK:s lokaler, ett samarbete mellan Mälardalens frilansklubb och JMK, ifall ni missat).

Vegetarianen av Han Kan är en märklig, obehaglig och i mina ögon överskattad bok. En del gillar den, men bered er på att den framför allt är obehaglig och lite av en kulturkrock.

The Power av Naomi Alderman är en av årets mest minnesvärda böcker (den finns nu på svenska, med titeln Makten, utgiven av Modernista). Boken handlar om att världens kvinnor upptäcker en ”muskel” i höjd med nyckelbenet (?) som innebär att de kan ge andra kraftiga, smärtsamma och dödliga elektriska stötar. Ungefär som elektriska ålar. Maktbalansen förändras och boken blir till en skruvad spegelbild av nutiden, till exempel när Alderman beskriver hur en våldtagen man känner sig. Det sorgliga är att Aldermans matriarkala universum inte blir bättre än det patriarkat vi lever idag. Boken är fruktansvärt våldsam och känns som gjord för att bli tv-serie vilket den mycket riktigt också ska bli. Det ironiska är att den person jag sympatiserade mest med var en man, journalisten Tunde. Det är säkert ingen slump och jag läste i en intervju (som jag tyvärr tappat bort) att han också är Aldermans favoritperson i boken. Alderman hade självaste Margaret Atwood som mentor när hon skrev boken, vilket ger respekt. Jag föll inte för boken till fullo, mest för att jag ofta blev mer äcklad än berörd, men jag tror som sagt att den kommer att göra sig bra som tv-serie.

Ordbrodösen av Anna Arvidsson är en underhållande och mys-rysig ungdomsbok som jag slukade på några dagar. Dialogen kändes lite konstruerad ibland, men annars gillade jag boken. Hade jag varit tonåring (och inte lika kräsen) hade jag förmodligen blivit golvad.

Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar (44 författare, redaktörer är Anna Jörgensdotter och Henrik Johansson) är en antologi av Föreningen Arbetarskrivare. Den handlar om arbete och klass och väcker minnen från sommarjobb och extrajobb. Jag är väldigt tacksam över att jag idag inte sitter fast i ekorrhjulet på en arbetsplats där livet går ut på att längta efter fyra veckors semester om året. Som de flesta antologier fastnar jag mer för vissa texter (och tecknade serier) än för andra, men det är en viktig bok. Fler borde skriva skönlitterärt om arbetslivet.

Share

Jag är i alla fall bra på att läsa böcker

Böcker på hög
Några av böckerna jag hittills har läst under 2018.

Härom veckan sa min dotter (snart 6 år) att ”mamma är inte bra på att sy, hon är bara bra på att läsa böcker”. Hon kommer inte över mitt klumpiga försök att laga ett gosedjur. Sömmen gick upp efter ett par dagar och hennes noggranna far fick rycka in. Nu är det bara pappa som får förtroendet att operera de älskade gosedjuren.

Jag saknar motoriken och tålamodet för sömnad. Tur att jag inte levde för 150 år sen då det nog hade varit svårt att vara kvinna och dålig på handarbete.

Mina läskunskaper godkänner dottern alltså, så jag tänkte skriva några ord om de böcker jag läst under första kvartalet 2018. Listan  fylls på allteftersom (och hittas här).

Einsteins drömmar av Alan Lightman

En bok med korta berättelser om tiden. Jag läste den i researchsyfte och tycker att flera historier hade sina poänger, även om de inte lämnade några djupare spår.

Sankmark av Jhumpa Lahiri

Jhumpa Lahiri skriver om indiska familjer och om att lämna sitt hemland och flytta till väst (USA). Jag tyckte bättre om hennes tidigare bok ”I väntan på ett namn”. Sankmark efterlämnar en känsla av att det är tungt och svårt att leva när livet inte blir som du tänkt dig. Men det är en helt okej roman.

Anton och Teitur av Angelica Öhrn

Min vän Angelicas debutroman är välförtjänt nominerad till Slangbellan, priset för bästa barn- och ungdomsdebut! Det är så häftigt! Anton och Teitur är en vemodig och fin berättelse som blandar familjerelationer och kärlek till hästar. Att det är en pojke i huvudrollen är ett extra plus.

Mandarinerna av Simone de Beauvoir

Jag skrev om Mandarinerna när jag började läsa den (för andra gången). Den är tjock men fantastiskt bra. Personskildringarna är så engagerande och du får lite historiekunskap på köpet.

Stridens skönhet och sorg 1914 av Peter Englund

(Som jag skriver på sidan: ej avslutad, det var en bokcirkelbok som jag fann väldigt torr och oengagerande)

Harry Potter och Fenixorden av J K Rowling

(Läsning för min son, omläsning för mig). Jag tror detta är den segaste och omständligaste boken i Harry Potter-serien men jag slukar allt eftersom Rowlings värld är helt oemotståndlig.

Lev kreativt / Hitta din kreativitet av Julia Cameron

Den här boken har jag skrivit om sedan i november, så jag hänvisar till taggen #Cameronkurs.

Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit

Jag fick denna i julklapp av min man. En del var välbekant eftersom jag läst mycket om feminism, men de mer historiska/akademiska essäerna lärde mig nya saker.

Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead

Den brutalaste skildring av slaveriet i USA som jag läst. Vi pratade om den på bokcirkeln igår. Tydligen fanns det ingen riktig underjordisk järnväg för slavarna att fly genom, men ett nätverk som hjälpte slavar att fly kallade sig så. Colson Whitehead har fantiserat fram en riktig underjordisk järnväg, och det funkar bra. Historien är som sagt brutal och svår att värja sig mot, men också lärorik och viktig och med hopp i slutet. Det här är garanterat en av de böcker från 2018 som kommer att leva kvar i mig.

Julias superkrafter av Malin Roca Ahlgren och Carl-Magnus Ramstedt

En pedagogisk bok om att ha Aspergers syndrom, riktad till lärare och unga i skolan. Den tjänar sitt syfte mycket bra. Jag visste ju det mesta men fick ändå ökad förståelse för hur min son troligtvis har det. Jag hoppas han vill läsa den, även om den handlar om en tjej som är lite äldre än han.

Share

Att bry sig för mycket

Lina Limans Konsten att fejka arabiskaMin sons Aspergerdiagnos har gjort mig angelägen om att ta reda på mer om autism. Jag vet inte om det är jag som har ”autismradarn” på eller om samhället faktiskt har blivit lite mer öppet kring diagnoser. Netflix-serien ”Atypical” som hade premiär i augusti, ser jag definitivt som ett tecken på att stigmat kring autism håller på att släppa. Atypical handlar om 18-årige Sam som är ganska högfungerande men vars diagnos är påfrestande för hans familj som består av mamma, pappa och en något yngre syster. Mamman spelas av den begåvade Jennifer Jason Leigh och pappan av Michael Rapaport. Jag kan definitivt rekommendera serien!

Flickors autism upptäcks inte alltid

Jag har också läst Lina Limans nyutkomna bok ”Konsten att fejka arabiska”. Lina Liman fick sin autismdiagnos först när hon var trettiotvå år. Det är vanligt att flickors autismdiagnos upptäcks sent eller inte alls eftersom de ofta är duktiga på att dölja sina svårigheter genom att vara duktiga och tysta flickor. Lina Limans känsla av utanförskap är så sorglig att det skär i hjärtat. Hon lärde sig strategier för att passa in men hade svårt att förstå alla underliggande koder som vi människor använder i vår kommunikation med varandra. I yngre tonåren drabbades hon av anorexi och sedan följde flera år i psykvården utan att någon tog beslutet att göra en neuropsykiatrisk utredning. Först när en släkting tipsade om ett radioprogram om autism trillade poletten ner.

Lina Limans tröst efter alla förlorade år är att hennes historia förhoppningsvis kan leda till att fler får rätt diagnos från början.

Överdos av empati

Schablonbilden av någon med Aspergers syndrom är att det är en person vars rationella tänkande dominerar fullständigt över det emotionella. Ibland får man rent av för sig att autister besläktade med psykopater, att de inte bryr sig om andra människor. Men Lina Liman beskriver det så här: ”Vi bryr oss och gläds och blir arga och sörjer och fruktar och älskar, precis som andra. Vad som däremot kan saknas är en fungerande kanal för känslorna, i båda riktningar: Vi kan ha svårt att läsa av andras känslor och tolka dem rätt – och vi kan ha svårt att förstå våra egna känslor och förmedla dem i en form som blir begriplig för omvärlden. Vi har inte samma uttryck, men vi har samma känslor.”

Ännu intressantare blir det när hon tar upp något som kallas Intense World Theory och som går ut på att den som har autism helt enkelt har en extrem känslighet och inte kan ta till sig lidande eftersom personen bryr sig för mycket. Därför vänder sig personen inåt i stället (något jag verkligen känner igen hos min son och även hos mig själv, även om jag inte har fått någon diagnos).

Jag ”skannade av” slutet av boken eftersom mitt bibliotekslån gick ut och någon annan hade reserverat den. Det ser jag som ett gott tecken på att det allmänna intresset för autism har ökat.

Share

Nu är den här – listan med lästa böcker 2016!

Margaret Atwood, Kulturhuset Stockholm 2015
Mitt idolfoto av Margaret Atwood från Kulturhuset i Stockholm den 3 juni 2015.

För nästan exakt ett år sedan bestämde jag mig för att dokumentera alla böcker jag läste under 2016. Jag samlade allt på en sida här på bloggen och nu har jag resultatet: 24 böcker. Jag valde att inte ta med alla barnböcker jag läst för mina barn på 4 och 9 år, bara Harry Potter-böckerna. Med dem blir det väl uppåt 50–100 böcker.

Jag kan inte påstå att jag slår något rekord – läste nyligen att någon på Twitter läser minst 50 böcker om året. Men två i månaden är väl ändå inte så pjåkigt för någon som både pluggat och jobbat, samt tagit hand om barn och varit allmänt stressad och trött?

Ja, fast nu ska ju inte bokläsande vara en prestation utan avkoppling och inspiration. Vad minns jag egentligen såhär i efterhand? Och går det att hitta någon röd tråd mellan böckerna? Jag vet inte. Det finns lite nutid, lite feminism, några inslag från Mellanöstern och lite fantasi/övernaturlighet. Vissa av böckerna är valda av mina bokcirkelkamrater.

Mysigast har utan tvivel varit att läsa om Harry Potter för min son. Alla känslor och skratt!

Och eftersom man starkast minns det man är mitt uppe i så tänker jag just nu mest på den sista boken, Margaret Atwoods Den blinde mördaren. Vad jag beundrar den kvinnan! Hon beskriver så exakt hur det är att känna sig lite avig i en trång värld…

Nu bör jag väl skapa en ny flik för 2017 antar jag…

 

Här är listan för 2016!

Share

En halvfinnes bekännelser

Min mormor Annikki, född 1918 i Finland, död på 1980-talet i Sverige.
Min mormor Annikki, född 1918 i Finland, död på 1980-talet i Sverige.

När jag presenterar mig som Marja händer det att folk börjar prata finska med mig. Då måste jag skaka på huvudet och säga att jag tyvärr inte talar finska.

Jag har en finsk mamma och en svensk pappa. Jag växte upp i ett radhus i en trygg förort norr om Stockholm och var mest svensk, även om det hände att skolkamrater kommenterade mitt namn och den allmänna uppfattningen tycktes vara att finska är ett fult språk och att vi var lite udda och konstiga. Jag ville inte heta Marja utan önskade att jag hade fått ett vanligt svenskt namn, som Ulrika eller Helena. Samtidigt var jag inte ensam om ha finskt påbrå.

Fosterlandet

Kanske måste man nå en viss ålder för att börja fundera över mitt ursprung. När jag såg skådespelaren Tanja Lorentzons monologföreställning Mormors svarta ögon kände jag igen mig i mycket. Här är ett Youtubeklipp om den föreställningen. Tanja Lorentzon spelar också huvudrollen i Fosterlandet, som just nu spelas på Stockholms stadsteater efter att ha satts upp i Göteborg och Helsingfors. Det är en fantastisk föreställning, tycker jag, inte bara för att min lillebror Jerker var med och arbetade som dramaturg. Han har grävt mer i våra rötter än vad jag har gjort.

Kontrasterna

Min svenska pappa kommer från en familj som gav mig ett visst kulturellt kapital – min farfar Eyvinds ena bror, Anders, grundade designskolan Beckmans, och den andra brodern, Per, illustrerade barnböcker. Det gjorde även ”Pelles” fru Kaj. Min uppväxt präglades av kontraster: Ena helgen var vi i farmors och farfars stora villa i Stocksund och den andra i mormors etta i Flemingsberg. Mormor Annikki pratade inte svenska så jag minns mest saker och detaljer: De pastellfärgade bomullstussarna och tvålarna i badrummet, den skrovliga brödkaveln under bordet (fotmassage), det virkade vita överkastet i sängen bakom alkoven och den gammeldags dockan som mamma hade haft som liten. Lägenheten låg högt uppe i ett av Flemingsbergs färgglada miljonprogramshus.

Höghus i Flemingsberg
Jag vet inte om mormor bodde i just detta hus men jag minns att lägenheten låg väldigt högt upp i ett område med många höghus. Foto: Bengt Oberger – Eget arbete, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=41766902

Kriget

Jag kanske inte har alla fakta korrekt, men i korthet ser min finska historia ut så här: Mormor kom från Ruovesi i västra Finland och flyttade med min mamma och mammas syster till Sverige 1956, som arbetskraftsinvandrare. Då var mamma sju år och min moster tolv. Mormor hade skilt sig från morfar som blev kvar i Finland och bildade en ny familj. Han dog innan jag föddes.

När jag var liten hörde jag ofta att mormor hade haft flera bröder, men att två av dem dödats i det finska inbördeskriget. Det lät exotiskt och långt borta. Långt senare fick jag höra att mormor hade haft en käraste som också dödats i kriget, innan hon träffade morfar som var mycket äldre än hon. Jag tänkte mycket på mormors känslor när jag såg Fosterlandet.

Höfterna

När jag var ett år fick jag en nalle av henne, och han kom att bli min mest trogna följeslagare under barndomen. Han finns fortfarande kvar, sliten och älskad. Mamma säger att mormor och jag kom bra överens när jag var ett litet barn som ännu inte kunde tala. När jag själv började prata – svenska – förstod vi inte varandra. Mormor levde över trettio år i Sverige, men umgicks bara med finnar och lärde sig aldrig svenska. Ibland fick jag hennes ord tolkade av mamma. Mormor försökte alltid göda oss och mamma lät förstå att mormor hade levt i krig och fattigdom då det hade behövts lite hull att ”ta av”. Det var lite svårt att förstå när jag blev tonåring på det välnärda åttiotalet och förbannade mina breda ”fertila höfter” som tycks vara en del av finska kvinnors arv.

Språket

Tanja Lorentzon har berättat om sin sorg över att inte kunna finska, något jag också kan känna nu när jag faktiskt arbetar med nordiska frågor. Tänk, vilken resurs jag hade kunnat ha haft, helt gratis! Kanske kände min mamma samma behov av att ”bli svensk” som Tanja beskriver. Mamma har förklarat det med att pappa och alla hennes vänner på den tiden var svenska och att hon inte kände sig tillräckligt bra på språket. Många år senare, efter att pappa och hon skilt sig, träffade hon en finsk man och tog upp finskan igen, men då var jag redan vuxen.

Litteraturen

Någonstans inom mig finns ändå spåren av min finska halva. Jag har märkt att jag ofta fastnar för finsk och finlandssvensk litteratur. Två storfavoriter i fantasy- respektive dystopigenren är Johanna Sinisalos Bara sedan solen sjunkit och Annika Luthers De hemlösas stad. En barnbok, vars humor träffar mig helt rätt, är Malin Kivelä och Linda Bondestams Bröderna Pixon och tv:ns hemtrevliga sken. Jag känner att dessa böckers temperament stämmer överens med mitt, så nog är jag finne alltid, om än halv.

 

 

Share

Nu ska jag dokumentera böckerna jag läser

 

Boken Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson
Nej, jag läste den inte på 2 veckor. Jag lämnade in den och lånade den igen fem minuter senare. 🙂

Jullov, jullov! Nu är vår årliga turné till släkten slut och trots att barnen måste aktiveras varje dag för att inte fastna framför skärmarna har jag hunnit läsa en del. Romanläsning är avkoppling för mig.

Just nu läser jag Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam. För er som inte vet handlar den om en ung romsk kvinna som skickas till koncentrationsläger och får ta över en död judinnas klänning. Hon blir Miriam och efter fasansfulla plågor kommer hon till Sverige och får stanna, tack vare sin falska identitet. Om någon hade vetat att hon var rom skulle hon ha skickats ut. Först 60 år senare, när hon är 85 år, berättar hon sanningen för sin sondotter. Boken skulle kunna vara outhärdlig att läsa, men Majgull Axelsson är en så utomordentlig författare att den snarare blir totalt uppslukande. Många har säkert redan läst den – men om inte – gör’t!

Mitt nyårslöfte inför 2016 blir att dokumentera de flesta böcker jag läser (även här på bloggen). Jag blev inspirerad av Angelica Öhrn, min peppande kurskamrat från Att skriva barnlitteratur på Linnéuniversitetet, som har skrivit ner allt hon läst 2015. Med tanke på att jag har så mycket med jobb, studier och barn känns det ibland som att jag aldrig hinner läsa, men när jag tittar tillbaka har jag ändå läst en del. Det kan jag bland annat tacka min eminenta bokcirkel ”Bokknuttarna” för. Nästan varje månad i fem års tid har vi träffats. Vi har genomlevt pilgrimsresor, barnafödslar (fem nya människor har kommit till under denna tid) och mycket annat. Bokcirkeln har varit ett utmärkt sätt att hålla läsandet vid liv. Jag glömde det tipset i min tidigare krönika om hur man får tid för läsande, så det får ni nu! Inte sällan har jag fått gå utanför min ”comfort zone” när det gäller läsande eftersom vi brukar turas om att välja böcker. Tack vare bokcirkeln vet jag till exempel en del om Thomas Quick – själv skulle jag aldrig ha valt att läsa en bok om honom.

Jag inser att åren flyter ihop (det måste vara åldern), så jag vet inte vilket år jag har läst böckerna, men här är ett par relativt nylästa böcker som jag fortfarande tänker på:

  • Maddaddam av Margaret Atwood: Tredje delen av Atwoods genomarbetade dystopitrilogi som ska bli HBO-serie. Vad jag längtar!
  • Steglitsan av Donna Tartt: Den första delen fick mitt modershjärta att värka något förfärligt. Den kunde ha varit kortare (över 700 sidor), men trovärdigheten består hela boken igenom.
  • Hungerspelen av Suzanne Collins: Min son hade en period när han ständigt talade om Hunger Games eftersom det fanns med i någon Minecraft-värld som han gillade i våras. Jag beslutade att läsa boken för honom för att han skulle veta att det fanns en litterär förlaga. Den är kanske lite väl brutal för en 8-åring, men han tycks inte ha tagit någon skada… Trots att språket är träigt och lite väl redovisande är jag inspirerad av Collins förmåga att bygga upp en så stark dystopisk värld (som ni märker har jag en dragning till dystopier).
  • Den dag jag blir fri av Lawen Mohtadi: En biografi om den romska författaren och människorättskämpen Katarina Taikon som bidrog med både samtidshistoria och perspektiv. Jag skrev kort om den här också.
  • Gittan gömmer bort sej av Pija Lindenbaum: När jag läste den här för min 3-åriga dotter levde hon sig in så starkt i Gittans skuldkänslor över att ta tappat det lilla barnet, så att barnet fick en bula. Den gestaltar känslor på ett alldeles klockrent sätt, och jag älskar illustrationerna.

 

 

 

Share

Min inre 11-åring och 80-åring

Bild på hopslingrade ormar i metall.
AURYN, som Atreju fick av Barnakejsarinnan i Den oändliga historien. Foto från Wikipedia.

Det här är en modifierad version av en krönika som jag skrev för Tidningen Kulturen för drygt ett år sedan, i januari 2014. Den handlar om ett rum i mig som just nu inte får så mycket utrymme: den fria kreativiteten. 

Jag var 18 och jag läste en intervju med en äldre författarinna, jag tror det var Marianne Fredriksson, men det kan ha varit någon annan också. Hon debuterade som författare relativt sent i livet och sa något i stil med att hon väntade tills hon hade något att berätta, att romaner om tjugoåringar som drev runt och bodde i andrahandslägenheter inte lockade henne. Jag tog de där orden till mig och tänkte att jag skulle vara journalist först, sedan, när jag hade något att berätta, skulle jag skriva böcker.

Men sedan började jag ändå skriva innan jag hade blivit medelålders (som jag på pappret är nu). När jag var 31 blev jag uppmuntrad av människor som betydde något. En förläggare skrev till mig att hon trodde att jag skulle kunna skriva något riktigt bra men att det jag skickat in inte höll för utgivning. Jag har fått ytterligare några sådana bekräftelser men har fortfarande inte blivit klar med något manus som håller hela vägen. De där snälla refuseringarna är som en fladdrande låga av hopp som jag hela tiden kämpar för att hålla vid liv, men med många distraktioner lyser den väldigt svagt.

Hemligheten är väl att ge lågan mer luft, att omge sig med människor i samma situation och att sätta på sig stora skygglappar som utestänger alla Jantes rop om att det ändå inte är någon idé att försöka. Och kanske, kanske är det bara vi som vägrar ge upp trots svaga utsikter som lyckas?

Det finns två människor som lever starkt inom mig. Det ena är jag när jag var elva år. Jag kan inte sluta tänka på den åldern, då man är på väg från barn till ungdom. Själv klamrade jag mig kvar vid barndomen och jag grät på nätterna för att jag visste att barndomen snart var slut. Jag avskydde varje tecken på vuxenblivande, på att kroppen snart skulle förändras. Och allt jag läste, som Michael Endes Den oändliga historien och Momo och kampen om tiden, Maria Gripes skuggserie och Agnes Cecilia – en sällsam historia Inger Edelfeldts Julianne och jag, Barbro Lindgrens serie om Sparvel. Allt detta lever kvar så starkt i mig, det var som om jag var vidöppen och bara tog in på ett sätt som numera är svårt när åren ligger på lager i mitt minne.

Den andra människan som lever i mig är också jag, men då är jag en gammal kvinna, kanske 80 år. Jag har vitt hår och jag tänker tillbaka på mitt liv och jag är nöjd över att jag alltid följde mitt hjärta trots att tvivlet malde i magen. För jag läste nyligen en artikel av en forskare som frågat döende människor vad de ångrade mest i sina liv, och det vanligaste svaret var att de ångrade att de inte hade följt sina drömmar.

Men jag betalar ett pris för det här, det ser jag varje gång jag deklarerar. Det svider att veta att jag har jämnåriga som får hela min årslön varje månad. Eller åtminstone halva. Fast vad vet jag om dem? Kommer de att ångra sig på sin dödsbädd?

Jag kommer nog aldrig att sluta tvivla, aldrig sluta undra om jag har valt rätt väg i livet. Men elvaåringen och åttioåringen talar till mig, och de nickar och bekräftar: Fortsätt bara. Du måste ju skriva, om du bara fortsätter på samma spår kommer du att nå målet.

Slutkommentar från november 2015:

Jag tröttnade på att oroa mig för framtiden när jag deklarerade och det är därför jag nu läser marknadskommunikation. Här är mina mål:

  • Bli gladare när jag deklarerar.
  • Få mer struktur på tillvaron med jobb som lönar sig, vilket ska kunna finansiera perioder då jag kan fördjupa mig i skrivandet.
  • Lära mig att marknadsföra mina framtida böcker.

Wish me luck!

 

 

 

 

Share

Vem är litteraturkritiker?

Ibland får jag böcker att recensera, men jag kallar mig inte litteraturkritiker. Inte för att jag ska förminska mig själv, men jag vill heller inte sätta några förväntningar.

Ordet litteraturkritiker förknippar jag med en universitetsprofessor som ägnar hela dagarna åt litteratur och som är ett levande uppslagsverk. Säg ”realismen” och du får ett föredrag! Jag har mött sådana personer i verkligheten eftersom jag har läst ganska många poäng litteraturvetenskap. Jag kallar mig hellre boknörd. Nedanstående recension skrev jag till Tidningen Kulturen som för övrigt är en intressant tidning om någon missat den! Jag lovade att skriva om boken i ett tidigare blogginläggdelillo_amerikana_omslag_mb_0, så här kommer recensionen:

Don DeLillo: Amerikana

Översättning: Caj Lundgren

Bokförlag: Modernista

Don DeLillo är en av giganterna som alltid är med i Nobelprisspekulationerna. Nu ges hans debutroman ut på svenska för första gången. Jag har inte läst honom tidigare, så detta blir ingen recension som jämför debutromanen med senare verk. Det blir i stället en storögt imponerad recension. Han skriver så bra. Bokens utformning är också väldigt trevlig, mjuk att hålla i och väldigt behaglig att läsa. Däremot slits det mjuka omslaget hårt när jag bär runt på den överallt, för det är i mellanrummen som jag hinner läsa.

Med tanke på att Amerikana utspelar sig i huvudet på en ung, vit, snygg och privilegierad amerikansk man kunde jag som kvinna ha kunnat sucka och tycka att det är stereotypt och förutsägbart. Men DeLillo tillhör den lilla skara som kommer undan med allt genom sin skarpa iakttagelseförmåga och sitt språk. Kanske handlar det om förmågan att gestalta alla människor trovärdigt – det är när kvinnor blir klichéer som jag lägger undan romaner av manliga författare.

David Bell, som den priviligierade, snygge, unge mannen heter, har fått jobb på en tv-station och klättrar snabbt i karriären. Don DeLillo gestaltar allt som händer med skarp blick. Som det här stycket, som säger mycket om maktbalansen på en arbetsplats:

”Jag upptäckte att sekreterarna i allmänhet var intelligentare än de flesta av cheferna och att chefssekreterarna var farligare än de flesta. Jag lärde mig vad stängda dörrar betydde och att vänskap inte var en förhandlingsbar valuta och hur viktigt det var att ljuga även när det inte fanns något behov av lögner. Ord och mening stod i strid med varandra. Orden sa inte det som utsades eller ens dess motsats. Jag lärde mig tala ett nytt språk och behärskade snart de speciella nyanserna i det språket”.

David ska göra en tv-dokumentär om navajoindianer, men dem ser vi inte mycket av. Jag gissar att de får symbolisera ursprunget, det som till skillnad från mycket annat i boken inte handlar om yta. I stället blir boken en sorts självbiografi: vi får veta att han hade en syster som försvann och en mamma som dog tidigt för att hon vägrade få cancerbehandling. Den röda tråden ligger i titeln: Vi får ana sprickorna i den amerikanska drömmen. Texten böljar fram och tillbaka i historien och jag väljer att bara läsa på, att inte försöka hålla ihop trådarna eller riktigt komma ihåg vilka alla människor är. Det räcker gott och väl att bara njuta av den otroligt välskrivna boken.

Share

Så får du tid att läsa böcker

Foto: kaboompics.com
Foto: kaboompics.com

Alltför ofta scannar jag sociala medier 20 gånger på kvällarna i stället för att stänga alla enheter och öppna en bok. Ändå är bokläsning ett av mina stora intressen. Och jag tror benhårt på att den som vill skriva bra också måste läsa mycket.

Om jag har ont om tid och har svårt att prioritera läsning – hur kan det vara för alla dem som inte är boknördar?

Nu, när det precis har varit bokmässa i Göteborg har det skrivits en del om nyttan med läsning, men den övriga tiden har romanläsning inte så hög status annat än på kultursidorna. Dagens Nyheter gjorde ett roligt utformat reportage om läsning. KIT skrev en lista om fördelarna med att läsa böcker (tack Caroline @Forsloew för tipset!).

För mig är det alltid bokmässa. Trots att det finns så många distraktioner och en ständig känsla av att ha missat något vet jag att jag mår bra av att vara inne i en bokvärld. Jag har inte testat läsplatta, men det är ändå något med känslan av att hålla i en bok av papper. Jag minns när jag hade ett halvtråkigt jobb och njöt av känslan av att en kort stund låta mig uppslukas av litteraturens värld på vägen dit. Den stunden kunde rädda hela min dag.

Ofta när jag säger att jag läser får jag höra att jag är så duktig. Personen som säger det har uppenbarligen dåligt samvete. Det är trist att läsning ska kännas som en prestation. Samma sorts tonläge brukar folk ha när det handlar om träning: ”Man borde…”. Och ja, bokläsning är lite samma sak som träning: Man måste bara bestämma sig för att göra det, och det ger förhoppningsvis belöning (men inte alltid. Bra böcker ska det vara och man får lägga ifrån sig sådant som man inte fastnar för efter tio sidor).

För mig, med två barn, heltidsstudier och deltidsjobb är det ofta ett mirakel att jag får tid att läsa. Men jag tar mig den.

Jag läser:

  • På tunnelbanan. Även när det är fullt av folk lutar jag mig mot något och tar upp boken ur väskan. Jag tar nästan aldrig Metro för att jag vill prioritera bokläsning.
  • I mellanrummen, när jag väntar på något eller någon. De flesta bokläsare känner igen känslan av tomhet när de inte har en bok med sig. Det är som att gå ut utan byxor.
  • Innan jag går och lägger mig. Jag har svårt att sova utan att läsa några sidor.
  • Ibland, korta lyckliga stunder i soffan, innan det dåliga samvetet över att barnens skärmtid blivit för lång pockar på.

Det tar cirka en månad för mig att bli klar med en bok på några hundra sidor, men eftersom bokläsning är min rekreation låter jag det ta tid.

Just nu läser jag ”Amerikana” av Don DeLillo. Mer om den i nästa blogginlägg!

PS. Jag hade tidigare rubriken ”Att gå ut utan en bok är som att lämna hemmet utan byxor”, som jag tyckte var kul. Men eftersom vi lärt oss lite om sökordsoptimering på min utbildning har jag förstått att rubriken ovan får fler träffar på Google. Ett litet experiment helt enkelt! 🙂

Share