Etikettarkiv: Kommunikation

Att omskola en tjurig murvel

Det var en gång en uppdragsgivare som ville ha hjälp att marknadsföra sin organisation. Hen ansåg av erfarenhet att pr-folk inte är något vidare på att skriva, så hen efterlyste en journalist till uppdraget. Hen fick en journalist som kunde skriva, men på köpet fick hen en tjurig murvel som hade svårt att se problemen med negativ kritik mot organisationen.

Där uppstod en krock. Det är jag som är journalisten som vid fyllda 40 har tröttnat på att leva ur hand i mun och därför omskolar mig till kommunikatör. Något som är svårare än jag trodde, i skarpt läge. Jag ser inte kritik med pr-ögon utan med journalistögon; jaså, jaha, så kan man ju också se på saken, tänker jag. Det är klart att alla sidor ska få säga sin åsikt i frågan – det är en av grundreglerna man lär sig på journalistutbildningarna. Men uppdragsgivarna håller inte med.

Som kommunikatör ska jag vara dedikerad till organisationen som betalar mig. Jag ska kanske inte försöka sopa kritiken under mattan, men bemöta den hårdare och lyfta fram de positiva sidorna mycket mer än jag gör. Det är svårare än jag trodde, särskilt som jag med mina journalistögon tycks ha svårt att se vad som är negativ kritik och vad som bara är avvikande åsikter.

En sak är säker: jag kommer aldrig att kunna arbeta med kommunikation för en organisation vars frågor jag inte anser är viktiga.

Share

Hur skapar jag ett mänskligt personligt varumärke? – Del 2

Mitt blogginlägg om uttrycket ”personligt varumärke” fick några intressanta kommentarer. Jag är inte ensam om att tycka att uttrycket skaver.

Min journalist- och skrivarkollega Helena Isaksson Baeck skrev till exempel: ”Varumärke och människa är varandras motpoler i min värld. Mitt professionella varumärke skulle jag däremot kunna tala om. Då kan man kanske beskriva sig själv som den journalist man vill vara.”

Ordet personlig säger ganska mycket i sammanhanget: Gränsen mellan en privat och professionell människa har förflyttats. I sociala medier blandar vi lätt in delar av vilka vi är. När vi söker jobb uppmuntras vi att fundera om vi kan använda våra privata nätverk för att kolla om det där finns tänkbara arbetsgivare. På Nackademin har vi uppmuntrats att söka oss till arbetsgivare vars ämnesområden vi brinner för. I våras kom nyheten att SAOL ska ändra betydelsen för ordet ”nörd” från ”enkelspårig och löjeväckande person, tönt” till ”person med specialintresse”. Fler gör i dag karriär på att de är passionerade nördar inom något område.

Men det är förstås inte alla förunnat att kunna ägna hela dagarna åt det de älskar allra mest. Det finns också en liten risk att man tröttnar på sitt favoritämne. Men den risken är kanske värd att ta?

Här är förslagen jag har fått på alternativ till uttrycket Personligt varumärke:

  • Professionellt varumärke
  • Kunskapsprofil
  • Yrkesidentitet
  • Professionell identitet
  • Yrkesverksamhet/professionell inriktning ‪
  • Personlig trovärdighet

 

Share

Hur skapar jag ett mänskligt personligt varumärke?

Mellanmjölk och Oatly-paket
Vilket varumärke vill du vara?

Uttrycket ”personligt varumärke” är rätt opersonligt om du frågar mig. Finns det inga andra uttryck som är mer mänskliga? Hjälp mig med tips!

Denna blogg startades när jag läste en kurs på min utbildning som heter Digitala verktyg. I slutet av kursen skulle vi lämna in en innehållsplan för vår digitala närvaro, med syftet att stärka våra personliga varumärken.

Jag läste just lärarens kommentarer på min innehållsplan (som jag för övrigt måste följa upp, ser jag). Hon skriver: ”Marja använder begrepp men inte så strukturerat och metodiskt”. Sant! Jag har svårt att ta till mig många av pr-världens begrepp. Uttrycket ”personligt varumärke” är inte helt bekvämt på mitt tangentbord eftersom jag associerar det med en ytlig värld där alla människor är lika utbytbara som mjölkpaket. Uttrycket ligger inom samma kategori som entreprenöriell – något som förväntas av alla människor idag: Vi ska vara smarta och strategiska i varje livsval, och målet är att nå största möjliga personliga framgång. Det är upp till dig själv om du lyckas, oavsett vilka förutsättningar du har. Och så vidare. Ni fattar säkert.

Samtidigt förstår jag att uttrycket har en viss poäng som ett sorts paraplybegrepp för att beskriva en professionell persons trovärdighet. Din kunskap och det du står för vill du ju gärna framhäva så att andra människor får möjlighet att se din fulla potential (ett uttryck jag för övrigt förknippar med mina barns ”Ninjago”-filmer).

För att nå dit kan det vara betydelsefullt att fundera över vilka du vänder dig till, alltså vilka som är målgruppen. Min lärare tyckte för övrigt att jag hade en alltför bred målgrupp. Det måste jag onekligen fundera över!

Men tillbaka till detta med uttrycket personligt varumärke. Jag prövar härmed att göra min allra första Call To Action (något läraren också uppmuntrade mig att göra): Kan det inte gå att hitta något annat som betyder samma sak? Något som känns mer mänskligt? Har ni några tips? Skriv här eller nämn @marjaandrea på Twitter. Hashtag: #mänskligtvarumärke

PS. En Call To Action är en uppmaning till läsarna/följarna/fansen att själva agera, till exempel genom att börja prenumerera på nyhetsbrev, delta i en tävling eller, som här, komma med tips och idéer.

PS2. Läraren som jag nämner var Linn Lindström som jag uppskattade mycket – hon var pedagogisk och mån om att vi skulle förstå. Responsen som jag beskriver ovan är en av mina viktigaste lärdomar hittills.

Share

Meningen med livet är 42

Min farmor Margot, idag 94, låter ibland irriterad när jag nämner en persons ålder. Jag börjar förstå varför nu, när jag själv sällan är yngst i ett sällskap. Någon gång efter 35 slutar man att räkna.

Min farmor och min dotter.
Margot med min dotter Ninja.

Det är delvis farmors förtjänst att jag idag läser en heltidsutbildning TROTS att jag fyllt 40. Farmor har lärt mig att inte fastna i gamla mönster och alltid utvecklas. Hon är motsatsen till begreppet ”man kan inte lära gamla hundar sitta”. Hon började läsa grekiska när hon fyllt 60 och fortsatte att ta uppdrag för teatrar och skådespelare som talpedagog och expert på versmått långt upp i 80-årsåldern. Sent i livet började hon också rannsaka sig själv: Var hon inte lite sträng mot oss när vi var små? Hon har blivit mycket snällare. Hon har också alltid haft vänner i alla möjliga åldrar, vilket har visat mig att det är personlighet och intressen snarare än födelseår som för människor samman.

De flesta lever ganska ålderssegregerat. Själv kände jag knappt någon född på 90-talet innan jag började på Nackademin. Det är lärorikt att höra hur de som är 20-nånting tänker. De har ofta bra idéer som jag inte skulle ha kommit på.

Men jag kan också se det som farmor reagerade på: De som är mellan 20 och 30 verkar ofta väldigt fixerade vid ålder. De pratar om sina livsplaner och allt de måste hinna med: göra karriär, hinna gifta sig och få rätt antal barn… Då blir jag glad att jag inte behöver tänka på den saken längre.

Som 40+ har du både möjlighet att titta bakåt och framåt. I bästa fall accepterar du det som inte blev. Jag kan lätt acceptera att jag inte kommer att bli någon ung författardebutant. Jag har gjort det jag har kunnat. En annan insikt, som jag har fått med hjälp av mina klasskamrater, är att alla känner sig udda och annorlunda, fast på olika sätt.

Det värsta måste vara att känna sig fast på ett ställe, samtidigt som du har väldigt många år kvar att jobba innan du blir pensionär. Att bara vänta på pensionen. När jag själv var runt 30 jobbade jag med en bitter 42-åring som dagligen pratade om att ingen ville ha så gamla anställda som han. Då lovade jag mig själv att aldrig bli bitter. Jag tror jag har hållit det löftet. Nu är jag själv nästan 42 och trots att siffran låter astronomisk tenderar jag att tro att det ligger något i Douglas Adams profetia i “Liftarens guide till galaxen” (se filmklippet ovan). Kanske är 42 meningen med livet? Här är några anledningar:

  • Jag bryr mig inte lika mycket om vad andra tycker om mig. Vill de inte ha mig så är det deras förlust.
  • Jag har fått de barn jag vill ha och behöver inte gå och tänka på fortplantning längre (något som präglade en stor del av 30-årsåldern för mig).
  • Jag har gjort mina misstag och vet ungefär vilka som är mina styrkor och mindre starka sidor. Det gör att jag kan låta bli att söka sådana jobb som jag inte passar för och i stället fokusera på sådant som jag passar för.
  • Jag har blivit väldigt mycket bättre på att skriva än jag var för tio-tjugo år sedan. Jag kan hantverket helt enkelt.
Share

Går det att vara både journalist och kommunikatör?

puppor

Jag skriver många olika sorters texter: Journalistik, kommunikatörstexter, skönlitteratur, tweets, krönikor, recensioner, dagboksanteckningar. Den röda tråden är ord. Bilden här intill visar en fjäril som kommer ut ur sin puppa, och det är så jag tänker mig den här bloggen. Som ett sätt att släppa ut idéer och tankar ur sina puppor.

Redan som mycket ung visste jag att jag behövde stor frihet och att jag mådde bäst om jag själv fick bestämma mina arbetstider. Därför är jag frilans. Friheten och möjligheten att utvecklas och lära mig nytt är målet. Ni som vill veta mer om mitt yrkesliv kan läsa mitt cv här.

De flesta vet att den traditionella tidningsbranschen befinner sig mitt i en enorm omvandling.  Delvis därför (men också för att jag vill lära nytt) har jag börjat utbilda mig till marknadskommunikatör inom sociala medier på Nackademin. Jag startar bloggen som en del av min utbildning där vi har fått i uppgift att lyfta våra personliga varumärken. Samtidigt har jag tänkt länge på att blogga.

Nej, nej, säger en del journalister – det går inte att vara journalist och kommunikatör samtidigt! Journalister ska vara fria och granska makthavare och företag medan kommunikatörer går makthavarna och företagens ärenden. Jag håller med, men jag har aldrig varit en granskande journalist. Jag beundrar de kollegor som gör gedigna researcharbeten och avslöjar korruption och ondska. Deras roll är oerhört viktig. Men för mig har orden, människorna och ämnena varit viktigast. Jag hoppas att jag kan bekämpa världens ondska genom att arbeta för organisationer som gör saker som jag tror på, och därtill få en något stabilare och mindre stressig tillvaro. Visst är det en omställning att anpassa texten till uppdragsgivarens policy för vad de vill att deras varumärke ska stå för, men det är ok så länge jag också står för det.

Jag återkommer garanterat till detta ämne i framtida blogginlägg. Hoppas att ni vill fortsätta läsa!

 

Share