Etikettarkiv: Drömmar

Därför måste jag fortsätta följa mina drömmar

via GIPHY

Har du också mindre bra dagar då du tvivlar på dina livsval?

När jag var tjugo år sommarjobbade jag i en butik där jantelagen var allenarådande och personer som var jämnåriga med mig betedde sig som om de var dubbelt så gamla och enbart pratade om extrapris på toalettpapper. Jag visste att jag inte kunde stanna där och jag fortsatte att kämpa för att kunna kalla mig journalist.

Journalist är ett jobb som nästan alltid är roligt och meningsfullt. Ett jobb där jag aldrig tittar på klockan och undrar varför det är så många timmar kvar på arbetsdagen. Det är därför så många är kallade till yrket. Det finns med andra ord konkurrens.

När jag har en av mina mindre bra dagar känner jag mig utled på att ständigt försöka överträffa mig själv när jag så många gånger faller vid mållinjen. Då kan jag undra varför jag anstränger mig så mycket. När någon annan ändå alltid blir vald framför mig…

Känner du igen dig? Eller tillhör du dem som tycker att jag inte borde fortsätta att plåga mig själv i den här branschen om jag nu är så känslig?

Fast – vad skulle jag göra istället? Jag kan ju inte sitta på ett ”vanligt” jobb och lyssna till förbittrade kommentarer om att litteraturen jag läser är för ”fin” eller något annat som hände i butiken som nämns i inledningen. Jag kan bara fortsätta framåt. Eller som en annan frilansjournalist skrev i en Facebookgrupp för mitt skrå: ”När de tankarna smyger sig på mig tänker jag som Doris i Hitta Nemo: ”Fortsätt simma, fortsätt simma.”

Själv tänker jag ofta på The Walking Dead, tv-serien om några överlevare efter zombieapokalypsen. Där kan man snacka om att fortsätta kämpa mot alla odds!

Share

Mina mål inför 2017

Platsjournalen december 2016
Jag blev intervjuad i Platsjournalen i december 2016.

Jag har inget intyg än – men snart är jag färdigutbildad marknadskommunikatör inom sociala medier! Imorgon är egentligen min sista dag på Berghs men jag måste vara hemma med min hostande son. Jag försöker febrilt att ägna de sista skälvande praktiktimmarna åt att klippa en liten sociala medie-film i iMovie men det har hittills inte blivit tillräckligt bra för att publiceras.

• Ett mål för 2017 är att bli bättre på digital film och grafik.

• Ett annat är att fördubbla min inkomst (som dock har varit ok om man tänker på  på att jag studerat på heltid och inte tagit studielån. Men nu vill jag ha råd att spara till en större lägenhet och åka på en riktig semester med hela familjen!).

• Det tredje är att skriva klart den förbaskade ungdomsromanen vars ursprungsidé är lika gammal som 2000-talet… (Lite patetiskt kanske, men det är okej, jag bjuder gärna på att vara en patetisk drömmare).

Inför 2017 har jag några uppdrag på gång, men kan ta fler, så hör gärna av er! Kontaktuppgifter här.

 

 

 

 

 

Share

Den svåra konsten att avsluta projekt

Tavla: Never finish anyth
Rolig tweet.

Jag såg nyligen en rolig tweet. En tavla där det stod ”Never finish anyth”.

Jag vet att jag inte är ensam om att påbörja ambitiösa projekt som sedan är svåra att avsluta. Jag tycker att det är roligt att ha stora visioner och bilder av världar och historier, men jag  gråter blod över hur slitsamt det är att få dem att nå sin fulländade form.

Men för att konstnärligt arbete ska ha något värde i omgivningens ögon måste det väl vara avslutat och skickat till mottagaren? Eller?

Som författare är ju jag fullständigt oförlöst. Jag har inte gett ut någonting. Ändå kan jag inte sluta hålla på med mina livsprojekt.

Fördelen med alla slitsamma år är att jag har blivit bättre på att skriva. I början skrev jag alla på näsan och förklarade mer än gestaltade. Jag fick slipa och slipa på språket. Jag känner mig som en skulptör som putsar och skrapar på sitt verk, år ut och år in.

Att ha testläsare är guld värt, men den här sommaren har jag försökt skriva klart ett manus från början till slut innan jag blandar in någon. Jag skriver på ett ungdomsboksprojekt som jag inte kan släppa trots att ursprungsidén är urgammal. Jag kommer inte att få någon ro förrän det är i land. Och jag närmar mig slutet av det första utkastet, har för närvarande skrivit 170 000 tecken vilket motsvarar 83 A4-sidor (eller 150 boksidor enligt programmet Scrivener). Snart ska en testläsare få titta på textmassan.

Hur gör jag sedan? Skickar till förlag igen och väntar in såväl standardrefuseringar som snälla refuseringar? Statistiskt sett vet jag ju att det ofta blir så, men det finns någon liten låga hopp där inne, bland annat för att en känd förläggare skrev ”du kan skriva” till mig för några år sedan.

Tills vidare låter jag bli att tänka på utgivning och skriver vidare för att få den där känslan av att jag åtminstone har avslutat något.

 

 

 

Share

Ta åt dig när du får bekräftelse

Såhär ser min mindmap ut just nu. Lite många namn, kanske? Jag kommer nog att rensa, men vet inte hur än.
Såhär ser min mindmap ut just nu. Lite många namn, kanske? Jag kommer nog att rensa, men vet inte hur än. Jag har utelämnat ett namn som är påhittat. Vill ju inte att någon ska stjäla det! 😉

Jag bubblar av inspiration idag. Detta skrivs på tåget på väg hem från en återträff med mina gamla kurskamrater från Att skriva barnlitteratur på Linnéuniversitetet. Vi var i Vimmerby, på Astrid Lindgrens Näs. Jag läste kursen 2011–2012 och den här gången var alla gamla elever inbjudna till de nuvarande elevernas seminarier. Av ekonomiska skäl har jag inte vågat tillåta mig själv att ägna det litterära skrivandet så mycket tid som jag behöver, men det har alltid funnits i bakhuvudet, ivrigt pockande. Att resa ner till Vimmerby över helgen var ett sätt att manifestera för mig själv hur viktig skrivardrömmen är. Jag får så mycket positiv energi av att träffa mina skrivarvänner. De förstår precis hur det är att vara i processer, att inte våga ta sig tid och att bli refuserad. Med mera. Vi har en Facebookgrupp där vi peppar och tröstar varandra, läser varandras texter och mycket mer. Allt fler av mina kurskamrater får nu böcker utgivna, så nu måste jag skärpa till mig! Själv har jag fått ett gäng snälla refuseringar av typen ”vi gillar det du skriver men det här är inte färdigt” – och nu i efterhand kan jag bara hålla med dem! Nu när jag har koll på hur ett manus ska se ut kan jag inte skicka in något förrän jag tycker att det är utgivningsbart.

Författaren Johanna Thydell (hon som skrev den fina Augustprisvinnaren ”I taket lyser stjärnorna”) var i Vimmerby och berättade om sin skrivresa, vilket var väldigt inspirerande. Hon sa något i stil med att ” “Varje gång jag fick bekräftelse på att jag kunde skriva sög jag åt mig”.

Jag försöker ta hennes ord till mig. Om jag hade varit bättre på att suga åt mig bekräftelse hade jag kanske vågat ge skrivandet mer tid och tro. Jag har trots allt fått mycket bekräftelse med tanke på att de flesta manus som skickas in till förlagen bara får standardrefuseringar.

Johanna Thydell berättade också att hon kontaktat Värnamo Nyheter när hon var sexton år och bett att få skriva krönikor. När tidningen bad om arbetsprover gick hon hem och lusläste tidningskrönikor och gjorde närstudier i hur de var uppbyggda. Jag är imponerad – så målmedveten och metodisk var jag definitivt inte vid sexton! Men det är väl därför hon har kommit så långt.

Vi hade ett textsamtal i gruppen också, och det satte verkligen igång kugghjulen i min hjärna. Jag skriver på en sorts dystopi för ungdomar, en gammal idé som bygger på bilder som jag har fått i mitt huvud. Men mina vänner sa att jag måste göra världen jag skapar tydligare. Jag fick förslaget att börja med att göra en ”mind map” för att få en överblick. Så nu jobbar jag med min mindmap. Jag ska även rita en karta över staden där mina huvudpersoner bor. Om jag inte vet hur världen jag skriver om ser ut, blir det väldigt svårt för läsaren att veta det.

Nu har jag alltså offentliggjort denna berättelse – allt för att få en spark i baken och ge mitt skrivande mer tid. Jag ska åtminstone göra det i juni, när min kommunikatörsutbildning tar sommarlov. För tid är det som behövs, tid och fokus (och ett eget rum förstås).

Här kan ni läsa bloggar av några av mina eminenta före detta kursare (kan komma att fyllas på):

Angelica Öhrn

Ingrid Jönsson

Ann-Charlotte Ekensten

Linnéa Krylén

Sofia Hedman

Jeanette Palm på Bokhemligheter

 

Share

15 minuters skrivande om dagen – det fungerar!

I slutet av april ska jag på återträff med några av mina kurskamrater från Att skriva barnlitteratur som jag läste på Linnéuniversitetet hösten 2011 och våren 2012. Jag ser verkligen fram emot att ge mig själv denna egentid och få prata skrivande med andra som är lika besatta av barn- och ungdomslitteratur som jag.

Att skriva artiklar och beställningstexter är en sak, men vilken skrivande person drömmer inte om att få ur sig något längre, mer bestående? Jag gör det i alla fall. Just nu har jag fått en coach i form av min kontorskollega och vän Frippe som då och då skickar meddelanden: ”Skriver du?” Hans uppmaning för några veckor sedan var att jag ska sätta upp målet på 15 minuters fritt skrivande om dagen. Det har gått ganska bra ändå! Jag har inte skrivit 15 minuter varje dag, men jag sätter mig ändå och bearbetar ett ofärdigt manus några kvällar i veckan, och då ofta längre än 15 minuter. Att sätta en så kort tid som mål gör det mer otvunget.

Mina råd till dig som behöver inspiration och en spark i baken för att skriva är alltså:

• Omge dig med uppmuntrande vänner, och

• Sätt små, små delmål.

Det fungerar! Arbetet går framåt och hoppets låga brinner försiktigt.

Share

Reseknarkarens klimatångest

Jag längtar efter att resa mer. Komma iväg och se nya miljöer och människor, känna nya dofter, få inspiration. Jag drömmer om regnskogen, om New York, om Indien, och om att barnen ska bli stora nog att kunna följa med på äventyr. Men bortsett från en Kalifornien-resa till min svägerskas bröllop 2012 har familjen de senaste åren stannat innanför Nordens gränser och åkt tåg överallt. Eftersom jag även åker till Danmark och Norge i jobbet minst två gånger om året längtar jag efter att se något annat, något sydligare och mer exotiskt. Kroatien eller Portugal lockar. Så jag surfar runt på reseföretagens hemsidor och läser om hotell och lägenheter och flygresor, och jag tänker att alla andra flyger ju. Måste vi ensamma vara så rättskaffens när ingen annan är det?

hand framför flygplansfönster
Foto: Nata Pestune
www.suntreestudio.com (Från http://barnimages.com)

Då säger min älskade son (8,5 år): Om vi ska åka någonstans vill jag åka tåg eller bussar som går på biogas, något som inte släpper ut så mycket avgaser.

Och jag inser att jag inte kan låta bli att lyssna på ett sådant engagemang. Själv kommer jag kanske inte behöva lida så mycket av klimatförändringarna under min livstid, men för honom och hans syster, och deras eventuella barn, blir de säkert mer påtagliga. För deras skull måste jag välja tåget i år med.

Därför söker jag tips och erfarenheter från andra som har tågluffat i Europa, gärna någon som har åkt tåg till Kroatien med barn. Är det roligt eller bara jobbigt? Skriv gärna till mig på marja@marjabeckman.se.

(Nej, detta var inget blogginlägg om skrivande, men om inspiration. För övrigt är jag glad att jag idag ägnade 45 minuter åt att bearbeta mitt ofärdiga romanmanus medan sonen tränade parkour).

 

 

Share

Förbannelsen i att alltid vara duktig flicka

Supergirl

”Om man är så känslig ska man kanske ändå inte ge sig in i en sådan bransch”, sa en frilansjournalistkollega till mig i veckan. Jag var på en kurs i muntligt berättande, arrangerad av Journalistförbundet med Ida Junker från Fabula Storytelling. Riktigt intressant och nyttigt för mig som behöver öva mer på att tala inför folk och lita på att människor lyssnar. Vi hade gjort några skissartade teckningar för att illustrera minnen som vi skulle berätta om för varandra, och jag fick beröm för att jag var bra på att rita. Jag förklarade att jag ritade jämt som barn och var den som fick speciella uppdrag i skolan att rita omslag och liknande – tills jag började på gymnasiet och lärde känna Pauline som också var bra på att rita. Pauline, som blev och fortfarande är en av mina bästa vänner, var väldigt skicklig på att avbilda, och det var inte min starka sida. Det ledde till att jag skrinlade mina vaga ambitioner om att utveckla mitt tecknande.

När jag berättade detta för min journalistkollega sa hen det där: ”Om man är så känslig ska man kanske ändå inte ge sig in i en sådan bransch.” Kollegan syftade på illustratörsbranschen som förmodligen är ännu tuffare och hårdare än journalistbranschen.

Orden fick mig att tänka: Hur känslig är jag egentligen? Och hur mycket har jag låtit rädslor och ogina kommentarer hindra mig från att göra det jag egentligen vill göra?

Jag vet att jag är väldigt känslig för människors energi. Vissa människor klickar jag med direkt, medan andra gör mig avvaktande. En del växer när jag lär känna dem, medan andra fortsätter att göra mig avvaktande. Kanske är det någon sorts urtidsmänniska i mig som sätter upp ett skydd. Om jag tycker att en människa som jag måste samarbeta med är svår att förstå ägnar jag orimligt mycket tid åt att försöka förstå honom eller henne. Förmodligen ägnar denna person inte en bråkdel av den tiden på att förstå mig, utan tycker bara att jag är en försynt typ. Det är oftast väldigt extroverta människor som liksom slukar min kraft. I de flesta fall gör de inte alls detta av illvilja, utan för att de bara är helt andra personlighetstyper.

”Om man är så känslig ska man kanske ändå inte ge sig in i en sådan bransch.” Hm. Jag har ändå en viss distans till refuseringar och annan arbetsrelaterad kritik, så länge kritiken är relevant och konstruktiv. Jag vet att jag kan mitt yrke, men jag kan bli frustrerad när jag inte lyckas leva upp till min potential. Varför blir jag sur på mig själv när jag inte är duktig nog?

Det värsta är att jag ser att min lilla dotter, snart 4 år, är likadan. Hon är otroligt driven och självständig och vill fixa det mesta själv. När hon gör något fel, som att spilla, som man lätt gör när man inte fyllt fyra och försöker hälla upp juice från en tung kanna, kan hon bli helt knäckt och liksom krypa ihop av undertryckt ledsnad. Det får mitt hjärta att svida. Min son är inte alls lika ”duktighetsdriven”, trots att vi har försökt uppfostra dem likadant. Är hon bara mer känslig för våra reaktioner?

Mer läsning:

Mitt inlägg om att vara introvert

SvD:s Idagsida: ”Det är inte farligt att vara duktig flicka”

Kollega: ”Duktiga flickor blir sällan chefer”

Share

Varför skriver jag?

Inger Edelfeldt och Melker Garay.
Inger Edelfeldt och Melker Garay (bakifrån).

I torsdags var jag på ett samtal i Kulturhuset med den titeln. Det var arrangerat av Tidningen Kulturen som på köpet fick lite välförtjänt marknadsföring. I programpresentationen stod det: Många drömmer om att ’skriva en bok’, men varför skriver de inte? Eller skriver de, fast refuseras i all evinnerlighet av förlagen?”. En sympatisk utgångspunkt för alla skrivande drömmare där ute. Jag är en av dem, jag har också skickat in manus till förlag och fått dem refuserade. Efter några år i skrivarkretsar vet jag att refuseringar är något man måste stå ut med, att nästan alla blir refuserade någon gång.

Det intressanta är vad det är som får människor att inte ge upp. Men den viktigaste anledningen till att jag gick på föredraget var att Inger Edelfeldt skulle vara med. Hon var min ungdoms stora idol. En gång i tonåren tänkte jag skriva brev till henne och fråga om livsråd för att jag tyckte att hon måste förstå precis hur jag tänkte. Jag skrev aldrig något. (Undrar om författare får många sådana brev, och vad de tycker om dem?)

De andra tre i panelen var Tove Folkesson, Anneli Jordahl och Melker Garay. Den enda som nämnde refuseringar var Melker Garay som sa att han tio minuter efter en refusering hade ryckt upp sig och tänkt ”nä, för i helvete, det här ska jag fixa.”

Tove Folkesson berättade att hon har skrivit en uppsats där hon intervjuat några kända författare om varför de skriver och bland annat kommit fram till att många skrivande människor har ett självständigt tänkande som de vill få ner i text. Risken med att vara en sådan person är att bli en oförlöst person som blir bitter när de självständiga orden inte blir publicerade; ”jag tror att många drivs av ett slags förtvivlan; jag måste förklara det här för er”, sa hon.

Hon pratade också om att skriva för att det finns något att utreda, något som skapat oordning. Att skriva för att bli ”hel”. Andra kan ha en skönhetsupplevelse som de försöker skriva sig tillbaka till.

Anneli Jordahl pratade om att hon skriver trots att det är jobbigt och att många om och om igen kommer tillbaka till samma tema: ”Jag tänker inte att ’nu ska jag skriva om maktförhållanden, klass och hundar’, men brukar komma tillbaka dit ändå.”

Inger Edelfeldt: ”Jag tycker att det är roligare att se skrivandet som en upptäcktsfärd snarare än att försöka bevisa något eller övertala någon. Därför vill jag inte delta i debatter.”

Frågorna var uppenbarligen inte alldeles lätta att besvara, men det var intressant med ett samtal som inte enbart handlade om att marknadsföra en ny bok (även om framför allt Inger Edelfeldt var ganska tydlig med att det var därför hon var där). Jag gick inte därifrån med några tydliga svar, men en fråga: Vad är det för oordning jag försöker reda ut?

Share

Hellre hatad än trevlig – eller?

Bokomslag Doktor GlasMan vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst. 

Hjalmar Söderbergs klassiska citat ur ”Doktor Glas” upphör aldrig att vara aktuellt. Men det där att bli avskydd och föraktad har fått en ny dimension idag när nätet svämmar över av hatiska kommentarer och folk på allvar får dödshot för att de syns i tv eller skriver sin åsikt.

När jag var 27 och vikarierade på Svenska Dagbladet skrev jag en text om en politisk teater och fick ett argt mejl av en manlig läsare som tyckte att jag var en idiot. Det var 2001 eller 2002, före de sociala mediernas tid. Jag försökte argumentera med honom men upptäckte att det var som att tala med en betongvägg.

Efter det har jag bara skrivit för små medier som hatarna inte läser eller bryr sig om, och det är skönt. Jag är för känslig för att vara en agitator, och jag skriver sällan något uttalat politiskt. Det kändes som om min naivitet försvann den gången.

En gång hade jag en chef som sa att det jag skrev var trevligt men att något saknades. Hens ord sitter kvar, som brännmärken. Sedan dess hatar jag ordet trevlig – för trevlig betyder motsatsen till det som Hjalmar Söderberg skrev. Trevliga ord väcker inga känslor, de lämnar dig oberörd.

Visst vill jag väl beröra, få människor att känna, tänka och agera? Frågan är om det är möjligt utan att också drabbas av folk som ogillar det jag gör, som rentav börjar hata mig?

Vad tror ni?

 

Share

Min inre 11-åring och 80-åring

Bild på hopslingrade ormar i metall.
AURYN, som Atreju fick av Barnakejsarinnan i Den oändliga historien. Foto från Wikipedia.

Det här är en modifierad version av en krönika som jag skrev för Tidningen Kulturen för drygt ett år sedan, i januari 2014. Den handlar om ett rum i mig som just nu inte får så mycket utrymme: den fria kreativiteten. 

Jag var 18 och jag läste en intervju med en äldre författarinna, jag tror det var Marianne Fredriksson, men det kan ha varit någon annan också. Hon debuterade som författare relativt sent i livet och sa något i stil med att hon väntade tills hon hade något att berätta, att romaner om tjugoåringar som drev runt och bodde i andrahandslägenheter inte lockade henne. Jag tog de där orden till mig och tänkte att jag skulle vara journalist först, sedan, när jag hade något att berätta, skulle jag skriva böcker.

Men sedan började jag ändå skriva innan jag hade blivit medelålders (som jag på pappret är nu). När jag var 31 blev jag uppmuntrad av människor som betydde något. En förläggare skrev till mig att hon trodde att jag skulle kunna skriva något riktigt bra men att det jag skickat in inte höll för utgivning. Jag har fått ytterligare några sådana bekräftelser men har fortfarande inte blivit klar med något manus som håller hela vägen. De där snälla refuseringarna är som en fladdrande låga av hopp som jag hela tiden kämpar för att hålla vid liv, men med många distraktioner lyser den väldigt svagt.

Hemligheten är väl att ge lågan mer luft, att omge sig med människor i samma situation och att sätta på sig stora skygglappar som utestänger alla Jantes rop om att det ändå inte är någon idé att försöka. Och kanske, kanske är det bara vi som vägrar ge upp trots svaga utsikter som lyckas?

Det finns två människor som lever starkt inom mig. Det ena är jag när jag var elva år. Jag kan inte sluta tänka på den åldern, då man är på väg från barn till ungdom. Själv klamrade jag mig kvar vid barndomen och jag grät på nätterna för att jag visste att barndomen snart var slut. Jag avskydde varje tecken på vuxenblivande, på att kroppen snart skulle förändras. Och allt jag läste, som Michael Endes Den oändliga historien och Momo och kampen om tiden, Maria Gripes skuggserie och Agnes Cecilia – en sällsam historia Inger Edelfeldts Julianne och jag, Barbro Lindgrens serie om Sparvel. Allt detta lever kvar så starkt i mig, det var som om jag var vidöppen och bara tog in på ett sätt som numera är svårt när åren ligger på lager i mitt minne.

Den andra människan som lever i mig är också jag, men då är jag en gammal kvinna, kanske 80 år. Jag har vitt hår och jag tänker tillbaka på mitt liv och jag är nöjd över att jag alltid följde mitt hjärta trots att tvivlet malde i magen. För jag läste nyligen en artikel av en forskare som frågat döende människor vad de ångrade mest i sina liv, och det vanligaste svaret var att de ångrade att de inte hade följt sina drömmar.

Men jag betalar ett pris för det här, det ser jag varje gång jag deklarerar. Det svider att veta att jag har jämnåriga som får hela min årslön varje månad. Eller åtminstone halva. Fast vad vet jag om dem? Kommer de att ångra sig på sin dödsbädd?

Jag kommer nog aldrig att sluta tvivla, aldrig sluta undra om jag har valt rätt väg i livet. Men elvaåringen och åttioåringen talar till mig, och de nickar och bekräftar: Fortsätt bara. Du måste ju skriva, om du bara fortsätter på samma spår kommer du att nå målet.

Slutkommentar från november 2015:

Jag tröttnade på att oroa mig för framtiden när jag deklarerade och det är därför jag nu läser marknadskommunikation. Här är mina mål:

  • Bli gladare när jag deklarerar.
  • Få mer struktur på tillvaron med jobb som lönar sig, vilket ska kunna finansiera perioder då jag kan fördjupa mig i skrivandet.
  • Lära mig att marknadsföra mina framtida böcker.

Wish me luck!

 

 

 

 

Share