Etikettarkiv: Drömmar

Förbannelsen i att alltid vara duktig flicka

Supergirl

”Om man är så känslig ska man kanske ändå inte ge sig in i en sådan bransch”, sa en frilansjournalistkollega till mig i veckan. Jag var på en kurs i muntligt berättande, arrangerad av Journalistförbundet med Ida Junker från Fabula Storytelling. Riktigt intressant och nyttigt för mig som behöver öva mer på att tala inför folk och lita på att människor lyssnar. Vi hade gjort några skissartade teckningar för att illustrera minnen som vi skulle berätta om för varandra, och jag fick beröm för att jag var bra på att rita. Jag förklarade att jag ritade jämt som barn och var den som fick speciella uppdrag i skolan att rita omslag och liknande – tills jag började på gymnasiet och lärde känna Pauline som också var bra på att rita. Pauline, som blev och fortfarande är en av mina bästa vänner, var väldigt skicklig på att avbilda, och det var inte min starka sida. Det ledde till att jag skrinlade mina vaga ambitioner om att utveckla mitt tecknande.

När jag berättade detta för min journalistkollega sa hen det där: ”Om man är så känslig ska man kanske ändå inte ge sig in i en sådan bransch.” Kollegan syftade på illustratörsbranschen som förmodligen är ännu tuffare och hårdare än journalistbranschen.

Orden fick mig att tänka: Hur känslig är jag egentligen? Och hur mycket har jag låtit rädslor och ogina kommentarer hindra mig från att göra det jag egentligen vill göra?

Jag vet att jag är väldigt känslig för människors energi. Vissa människor klickar jag med direkt, medan andra gör mig avvaktande. En del växer när jag lär känna dem, medan andra fortsätter att göra mig avvaktande. Kanske är det någon sorts urtidsmänniska i mig som sätter upp ett skydd. Om jag tycker att en människa som jag måste samarbeta med är svår att förstå ägnar jag orimligt mycket tid åt att försöka förstå honom eller henne. Förmodligen ägnar denna person inte en bråkdel av den tiden på att förstå mig, utan tycker bara att jag är en försynt typ. Det är oftast väldigt extroverta människor som liksom slukar min kraft. I de flesta fall gör de inte alls detta av illvilja, utan för att de bara är helt andra personlighetstyper.

”Om man är så känslig ska man kanske ändå inte ge sig in i en sådan bransch.” Hm. Jag har ändå en viss distans till refuseringar och annan arbetsrelaterad kritik, så länge kritiken är relevant och konstruktiv. Jag vet att jag kan mitt yrke, men jag kan bli frustrerad när jag inte lyckas leva upp till min potential. Varför blir jag sur på mig själv när jag inte är duktig nog?

Det värsta är att jag ser att min lilla dotter, snart 4 år, är likadan. Hon är otroligt driven och självständig och vill fixa det mesta själv. När hon gör något fel, som att spilla, som man lätt gör när man inte fyllt fyra och försöker hälla upp juice från en tung kanna, kan hon bli helt knäckt och liksom krypa ihop av undertryckt ledsnad. Det får mitt hjärta att svida. Min son är inte alls lika ”duktighetsdriven”, trots att vi har försökt uppfostra dem likadant. Är hon bara mer känslig för våra reaktioner?

Mer läsning:

Mitt inlägg om att vara introvert

SvD:s Idagsida: ”Det är inte farligt att vara duktig flicka”

Kollega: ”Duktiga flickor blir sällan chefer”

Share

Varför skriver jag?

Inger Edelfeldt och Melker Garay.
Inger Edelfeldt och Melker Garay (bakifrån).

I torsdags var jag på ett samtal i Kulturhuset med den titeln. Det var arrangerat av Tidningen Kulturen som på köpet fick lite välförtjänt marknadsföring. I programpresentationen stod det: Många drömmer om att ’skriva en bok’, men varför skriver de inte? Eller skriver de, fast refuseras i all evinnerlighet av förlagen?”. En sympatisk utgångspunkt för alla skrivande drömmare där ute. Jag är en av dem, jag har också skickat in manus till förlag och fått dem refuserade. Efter några år i skrivarkretsar vet jag att refuseringar är något man måste stå ut med, att nästan alla blir refuserade någon gång.

Det intressanta är vad det är som får människor att inte ge upp. Men den viktigaste anledningen till att jag gick på föredraget var att Inger Edelfeldt skulle vara med. Hon var min ungdoms stora idol. En gång i tonåren tänkte jag skriva brev till henne och fråga om livsråd för att jag tyckte att hon måste förstå precis hur jag tänkte. Jag skrev aldrig något. (Undrar om författare får många sådana brev, och vad de tycker om dem?)

De andra tre i panelen var Tove Folkesson, Anneli Jordahl och Melker Garay. Den enda som nämnde refuseringar var Melker Garay som sa att han tio minuter efter en refusering hade ryckt upp sig och tänkt ”nä, för i helvete, det här ska jag fixa.”

Tove Folkesson berättade att hon har skrivit en uppsats där hon intervjuat några kända författare om varför de skriver och bland annat kommit fram till att många skrivande människor har ett självständigt tänkande som de vill få ner i text. Risken med att vara en sådan person är att bli en oförlöst person som blir bitter när de självständiga orden inte blir publicerade; ”jag tror att många drivs av ett slags förtvivlan; jag måste förklara det här för er”, sa hon.

Hon pratade också om att skriva för att det finns något att utreda, något som skapat oordning. Att skriva för att bli ”hel”. Andra kan ha en skönhetsupplevelse som de försöker skriva sig tillbaka till.

Anneli Jordahl pratade om att hon skriver trots att det är jobbigt och att många om och om igen kommer tillbaka till samma tema: ”Jag tänker inte att ’nu ska jag skriva om maktförhållanden, klass och hundar’, men brukar komma tillbaka dit ändå.”

Inger Edelfeldt: ”Jag tycker att det är roligare att se skrivandet som en upptäcktsfärd snarare än att försöka bevisa något eller övertala någon. Därför vill jag inte delta i debatter.”

Frågorna var uppenbarligen inte alldeles lätta att besvara, men det var intressant med ett samtal som inte enbart handlade om att marknadsföra en ny bok (även om framför allt Inger Edelfeldt var ganska tydlig med att det var därför hon var där). Jag gick inte därifrån med några tydliga svar, men en fråga: Vad är det för oordning jag försöker reda ut?

Share

Hellre hatad än trevlig – eller?

Bokomslag Doktor GlasMan vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst. 

Hjalmar Söderbergs klassiska citat ur ”Doktor Glas” upphör aldrig att vara aktuellt. Men det där att bli avskydd och föraktad har fått en ny dimension idag när nätet svämmar över av hatiska kommentarer och folk på allvar får dödshot för att de syns i tv eller skriver sin åsikt.

När jag var 27 och vikarierade på Svenska Dagbladet skrev jag en text om en politisk teater och fick ett argt mejl av en manlig läsare som tyckte att jag var en idiot. Det var 2001 eller 2002, före de sociala mediernas tid. Jag försökte argumentera med honom men upptäckte att det var som att tala med en betongvägg.

Efter det har jag bara skrivit för små medier som hatarna inte läser eller bryr sig om, och det är skönt. Jag är för känslig för att vara en agitator, och jag skriver sällan något uttalat politiskt. Det kändes som om min naivitet försvann den gången.

En gång hade jag en chef som sa att det jag skrev var trevligt men att något saknades. Hens ord sitter kvar, som brännmärken. Sedan dess hatar jag ordet trevlig – för trevlig betyder motsatsen till det som Hjalmar Söderberg skrev. Trevliga ord väcker inga känslor, de lämnar dig oberörd.

Visst vill jag väl beröra, få människor att känna, tänka och agera? Frågan är om det är möjligt utan att också drabbas av folk som ogillar det jag gör, som rentav börjar hata mig?

Vad tror ni?

 

Share

Min inre 11-åring och 80-åring

Bild på hopslingrade ormar i metall.
AURYN, som Atreju fick av Barnakejsarinnan i Den oändliga historien. Foto från Wikipedia.

Det här är en modifierad version av en krönika som jag skrev för Tidningen Kulturen för drygt ett år sedan, i januari 2014. Den handlar om ett rum i mig som just nu inte får så mycket utrymme: den fria kreativiteten. 

Jag var 18 och jag läste en intervju med en äldre författarinna, jag tror det var Marianne Fredriksson, men det kan ha varit någon annan också. Hon debuterade som författare relativt sent i livet och sa något i stil med att hon väntade tills hon hade något att berätta, att romaner om tjugoåringar som drev runt och bodde i andrahandslägenheter inte lockade henne. Jag tog de där orden till mig och tänkte att jag skulle vara journalist först, sedan, när jag hade något att berätta, skulle jag skriva böcker.

Men sedan började jag ändå skriva innan jag hade blivit medelålders (som jag på pappret är nu). När jag var 31 blev jag uppmuntrad av människor som betydde något. En förläggare skrev till mig att hon trodde att jag skulle kunna skriva något riktigt bra men att det jag skickat in inte höll för utgivning. Jag har fått ytterligare några sådana bekräftelser men har fortfarande inte blivit klar med något manus som håller hela vägen. De där snälla refuseringarna är som en fladdrande låga av hopp som jag hela tiden kämpar för att hålla vid liv, men med många distraktioner lyser den väldigt svagt.

Hemligheten är väl att ge lågan mer luft, att omge sig med människor i samma situation och att sätta på sig stora skygglappar som utestänger alla Jantes rop om att det ändå inte är någon idé att försöka. Och kanske, kanske är det bara vi som vägrar ge upp trots svaga utsikter som lyckas?

Det finns två människor som lever starkt inom mig. Det ena är jag när jag var elva år. Jag kan inte sluta tänka på den åldern, då man är på väg från barn till ungdom. Själv klamrade jag mig kvar vid barndomen och jag grät på nätterna för att jag visste att barndomen snart var slut. Jag avskydde varje tecken på vuxenblivande, på att kroppen snart skulle förändras. Och allt jag läste, som Michael Endes Den oändliga historien och Momo och kampen om tiden, Maria Gripes skuggserie och Agnes Cecilia – en sällsam historia Inger Edelfeldts Julianne och jag, Barbro Lindgrens serie om Sparvel. Allt detta lever kvar så starkt i mig, det var som om jag var vidöppen och bara tog in på ett sätt som numera är svårt när åren ligger på lager i mitt minne.

Den andra människan som lever i mig är också jag, men då är jag en gammal kvinna, kanske 80 år. Jag har vitt hår och jag tänker tillbaka på mitt liv och jag är nöjd över att jag alltid följde mitt hjärta trots att tvivlet malde i magen. För jag läste nyligen en artikel av en forskare som frågat döende människor vad de ångrade mest i sina liv, och det vanligaste svaret var att de ångrade att de inte hade följt sina drömmar.

Men jag betalar ett pris för det här, det ser jag varje gång jag deklarerar. Det svider att veta att jag har jämnåriga som får hela min årslön varje månad. Eller åtminstone halva. Fast vad vet jag om dem? Kommer de att ångra sig på sin dödsbädd?

Jag kommer nog aldrig att sluta tvivla, aldrig sluta undra om jag har valt rätt väg i livet. Men elvaåringen och åttioåringen talar till mig, och de nickar och bekräftar: Fortsätt bara. Du måste ju skriva, om du bara fortsätter på samma spår kommer du att nå målet.

Slutkommentar från november 2015:

Jag tröttnade på att oroa mig för framtiden när jag deklarerade och det är därför jag nu läser marknadskommunikation. Här är mina mål:

  • Bli gladare när jag deklarerar.
  • Få mer struktur på tillvaron med jobb som lönar sig, vilket ska kunna finansiera perioder då jag kan fördjupa mig i skrivandet.
  • Lära mig att marknadsföra mina framtida böcker.

Wish me luck!

 

 

 

 

Share