Etikettarkiv: Drömmar

Ett dygn dedikerat till mitt skrivande

Skrivretreat
Rummet.

Jag har varit på skrivretreat! Eller ”reträtt” kanske jag ska skriva för att undvika anglicismer. Jag har lämnat familjen i ett dygn och bott på en konferensanläggning i Nynäshamn där jag nästan uteslutande har skrivit. Syftet var att slippa alla distraktioner och dyka in i mina egna tankar.
Det fungerade bra. Hemma blir jag inte bara distraherad av familjen. Jag tenderar också att prioritera bort det kreativa skrivandet till förmån för sådant som jag kan fakturera.

Det hjälpte lite att jag åkte på en lördag. Men även om det hade varit vardag hade det säkert hjälpt att åka bort och lämna sina vanliga miljöer. Även om rummet var billigt gav det också en press: Jag måste producera nu när jag har gjort den här investeringen.

Jag hade inte kommit iväg utan sällskap. Min kompis Evelyn Dahlberg tog initiativet och bodde i rummet bredvid tillsammans med sin hund. Vi åt alla måltider ihop. Det är bra med den sortens överenskommelse; lagom med sällskap.

2005 fick jag ett stipendium från Journalistförbundet för att bo i Ariane Wahlgrens hus. Även om det var härligt på många sätt kände mig ensam efter några kvällar.

Att vara ensam tillsammans var  optimalt, och jag vill göra om det. Det var en riktig boost! Nästa gång kanske jag/vi kan vara borta några dagar i stället för bara en.

Poesibok

PS: Precis innan jag skulle åka märkte jag att skrivboken där jag skrev mina morgonsidor var slut. Jag hade glömt att köpa en ny bok, men hittade en gammal poesibok som jag fick när jag var nio år gammal. Då, på åttiotalet, var det populärt att skriva saker till varandra i böcker och jag hade bett kompisar skriva i den. De första fem sidorna var därför fyllda med mycket traditionella verser av typen:

”Jag vill sitta i ditt minne på en liten, liten pinne
Om pinnen blir för kort trillar jag ur minnet bort”

och

”Du är rosen
Jag är törnen
Glöm ej vännen som skrev i hörnen”

Jag har inte glömt någon av er som skrev! Jag är väldigt glad att jag har hittat så många vänner, både nya och gamla.

Nu fyller jag de återstående sidorna med mina morgonsidor. Det är inte poesi men det känns ändå bra att återvinna den gamla boken.

Share

Jag har gjort några kreativa u-svängar

no u-turn
Foto: Pixabay

”Kreativa u-svängar” är något som Julia Cameron skriver om i kapitlet som heter ”Vecka 9: Återerövra din autonomi”.

”Framgångens strålglans kan få den läkande konstnären att skynda tillbaka in i självförgörandets mörka grotta. Vi känner oss bättre till mods som offer för konstnärlig blockering än när vi riskerar att ständigt vara produktiva och friska.”

Är jag rädd för framgång? Det är svårt att svara på. Jag tror att jag mest är rädd för att misslyckas. Att skriva något riktigt dåligt. Att slösa bort min tid. Jag har så höga krav på mig själv att jag ibland inte får ur mig ett ord.

Cameron radar upp personer med konstnärliga yrken som slarvat bort chanser i form av uppmuntran och erbjudanden som skulle ha kunnat leda till utveckling av deras konstnärliga karriärer.

Den här veckan har jag fått två erbjudanden från skrivande kompisar. Det ena är hemligt än så länge. Det andra handlar om att åka på skrivar-retreat en natt. Eftersom jag just nu känner mig ganska trött och tom och har behov av att gräva djupare i mina tankar, utan några av vardagens förpliktelser, tänker jag hoppa på båda erbjudandena. Nu gäller bara att få ihop vardagslogistiken.

Här är några bra uppgifter i detta kapitel:

– Köp en speciell, kreativ anteckningsbok. Numrera sidorna från ett till sju. Ägna en sida åt var och en av följande kategorier: hälsa, ägodelar, fritid, relationer, kreativitet, yrkesliv och andlighet. Bekymra dig inte om det praktiska när du skriver upp tio önskemål inom varje område. Jo visst är det mycket. Tillåt dig att drömma lite.

– Ta fram ett papper och planera hur du ska ge dig själv näring under en vecka. Det betyder att du ska genomföra en konkret, kärleksfull handling varje dag i en vecka: frossa!

Share

Kreativitet har ingen ålder

Jag var tjugo år när jag började jobba på Lidingö Tidning som reporter. Det var en ypperlig journalistskola där jag mötte många inspirerande människor (till exempel Ernst-Hugo Järegård – en dag ska jag leta upp artikeln i Kungliga Bibliotekets arkiv eftersom jag har tappat bort mitt exemplar).

Men det var ett sidospår. Jag var alltså i tjugoårsåldern. Att jag skulle bli fyrtio en dag kändes oändligt avlägset, tills en dag då jag skickades till Millesgården för att skriva en artikel om en konstnär som fått ett stipendium. Jag småpratade lite med henne och tyckte att hon verkade cool. Jag har alltid dragits till konstnärer. Jag frågade hur gammal hon var och hon svarade att hon var fyrtiotvå. FYRTIOTVÅ! Det var ju JÄTTEGAMMALT! Kunde man fortfarande vara så cool när man var så gammal?

Jag vet att det låter komiskt för er som liksom jag har fyllt fyrtio, men så känns det när du är ung. Jag behövde fylla tjugofem innan jag började begripa att mina föräldrar var samma människor som de varit när de var unga.

Världen förändras snabbt…

Ett stycke i kapitel 8 i Julia Camerons ”Öka din kreativitet” handlar om ålder. Förutom att hon räknar upp kändisar som slagit igenom efter fyrtio, femtio och till och med sjuttio, så skriver hon ”Hur gammal kommer jag att vara när jag har lärt mig att spela piano? Svar: Lika gammal som jag skulle ha varit om jag inte gjorde det.”

Det är ju så: Om du inte dör kommer du att fortsätta att leva i många år till, och då är det lika bra att du gör det du känner starkt för.

En annan tanke: Härom dagen intervjuade jag forskaren Carl Heath som bland annat sa: ”Dagens pensionssystem utformades när medellivslängden var under 65 år. Många dog innan de hann ta ut sin pension. Idag är medellivslängden 88 år. De flesta kommer att hinna med både en andra och en tredje karriär. Varje år förlorar vi ungefär 300 000 jobb, men varje år tillkommer ännu fler jobb. Men det är inte samma jobb som de som försvann.”

Med det sagt: Min förhoppning är att fler människor ska släppa sin åldersångest och känna efter: Vad brinner de för, hur jobbar de bäst? Detta kanske inte alltid leder till karriärer som konstnärer, men även en hobbyverksamhet kan göra en människa gladare, och den glädjen spiller över i yrkeslivet.

Du väljer vad som är coolt!

Det har också debatterats en del om att rekryteringsfirmor är åldersfixerade och enbart vill ha chefer som är max 38 år. En motivering ska vara att äldre personer har svårare att anpassa sig till snabba förändringar. Det är förstås fördomsfullt – jag tror att anpassningsförmåga mer handlar om personlighet än om ålder. Däremot kanske äldre inte är lika måna om att vara till lags och vet vad de vill, och kan därför vara lite jobbigare?

Jag tycker att fler borde tänka mindre på hur de klättrar på den traditionella karriärstegen och mer på vad som får dem att känna att de gör något meningsfullt.

Eller som Patsy Stone från Absolutely Fabulous/Helt hysteriskt säger på bilden ovan: ”Whatever i choose is cool is cool because I am cool”.

Jag väljer att vara optimistisk. Kanske är digitaliseringen med alla dess omställningar rent av en chans till attitydförändring? Vissa traditonella hierarkier kanske är på väg att rasa? Metoo-rörelsen är ju ett exempel på hur attityderna till maktmissbruk håller på att förändras.

Och inte kan vi bara slänga bort en massa friska människor bara för att de passerat 38? Det är rent av omöjligt. Samhällets ekonomi skulle rasa om den äldre delen av befolkingen gick sysslolös i 50 år.

Share

Bilder som inspirerar till skrivande

Denna vecka handlar det bland annat om bilder som kan vara ett sätt att få direktkontakt med sina och andras känslor.

Det här är mitt åttonde inlägg om Julia Camerons bok ”Öka din kreativitet”. I kapitlet som heter ”Vecka 7: Återerövra ditt samband” skriver hon bland annat om perfektionism, som kan vara till stort hinder i skapandet. När blir du klar med ett konstverk? Avsnittet om perfektionism avslutas med följande tröstande ord:

”En bok blir aldrig klar. Men i ett visst läge slutar man skriva den och går vidare till något annat. En film blir aldrig klippt, men på ett visst stadium släpper man den och säger att den är färdig. Det här är en normal ingrediens i kreativiteten – att man släpper taget. Vi gör alltid så gott vi kan i det ljus vi har tillgång till.”

Avundsjuka

Hon skriver också om avundsjuka, som lätt drabbar blockerade konstnärer och som kan vara väldigt befogad i den konkurrensutsatta kulturvärlden. ”När avunden hugger kräver den omedelbart ett motgift, precis som ett ormbett. Gör din avundskarta skriftligt”, föreslår Cameron och föreslår nedanstående lista:

Julia Camerons bot mot avundsjuka

Och så vidare…

Gör ett collage med bilder

En av uppgifterna denna vecka är att ta fram minst tio tidningar (med mycket bilder) som du får förstöra. Ge dig högst tjugo minuter att bläddra igenom tidningarna, och riv ut bilder som återspeglar ditt liv eller dina intressen. Gör sedan ett collage. ”Tänk dig collaget som en självbiografi i bilder. Ta med ditt förflutna, din nutid, din framtid och dina drömmar.”

Cameron föreslår sedan att du förvarar collaget på en hedersplats (gömd om du så vill). Eftersom jag vill vara transparant på den här bloggen delar jag med mig av det collage jag gjorde. Se bilden nedan. Det blev en redogörelse av saker jag tycker om och längtar, eller har längtat efter i mitt liv. Jag vet inte om bilden är stor nog för att ni ska se siffrorna, men jag förklarar.

Collage
Mitt collage (se förklaring i texten).

• 1 och 2 (middagsbord och rum med höga fönster) symboliserar min dröm om samvaro och vackra rum att vistas i.

• 3 (på två äldre kvinnor samt två små flickor) symboliserar vänskap. När jag var liten ville jag inte leka i grupp utan drömde om en bästis. Jag hade en bästis i perioder, men hon var inte lika introvert som jag och gillade även att leka med andra, så den där symbiosen förblev ofta en dröm.

• 4 (på Noomi Rapace i galakläder) symboliserar att jag är längtar efter mer glamour ibland.

5 visar ett kafé i Berlin och symboliserar att jag gillar att sitta på kaféer och tänka. Jag älskar kaffe också. Förmiddagskaffet är ofta den bästa stunden på dagen, tycker jag.

6 visar en bebis. Den tiden är förbi, men det var några år då min tillvaro uppfylldes av längtan efter barn. Sedan fick jag två stycken som nu inte längre är bebisar, men som naturligtvis är centrala i mitt liv.

7: Jag vill att mat ska vara vacker och strävar efter att ha många färger på min mat.

8: Jag hittade inga passande bilder om kärlek så det fick bli ett hjärta.

9: Skrivmaskin. Beskrivning överflödig.

10: Symboliserar min längtan efter resor och andlighet.

Pinterest som inspirationskälla

Pinterest, skärmdump
Utdrag ur mitt Pinterest.

Ett annat sätt att inspireras av bilder är att leta på Pinterest. Det var när jag letade inspiration till mitt skrivande som jag förstod syftet med Pinterest. Jag använder inte kanalen så ofta, men tittar ibland in på de bilder jag har sparat där, och blir glad och inspirerad. Jag sitter ibland och letar efter ansikten som kan inspirera mig till att hitta på fiktiva personer i mina texter. De flesta är tyvärr fotomodeller och lite för snygga för att vara riktigt intressanta. En önskan vore att det dök upp fler bilder på människor med karaktär och erfarenhet. (Jag heter Marja Beckman på Pinterest, för den som är nyfiken).

Det var allt för denna gång! Jag får passa på att önska er en god början på det nya året eftersom uttrycket ”gott slut” i mina öron låter mycket märkligt.

Share

Att unna sig lyx

Färska bär, blåbär, hallon, björnbär
Färska bär är en lyx jag unnar mig ganska ofta. Foto: Pixabay

Det är juletider och jag har träffat släktingar i tre dagar. Det har varit trevligt eftersom jag har turen att gilla min familj. Mina föräldrar skilde sig när jag var sexton men de skötte skilsmässan väldigt snyggt och har alltid hållit sams inför oss barn.

Visst har det funnits sorg, död och kriser även i vår familj men jag har alltid haft en känsla av att mina närmaste släktingar vill mig väl. En del av mina bekanta har berättat om konflikter i sina familjer som gör att jag tycker att jag har anledning att vara tacksam.

Försörjningen…

Kapitel 6 i Julia Camerons bok ”Öka din kreativitet” har titeln ”Återerövra ditt överflöd”. Där har vi ett av mina dilemman: pengar och lyx. Jag har aldrig riktigt vågat satsa på skrivandet på heltid eftersom jag har varit väldigt stressad över hur jag ska försörja mig.

Jag kände en gång en tjej som hade en stor lägenhet i centrala Stockholm som hennes pappa betalade hyran till ”så länge hon pluggade” (hon läste en kvällskurs). Jag har hört att hon sedan dess har fått en hyfsat framgångsrik karriär. Ibland tänker jag att det hade varit lättare att satsa på skapandet, med de förutsättningar i form av tid och lugn som pengar ger. Samtidigt har jag en annan röst som säger att jag inte ska klaga. Jämfört med tiggarna utanför tunnelbanan och mataffären har jag ju ett överflöd.

Julia Cameron skriver dock att vi är fördomsfulla när vi tänker att vi måste först måste tänka på pengar och sedan på kreativiteten. Hon skriver om att tillåta sig lyx, men syftar då på ganska enkla nöjen som att äta färska hallon eller att prenumera på en tidning. Hon uppmanar oss att fundera ut vad det är som skapar sann glädje.

Synkronitet eller synkronicitet?

Synkronitet är ett ord som förekommer i Julia Camerons böcker. Jag blev ställd eftersom jag tidigare hört att det heter synkronicitet. Ordet myntades av Jung, och syftar förenklat på orelaterade händelser som verkar ha ett meningsfullt samband. Det verkar vara samma ord som används på olika sätt i olika översättningar. Min bror Jerker (som är ett levande uppslagsverk) kollade upp det och skrev så här: ”Vid vidare efterforskningar verkar Jungs Synkronicitet på danska och norska ha översatts till Synkronitet. Jungs originalord är Synchronizität, vilket ju är närmare den engelska och vanliga svenska stavningen. Vet inte vilket som är mest korrekt gentemot grekiskan, men å andra sidan så är ordet bildat av en tysktalande så det blir nog ett val vilket som får anses vara mest korrekt på svenska.”

Jag råkade på ett äkta fall av synkronicitet/synkronitet härom veckan då vi träffade en redaktör några minuter efter att vi talat om personen i fråga. Kanske drar vi till oss det vi lägger energi på.

Skrivsprånget

Sist men inte minst skrev jag kommentarer till Skrivsprångets julkalender ända till julafton! Här är veckans urval:

SKRIVLUCKA 18

Uppgift: Fortsätt att skriva på ”Det var en gång…” Skriv minst två meningar och högst fyra meningar.

Mitt bidrag (mycket inspirerat av mina barns fantasilekar): Det var en gång en pojke som blev föreståndare för ett hem med ninja-robotar. De små robotarna var mycket älskvärda men hans jobb var ofta krävande.

SKRIVLUCKA 19

Uppgift: Riktigt nära så ser man detaljer som man annars kanske inte skulle lägga märka till; halvmåneformade ärret på insidan av höger pekfingertopp, rimfrosten som liknar spetsbroderi. Skriv om detaljer och skriv nära. Minst två meningar och max fyra meningar.

Mitt bidrag: De unga är som moln och de gamla som kex. Tittar du nära ser du kristaller, stjärnor, kompass. Och så finns en som har en snabel.

SKRIVLUCKA 21

Uppgift: En fjärils vingslag, dansande fötter, ett framrusande tåg… Denna gång är temat rörelse. Skriv minst tre meningar och max fem meningar.

Mitt bidrag: På kvällarna åkte vi planlöst runt i hans bil som var illgrön och rostig och luktade gammalt läder. När vi lämnat tätbebyggelsen med identiska radhus och höghus och vi kom in på en mindre väg som sträckte sig över ett öde fält, kunde han trycka gasen i botten. Omvärlden susade förbi samtidigt som hårdrock dundrade ut ur högtalarna. Jag blundande och njöt av vinddraget från de öppna fönstren.

SKRIVLUCKA 22

Uppgift: För tidigt, försent, i tid, har inte tid, bortom tid och rum, all tid i världen eller kanske tidsaspekten sett ur ett mer filosofiskt perspektiv… Skriv om tid på det vis du vill. Minst två meningar och max fem meningar. Hoppas du kan ta dig tid 😉

Mitt bidrag: Varför lyckas flugan komma undan dina slag? Kan det vara så att dess tidsuppfattning är olik din? Du tycker att du slår blixtsnabbt men flugan ser din rörelse i slow motion. En elefant som i dina ögon rör sig i långsam takt kanske i själva verket rusar fram?

Share

Jag vill inte göra som Ingrid Bergman

Ingrid Bergman
Ingrid Bergman. Bild hämtad från Pixabay.com (CCO)

I Stig Björkmans film ”Jag är Ingrid”, som handlar om skådespelaren Ingrid Bergman, berättar hennes barn att hon lämnade bort dem under långa perioder. Ett av dem säger något i stil med ”vi var väl inte så roliga”.

Frånvarande geniföräldrar är ett återkommande tema i biografier. De vuxna barnen berättar att de inte har sett så mycket av sin berömda förälder under uppväxten eftersom föräldern i fråga  har varit upptagen av sin karriär. Det vanligaste är dock att dessa genier är män. Om geniet var en kvinna kan man ge sig den på att hon får skit för att hon var en värdelös mamma.

Det mest glädjande med ”Jag är Ingrid”  var att jag aldrig fick känslan av att Ingrid Bergmans barn var bittra över mammans frånvaro. De verkade snarare beundra henne.

Jag tänker på Ingrid Bergman när jag läser kapitlet som heter ”Vecka 5: Återerövra dina möjligheter” i Julia Camerons bok ”Öka din kreativitet”. Cameron skriver träffande: ”En konstnär måste ha nolltid, tid att göra ingenting. I försvaret för den tiden måste vi vara modiga, säkra och uthålliga. Ett sådant utrymme, tid, plats och lugn och ro, kommer för vänner och släktingar att tolkas som att vi drar oss undan från dem. Det gör vi också.”

Ofta är det väldigt, väldigt svårt att få till den där ensamtiden när du har barn som behöver dig. Mina barns far jobbar ofta helg så då ligger det på mig att underhålla de små liven så att de inte sitter framför skärmar en hel helg. Det är snarare på arbetstid som jag kan få min ensamtid.

Och jag håller inte med om att barnen inte är roliga. Förutom den överväldigande kärleken jag känner för dem, är de en stor inspirationskälla. De säger dagligen saker som jag försöker skriva ner och använda i mitt skrivande.

För att få utlopp för min kreativitet gör jag små saker. Jag har inte alltid lyckats skriva på morgnarna, men nästan alla dagar har jag försökt att skriva något. Jag har också envist skrivit i Skrivsprångets kommentarsfält på Facebook, även när inspirationen har varit obefintlig. Jag har bestämt att det är okej att skriva dåligt, ingen bryr sig i alla fall. Jag gör övningarna för min egen skull.

Här är några av veckans Skrivsprånget-inlägg:

SKRIVLUCKA 11

Uppgift: Mat och minnen. Skriv om en måltid som du minns, sant eller påhittat. Låt sinnena vara med i texten; smak, doft, färg. Minst två meningar och max fem meningar.

Jag skrev: Pulvermos med grillkorv! Det fick vi aldrig hemma, bara på fjället eftersom pappa inte orkade bära dit en påse potatisar. Efter den långa vandringen hade jag aldrig smakat något godare. Vi satt vid en sjö som var grön av alger och solen höll på att gå ner.

SKRIVLUCKA 13

Uppgift: Skriv med inspiration från bilden. Vem är berättaren? Är det husets ägare, en hyresgäst, en besökare eller kanske är det husets egen röst vi får lyssna till? Skriv minst två meningar och max fem meningar.

Jag skrev: De kallar mig hustomten ibland, på skoj, men jag kommer inte norrifrån. Jag kommer söderifrån där det var krig och nu bor jag i deras källare. Jag tvättar och stryker deras kläder och jag lagar saker för att ha något att göra. Jag bad om det, sa att jag blir tokig av att bara vara i källaren med mina tankar. Min värd låter mig städa huset ibland, men bara om jag drar för gardinerna först.

SKRIVLUCKA 15

Uppgift: ”Att se en värld i ett sandkorn/ och en himmel i en vild blomma/ hålla oändligheten i sin handflata/ och finna evigheten i en timme. ” av William Blake. Skriv om motsatser och gärna i diktform.

Jag skrev: De skriker, slåss, vägrar, är omöjliga att få kontakt med. Tar mig för given, låter mig vänta i all evighet för att de ska se klart en Youtubefilm och väntar sig sedan en lång godnattsaga.

Men de kramar, tröstar och älskar helt ovillkorligt också. De är livet.

Share

Ett annat liv som lyxhustru eller biologiforskare

Snigel som gör spår på asfalt
Snigelsteg framåt mot en mer kreativ tillvaro.

En veckas kreativitetskurs har passerat. (Här är en länk till förra inlägget).

Julia Cameron uppmanar mig att sätta klockan tidigt varje morgon och skriva tre sidor. Men i novembemörkret klarar jag inte att gå upp halv sex på morgnarna, jag behöver min sömn för att klara de tuffa morgnarna. Istället har jag skrivit när jag lämnat barnen, oftast på mitt frilanskontor. Först då känner jag ro. Vardagsmorgnar är förknippade med en enorm press eftersom min son inte förstår eller inte bryr sig om tid (en del av hans Aspergerdiagnos). Därtill är hans lillasyster enormt morgontrött. När sambon jobbar dag måste jag få dem båda till skolan klockan åtta. Jag kan avslöja att vi ganska ofta kommer fem-tio över…

Alla dagar den här veckan har jag ändå skrivit mellan tre och fem A5-sidor i min dagbok med lila plyschomslag.

Morgonskrivandet har gett resultat i att jag har skrivit några sidor på en barnbok som handlar om våra morgnar. Jag söker fortfarande efter källan till mitt självtvivel. Jag har försökt svara på några av bokens frågor och uppaningar. En sådan är till exempel att upprätta ett ”monstermuseum” över personer i mitt förflutna som har försökt hämma min kreativitet. En annan uppgift är att hylla dem som har uppmuntrat mig.

Faktum är att uppmuntrarna har varit många fler. Mitt största monster är min bittra gymnasielärare i svenska som sa att det inte var någon idé att skriva skönlitterära uppsatser eftersom de ändå aldrig blev bra. Kanske dog något i mig när han sa det.

En annan uppgift i boken att lista drömyrken. Yrken jag skulle kunna tänka mig att ha i en parallell verklighet.

Först kom jag bara på konstnärliga yrken som författare (förstås), illustratör och skådespelare (ger möjligheten att leva många liv), men sedan skrev jag också ”lyxhustru/lottovinnare som inte behöver oroa mig för försörjningen” (HAHA) och ”biologiforskare som undersöker exotiska växter i regnskogen och lever nära naturen”. Idag kom jag också på att jag gärna skulle vara psykolog.

Och vad vill jag säga med detta? Att allt man lägger energi på växer. Jag måste fortsätta att ge mig själv skrivtid och jag måste fortsätta att gräva djupare.

Vi ses om några dagar igen!

Share

Tillbaka till kreativiteten

Julia Camerons bok Öka din kreativitet
Julia Camerons bok kom 1992, vilket förklarar utseendet.

Nu ska jag hitta tillbaka till min kreativitet med hjälp av en ful självhjälpsbok!

Jag har haft en svacka. Trots att jag hela tiden har fortsatt att skriva har det under en period känts väldigt motigt och tungt. Frilanslivet har också känts motigt. Fastän jag älskar att själv kunna bestämma hur jag organiserar mitt arbete och var och när jag jobbar tär det att ständigt behöva söka nya uppdrag. Det värsta är när jag vet att jag egentligen hade kunnat göra ett bättre jobb, men gör missar på grund av trötthet, stress eller missförstånd. Då tenderar jag att bli arg på mig själv för att jag har varit slarvig. Som frilans är du ju aldrig bättre än ditt senaste jobb. Det är svårt att ha dåliga dagar.

Jag behövde en nytändning och googlade efter inspiration. Julia Camerons namn kom snart upp. Hennes bok ”Lusten att skriva” var (frivillig) kurslitteratur när jag läste Kreativt skrivande 2 på Linnéuniversitetet, men jag fick aldrig tag i den eftersom den är slut överallt. Däremot hittade jag ”Öka din kreativitet” i min bokhylla. Min sambo köpte den för tjugo år sedan och det var rena turen att han inte har lämnat den till Stadsmissionen i någon utrensning.

Snobbig som jag är har jag rynkat på näsan åt boken, så som jag har fått lära mig att man ska göra åt självhjälpsböcker. Jag har förknippat den sortens böcker med ytlig new age och en nyliberal anda i stil med ”bara du TÄNKER rätt så kan du lyckas”.

Men Camerons bok är inte ytlig. Kanske är det tajmingen. Den är precis vad jag behöver just nu. Jag bryr mig inte om vissa flummiga inslag.

kontrakt kreativitet ur Julia Camerons bok
Det här kontraktet har jag skrivit på. Det är bindande.

Själva boken är en kurs i att tänka mer kreativt, och det är inte så lätt som man kanske kan tro.  Du måste jobba med dig själv och hitta orsaken till dina blockeringar.

Cameron listar några typiska ursäkter för att inte använda sin kreativitet, till exempel ”det är för sent” eller ”jag ska vänta tills jag har tillräckligt med pengar”.

Själv träffades jag mest av de här punkterna:

  • Sluta tänka ”Det är bara egoism” när du längtar efter en mer kreativ tillvaro
  • Sluta intala dig själv att kreativitet är en lyx och att du borde vara tacksam för det du har.

Varför vågar jag inte ta plats som konstnär, vad är jag rädd för?

Camerons första uppmaning är morgonskrivande. Varje morgon ska jag skriva tre sidor, om vad som helst, helt ocensurerat och ingen annan än jag själv ska läsa det. Dessutom ska jag varje vecka ha en ”konstnärsträff” med mig själv.

Kursen börjar måndag morgon, 13 november 2017.

Okej, nu kör jag!

Share

Brukstexter och ”riktiga” böcker

Clementiner
Nej, ”Mandarinerna” är inte en bok om frukt!

Jag läser om ”Mandarinerna” av Simone de Beauvoir just nu. Jag läste den i 20-årsåldern senast och gillar den lika mycket idag. Det är en tjock pappersbok (776 sidor) som jag inte kan ta med mig på tunnelbanan, så jag läser andra böcker parallellt.

Att ta sig an tjocka böcker kräver både tid och tålamod, men ibland känns tajmingen rätt. Jag har bestämt mig för att inte stressa med boken, den får ta sin tid. Och den är så bra; jag har inga problem att komma in och ut ur texten trots långa kapitel (som jag ofta måste avbryta mitt i). Boken utspelar sig i Frankrike precis efter andra världskrigets slut. Det är något trösterikt i att läsa om en annan, men inte så avlägsen tid. Det är så lätt att fastna i allt elände som händer i nuet.

Den här sortens läsande ger mig perspektiv. Människor har i alla tider kämpat med livet, kärleken, ansvaret, vanmakten, politiken, sorgen.

Personerna i boken lever fria, resande liv och tänker, drömmer och diskuterar. Samtidigt som det finns så mycket livslust lever de i skuggan av fasansfulla minnen från kriget. Huvudpersonens dotter har till exempel haft en judisk pojkvän som har blivit mördad. Där jag läser just nu har USA just fällt bomben över Hiroshima.

Dessutom älskar jag de skarpa iakttagelserna av ytliga människor: ”Som barn tyckte jag att en lärarinna var en mycket mer framstående person än en hertiginna eller en miljonär och denna rangordning hade knappast förändrats. Allt medan Claudie föreställde sig att den största lycka som Einstein hade kunnat drömma om skulle ha varit mottagen i hennes salong. Vi kunde knappast förstå varandra.”

Boken är översatt till svenska av en annan favoritförfattare, Åsa Moberg (i samarbete med Adam Inczèdy-Gombos). Även Åsa Mobergs skrivande präglade mig när jag var i tjugoårsåldern. Jag hittade hennes bok ”Om sorg och kärlek” på biblioteket och visste inget om den, men fastnade för de första meningarna (det är underbart att gå runt och välja böcker på det sättet, använda sin magkänsla och ta hem de böcker man fastnar för utan att ha några förutfattade meningar). Jag minns att jag var alldeles tagen och grät jättemycket när jag läste den. Jag måste läsa om den så fort jag är klar med ”Mandarinerna”! Jag ska också läsa Åsa Mobergs senaste bok ”Livet” så snart jag hinner. Måste nog läsa allt jag missat av henne!

Men för att återgå till ”Mandarinerna”: Eftersom flera av personerna däri är författare och journalister handlar den en hel del om skrivande. Jag fastnade vid ett stycke där författaren och journalisten Henri lider av skrivkramp och säger att han visserligen skriver artiklar, men det är ”brukstexter”, medan böcker är ”på riktigt”.

Det träffade mig rakt i hjärtat. Tjugoåringen som läste ovan nämnda böcker hade samma drömmar som fyrtioplussaren har idag.

Jag kan inte släppa tanken på att skriva något ”riktigt”. Det vill säga något som som lever kvar, något som lämnar spår.

Men samtidigt; TVIVLET. Meningslösheten. Alla dessa människor som vill skriva, alla dessa människor som ger ut böcker som glöms bort.

Mitt problem är att jag har haft svårt att hitta en sammanhängande story. Nu har jag ett råmanus som jag skriver om (jag skrev om det här). Men ROLIGT är det sällan. Jag tänker på alla människor som hävdar att de ”älskar att skriva”. Jag vet inte jag. För mig är det fria skrivandet ofta ett tvång. En inre rastlöshet som pockar och tjatar. Jag prokrastinerar mycket. Hittar ursäkter, som att barnen tar mycket tid. Det gör de ju. Men lite tid har jag ju. Jag har inga ursäkter kvar längre.

Share

Den fördömda skrivardrömmen

Udrag ur novell
Utdrag ur min prydligt maskinskrivna barndomsnovell ”Skolklassen”.

Jag har hela mitt liv närt en dröm om att ge ut skönlitterära böcker, men mitt eget liv är inte tillräckligt spännande att skriva om. Den största inspirationen får jag av böckerna jag läste när jag var ungefär elva år – två av husgudarna heter Maria Gripe och Michael Ende. 

Länge har jag trott att mitt största problem var att få ihop en sammanhängande berättelse eftersom mina idéer föds i starka bilder, som målningar eller korta konstfilmer utan struktur. Så jag har nu kämpat för att få en berättelse att hänga ihop. 

Min vän Johanna Strömqvist som är författare och förlagsredaktör (och alltså vet vad som funkar) läste och sa att jag måste välja vilken ålder jag skriver för. Idag är mitt manus som en blandning av Momo eller kampen om tiden och Hungerspelen. Vissa inslag är drömska – för 9-12-åringarna – och vissa är mer dystopiska  och kanske svåra för de yngre. Jag måste förmodligen döda några darlings på vägen.

Även om det är jobbigt att mötas av ”sanningen” när man kämpat så mycket med en text, är det väldigt värdefullt att ha skrivande vänner att byta texter med. Jag har också haft regelbundna och givande skrivarträffar med Angelica Öhrn som jag läste Att skriva barnlitteratur med.

Men jag  längtar tillbaka till tiden då jag bara skrev på utan att ha ett kritiskt alter ego på min axel. För skoj skull publicerar jag därför en  novell skriven av mig själv som 12-åring, komplett med kommateringar och upprepningar. Tonläget och känslan har jag faktiskt kvar fortfarande…

Skolklassen av Marja Beckman, 12 år (skriven 1985 eller 1986)

En kväll när jag var på väg hem från en kompis, tog jag vägen förbi skolan.

Det var i början av augusti, och sommarlovet var snart slut, skolan skulle börja om en vecka.

När jag nu gick där, såg jag hur det lyste i vårt klassrum.

– Vem kan det vara, tänkte jag. Nyfiket smög jag mig närmare för att försöka se vad det var. Men det gick inte. Då tassade jag bort och kände på ytterdörren. Den var öppen! Jag smög in i korridoren. Dörren till klassrummet var stängd, men en ljusstrimma sipprade ut och det tydde på att det var någon där inne!

Av gammal vana tog jag av mig jackan för att hänga den på kroken, men där hängde istället en röd kappa. Jag kände på den. Den var av tunt tyg, precis lagom varm för augustikvällar som den här. På alla krokar hängde rockar och kappor. Inte en enda jacka. Nedanför stod skor i prydliga rader, och allt såg väldigt gammaldags ut.

Från klassrummet hördes små ljud, som om någon rabblade upp en läxa.

– Jag undrar egentligen vilka som är där inne, tänkte jag. Kanske någon grupp av något slag, som lär sig språk eller liknande. Och så har de fått låna vårt klassrum under sommarkvällarna?

Men då måste det ju vara några i min egen ålder, kapporna och rockarna passade ju perfekt på mig och mina klasskamrater.

Inifrån klassrummet hörde jag en sträng röst, och då och då den där rabblande tonen.

Då tog jag mod till mig, och knackade på dörren.

– Kom in! hördes en bestämd röst från klassrummet.

Jag gläntade på dörren. När jag kikade in blev jag väldigt förvånad. Där satt, i prydliga, raka rader, arn i min egen ålder och tittade på mig. Flickorna hade långa klänningar eller kjolar, de flesta hade långt hår som var uppsatt i flätor eller prydliga rosetter. Pojkarna var likadana, tysta och ordentliga.

– Det var väldigt vilken sträng lärare de måste ha, tänkte jag. Det var en ”lärarinna” förresten. Framme vid katedern stod en fräknig pojke. Han stirrade på mig.

– Nå? sa lärarinnan.

– Va? Jo, jag, jag gick där ute… Jag svalde. Jag kände mig nervös när alla stirrade på mig så där, inte minst lärarinnan.

– Och.., fortsatte jag, och då såg jag att det lyste där i fönstret, och då undrade jag vem det var, som var där på kvällen liksom, och på sommarlovet, då brukar man ju liksom inte vara här liksom… Jag tystnade. Lärarinnan glodde på mig. Hela klassen glodde på mig. Då sa lärarinnan:

– Om du hade tänkt börja i den här klassen, så tillhör det reglerna att man klipper håret, unge man. Hon tittade hånfullt på mig, över sina små glasögon. Ja, Rikard, du kan gå och sätta dig, sa hon till den fräknige pojken.

Hon kallade mig ”unge man”! Hon trodde visst att jag var en pojke. Det var nog bara för att jag hade långbyxor.

Jag sa inget. Barnen tittade på mig och fnissade. Lärarinnan satt och skrev något.

– Ehum, ska jag gå… Det kanske är bäst, sa jag och ryggade ut i korridoren. Lärarinnan sa inget. Hon lät mig gå, hon tyckte nog att jag var helknäpp. Men jag förstod ingenting. Vad var det här? en klass, som trodde de var bosatta här i vårt klassrum, med gammalmodiga kläder. Spöken? Äh, vad dum jag var. Men jag fick en obehaglig känsla inom mig. Jag stängde tyst dörren och gick genom den mörka korridoren.

Jag kände på den röda kappan en gång till, och så tassade jag ut.

När jag var på väg hem var mitt huvud fullt av tankar. Vad var det för några som var i vårt klassrum egentligen? Om en vecka började skolan och då behövde vi faktiskt vårt klassrum. Den kvällen kunde jag inte somna. Tanken på spöken gick inte att släppa. Men till slut somnade jag i alla fall.

Dagarna som var kvar av sommarlovet gick fort.

Jag hade så roligt att jag inte hann tänka så mycket på den där kvällen. Men när skolan började, då hände något konstigt. Vi skulle ha fest, för det här året fyllde skolan 80 år.

Sen dess hade den byggts om många gånger, men det hus som vi gick i var det äldsta huset, den s.k. grundbyggnaden. När jag kom in i klassrummet upptäckte jag en sak, som jag inte tänkt på den kvällen. Då fanns det inte någon diskbänk eller bandspelare, det gjorde det nu.

Festen var jätterolig. Alla var klädda i något som liknade kläder från början av 1900-talet, mer eller mindre lyckade. Den som ville kunde komma på kvällen, då var det disco.

Jag var med och städade efter oss på kvällen. När jag sedan var på väg hem med några kompisar, tittade jag upp mot vårt fönster. Det lyste! Jag släckte ju själv! Ett tecken?

Sedan måste jag gå ikapp mina kompisar. De pratade om annat, så jag hann inte tänka mer på det. Dagarna gick, men ingenting hände. Till slut måste jag ge upp i alla fall. Det gick bara inte att gå där och vänta på att något skulle hända. Nu var det förresten fem veckor sedan jag sett den konstiga klassen. Jag slutade att tänka så mycket på det. Men då och då kom jag att tänka på det, och varje gång jag gick förbi skolan på kvällen, tittade jag automatiskt upp mot vårt klassrum, men det var och förblev mörkt.

Ännu har jag inte märkt något som tyder på att någon har varit i vårt klassrum, men någon dag kanske………

Slut!

Share