Etikettarkiv: Drömmar

Den fördömda skrivardrömmen

Udrag ur novell
Utdrag ur min prydligt maskinskrivna barndomsnovell ”Skolklassen”.

Jag har hela mitt liv närt en dröm om att ge ut skönlitterära böcker, men mitt eget liv är inte tillräckligt spännande att skriva om. Den största inspirationen får jag av böckerna jag läste när jag var ungefär elva år – två av husgudarna heter Maria Gripe och Michael Ende. 

Länge har jag trott att mitt största problem var att få ihop en sammanhängande berättelse eftersom mina idéer föds i starka bilder, som målningar eller korta konstfilmer utan struktur. Så jag har nu kämpat för att få en berättelse att hänga ihop. 

Min vän Johanna Strömqvist som är författare och förlagsredaktör (och alltså vet vad som funkar) läste och sa att jag måste välja vilken ålder jag skriver för. Idag är mitt manus som en blandning av Momo eller kampen om tiden och Hungerspelen. Vissa inslag är drömska – för 9-12-åringarna – och vissa är mer dystopiska  och kanske svåra för de yngre. Jag måste förmodligen döda några darlings på vägen.

Även om det är jobbigt att mötas av ”sanningen” när man kämpat så mycket med en text, är det väldigt värdefullt att ha skrivande vänner att byta texter med. Jag har också haft regelbundna och givande skrivarträffar med Angelica Öhrn som jag läste Att skriva barnlitteratur med.

Men jag  längtar tillbaka till tiden då jag bara skrev på utan att ha ett kritiskt alter ego på min axel. För skoj skull publicerar jag därför en  novell skriven av mig själv som 12-åring, komplett med kommateringar och upprepningar. Tonläget och känslan har jag faktiskt kvar fortfarande…

Skolklassen av Marja Beckman, 12 år (skriven 1985 eller 1986)

En kväll när jag var på väg hem från en kompis, tog jag vägen förbi skolan.

Det var i början av augusti, och sommarlovet var snart slut, skolan skulle börja om en vecka.

När jag nu gick där, såg jag hur det lyste i vårt klassrum.

– Vem kan det vara, tänkte jag. Nyfiket smög jag mig närmare för att försöka se vad det var. Men det gick inte. Då tassade jag bort och kände på ytterdörren. Den var öppen! Jag smög in i korridoren. Dörren till klassrummet var stängd, men en ljusstrimma sipprade ut och det tydde på att det var någon där inne!

Av gammal vana tog jag av mig jackan för att hänga den på kroken, men där hängde istället en röd kappa. Jag kände på den. Den var av tunt tyg, precis lagom varm för augustikvällar som den här. På alla krokar hängde rockar och kappor. Inte en enda jacka. Nedanför stod skor i prydliga rader, och allt såg väldigt gammaldags ut.

Från klassrummet hördes små ljud, som om någon rabblade upp en läxa.

– Jag undrar egentligen vilka som är där inne, tänkte jag. Kanske någon grupp av något slag, som lär sig språk eller liknande. Och så har de fått låna vårt klassrum under sommarkvällarna?

Men då måste det ju vara några i min egen ålder, kapporna och rockarna passade ju perfekt på mig och mina klasskamrater.

Inifrån klassrummet hörde jag en sträng röst, och då och då den där rabblande tonen.

Då tog jag mod till mig, och knackade på dörren.

– Kom in! hördes en bestämd röst från klassrummet.

Jag gläntade på dörren. När jag kikade in blev jag väldigt förvånad. Där satt, i prydliga, raka rader, arn i min egen ålder och tittade på mig. Flickorna hade långa klänningar eller kjolar, de flesta hade långt hår som var uppsatt i flätor eller prydliga rosetter. Pojkarna var likadana, tysta och ordentliga.

– Det var väldigt vilken sträng lärare de måste ha, tänkte jag. Det var en ”lärarinna” förresten. Framme vid katedern stod en fräknig pojke. Han stirrade på mig.

– Nå? sa lärarinnan.

– Va? Jo, jag, jag gick där ute… Jag svalde. Jag kände mig nervös när alla stirrade på mig så där, inte minst lärarinnan.

– Och.., fortsatte jag, och då såg jag att det lyste där i fönstret, och då undrade jag vem det var, som var där på kvällen liksom, och på sommarlovet, då brukar man ju liksom inte vara här liksom… Jag tystnade. Lärarinnan glodde på mig. Hela klassen glodde på mig. Då sa lärarinnan:

– Om du hade tänkt börja i den här klassen, så tillhör det reglerna att man klipper håret, unge man. Hon tittade hånfullt på mig, över sina små glasögon. Ja, Rikard, du kan gå och sätta dig, sa hon till den fräknige pojken.

Hon kallade mig ”unge man”! Hon trodde visst att jag var en pojke. Det var nog bara för att jag hade långbyxor.

Jag sa inget. Barnen tittade på mig och fnissade. Lärarinnan satt och skrev något.

– Ehum, ska jag gå… Det kanske är bäst, sa jag och ryggade ut i korridoren. Lärarinnan sa inget. Hon lät mig gå, hon tyckte nog att jag var helknäpp. Men jag förstod ingenting. Vad var det här? en klass, som trodde de var bosatta här i vårt klassrum, med gammalmodiga kläder. Spöken? Äh, vad dum jag var. Men jag fick en obehaglig känsla inom mig. Jag stängde tyst dörren och gick genom den mörka korridoren.

Jag kände på den röda kappan en gång till, och så tassade jag ut.

När jag var på väg hem var mitt huvud fullt av tankar. Vad var det för några som var i vårt klassrum egentligen? Om en vecka började skolan och då behövde vi faktiskt vårt klassrum. Den kvällen kunde jag inte somna. Tanken på spöken gick inte att släppa. Men till slut somnade jag i alla fall.

Dagarna som var kvar av sommarlovet gick fort.

Jag hade så roligt att jag inte hann tänka så mycket på den där kvällen. Men när skolan började, då hände något konstigt. Vi skulle ha fest, för det här året fyllde skolan 80 år.

Sen dess hade den byggts om många gånger, men det hus som vi gick i var det äldsta huset, den s.k. grundbyggnaden. När jag kom in i klassrummet upptäckte jag en sak, som jag inte tänkt på den kvällen. Då fanns det inte någon diskbänk eller bandspelare, det gjorde det nu.

Festen var jätterolig. Alla var klädda i något som liknade kläder från början av 1900-talet, mer eller mindre lyckade. Den som ville kunde komma på kvällen, då var det disco.

Jag var med och städade efter oss på kvällen. När jag sedan var på väg hem med några kompisar, tittade jag upp mot vårt fönster. Det lyste! Jag släckte ju själv! Ett tecken?

Sedan måste jag gå ikapp mina kompisar. De pratade om annat, så jag hann inte tänka mer på det. Dagarna gick, men ingenting hände. Till slut måste jag ge upp i alla fall. Det gick bara inte att gå där och vänta på att något skulle hända. Nu var det förresten fem veckor sedan jag sett den konstiga klassen. Jag slutade att tänka så mycket på det. Men då och då kom jag att tänka på det, och varje gång jag gick förbi skolan på kvällen, tittade jag automatiskt upp mot vårt klassrum, men det var och förblev mörkt.

Ännu har jag inte märkt något som tyder på att någon har varit i vårt klassrum, men någon dag kanske………

Slut!

På jakt efter det som pirrar

död fågel
Foto: Pixabay

När jag gick i tvåan blev jag gruvligt avundsjuk på en tjej i min klass som hade brutit benet i skidbacken. Jag fann hennes gips och all uppmärksamhet hon fick oerhört fascinerande. Alla ville ju skriva hälsningar på det där gipset.

Jag fantiserade om att själv ha ett gipsat ben. Så vitt jag kan minnas tänkte jag aldrig på att det förmodligen gör fruktansvärt ont att bryta benet och att det är väldigt besvärligt att rehabiliteras efter ett benbrott.

I vuxen ålder har jag mött flera begåvade människor som har varit med om saker som är långt värre än att bryta benet. De har efter mycket lidande lyckats göra konst, och har direkt eller indirekt kunnat använda sina upplevelser till att beröra, eftersom de vet hur det känns. Jag vill för allt i världen inte byta med dem, men jag har slagits av tanken att mitt liv är alltför tryggt, alltför befriat från dramatik, och att jag därför inte lyckas sy ihop någon berättelse som håller ihop. Kan det vara så att den som inte bryter ihop helt istället kommer ut på andra sidan som mer vässad, mer fokuserad?

För att hitta det som verkligen berör i mitt eget berättande måste jag ta till andra medel.

I Måns Mosessons DN-intervju med Amanda Kernell, regissören bakom den hyllade filmen Sameblod, står det så här:

”– Jag hade en scen som i manus var världens tråkigaste, säger hon. Elle Marja ska börja i en ny klass i Uppsala, och jag hade skrivit den på samma vis som i en miljard andra filmer: hon kommer in på en mattelektion för att presentera sig själv. Jag kände ingen spänning alls. Då kom jag att tänka på mina perversioner.

Det är en metod som lärs ut på Den danske filmskole, det högt ansedda läroverk i Köpenhamn som fostrat auteurer och världsstjärnor som Lars von Trier, Susanne Bier och Thomas Vinterberg. När Amanda Kernell läste det tredje året på skolans regilinje ombads hon och hennes fem klasskamrater att lista ting och aktiviteter som väckte fascination, fick det att pirra till i magen.”

Pervesioner alltså? Vilka är mina perversioner? (Hennes är visst bakelser, mikrovåld, människor som bär varandra, flickrum).

Nu har jag något att fundera över. Jag inser att jag måste gräva djupare för att nå fram till min berättelse. Kanske gräva efter det som jag inte vågar erkänna för mig själv? Läskigt värre.

(Jag kan inte använda ordet perversioner i rubriken för då är det nog många googlare som blir besvikna)

Jag har fått jobb!

via GIPHY

Mitt förra inlägg var lite deppigt. Jag väntade på besked från Learnox där jag hade sökt ett halvtidsjobb som kommunikatör och var nervös. Även om jag tyckte att vi klickade bra på intervjun visste jag ju inte hur konkurrensen såg ut. Ni minns kanske att jag efterlyste ett deltidsjobb i krönikan ”Det bästa (och sämsta) med att frilansa” och jag kände nu att detta vore helt perfekt. Därför blev jag så nervös att det inte skulle gå vägen. Jag har fallit på mållinjen förr.

Men jag fick jobbet!

Learnox är ett utbildningsföretag som jobbar med digital undervisning för att få tillbaka hemmasittare till skolan. De ägs av samma koncern som Vintertullsskolan. Jag ska nu jobba som kommunikatör med allt vad det innebär – från att fixa hemsidorna till att skapa strategier och innehåll till sociala medier och andra digitala kanaler. Vi får se vad som händer. Det ska bli spännande i alla fall. Jag känner starkt för barn och unga som inte riktigt passar in och ser fram emot att lära mig mer om diagnoser och specialpedagogik.

Ibland är ditt privatliv en fördel när du söker jobb. Min son har just fått diagnosen Aspergers syndrom, vilket säkert var en extra bonus för Learnox.

Om ni liksom jag drabbas av svackor då ni känner er missförstådda –se detta som ett positivt exempel! Det går att hitta sin grej!

Därför måste jag fortsätta följa mina drömmar

via GIPHY

Har du också mindre bra dagar då du tvivlar på dina livsval?

När jag var tjugo år sommarjobbade jag i en butik där jantelagen var allenarådande och personer som var jämnåriga med mig betedde sig som om de var dubbelt så gamla och enbart pratade om extrapris på toalettpapper. Jag visste att jag inte kunde stanna där och jag fortsatte att kämpa för att kunna kalla mig journalist.

Journalist är ett jobb som nästan alltid är roligt och meningsfullt. Ett jobb där jag aldrig tittar på klockan och undrar varför det är så många timmar kvar på arbetsdagen. Det är därför så många är kallade till yrket. Det finns med andra ord konkurrens.

När jag har en av mina mindre bra dagar känner jag mig utled på att ständigt försöka överträffa mig själv när jag så många gånger faller vid mållinjen. Då kan jag undra varför jag anstränger mig så mycket. När någon annan ändå alltid blir vald framför mig…

Känner du igen dig? Eller tillhör du dem som tycker att jag inte borde fortsätta att plåga mig själv i den här branschen om jag nu är så känslig?

Fast – vad skulle jag göra istället? Jag kan ju inte sitta på ett ”vanligt” jobb och lyssna till förbittrade kommentarer om att litteraturen jag läser är för ”fin” eller något annat som hände i butiken som nämns i inledningen. Jag kan bara fortsätta framåt. Eller som en annan frilansjournalist skrev i en Facebookgrupp för mitt skrå: ”När de tankarna smyger sig på mig tänker jag som Doris i Hitta Nemo: ”Fortsätt simma, fortsätt simma.”

Själv tänker jag ofta på The Walking Dead, tv-serien om några överlevare efter zombieapokalypsen. Där kan man snacka om att fortsätta kämpa mot alla odds!

Mina mål inför 2017

Platsjournalen december 2016
Jag blev intervjuad i Platsjournalen i december 2016.

Jag har inget intyg än – men snart är jag färdigutbildad marknadskommunikatör inom sociala medier! Imorgon är egentligen min sista dag på Berghs men jag måste vara hemma med min hostande son. Jag försöker febrilt att ägna de sista skälvande praktiktimmarna åt att klippa en liten sociala medie-film i iMovie men det har hittills inte blivit tillräckligt bra för att publiceras.

• Ett mål för 2017 är att bli bättre på digital film och grafik.

• Ett annat är att fördubbla min inkomst (som dock har varit ok om man tänker på  på att jag studerat på heltid och inte tagit studielån. Men nu vill jag ha råd att spara till en större lägenhet och åka på en riktig semester med hela familjen!).

• Det tredje är att skriva klart den förbaskade ungdomsromanen vars ursprungsidé är lika gammal som 2000-talet… (Lite patetiskt kanske, men det är okej, jag bjuder gärna på att vara en patetisk drömmare).

Inför 2017 har jag några uppdrag på gång, men kan ta fler, så hör gärna av er! Kontaktuppgifter här.

 

 

 

 

 

Den svåra konsten att avsluta projekt

Tavla: Never finish anyth
Rolig tweet.

Jag såg nyligen en rolig tweet. En tavla där det stod ”Never finish anyth”.

Jag vet att jag inte är ensam om att påbörja ambitiösa projekt som sedan är svåra att avsluta. Jag tycker att det är roligt att ha stora visioner och bilder av världar och historier, men jag  gråter blod över hur slitsamt det är att få dem att nå sin fulländade form.

Men för att konstnärligt arbete ska ha något värde i omgivningens ögon måste det väl vara avslutat och skickat till mottagaren? Eller?

Som författare är ju jag fullständigt oförlöst. Jag har inte gett ut någonting. Ändå kan jag inte sluta hålla på med mina livsprojekt.

Fördelen med alla slitsamma år är att jag har blivit bättre på att skriva. I början skrev jag alla på näsan och förklarade mer än gestaltade. Jag fick slipa och slipa på språket. Jag känner mig som en skulptör som putsar och skrapar på sitt verk, år ut och år in.

Att ha testläsare är guld värt, men den här sommaren har jag försökt skriva klart ett manus från början till slut innan jag blandar in någon. Jag skriver på ett ungdomsboksprojekt som jag inte kan släppa trots att ursprungsidén är urgammal. Jag kommer inte att få någon ro förrän det är i land. Och jag närmar mig slutet av det första utkastet, har för närvarande skrivit 170 000 tecken vilket motsvarar 83 A4-sidor (eller 150 boksidor enligt programmet Scrivener). Snart ska en testläsare få titta på textmassan.

Hur gör jag sedan? Skickar till förlag igen och väntar in såväl standardrefuseringar som snälla refuseringar? Statistiskt sett vet jag ju att det ofta blir så, men det finns någon liten låga hopp där inne, bland annat för att en känd förläggare skrev ”du kan skriva” till mig för några år sedan.

Tills vidare låter jag bli att tänka på utgivning och skriver vidare för att få den där känslan av att jag åtminstone har avslutat något.

 

 

 

Ta åt dig när du får bekräftelse

Såhär ser min mindmap ut just nu. Lite många namn, kanske? Jag kommer nog att rensa, men vet inte hur än.
Såhär ser min mindmap ut just nu. Lite många namn, kanske? Jag kommer nog att rensa, men vet inte hur än. Jag har utelämnat ett namn som är påhittat. Vill ju inte att någon ska stjäla det! 😉

Jag bubblar av inspiration idag. Detta skrivs på tåget på väg hem från en återträff med mina gamla kurskamrater från Att skriva barnlitteratur på Linnéuniversitetet. Vi var i Vimmerby, på Astrid Lindgrens Näs. Jag läste kursen 2011–2012 och den här gången var alla gamla elever inbjudna till de nuvarande elevernas seminarier. Av ekonomiska skäl har jag inte vågat tillåta mig själv att ägna det litterära skrivandet så mycket tid som jag behöver, men det har alltid funnits i bakhuvudet, ivrigt pockande. Att resa ner till Vimmerby över helgen var ett sätt att manifestera för mig själv hur viktig skrivardrömmen är. Jag får så mycket positiv energi av att träffa mina skrivarvänner. De förstår precis hur det är att vara i processer, att inte våga ta sig tid och att bli refuserad. Med mera. Vi har en Facebookgrupp där vi peppar och tröstar varandra, läser varandras texter och mycket mer. Allt fler av mina kurskamrater får nu böcker utgivna, så nu måste jag skärpa till mig! Själv har jag fått ett gäng snälla refuseringar av typen ”vi gillar det du skriver men det här är inte färdigt” – och nu i efterhand kan jag bara hålla med dem! Nu när jag har koll på hur ett manus ska se ut kan jag inte skicka in något förrän jag tycker att det är utgivningsbart.

Författaren Johanna Thydell (hon som skrev den fina Augustprisvinnaren ”I taket lyser stjärnorna”) var i Vimmerby och berättade om sin skrivresa, vilket var väldigt inspirerande. Hon sa något i stil med att ” “Varje gång jag fick bekräftelse på att jag kunde skriva sög jag åt mig”.

Jag försöker ta hennes ord till mig. Om jag hade varit bättre på att suga åt mig bekräftelse hade jag kanske vågat ge skrivandet mer tid och tro. Jag har trots allt fått mycket bekräftelse med tanke på att de flesta manus som skickas in till förlagen bara får standardrefuseringar.

Johanna Thydell berättade också att hon kontaktat Värnamo Nyheter när hon var sexton år och bett att få skriva krönikor. När tidningen bad om arbetsprover gick hon hem och lusläste tidningskrönikor och gjorde närstudier i hur de var uppbyggda. Jag är imponerad – så målmedveten och metodisk var jag definitivt inte vid sexton! Men det är väl därför hon har kommit så långt.

Vi hade ett textsamtal i gruppen också, och det satte verkligen igång kugghjulen i min hjärna. Jag skriver på en sorts dystopi för ungdomar, en gammal idé som bygger på bilder som jag har fått i mitt huvud. Men mina vänner sa att jag måste göra världen jag skapar tydligare. Jag fick förslaget att börja med att göra en ”mind map” för att få en överblick. Så nu jobbar jag med min mindmap. Jag ska även rita en karta över staden där mina huvudpersoner bor. Om jag inte vet hur världen jag skriver om ser ut, blir det väldigt svårt för läsaren att veta det.

Nu har jag alltså offentliggjort denna berättelse – allt för att få en spark i baken och ge mitt skrivande mer tid. Jag ska åtminstone göra det i juni, när min kommunikatörsutbildning tar sommarlov. För tid är det som behövs, tid och fokus (och ett eget rum förstås).

Här kan ni läsa bloggar av några av mina eminenta före detta kursare (kan komma att fyllas på):

Angelica Öhrn

Ingrid Jönsson

Ann-Charlotte Ekensten

Linnéa Krylén

Sofia Hedman

Jeanette Palm på Bokhemligheter

 

15 minuters skrivande om dagen – det fungerar!

I slutet av april ska jag på återträff med några av mina kurskamrater från Att skriva barnlitteratur som jag läste på Linnéuniversitetet hösten 2011 och våren 2012. Jag ser verkligen fram emot att ge mig själv denna egentid och få prata skrivande med andra som är lika besatta av barn- och ungdomslitteratur som jag.

Att skriva artiklar och beställningstexter är en sak, men vilken skrivande person drömmer inte om att få ur sig något längre, mer bestående? Jag gör det i alla fall. Just nu har jag fått en coach i form av min kontorskollega och vän Frippe som då och då skickar meddelanden: ”Skriver du?” Hans uppmaning för några veckor sedan var att jag ska sätta upp målet på 15 minuters fritt skrivande om dagen. Det har gått ganska bra ändå! Jag har inte skrivit 15 minuter varje dag, men jag sätter mig ändå och bearbetar ett ofärdigt manus några kvällar i veckan, och då ofta längre än 15 minuter. Att sätta en så kort tid som mål gör det mer otvunget.

Mina råd till dig som behöver inspiration och en spark i baken för att skriva är alltså:

• Omge dig med uppmuntrande vänner, och

• Sätt små, små delmål.

Det fungerar! Arbetet går framåt och hoppets låga brinner försiktigt.

Reseknarkarens klimatångest

Jag längtar efter att resa mer. Komma iväg och se nya miljöer och människor, känna nya dofter, få inspiration. Jag drömmer om regnskogen, om New York, om Indien, och om att barnen ska bli stora nog att kunna följa med på äventyr. Men bortsett från en Kalifornien-resa till min svägerskas bröllop 2012 har familjen de senaste åren stannat innanför Nordens gränser och åkt tåg överallt. Eftersom jag även åker till Danmark och Norge i jobbet minst två gånger om året längtar jag efter att se något annat, något sydligare och mer exotiskt. Kroatien eller Portugal lockar. Så jag surfar runt på reseföretagens hemsidor och läser om hotell och lägenheter och flygresor, och jag tänker att alla andra flyger ju. Måste vi ensamma vara så rättskaffens när ingen annan är det?

hand framför flygplansfönster
Foto: Nata Pestune
www.suntreestudio.com (Från http://barnimages.com)

Då säger min älskade son (8,5 år): Om vi ska åka någonstans vill jag åka tåg eller bussar som går på biogas, något som inte släpper ut så mycket avgaser.

Och jag inser att jag inte kan låta bli att lyssna på ett sådant engagemang. Själv kommer jag kanske inte behöva lida så mycket av klimatförändringarna under min livstid, men för honom och hans syster, och deras eventuella barn, blir de säkert mer påtagliga. För deras skull måste jag välja tåget i år med.

Därför söker jag tips och erfarenheter från andra som har tågluffat i Europa, gärna någon som har åkt tåg till Kroatien med barn. Är det roligt eller bara jobbigt? Skriv gärna till mig på marja@marjabeckman.se.

(Nej, detta var inget blogginlägg om skrivande, men om inspiration. För övrigt är jag glad att jag idag ägnade 45 minuter åt att bearbeta mitt ofärdiga romanmanus medan sonen tränade parkour).

 

 

Förbannelsen i att alltid vara duktig flicka

Supergirl

”Om man är så känslig ska man kanske ändå inte ge sig in i en sådan bransch”, sa en frilansjournalistkollega till mig i veckan. Jag var på en kurs i muntligt berättande, arrangerad av Journalistförbundet med Ida Junker från Fabula Storytelling. Riktigt intressant och nyttigt för mig som behöver öva mer på att tala inför folk och lita på att människor lyssnar. Vi hade gjort några skissartade teckningar för att illustrera minnen som vi skulle berätta om för varandra, och jag fick beröm för att jag var bra på att rita. Jag förklarade att jag ritade jämt som barn och var den som fick speciella uppdrag i skolan att rita omslag och liknande – tills jag började på gymnasiet och lärde känna Pauline som också var bra på att rita. Pauline, som blev och fortfarande är en av mina bästa vänner, var väldigt skicklig på att avbilda, och det var inte min starka sida. Det ledde till att jag skrinlade mina vaga ambitioner om att utveckla mitt tecknande.

När jag berättade detta för min journalistkollega sa hen det där: ”Om man är så känslig ska man kanske ändå inte ge sig in i en sådan bransch.” Kollegan syftade på illustratörsbranschen som förmodligen är ännu tuffare och hårdare än journalistbranschen.

Orden fick mig att tänka: Hur känslig är jag egentligen? Och hur mycket har jag låtit rädslor och ogina kommentarer hindra mig från att göra det jag egentligen vill göra?

Jag vet att jag är väldigt känslig för människors energi. Vissa människor klickar jag med direkt, medan andra gör mig avvaktande. En del växer när jag lär känna dem, medan andra fortsätter att göra mig avvaktande. Kanske är det någon sorts urtidsmänniska i mig som sätter upp ett skydd. Om jag tycker att en människa som jag måste samarbeta med är svår att förstå ägnar jag orimligt mycket tid åt att försöka förstå honom eller henne. Förmodligen ägnar denna person inte en bråkdel av den tiden på att förstå mig, utan tycker bara att jag är en försynt typ. Det är oftast väldigt extroverta människor som liksom slukar min kraft. I de flesta fall gör de inte alls detta av illvilja, utan för att de bara är helt andra personlighetstyper.

”Om man är så känslig ska man kanske ändå inte ge sig in i en sådan bransch.” Hm. Jag har ändå en viss distans till refuseringar och annan arbetsrelaterad kritik, så länge kritiken är relevant och konstruktiv. Jag vet att jag kan mitt yrke, men jag kan bli frustrerad när jag inte lyckas leva upp till min potential. Varför blir jag sur på mig själv när jag inte är duktig nog?

Det värsta är att jag ser att min lilla dotter, snart 4 år, är likadan. Hon är otroligt driven och självständig och vill fixa det mesta själv. När hon gör något fel, som att spilla, som man lätt gör när man inte fyllt fyra och försöker hälla upp juice från en tung kanna, kan hon bli helt knäckt och liksom krypa ihop av undertryckt ledsnad. Det får mitt hjärta att svida. Min son är inte alls lika ”duktighetsdriven”, trots att vi har försökt uppfostra dem likadant. Är hon bara mer känslig för våra reaktioner?

Mer läsning:

Mitt inlägg om att vara introvert

SvD:s Idagsida: ”Det är inte farligt att vara duktig flicka”

Kollega: ”Duktiga flickor blir sällan chefer”