Jag har varit på skrivretreat! Eller ”reträtt” kanske jag ska skriva för att undvika anglicismer. Jag har lämnat familjen i ett dygn och bott på en konferensanläggning i Nynäshamn där jag nästan uteslutande har skrivit. Syftet var att slippa alla distraktioner och dyka in i mina egna tankar.
Det fungerade bra. Hemma blir jag inte bara distraherad av familjen. Jag tenderar också att prioritera bort det kreativa skrivandet till förmån för sådant som jag kan fakturera.

Det hjälpte lite att jag åkte på en lördag. Men även om det hade varit vardag hade det säkert hjälpt att åka bort och lämna sina vanliga miljöer. Även om rummet var billigt gav det också en press: Jag måste producera nu när jag har gjort den här investeringen.

Jag hade inte kommit iväg utan sällskap. Min kompis Evelyn Dahlberg tog initiativet och bodde i rummet bredvid tillsammans med sin hund. Vi åt alla måltider ihop. Det är bra med den sortens överenskommelse; lagom med sällskap.

2005 fick jag ett stipendium från Journalistförbundet för att bo i Ariane Wahlgrens hus. Även om det var härligt på många sätt kände mig ensam efter några kvällar.

Att vara ensam tillsammans var  optimalt, och jag vill göra om det. Det var en riktig boost! Nästa gång kanske jag/vi kan vara borta några dagar i stället för bara en.

PS: Precis innan jag skulle åka märkte jag att skrivboken där jag skrev mina morgonsidor var slut. Jag hade glömt att köpa en ny bok, men hittade en gammal poesibok som jag fick när jag var nio år gammal. Då, på åttiotalet, var det populärt att skriva saker till varandra i böcker och jag hade bett kompisar skriva i den. De första fem sidorna var därför fyllda med mycket traditionella verser av typen:

”Jag vill sitta i ditt minne på en liten, liten pinne
Om pinnen blir för kort trillar jag ur minnet bort”

och

”Du är rosen
Jag är törnen
Glöm ej vännen som skrev i hörnen”

Jag har inte glömt någon av er som skrev! Jag är väldigt glad att jag har hittat så många vänner, både nya och gamla.

Nu fyller jag de återstående sidorna med mina morgonsidor. Det är inte poesi men det känns ändå bra att återvinna den gamla boken.

”Kreativa u-svängar” är något som Julia Cameron skriver om i kapitlet som heter ”Vecka 9: Återerövra din autonomi”.

”Framgångens strålglans kan få den läkande konstnären att skynda tillbaka in i självförgörandets mörka grotta. Vi känner oss bättre till mods som offer för konstnärlig blockering än när vi riskerar att ständigt vara produktiva och friska.”

Är jag rädd för framgång? Det är svårt att svara på. Jag tror att jag mest är rädd för att misslyckas. Att skriva något riktigt dåligt. Att slösa bort min tid. Jag har så höga krav på mig själv att jag ibland inte får ur mig ett ord.

Cameron radar upp personer med konstnärliga yrken som slarvat bort chanser i form av uppmuntran och erbjudanden som skulle ha kunnat leda till utveckling av deras konstnärliga karriärer.

Den här veckan har jag fått två erbjudanden från skrivande kompisar. Det ena är hemligt än så länge. Det andra handlar om att åka på skrivar-retreat en natt. Eftersom jag just nu känner mig ganska trött och tom och har behov av att gräva djupare i mina tankar, utan några av vardagens förpliktelser, tänker jag hoppa på båda erbjudandena. Nu gäller bara att få ihop vardagslogistiken.

Här är några bra uppgifter i detta kapitel:

– Köp en speciell, kreativ anteckningsbok. Numrera sidorna från ett till sju. Ägna en sida åt var och en av följande kategorier: hälsa, ägodelar, fritid, relationer, kreativitet, yrkesliv och andlighet. Bekymra dig inte om det praktiska när du skriver upp tio önskemål inom varje område. Jo visst är det mycket. Tillåt dig att drömma lite.

– Ta fram ett papper och planera hur du ska ge dig själv näring under en vecka. Det betyder att du ska genomföra en konkret, kärleksfull handling varje dag i en vecka: frossa!

Jag var tjugo år när jag började jobba på Lidingö Tidning som reporter. Det var en ypperlig journalistskola där jag mötte många inspirerande människor (till exempel Ernst-Hugo Järegård – en dag ska jag leta upp artikeln i Kungliga Bibliotekets arkiv eftersom jag har tappat bort mitt exemplar).

Men det var ett sidospår. Jag var alltså i tjugoårsåldern. Att jag skulle bli fyrtio en dag kändes oändligt avlägset, tills en dag då jag skickades till Millesgården för att skriva en artikel om en konstnär som fått ett stipendium. Jag småpratade lite med henne och tyckte att hon verkade cool. Jag har alltid dragits till konstnärer. Jag frågade hur gammal hon var och hon svarade att hon var fyrtiotvå. FYRTIOTVÅ! Det var ju JÄTTEGAMMALT! Kunde man fortfarande vara så cool när man var så gammal?

Jag vet att det låter komiskt för er som liksom jag har fyllt fyrtio, men så känns det när du är ung. Jag behövde fylla tjugofem innan jag började begripa att mina föräldrar var samma människor som de varit när de var unga.

Världen förändras snabbt…

Ett stycke i kapitel 8 i Julia Camerons ”Öka din kreativitet” handlar om ålder. Förutom att hon räknar upp kändisar som slagit igenom efter fyrtio, femtio och till och med sjuttio, så skriver hon ”Hur gammal kommer jag att vara när jag har lärt mig att spela piano? Svar: Lika gammal som jag skulle ha varit om jag inte gjorde det.”

Det är ju så: Om du inte dör kommer du att fortsätta att leva i många år till, och då är det lika bra att du gör det du känner starkt för.

En annan tanke: Härom dagen intervjuade jag forskaren Carl Heath som bland annat sa: ”Dagens pensionssystem utformades när medellivslängden var under 65 år. Många dog innan de hann ta ut sin pension. Idag är medellivslängden 88 år. De flesta kommer att hinna med både en andra och en tredje karriär. Varje år förlorar vi ungefär 300 000 jobb, men varje år tillkommer ännu fler jobb. Men det är inte samma jobb som de som försvann.”

Med det sagt: Min förhoppning är att fler människor ska släppa sin åldersångest och känna efter: Vad brinner de för, hur jobbar de bäst? Detta kanske inte alltid leder till karriärer som konstnärer, men även en hobbyverksamhet kan göra en människa gladare, och den glädjen spiller över i yrkeslivet.

Du väljer vad som är coolt!

Det har också debatterats en del om att rekryteringsfirmor är åldersfixerade och enbart vill ha chefer som är max 38 år. En motivering ska vara att äldre personer har svårare att anpassa sig till snabba förändringar. Det är förstås fördomsfullt – jag tror att anpassningsförmåga mer handlar om personlighet än om ålder. Däremot kanske äldre inte är lika måna om att vara till lags och vet vad de vill, och kan därför vara lite jobbigare?

Jag tycker att fler borde tänka mindre på hur de klättrar på den traditionella karriärstegen och mer på vad som får dem att känna att de gör något meningsfullt.

Eller som Patsy Stone från Absolutely Fabulous/Helt hysteriskt säger på bilden ovan: ”Whatever i choose is cool is cool because I am cool”.

Jag väljer att vara optimistisk. Kanske är digitaliseringen med alla dess omställningar rent av en chans till attitydförändring? Vissa traditonella hierarkier kanske är på väg att rasa? Metoo-rörelsen är ju ett exempel på hur attityderna till maktmissbruk håller på att förändras.

Och inte kan vi bara slänga bort en massa friska människor bara för att de passerat 38? Det är rent av omöjligt. Samhällets ekonomi skulle rasa om den äldre delen av befolkingen gick sysslolös i 50 år.

Denna vecka handlar det bland annat om bilder som kan vara ett sätt att få direktkontakt med sina och andras känslor.

Det här är mitt åttonde inlägg om Julia Camerons bok ”Öka din kreativitet”. I kapitlet som heter ”Vecka 7: Återerövra ditt samband” skriver hon bland annat om perfektionism, som kan vara till stort hinder i skapandet. När blir du klar med ett konstverk? Avsnittet om perfektionism avslutas med följande tröstande ord:

”En bok blir aldrig klar. Men i ett visst läge slutar man skriva den och går vidare till något annat. En film blir aldrig klippt, men på ett visst stadium släpper man den och säger att den är färdig. Det här är en normal ingrediens i kreativiteten – att man släpper taget. Vi gör alltid så gott vi kan i det ljus vi har tillgång till.”

Avundsjuka

Hon skriver också om avundsjuka, som lätt drabbar blockerade konstnärer och som kan vara väldigt befogad i den konkurrensutsatta kulturvärlden. ”När avunden hugger kräver den omedelbart ett motgift, precis som ett ormbett. Gör din avundskarta skriftligt”, föreslår Cameron och föreslår nedanstående lista:

Och så vidare…

Gör ett collage med bilder

En av uppgifterna denna vecka är att ta fram minst tio tidningar (med mycket bilder) som du får förstöra. Ge dig högst tjugo minuter att bläddra igenom tidningarna, och riv ut bilder som återspeglar ditt liv eller dina intressen. Gör sedan ett collage. ”Tänk dig collaget som en självbiografi i bilder. Ta med ditt förflutna, din nutid, din framtid och dina drömmar.”

Cameron föreslår sedan att du förvarar collaget på en hedersplats (gömd om du så vill). Eftersom jag vill vara transparant på den här bloggen delar jag med mig av det collage jag gjorde. Se bilden nedan. Det blev en redogörelse av saker jag tycker om och längtar, eller har längtat efter i mitt liv. Jag vet inte om bilden är stor nog för att ni ska se siffrorna, men jag förklarar.

• 1 och 2 (middagsbord och rum med höga fönster) symboliserar min dröm om samvaro och vackra rum att vistas i.

• 3 (på två äldre kvinnor samt två små flickor) symboliserar vänskap. När jag var liten ville jag inte leka i grupp utan drömde om en bästis. Jag hade en bästis i perioder, men hon var inte lika introvert som jag och gillade även att leka med andra, så den där symbiosen förblev ofta en dröm.

• 4 (på Noomi Rapace i galakläder) symboliserar att jag är längtar efter mer glamour ibland.

• 5 visar ett kafé i Berlin och symboliserar att jag gillar att sitta på kaféer och tänka. Jag älskar kaffe också. Förmiddagskaffet är ofta den bästa stunden på dagen, tycker jag.

• 6 visar en bebis. Den tiden är förbi, men det var några år då min tillvaro uppfylldes av längtan efter barn. Sedan fick jag två stycken som nu inte längre är bebisar, men som naturligtvis är centrala i mitt liv.

• 7: Jag vill att mat ska vara vacker och strävar efter att ha många färger på min mat.

• 8: Jag hittade inga passande bilder om kärlek så det fick bli ett hjärta.

• 9: Skrivmaskin. Beskrivning överflödig.

• 10: Symboliserar min längtan efter resor och andlighet.

Pinterest som inspirationskälla

Ett annat sätt att inspireras av bilder är att leta på Pinterest. Det var när jag letade inspiration till mitt skrivande som jag förstod syftet med Pinterest. Jag använder inte kanalen så ofta, men tittar ibland in på de bilder jag har sparat där, och blir glad och inspirerad. Jag sitter ibland och letar efter ansikten som kan inspirera mig till att hitta på fiktiva personer i mina texter. De flesta är tyvärr fotomodeller och lite för snygga för att vara riktigt intressanta. En önskan vore att det dök upp fler bilder på människor med karaktär och erfarenhet. (Jag heter Marja Beckman på Pinterest, för den som är nyfiken).

Det var allt för denna gång! Jag får passa på att önska er en god början på det nya året eftersom uttrycket ”gott slut” i mina öron låter mycket märkligt.

I Stig Björkmans film ”Jag är Ingrid”, som handlar om skådespelaren Ingrid Bergman, berättar hennes barn att hon lämnade bort dem under långa perioder. Ett av dem säger något i stil med ”vi var väl inte så roliga”.

Frånvarande geniföräldrar är ett återkommande tema i biografier. De vuxna barnen berättar att de inte har sett så mycket av sin berömda förälder under uppväxten eftersom föräldern i fråga  har varit upptagen av sin karriär. Det vanligaste är dock att dessa genier är män. Om geniet var en kvinna kan man ge sig den på att hon får skit för att hon var en värdelös mamma.

Det mest glädjande med ”Jag är Ingrid”  var att jag aldrig fick känslan av att Ingrid Bergmans barn var bittra över mammans frånvaro. De verkade snarare beundra henne.

Jag tänker på Ingrid Bergman när jag läser kapitlet som heter ”Vecka 5: Återerövra dina möjligheter” i Julia Camerons bok ”Öka din kreativitet”. Cameron skriver träffande: ”En konstnär måste ha nolltid, tid att göra ingenting. I försvaret för den tiden måste vi vara modiga, säkra och uthålliga. Ett sådant utrymme, tid, plats och lugn och ro, kommer för vänner och släktingar att tolkas som att vi drar oss undan från dem. Det gör vi också.”

Ofta är det väldigt, väldigt svårt att få till den där ensamtiden när du har barn som behöver dig. Mina barns far jobbar ofta helg så då ligger det på mig att underhålla de små liven så att de inte sitter framför skärmar en hel helg. Det är snarare på arbetstid som jag kan få min ensamtid.

Och jag håller inte med om att barnen inte är roliga. Förutom den överväldigande kärleken jag känner för dem, är de en stor inspirationskälla. De säger dagligen saker som jag försöker skriva ner och använda i mitt skrivande.

För att få utlopp för min kreativitet gör jag små saker. Jag har inte alltid lyckats skriva på morgnarna, men nästan alla dagar har jag försökt att skriva något. Jag har också envist skrivit i Skrivsprångets kommentarsfält på Facebook, även när inspirationen har varit obefintlig. Jag har bestämt att det är okej att skriva dåligt, ingen bryr sig i alla fall. Jag gör övningarna för min egen skull.

Här är några av veckans Skrivsprånget-inlägg:

SKRIVLUCKA 11

Uppgift: Mat och minnen. Skriv om en måltid som du minns, sant eller påhittat. Låt sinnena vara med i texten; smak, doft, färg. Minst två meningar och max fem meningar.

Jag skrev: Pulvermos med grillkorv! Det fick vi aldrig hemma, bara på fjället eftersom pappa inte orkade bära dit en påse potatisar. Efter den långa vandringen hade jag aldrig smakat något godare. Vi satt vid en sjö som var grön av alger och solen höll på att gå ner.

SKRIVLUCKA 13

Uppgift: Skriv med inspiration från bilden. Vem är berättaren? Är det husets ägare, en hyresgäst, en besökare eller kanske är det husets egen röst vi får lyssna till? Skriv minst två meningar och max fem meningar.

Jag skrev: De kallar mig hustomten ibland, på skoj, men jag kommer inte norrifrån. Jag kommer söderifrån där det var krig och nu bor jag i deras källare. Jag tvättar och stryker deras kläder och jag lagar saker för att ha något att göra. Jag bad om det, sa att jag blir tokig av att bara vara i källaren med mina tankar. Min värd låter mig städa huset ibland, men bara om jag drar för gardinerna först.

SKRIVLUCKA 15

Uppgift: ”Att se en värld i ett sandkorn/ och en himmel i en vild blomma/ hålla oändligheten i sin handflata/ och finna evigheten i en timme. ” av William Blake. Skriv om motsatser och gärna i diktform.

Jag skrev: De skriker, slåss, vägrar, är omöjliga att få kontakt med. Tar mig för given, låter mig vänta i all evighet för att de ska se klart en Youtubefilm och väntar sig sedan en lång godnattsaga.

Men de kramar, tröstar och älskar helt ovillkorligt också. De är livet.