Jag önskar mig fler framgångsrika schyssta kampanjer

Graffiti, ansikte, Lissabon
Gatukonst i Lissabon som ganska bra illustrerar min känsla inför mycket i världen idag…

Snart är jag färdigutbildad och i början av januari kan jag förhoppningsvis plocka ut ett examensbevis på att jag är marknadskommunikatör inom sociala medier.

Mina sista praktikmånader på Berghs har varit väldigt lärorika. Den gamla föreställningen om att journalister är ädla riddare för yttrandefriheten medan kommunikatörer och copywriters skriver vad som helst för pengar är i mina ögon lika sann som osann – allt beror på individen. Det finns rötägg och schysst folk överallt. De flesta är ändå ganska schyssta. Jag gjorde till exempel en mejlintervju med Gustav Hallén som på skoj annonserade ut sig själv på eBay till amerikaner som var missnöjda med valet av Trump. Som före detta Berghs-student visste han väl instinktivt vad som fungerar viralt. Men han gjorde ändå en politisk markering och visade att man kan använda underhållande kommunikation för att göra skillnad.

En annan artikel (skriven av min handledare Carolina Setterwall) fick mig också att tänka på hur mycket svårare det är för schyssta människor att skapa kommunikationskampanjer. Markus Lindblad, som leder en ny kurs på Berghs, listar Putins och Trumps kampanjer när han får möjlighet att lyfta kampanjer som satt spår i historien.

På vår näst sista kurs i kriskommunikation (ledd av den eminenta Maria Niemi) pratade vi bland annat om att en av anledningarna till Miljöpartiets kris är att de har så mycket mer att försvara än Sverigedemokraterna. När man inte väntar sig att någon ska vara ”god” kan ju denna göra precis vad som helst, bara det chockar och skapar rubriker.

Därför väntar jag på fler varumärken som vågar vara lagom schyssta, konsekventa och mänskliga.

Share

Fyra insikter jag fått av att vidareutbilda mig som 40+

Graffitimålning på äldre dam, flygplan i bakgrunden. Lissabon
Hur blir jag en cool tant? Graffiti från Lissabon.

Jag var 41 och hade jobbat 20 år som journalist när jag började plugga vidare till marknadskommunikatör inom sociala medier. Det har ältats i många inlägg på den här bloggen. Nu är jag nästan färdigutbildad och listar  här några insikter som jag har fått av att – kanske inte byta bransch, men modifiera mina yrkeskunskaper mitt i livet:

• Var både kaxig och ödmjuk. Använd din långa arbetslivserfarenhet, men var beredd på att ompröva det mesta som du har lärt dig. Vissa saker kan du bättre än dem som är yngre, men de är ofta snabbare än du. Jag minns till exempel när jag skulle googla efter bilder i ett grupparbete och min 23-åriga klasskamrat hade hittat en bra bild innan jag ens hunnit trycka på “sök” (typ). Det gäller alltså att vara både ödmjuk och stolt över vad man kan.

•  Man föds inte till att bli sociala mediestjärna. Det tar tid att bli riktigt bra på att använda sociala medier och det är absolut inte så att en 23-åring automatiskt är bra på det bara för att det fanns datorer när hen föddes. Framför allt handlar det om intresse. Jag som har pluggat och jobbat med sociala medier i ett och halvt år kan mer om hur man publicerar på Facebook och Twitter än många andra (fast Snapchat bör jag kanske överlåta åt min 9-årige son?). Jag gillar verkligen inte allt prat om att man är på ett visst sätt på grund av sitt födelseår. De flesta beskrivningar av “millennials” (eller Generation Y) stämmer in på mig trots att jag enligt det fyrkantiga marknadstänket tillhör “Generation X”.

• Det tar år att bli en bra hantverkare. Att skriva är ett hantverk. Jag jobbar ständigt med att stryka överflödiga adjektiv och att vrida och vända på meningar. Det mesta jag skriver nu är bättre än det jag skrev för 20 år sedan.

• Det är roligt att plugga när man är lite äldre. Då vet man vad man vill och inte vill och man kan välja att fokusera på det man har nytta av. Resten kan man bara svepa förbi (eller försöka memorera tillfälligt om man vill ha VG på tentan).

Share

Från journalist till copywriter

Kylskåpsbokstäver
Det är roligt att leka med bokstäver. Dessa bokstavsgubbar har min son Eyvind gjort.

Resten av 2016 praktiserar jag som kommunikatör/content manager på Berghs school of communication. Det är sista kursen på min utbildning på Nackademin och det är egentligen inte praktik utan Lia, Lärande i arbete. Det betyder att vissa kravs ställs på praktikanordnaren när det gäller handledning och att jag får lära mig sådant som gäller min utbildning.

Jag har jätteroligt! Samtidigt som jag lär mig mycket om vad man gör på en liten kommunikationsavdelning, har jag stor nytta av mina journalistiska kunskaper; att kunna sammanfatta fakta, ställa relevanta frågor och slipa på rubriker och inledningar. Att skriva för sociala medier kräver att jag kokar ner innehållet till ett koncentrat och vässar det för att det ska bli så lockande som möjligt. 

Vad är då skillnaden mellan att vara journalist och kommunikatör (bortsett från att en kommunikatör inte har i uppdrag att vara granskande och kritisk)? Jag anser att den största skillnaden många gånger finns i själva orden som beskriver uppgiften. När jag jobbade på tidning skrev jag en ingress eller en puff. Nu blir jag ombedd att skriva “copy”.

Faktum är att jag känner mig väldigt utmanad av att det idag är svårare än någonsin att nå ut i bruset. Det innebär att jag inte kan slänga ihop några standardformuleringar utan hela tiden måste vrida orden några extra varv för att väcka intresse. Jobbet blir mer kreativt än de flesta journalistiska jobb jag har haft.

Ännu mer peppad blev jag när jag i morse antecknade från ett frukostseminarium i Berghs aula, arrangerat i samband med Berghs 75-årsjubileum som firas denna vecka. En av paneldeltagarna, byråvalskonsulten Gunilla Bergh, sa att hela kommunikationsbranschen behöver fler människor som kan skriva: “Copywriters är hela branschens akilleshäl. Många orkar inte skriva svåra komplexa texter så att det blir bra kommunikation.”

Låter fint hörrni! Jag är färdigutbildad i januari!

Förresten. Läs gärna denna roliga GP-artikel som säger mycket om våra sociala medier-vanor. Glöm inte att läsa till slutet! “Människor som inte läser böcker är smartare”.

Share

Vilken färg är du?

Jag är inne i en hektisk arbetstopp just nu. På torsdag avslutas kursen Projekt och arbetsmetodik med en tenta och en gruppredovisning, samtidigt som kursen Kriskommunikation redan har börjat. Dessutom har jag en bunt frilansuppdrag. Tur att jag har lärt mig att vara effektiv och fokuserad! Allt jag gör är trots allt väldigt intressant och roligt, och jag väntar mig att det inte blir fullt så hektiskt senare i höst.

DISC-test
Mitt resultat i DISC-testet.

Jag har läst drygt ett år på Nackademin. Det har varit en riktig resa, både tuff och rolig. Jag har fått bättre kännedom om mig själv och hur jag fungerar tillsammans med andra. Jag tror att jag har blivit bättre på att kommunicera vad jag kan och vill och jag är inte längre lika rädd för människor som är väldigt olika mig. Kanske är de bara röda? Själv är jag mest grön (89 procent), samt vardera 50 procent gul och blå.

Vad svamlar hon om nu, undrar ni. Färgerna fick vi i ett så kallat DISC-test, ett personlighetstest som görs på vissa arbetsplatser och utbildningar för att människor ska bli bättre på att samarbeta och ta tillvara varandras kompetenser och drivkrafter.

Grön – min starkaste färg – står för stabilitet. Gul står för inflytande, blå för konformitet (följsamhet) och röd för dominans.

Testet visar att jag undertrycker min gula sida när jag är med andra, mitt ”anpassade beteende”. Det skulle kunna tolkas som att jag är alltför resultatinriktad och inte riktigt vågar vara kreativ. Jag har svårt för att släppa fram min gula sida, vara den där fria konstnären som jag vill vara! Det är något att jobba med.

En annan sak som har hänt den senaste tiden är att jag har haft en kamera rakt i ansiktet under två timmar. Inte helt bekvämt. Min kollega Zandra Zernell intervjuade mig till Arbetsförmedlingens tidning Platsjournalen om att bredda sig från journalist till kommunikatör (ni har säkert läst att 60 procent av alla journalister vill byta jobb). Det var lite nyttigt att stå på ”den andra sidan” och vara den som svarade på frågor och fick en kamera i nyllet. I mitt DISC-test står det att jag är anspråkslös, det var väl därför jag kände mig obekväm (men det där sista lät ju inte det minsta anspråkslöst. Bor det en person med hybris härinne månne?).

Share

Vilken är din mentala ålder?

Gammal elefant
Foto: leonardobcorrea/Pixabay

43 år. Jepp, så mycket fyller jag om två månader. För någon som är 17 fattar jag ju att det låter lastgammalt, men det är ändå lång tid kvar tills jag går i pension. Med min ojämna frilansinkomst kommer jag förmodligen aldrig  kunna sluta jobba helt.

Igår läste jag ett debattinlägg i tidningen Resumé där Erik Haglöf, vd för en rekryteringsfirma, berättade att hans företag höll på att förlora en viktig kund för att de rekommenderade kommunikationschefer i 50-årsåldern. Kunderna var nämligen enbart intresserade av personer i 38-årsåldern. Den som passerat 40 anses för gammal och den som passerat 45 är ”iskall”.

Jag har aldrig velat göra chefskarriär så personligen känner jag mig inte jätteorolig, men, som det är onekligen något väldigt skevt i det faktum att människor förväntas nå toppen av sin karriär före 40, samtidigt som de flesta fortfarande sliter med småbarn och renoveringsobjekt. Och gruppen 35 till 40 tillhör de mest stressade och utbrända alla kategorier, skriver Haglöf.

Det svider i mig när jag läser detta. Jag tänker på barnen som måste dras med sönderstressade föräldrar under sina viktigaste uppväxtår. Och jag tänker på all kraft som går förlorad.

Trots att vi är så jämlika på många sätt är vi svenskar också ett otroligt ängsligt folk. Jag tror att det handlar om vår djupt rotade svenska rädsla för att sticka ut och bryta mot normer. Vi vill följa flocken och göra som alla andra, för då kan det i alla fall inte bli fel. Ibland får jag känslan när jag träffar HR-personer att de drivs just av detta: att inte göra fel, snarare än att rekrytera en fantastisk person till en viss roll. De vill vara säkra på att de checkar alla rätta rutor, och om rutan (verklig eller outtalad) säger att personen ska vara max 38, ja då blir det så”, skriver Haglöf. Ja, läs hans text själva, den är klockren!

Rent krasst kan man alltså sammanfatta det så här: När vi är 20 är vi för oerfarna. Vid 30 är arbetsgivarna rädda för att vi ska föda barn. Och vid 40 är det för sent.

Jag hoppas att det sker en förändring, kanske i form av lagstiftning mot att fråga om folks ålder, som i USA.

En av mina bokcirkelvänner har bestämt att vi ska läsa boken Tid: Livet är inte kronologiskt av Alex Schulman och Sigge Eklund. Jag hade mina fördomar om dessa narcissistiska män och läser med viss skepsis, men har ändå fastnat vid ett stycke av Sigge om vår mentala ålder. Han hävdar att han mentalt är 65 år och vill sitta vid en brasa och läsa böcker. Jag tycker att det var lite roligt att tänka på; för visst har alla människor en mental ålder! I min gymnasieklass fanns till exempel en tjej som mentalt var 45 vid 16, hon borde börja känna sig mer tillfreds nu. Men vilken är min mentala ålder? Jag tror jag är 11 år, för den åldern var en så viktig brytpunkt för mig och drömmarna jag hade då lever fortfarande. Att bara sitta vid en brasa är jag nog lite för rastlös för, men att vara pensionär och inte ha så stora prestationskrav kan säkert också ha sin tjusning.

Så berätta gärna för mig – vilken är din mentala ålder?

Läs också min text om min inre 11-åring och 80-åring.

När jag skulle fylla 42 listade jag fördelarna med att vara 40+.

Share

Den svåra konsten att avsluta projekt

Tavla: Never finish anyth
Rolig tweet.

Jag såg nyligen en rolig tweet. En tavla där det stod ”Never finish anyth”.

Jag vet att jag inte är ensam om att påbörja ambitiösa projekt som sedan är svåra att avsluta. Jag tycker att det är roligt att ha stora visioner och bilder av världar och historier, men jag  gråter blod över hur slitsamt det är att få dem att nå sin fulländade form.

Men för att konstnärligt arbete ska ha något värde i omgivningens ögon måste det väl vara avslutat och skickat till mottagaren? Eller?

Som författare är ju jag fullständigt oförlöst. Jag har inte gett ut någonting. Ändå kan jag inte sluta hålla på med mina livsprojekt.

Fördelen med alla slitsamma år är att jag har blivit bättre på att skriva. I början skrev jag alla på näsan och förklarade mer än gestaltade. Jag fick slipa och slipa på språket. Jag känner mig som en skulptör som putsar och skrapar på sitt verk, år ut och år in.

Att ha testläsare är guld värt, men den här sommaren har jag försökt skriva klart ett manus från början till slut innan jag blandar in någon. Jag skriver på ett ungdomsboksprojekt som jag inte kan släppa trots att ursprungsidén är urgammal. Jag kommer inte att få någon ro förrän det är i land. Och jag närmar mig slutet av det första utkastet, har för närvarande skrivit 170 000 tecken vilket motsvarar 83 A4-sidor (eller 150 boksidor enligt programmet Scrivener). Snart ska en testläsare få titta på textmassan.

Hur gör jag sedan? Skickar till förlag igen och väntar in såväl standardrefuseringar som snälla refuseringar? Statistiskt sett vet jag ju att det ofta blir så, men det finns någon liten låga hopp där inne, bland annat för att en känd förläggare skrev ”du kan skriva” till mig för några år sedan.

Tills vidare låter jag bli att tänka på utgivning och skriver vidare för att få den där känslan av att jag åtminstone har avslutat något.

 

 

 

Share

Så arbetar jag mer fokuserat

I början av juli skrev jag om verktyget Kanbanflow.com, ett bra verktyg för att få mer struktur på mitt frilansande.

Under en dag kan jag hålla på med upp till fem olika uppdrag. Medan jag skriver på en artikel åt en uppdragsgivare trillar det in ett brådskande mejl från en annan. När jag tar en paus och kollar sociala medier ser jag en bra nyhet som skulle passa att dela på det Twitterkonto jag sköter i jobbet. Och så vidare. Allt flyter ihop och när jag får uppdrag som är baserade på timarvode får jag höfta lite.

Pomodorotimern.Jag har testat att använda Kanbanflows ”Pomodoro-timer” för att få verklig koll på hur mycket tid varje uppgift tar. Pomodoro-timern vill att du arbetar koncentrerat i 25 minuter för att sedan pausa i 5 minuter. Om du blir avbruten finns det några förinställda alternativ du kan klicka i, till exempel ”Boss interupted”, ”Phonecall” och ”Had to go”.

Efter några dagar kan jag säga att jag inte använder det hela tiden, eftersom det blir meckigt när jag växlar mellan mindre sysslor. Vissa arbetsuppgifter kan jag också göra lite varstans. I sängen innan jag stiger upp. När barnen är hemma men upptagna med kompisar eller diverse skärmar.

Jag vet, en del säger att man ska skilja på arbete och fritid men som heltidsstudent och småbarnsförälder uppskattar jag möjligheten att själv välja min arbetstid och arbetsplats.

Men när jag skriver fokuserat kan verktyget vara väldigt användbart. Medan Pomodorotimern tickar stänger jag av allt annat och ägnar mig enbart åt den uppgiften. Jag struntar i mejl och sociala medier.

Sedan, när 25 minuter har gått, plingar det till i datorn och jag får ta en paus, sträcka på benen, gå på toaletten och rentav unna mig lite kaffe. För då har jag jobbat så duktigt att jag förtjänar det.

Jag skrev nyss en artikel som jag ska fakturera per timme, och då är det bra att ha koll på hur lång tid den tog att skriva. Jag måste naturligtvis lägga till tid för bland annat intervju och research, som gjordes innan timern tickade.

I det stora hela ser jag Pomodoro-timern som ett kompletterande verktyg och Kanbanflow som ett sätt att komma ihåg vad jag ska göra och vad jag har gjort, så att jag efteråt kan klappa mig själv på axeln och säga att jag har jobbat bra. Jag vill ju vara en uppmuntrande chef som inspirerar till stordåd.

Share

Kluvenheten i att synas på Twitter

Foto: https://www.flickr.com/photos/wearesocial/14801864565
Foto: https://www.flickr.com/photos/wearesocial/14801864565

Jag har det senaste året läst till marknadskommunikatör inom sociala medier på  Nackademin. Där har jag dagligen matats med budskap om hur viktigt det är att få spridning på sina inlägg i sociala medier. Gillamarkeringar i all ära, men det allra mest värdefulla är att folk kommenterar och delar ens inlägg. Då visar de ett verkligt engagemang. Naturligtvis måste man själv delta i de diskussioner som uppstår eftersom sociala medier handlar om att bygga relationer (förutsättningen är förstås att diskussionerna är konstruktiva).

Jag är kanske den enda i min klass som gillar Twitter, och det beror säkert på att jag är journalist och tycker att Twitter är en bra kanal för nyheter och samhällsdebatt.

Men på Twitter förekommer också illasinnade debatter, där vissa människor verkar finna nöje i att missförstå andra (läs gärna den här DN-artikeln som publicerades när Twitter fyllde tio i våras). Det är lätt att bli missförstådd när man ska sammanfatta sina tanketrådar på 140 tecken.

Min introverta personlighet ställer till det för mig. Å ena sidan har jag ofta starka åsikter och vill vara med och påverka. Å andra sidan känner jag ett visst obehag av att stå i centrum. Det kan bero på konflikträdsla, men också på att jag sällan är tvärsäker i de frågor som engagerar mig – till exempel det mänskliga psyket, jämställdhet och utbildning eller huruvida en bok är bra eller ej. Ofta kan jag svara folk med ”ja, när du säger det, det har jag inte tänkt på”. Eller dylikt. Jag skulle helt enkelt inte platsa i SVT:s program Debatt (som tack och lov har lagts ner – de gånger jag råkade se det mådde jag fysiskt dåligt av att folk inte fick tala till punkt).

Ibland tweetar jag något som får spridning, men istället för att bli glad över att nå ut blir jag orolig att någon ska bli arg på mig. Samma sak om jag har en åsikt i en sluten grupp på Facebook. Ändå kan jag inte låta bli ibland.

Så kanske mår jag oftast bäst av att dölja mig bakom en organisation eller en redaktion. Men jag förstår ju också att det finns ett värde i att mitt eget ”personliga varumärke” är synligt (här skrev jag om vad jag tycker om det begreppet).

 

Share

Drömmer du också om skrivflow?

Utdrag ur mitt kanbanflow.
Utdrag ur mitt Kanbanflow.

Tänk om det kunde vara lättare att skriva ner det där som finns i huvudet! Tänk om jag, varje gång jag satte mig och skrev, skulle bli så inspirerad att jag inte kunde sluta skriva! Och om jag kände, djupt i magen, att det är blir bra, att potentiella läsare kommer att gilla detta.

Tyvärr är det ofta tvärtom, särskilt när jag försöker skriva skönlitterärt. Jag kämpar med orden och en kritisk tvivlarfigur sitter på min axel och viskar saker som ”nu blev det segt!”, ”dialogen är inte trovärdig!”, ”den där delen av scenen tillför inget, stryk den, eller förresten, kanske inte…”, ”nä, varför måste du alltid krångla till alla dina berättelser så att du inte orkar ro dem i land?” och ”vem sjutton kommer att vilja läsa detta?” .

Framför allt önskar jag så hett att jag bara kunde få ur mig allt som finns i mitt huvud så att det kan lämna mig i fred ett tag. Det känns som om jag hittills bara har lyckats skrapa på ytan av det jag verkligen tror mig kunna uppnå. Det är frustrerande att inte få något avslut och samtidigt ha tillräckligt med hybris för att inte kunna ge upp.

I mitt andra, mer realistiska yrkesliv har jag hittat ett bra verktyg för att lindra frustrationen på ett strukturerat sätt. Förra veckan gick jag en tredagarskurs i projektledning, arrangerad av kommunikationsskolan Berghs. Kursen är en så kallad ”fast forward”-variant av längre deltidskurser som skolan arrangerar under terminerna. Jag fick kursen som en del av en praktiklön eftersom jag ska göra min utbildningspraktik (LiA) på Berghs kommunikationsavdelning i höst. Något som för övrigt känns jättespännande!

På kursen fick jag tips och verktyg för hur jag kan arbeta mer strukturerat, både själv och om jag ska leda grupper. Jag fick tips om verktyget kanbanflow.com som är som en anslagstavla där du kan skriva in alla ”att göra” eller pågående projekt och flytta dem mellan kolumner (”to do”, ”to do today”, ”in progress” och ”done”), vilket ger bra struktur. Du kan också använda en ”Pomodoro timer”, som är inställd på 25 minuters arbete följt av 5 minuters paus. Jag provade den idag och skrev hyfsat disciplinerat under 25-minuterspassen. Det är annars så lätt hänt att jag går in på mailen och sociala medier så fort det tar emot lite.

Jag kommer också att använda Kanbanflow till mina frilansuppdrag, eftersom jag ofta får uppdrag baserade på timmar. Nu kan jag få bättre koll och struktur på mitt arbete!

Idag meddelar Pomodoro-timern att jag har ägnat 1 timme och 5 minuter åt min roman. Det är jag stolt över att jag klarade, trots den där jobbiga tvivlarfiguren på min axel.

 

Share

Flower power på nittiotalet

Snart är det Roskildefestival i Danmark. Det fanns en tid, närmare bestämt fyra år på nittiotalet, då jag älskade denna festival. För att kunna gå gratis skrev jag om den i Akasha, se krönika nedan. Ta faktauppgifterna om Carlsberg med en nypa salt. Jag ringde och frågade hur många öl de sålde men jag har ingen aning om det räddade bryggeriets årsbudget. Det roligaste med den här krönikan är att Karolina Ramqvist citerade en rad ur den i sin bok ”När svenska pojkar började dansa” (Bokförlaget DN). När jag kollade festivalens hemsida nu såg jag förresten att de bytt sponsor till det andra danska ölmärket och festivalen har utökats till hela åtta dagar…

Det här var också före mobiltelefonernas och de sociala mediernas tid. Så länge sedan men ändå så nära…

Citat ur Karolina Ramqvists bok När svenska pojkar började dansa.
Smickrande att bli citerad i Karolina Ramqvists bok När svenska pojkar började dansa (1997).

Roskildefestivalen 29 juni–2 juli 1995

VD:n för Carlsbergbryggerierna gnuggar troligen händerna och myser belåtet inför den sista helgen i juni varje år. De sponsrar Roskildefestivalen men går garanterat ändå med sådan brakvinst att budgeten är räddad för resten av året. Trots att ölpriserna mångdubblats jämfört med vad den vanligtvis kostar i Danmark (för oss dumma svenskar är den fortfarande hyfsat billig), säljer de över EN MILJON flaskor öl under de fyra festivaldagarna.

Inte för att man bryr sig om vad det kostar. Danskt öl hör ihop med Roskildefestivalen lika mycket som musiken och de stinkande bajamajorna.

Festivaler är alltid kul, men om man, som jag, gjorde sin (sena) festivaldebut på Roskilde så ter sig de många svenska musikarrangemangen som mer än lovligt ynkliga. Roskildefestivalen är tilldragelsen jag alltid längtar efter – skulle jag bara få åka hem emellanåt för att duscha, tvätta tältet och vila upp mig skulle jag kunna upprepa den åtminstone två–tre gånger varje år.

Roskildefestivalen är en utmärkt ursäkt för att få vara fullständigt självupptagen, äcklig, ful och destruktiv i några dagar. Vardagen är långt borta, tillvaron är dimmig och man gör vad som faller en in.

– Men så är det ju på Hultsfred också! protesterar någon.

Visst, kanske det. Men Roskilde är ändå ett strå vassare. Det är större och anonymare, man ser nästan ingen dyngfylla och stämningen är mer fridfull (ingen skulle komma på tanken att GÅ IN i ett tält och stjäla saker, än mindre göra upplopp). Roskildefestivalen är Flowerpower på nittiotalet, peace love and understanding. Alla är i samma situation och alla älskar varandra.

En nackdel med det enorma området är att det är lätt att tappa bort kompisarna, och vill man inte göra det missar man hälften av de band man hade tänkt se, eftersom alla har olika viljor.

Jag tror inte jag såg en hel konsert på grund av hattande, trötthet och trängsel, men PJ Harvey, Boredoms (innan jag somnade), Tiamat och Nationalteatern bjöd i alla fall ypperlig underhållning.

Å andra sidan skulle jag åka till Roskildefestivalen även om huvudbanden hette Magnum, Black-Ingvars och Vanilla Ice. I detta unika fall är det faktiskt inte musiken, utan festivalstämningen, som är viktigast.

Share