Kategoriarkiv: Skrivande

Svårt att hinna skapa medan maten värms i mikron

Idag tittade jag på min 7-åriga dotter som hade världens skaparflow och tänkte att jag måste inspireras av henne nu när jag laddar för att skriva färdigt mitt manus (jag vet att jag tjatar om detta, men när distraktionerna haglar är det djävulskt svårt).

För att knyta an till tid och kreativitet publicerar jag här ett nyskrivet utdrag ur den essä som är en av mina examensuppgifter på Kreativt skrivande 3:

Mina insikter av att skriva om tid

Jag gav mig in på ämnet tid med några olika intentioner: Att berätta om ett barn som tänker annorlunda, att ifrågasätta vår stressade samtid där allt ska vara mätbart så att utrymmet för kreativitet minskar, samt att själv lära mig mer om fysik. De fysiska teorierna är fortfarande svåra att greppa för mig, men de är också fascinerande. Om fysikerna har räknat ut att tiden är relativ måste det väl vara sant? Jag har drömt om platser och människor som dykt upp i mitt liv först flera år senare. Det år jag träffade mannen i mitt liv bodde han på en folkhögskola. När jag hälsade på honom kände jag igen platsen trots att jag aldrig hade varit där, och jag visste att jag hade sett den i en dröm. Jag drömde också om en baby med dunmjukt huvud innan jag visste att jag var gravid. Dessa föraningar har gjort mig till något av en agnostiker; jag utesluter inte att det finns dimensioner som inte ryms i våra ”tankenormer”. 

Jag strävar efter vardagsmagi i mitt skrivande. Jag gillar vardagliga miljöer som får en magisk skruv. I skrivande stund försöker jag avsluta min berättelse om Valter och ”maktklockan” och har ett dilemma: Om min huvudperson Valter verkligen rubbar tiden bör det ju påverka hela världen. Vad skulle hända om någon uppfann en sådan klocka som den Valter hittade hos sin mormor och morfar? Det mest sannolika, tror jag, är att personen i fråga skulle tystas av militären eller någon dold makthavare. Men vill jag skriva om världskonspirationer? Njae. Jag vill bara skriva om vardagsmagi som förhöjer livet och som, i detta manus fall, hyllar ett barn som är som min son. 

 I skrivande stund är det läggdags. Som vanligt tar det lång tid att slita sonen från mobilen, och som vanligt måste han fantisera en lång stund innan han kan börja genomföra alla kvällsritualer som också ska följa ett mönster som han har bestämt.

Å ena sidan vill sonen ha rutinerna likadana varje kväll. Å andra sidan ska tiden vara på hans villkor och han kan stretcha ut den hur långt som helst om han behöver tänka klart en av sina tankar. ”Vänta”, ”en sekund”, ”jag ska bara” är fraser vi hör flera gånger dagligen. Att sitta och vänta på honom är påfrestande och ibland känner jag att jag måste använda detta väntans limbo mer effektivt, så som jag gör just nu, genom att skriva på essän medan jag väntar. Multitasking har länge ansetts vara en dygd och jag kan till exempel känna mig oerhört effektiv när jag handlar mat via en app på mobilen medan jag sitter på tunnelbanan eller ställer in matlådan i mikron och går på toa medan maten värms.

Det är så de flesta av oss lever, särskilt när vi har yngre barn och försöker få alla delar i livet att fungera. På sätt och vis är det skönt att kunna utnyttja luckorna som uppstår i vardagen. 

Men jag vet också ju att det är nyttigt och vilsamt för hjärnan att ibland ”göra ingenting”. Att barn som har lite tråkigt blir mer kreativa. Fraser av den sorten används flitigt av diverse förståsigpåare. 

Kreativitetens väsen är i sig tidskrävande. Den kräver ofta utrymme i form av tid och kan inte klämmas in medan maten värms i mikron. Idéer kommer sällan direkt, utan man får göra en beställning till sitt undermedvetna och sedan vänta. För mig dyker idéer ofta upp när jag duschar på morgonen eller när jag promenerar. Många vittnar om att de blir mer kreativa på semestern när hjärnan har vilat och ställt om.

Det är vanligt att författare avsätter tid för att skriva, även när de inte är inspirerade. Stephen King går upp klockan fyra varje morgon och sätter sig och skriver ett par timmar. De flesta av oss måste försörja oss på annat än det skönlitterära skrivandet, och när det är mycket annat att tänka trillar jag lätt ur skrivarbubblan. När jag försöker återvända går det enormt trögt, varje mening är en plåga. Det är först när jag har en någorlunda stor rymd av fri tid och en känsla av att jag inte kommer att bli störd som jag kommer igång på riktigt.

En del har skrivardagar då de är lediga från sina vanliga jobb och då skrivandet är heligt. Jag läste till exempel nyligen ett inlägg på Debutantbloggen av Ina Lagerwall, min före detta kurskamrat på Linnéuniversitetet, där hon berättar att hon skriver varje onsdag mellan 8 och 12. Då är hon ledig från sitt jobb som bibliotekarie. Kanske måste jag också bli bättre på att vakta min egen skrivtid. Kanske behöver jag avsätta en förmiddag i veckan åt enbart skrivandet, och under de timmarna stänga av alla distraktioner. 

Jag tänker att en person som min son där har en fördel: När han är riktigt fokuserad på något betyder störningar ingenting. Jag måste härma honom mer.

Share

Den mörkaste delen av skrivandet

Några av mina snälla refuseringar genom åren…

Efter en intensiv jobbperiod håller jag just nu på att ställa om till skrivandet igen. Målet är att bli klar med mitt manus till den 3 maj då jag har deadline på Linnéuniversitetet (inlämning av skönlitterärt projekt). Den 17 maj ska vi ha opponering på våra projekt. Därefter är tanken att åter pröva vingarna hos förlag. Det är obehagligt, men nödvändigt.

Jag tror inte att någon kan förhålla sig helt neutral till refuseringar: denna den mörkaste delen av skrivandet. Jag har fått min beskärda del.

För fjorton år sedan skickade jag mina första manus till förlag. I mars 2005 fick jag ett mycket vänligt brev från Tiden förlag där de skrev att det fanns mycket i mitt skrivande som var riktigt bra och att de gärna ville läsa mer som jag skrivit. Men de undrade vem som skulle läsa och vad jag ville berätta.

Liknande brev har jag fått senare och jobbar fortfarande på detta allt medan åren går…

Senare har jag förstått att det är ovanligt att få den sortens personliga svar från förlag, att majoriteten får standardsvar av typen ”tack men nej tack”. Jag har fått sådana svar också. Just nu klamrar jag mig fast vid det halmstråt: att jag faktiskt har fått flera personliga och vänliga refuseringar.

Jag har höga krav på mig själv och vill inte riskera att falla på grund av någon miss som jag hade kunnat parera, meningar som kunde ha varit bättre och därmed kanske hade väckt intresse hos någon. 

En tröst, när någon avvisar mig, är att smaken är som baken. Senaste boken i vår bokcirkel var den Augustprisbelönade De polyglotta älskarna av Lina Wolff. Jag försökte läsa den men fattade absolut inte dess storhet. Jag gav upp efter första delen och läste bara slutet för att kunna prata om den på bokcirkeln. Jag frågade i en Facebookgrupp om litteratur och kunde snart konstatera att många höll med mig om att den var överskattad, medan andra älskade den. 

Idag förstår jag varför mina tidigare manus blev refuserade. Förlagen hade helt rätt i att de inte höll hela vägen. Jag hoppas att jag hela tiden blir bättre på att skriva, och att jag en dag ska bli så nöjd att jag kan se framtida eventuella refuseringar som att mitt skrivande helt enkelt inte föll just dessa läsare i smaken. Däremot kommer någon annan att förstå mig och vilja ge ut det.

Bonusinformation:

Jag är invald i två styrelser inom Journalistförbundet nu: Mälardalens frilansklubb (vice ordförande) och Frilans riks (ledamot). Parallellt med det skönlitterära jobbar jag alltså för bättre frilansvillkor och inspiration för frilansjournalister.

Share

Egotripp att läsa för publik

Marja Beckman läser
Jag läser på Galleri Hera. Foto: Frippe Nilsson

Den 27 februari läste jag första styckena i min novell Den blå hästen på floden för publik. Tegar förlag firade sina antologier Shortzines på Galleri Hera i Stockholm. Det gick så bra det kunde gå! (Jag har skrivit om min scenskräck tidigare).

Jag har på sistone varit rätt dålig på att skriva i den här bloggen och tror det beror på att jag har huvudet fullt av andra texter: Jag har ett pågående skrivprojekt på Linnéuniversitetet: En barnbok för 9-12-åringar om en pojkes förhållande till tid, och en essä som ingår i kursuppgifterna. Däremellan har jag journalistiska artiklar, sociala medie-inlägg och andra betalda texter att skriva.

Mitt manus får riktigt bra respons kurskamrater och vänner, vilket betyder oerhört mycket för mig och ger bränsle till min inre motor som ibland hackar lite. Mitt tips till andra skrivande människor är därför att skaffa er ett par väl utvalda, ärliga och välvilliga testläsare. Räkna med att läsa deras manus som kompensation. Att ge respons till andra är också bra för skrivandet.

Nu jobbar jag mot att det ska bli fler läsningar och mer fokus på mitt fria skrivande. För det man lägger energi på växer.

Share

På skrivarkursen hittade jag slutet på min berättelse

Grind i naturen
Vad händer om man går genom grinden? Är det början eller slutet på en berättelse?

Jag har gått så många skrivarkurser att jag har tappat räkningen. Den jag går nu, Kreativt skrivande 3 på Linnéuniversitetet, valde jag för att jag behövde deadlines, ett sammanhang och någon som väntar på min text. Det fungerade. Trots svåra våndor har jag nästan lyckats få ur mig ett manus. Bara slutet och en massa redigering återstår. 

Igår var det workshop i Växjö och min frågeställning handlade om att avsluta. Jag är jättenöjd med samtalet som ledde till lösningar som jag inte hade kunnat komma fram till på egen hand. Jag som hade undrat om det var värt att betala tågbiljetten ner till Växjö. Men det finns ett stort värde i att bolla och dryfta tankar med andra, även om det är du själv som fattar besluten om vad du ska göra med din text.

Många olika människor

Det är också spännande att gå på skrivarkurs för att du möter människor i många olika åldrar och med olika ”dagjobb”. Ändå bär alla på samma starka längtan efter att skapa något, något som kommer ur de människor de egentligen är. Två personer jag pratade med på hemvägen hade antingen sagt upp sig från fasta jobb eller planerade att göra det. Längtan efter att vara fri och vara sig själv var alltför stark. 

Den kreativa världen är så sjukt hård och svår att försörja sig på. Jag har för närvarande inget större flyt rent ekonomiskt, och är jättetrött på allt slit med pitchar och idéer som inte leder någonstans. 

Ändå är kulturvärldens attraktionskraft oemotståndlig eftersom den ger tillvaron mening. Jag tycker att fler människor borde få möjligheten att jobba lite mindre så att de fick en chans att vara sig själva lite mer.

Lista på olika sorters slut

Sammanfattande kan man säga att jag är både desillusionerad och hoppfull. Jag avslutar med en lista över några olika sätt att avsluta historier på (texten kommer ursprungligen från frågan jag ställde till min skrivargrupp):

• Bekännelseslutet: I spänningshistorier, särskilt deckare och thrillers, är det vanligt att skurken avslöjar allt för huvudpersonen som någon sorts bekännelse innan huvudpersonen ska mördas av skurken, sedan lyckas förstås huvudpersonen göra sig fri. Det kan bli lite krystat. 

• Överraskningslut av typen som sakta kryper på en: Ett av de rysligaste sluten jag har läst fanns i en skräcknovell i Kristoffer Leanoders bok ”Svarta speglar” (SPOILERVARNING!). Det var länge sedan jag läste den, men minns att den handlar om en kille som hör konstiga skrapanden under en bro eller dylikt, en lucka i ett berg. I allra sista scenen blir killen själv instängd i berget och man förstår att det var sitt eget skrapande han hörde. I HBO-serien ”Sharp objects” får vi i slutet veta en obehaglig detalj som vänder upp och ner på allt och får att förstå att mördaren är någon annan än den vi trodde. Sådana slut är riktiga rysare.

• Överraskningsslut av typen ”plötsligt”: ”En dag” av David Nicholls har ett sådant slut. På en sekund händer något som får berättelsen att vända (jag ska inte spoila den också men många vet säkert vad som händer. Jag gillar inte det slutet eftersom det kändes sökt och förstörde min annars positiva upplevelse av boken).

• ”Det hände sen”- slut. Ett sådant slut finns till exempel i epilogen till sista Harry Potter-boken där vi får veta hur deras liv blir när de blir vuxna (många ogillar det. Jag tycker det är ok ändå). Det finns också i sista avsnittet av serien ”Six feet under” som handlar om en familj som har en begravningsbyrå. Serien kretsar mycket kring döden av förklarliga skäl. I det allra sista avsnittet får vi veta hur alla huvudpersonerna kommer att dö, även de som inte kommer att dö förrän de är 100 år.

Fortsättningsslut: Skräckfilmer slutar ofta med att boven/monstret vaknar upp i allra sista scenen eller epilogen. En annan variant är att något annat händer som öppnar för en fortsättning. Om allt blev frid och fröjd skulle det ju inte finnas någon berättelse.

• Öppna slut: Om jag inte minns fel slutar tv-serien Sopranos med att man tror att familjen Sopranos dör i en bombattack mot restaurangen där de äter. Men allt man ser är en svart ruta, och sedan spelas låten ”Don’t stop believing”. Det är upp till tittaren att tolka om Tony Soprano får sitt straff eller inte.

• Mer definitiva slut: En annan känd tv-serie, Seinfeld, slutar med en dråplig scen där alla de fräcka huvudpersonerna låses in i fängelse, som straff för allt de gjort mot andra människor.

Min kursare Birgitta Warodell bidrog med ytterligare två sorters slut:

• Sensmoralslut: Dessa finns i böcker med tydliga sociala budskap. Enligt Birgitta slutar en av Katarina Wennstams skönlitterära böcker om flickors utsatthet med orden ”det är nog nu”.

• Poetiska slut: Exempel: ”Å, Nangilima! Ja, Jonatan, ja, jag ser ljuset Jag ser ljuset!”. Så slutar Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta.

Share

Välkomna på mingel för att fira Shortzines!

Shortzines, antologier. omslagen.

Äntingen kan jag bjuda in till releasepartyt för Shortzines, den lilla antologin där jag medverkar med en novell.

Här är inbjudan:

Kom och fira Shortzines med oss! Mingla och lyssna på textuppläsningar av författare som medverkar i den lilla läckra textantologin.
Tegar Förlag startade i slutet av 2017 och har flera bokutgivningar på gång till hösten 2019. I september kom det första numret av Shortzines ut, nr två i december. Antologin kom till för att det fanns behov av ett forum där fler texter fick chans att bli publicerade och synas. I Shortzines kan du läsa flera olika noveller, såväl realistiska som rejält skruvade. Nu vill vi fira utgivningen med er!
Passa på att köpa Shortzines nr 1 och 2 (swish eller kontant) på plats. Det går också fint att förhandsbeställa nr 3 (utkommer april) samt anmäla intresse till att medverka i Shortzines.
Tid: Onsdag, 27 februari, 18.00-20.00
Plats: Galleri Hera, Hornsgatan 36, Stockholm. 
Vi bjuder på ett glas vin eller alkoholfri dryck.
FRITT INTRÄDE MEN ANMÄLAN SENAST DEN 25:E FEBRUARI TILL: 
shortzines@tegarforlag.se
Välkomna!

Läs mer om Tegar Förlag här: 
https://www.facebook.com/tegarforlag/

Tegar Förlag vill passa att tacka samarbetspartners som på något sätt hjälpt till med detta evenemang: 

Marja Beckman, journalist och skribent
Chris Odebrand, musiker
Galleri Hera

Ni kan också anmäla intresse och hålla er uppdaterade genom Facebookevenemanget.

Share

Ett liv i stympad frihet

Vattenfall
Jag drömmer om en känsla av ett flödande vattenfall, men just nu känns det mer som trögflytande olja.

Januari är här och jag har en känsla av att jag rör mig i trögflytande olja efter flera lediga dagar med mycket mat och dryck. Vid den här tiden på året önskar jag (lite grann) att jag hade en chef som sa åt mig vad jag ska göra. 

Men eftersom det är jag som är chefen ska jag istället använda mig av pomodoro-metoden. Den innebär 25 minuters koncentrerat arbete då du inte får kolla sociala medier eller mejl, inte hämta kaffe eller gå på toaletten. När de 25 minuterna är slut får du ta en paus och göra allt detta. Jag använde tidigare Kanbanflow för att klocka hur mycket tid jag lägger på olika jobb, men kom av mig. Jag ska försöka komma igång med det igen. Det kan bli ett sätt att jobba mer effektivt. Tack Svenska nomader för artikeln som påminde mig om detta!

Tips från coachen

För ett par år sedan träffade jag en coach som sa att jag blev mer avslappnad på rösten när jag pratade om mitt skönlitterära skrivande (jämfört med det journalistiska). Hon rådde mig också att använda en meditationsapp för att bli mer fokuserad.

Jag laddade ner en app som heter Mindfulness och har olika guidande meditationer, från 1 minut upp till 30 minuter långa. Periodvis har jag använt 3-minutersmeditationen på morgnarna innan jag har börjat arbeta, men tyvärr glömmer jag lätt att använda den.

Jag försöker också febrilt att följa coachens andra råd och fokusera på det skönlitterära, men det stressar mig att inte veta hur det ska gå med ekonomin, så jag lever i en stympad frihet. 

Munk i plast från Kinarestaurang
Den lilla munken har tappat sin hand men ser glad ut ändå.

Detta leder osökt tankarna till en liten plastmunk (eller vad det är) som jag fick på en Kinarestaurang för flera år sedan (se bild). Kyparen sa att han symboliserade frihet, men hans ena hand var avhuggen. Jag tänker ofta på att mitt liv har blivit just så: Stympad frihet.

Nu siktar jag på att bli klar med ett barnboksmanus under våren. Manuset är mitt projekt på kursen Kreativt skrivande 3 vid Linnéuniversitetet. Trots min beslutsamhet att bli klar drabbas jag med jämna mellanrum av svåra existensiella tankar kring min egen betydelselöshet i den hårda konkurrensen. Det är så väldigt, väldigt trångt i bokvärlden. Jag får jante-tankar av typen ”vad kan lilla jag tillföra? Varför ska någon lyssna på mig?”.

Är vi skadedjur?

De existensiella frågorna har också med klimatkrisen att göra. Den senaste tiden har tankar på att vi människor är skadedjur på jorden jagat mig. 

Jag gjorde ett test på www.klimatkontot.se som visade att mitt klimatavtryck ligger på 1,8 ton koldioxid per år. I jämförelse med andra i västvärlden är det lågt: Vi har ingen bil, vi flyger sällan och jag äter nästan bara vegetariskt. Jag sopsorterar så mycket jag kan. ÄNDÅ ligger jag en bit över det som enligt Klimatkontot kännetecknar hållbar utveckling. Känslan av att det är OMÖJLIGT att göra rätt kan lätt övermanna en och det värsta är paradoxen i att det enligt många är dåligt för miljön att skaffa barn. 

Men de flesta som har barn vet att de ger livet en mening, även när de är skitjobbiga. Innan jag fick min son för elva och ett halvt år sedan grubblade jag mycket över varför jag ville ha barn. Jag har skrivit om mina tankar och känslor i den fiktiva novellen ”Den blå hästen på floden” som finns i magasinet Shortzines, utgiven av Tegar förlag (se mitt förra blogginägg).

Jag får inte ihop det: Varför är vi programmerade att vilja fortplanta oss om vi bara förstör jorden när vi gör det?

För den som känner igen sig kan jag också rekommendera Hanna Hellquists Vinterprogram. Hon avslutar med en strimma hopp: Att sätta ett frö i jorden kan vara ett sätt att ge tillbaka av det du tagit av jorden. 

Mina nyårslöften blir därför att sätta några fler frön i jorden, att meditera mer och att jobba mer metodiskt, till exempel med ovan nämnda pomodoro-metod.

Share

Jag har gjort novelldebut!

Shortzines#2
Shortzines #2 2018.

Jag har gjort novelldebut! Förlaget är litet, skriften likaså, men det är ett steg i rätt riktning. Novellen heter Den blå hästen på floden och bygger på en dröm jag hade för 7-8 år sedan när jag längtade efter att få ett syskon till min son och var otålig över att inget hände. Kolla in Tegar förlags Facebooksida för mer information.

Förhoppningsvis ska vi ha releasefest för den lilla antologin efter jul. Mer information kommer!

Till dess får ni gärna läsa mitt nyhetsbrev med julhälsning. Jag har hittills bara fått iväg nyhetsbrev två gånger om året, men under 2019 siktar jag på att skicka ett i kvartalet. Jag frilansar för organisationer som inte är superbra på att nå ut med de texter jag skriver för dem så jag får jobba lite själv för att marknadsföra dem.

Share

Behövs ensamheten för skrivandet?

Bro i Gävle
Jag hann med en lunchpromenad i Gävle. Solen sken, det kändes som en evighet sedan sist!

Ikväll är jag i Gävle. Äntligen har jag fått ro att jobba med mitt alltför försummade bokmanus. Både på tåget hit och nu ikväll, på det spartanska hotellrummet, har jag haft flitiga skrivpass. Jag skriver uppenbarligen bäst när jag inte har möjlighet att göra något annat. 

En annan bra skrivstund är när min dotter är på gympa. Då sitter jag i en tråkig vänthall, ibland omgiven av barn och deras föräldrar. Men jag stänger av deras ljud och skriver på, ibland på datorn, ibland för hand.

Det är mycket svårare att skriva på vardagarna, på kontoret. På kontorstid känner jag ofta att plikterna med betalda jobb kallar. Denna pliktkänsla är ofta en källa till stor frustration, men just nu, när jag faktiskt har skrivit lite, känner jag mig rätt nöjd.

Jag måste erkänna att jag är mycket förtjust i att bli anlitad till jobb som innebär resor och nätter på hotellrum, då får jag en paus från de stressiga tjatmorgnarna. Efter dessa pauser blir jag en snällare och mer tålmodig mamma.

Men det är ovant att vara ensam med sig själv! Och skrivandet är inte precis lustfyllt, det är mer som ett inre tvång. Emellanåt läser jag om hur ensamt författaryrket är. Kanske behövs ensamheten om du ska få något gjort. Kanske är min brist på ensamhet en anledning till att jag får alldeles för lite skrivet.

Som jag har skrivit tidigare läser jag Kreativt skrivande 3 på Linnéuniversitetet just nu. Skrivarkurser är mitt sätt att få deadlines och ha någon som väntar på min text. Nästa deadline är 10 december och jag måste fortfarande få ur mig minst fem sidor till dess. 

Jag har alltså fyra gympalektioner på mig.

(Anledningen till vistelsen i Gävle är den här konferensen).

Gatukonst i Gävle
Gatukonst i soligt Gävle.

 

Share

Hur viktig är första meningen i en bok?

Snön uppe i bergen smälte och Bunny hade varit död i flera veckor innan vi började inse vilken allvarlig situation vi befann oss i. 

Så börjar Den hemliga historien av Donna Tartt i Nille Lindgrens översättning. Det är en av de böcker som har präglat mig mest, och den förstameningen sätter stämningen direkt. Den är rent av en sammanfattning av bokens handling.

I torsdags var jag i Växjö på workshop, som en del av kursen jag läser nu, Kreativt skrivande III vid Linnéuniversitetet. Vi fick i uppgift att ställa en fråga som rörde vårt skrivande. En av mina kurskamrater, Christine Bergkvist Björklund, frågade oss hur viktig början på en text är, i dessa tider då allt går snabbt och vi lätt blir distraherade. Vi har ibland bara några sekunder på oss att fånga människors intresse. Det har hänt flera gånger att jag på måfå har bläddrat i en bok jag inte känt till, och fått en känsla av de första meningarna som avgjort om jag ville köpa eller låna boken i fråga.

Min slutsats är att man inte ska få alltför stor prestationsångest för att skriva den perfekta förstameningen, i alla fall inte i början av skrivprocessen. Den meningen kanske inte kommer förrän resten av boken är klar. 

Jag har ingen erfarenhet av att ge ut böcker, men när jag skrivit många texter. I första versionen blir första stycket inte alltid så bra utan är en transportsträcka fram till den ”rena” texten. Det händer ganska ofta att jag stryker det första stycket i en text.

Böcker

Här är några litterära förstameningar för er att suga i er (jag har bortsett från eventuella prologer): 

Den eviga återkomsten är en gåtfull idé och med den har Nietzsche satt åtskilliga filosofer i bryderi: tänka sig att allt en dag skall upprepas, som vi en gång upplevde det, och fortsätta att upprepas i all oändlighet!

(Milan Kundera: Varats olidliga lätthet. Översättning: Ulla Bruncrona)


Ljuset kommer krypande in över de plöjda åkrarna.

(Josefin Klougart: En av oss sover. Översättning: Johanne Lykke Holm)


”För att födas på nytt måste man först dö”, sjöng Gibril Farishta medan han tumlade ner från himlen.

(Salman Rushdie: Satansverserna. Översättning: Tomas Preis)


Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg.

(Françoise Sagan: Bonjour tristesse. Översättning: Lily Vallquist)


Ett hotellrum i Tenderloin District, torskdistriktet i San Francisco.

(Sara Stridsberg: Drömfakuliteten)


She had been watching him for three weeks.

(Siri Hustvedt: The enchantment of Lily Dahl)


En dag läste jag en bok och hela mitt liv förändrades.

(Orhan Pamuk: Det nya livet. Översättning: Dilek Gür)


Försäkringsagenten vid North Carolina Mutual Life Insurance lovade att flyga från sjukhuset Barmhärtigheten till andra sidan av Lake Superior.

(Toni Morrison: Solomons sång. Översättning: Mårten Edlund)

Blev ni sugen på att läsa någon av böckerna? Det är kanske lite för lite att bara läsa en mening, men jag tyckte ändå att det här var ett roligt experiment. Jag kan rekommendera alla dessa böcker. Några av dem läste jag för många år sedan, men de lever fortfarande kvar som starka läsupplevelser, och de står kvar i min bokhylla för att jag har som ambition att läsa om dem.

Dela gärna med er favoriter bland förstameningar!

Share

Rivstart på hösten och förlagskontrakt

Rulltrappa
Det känns trots allt som om livet rör sig uppåt just nu…

Så kom den, rivstarten av höstterminen. Det innebär bland annat känslomässiga berg- och dalbanor som styrs av hur sonen (som har Aspergers syndrom) mår. Jag är stolt över att ha ett barn vars ”utanför boxen-tänknande” kan vara nästa steg i den mänskliga evolutionen (enligt den australiensiska forskaren Tony Attwood, se denna Youtubefilm). Men jag hade gärna sluppit de tjatiga stressmorgnarna. Jag menar: andra 11-åringar går till skolan själva, men inte min. Hans lillasyster, som precis har börjat sexårs och än så länge tycker att skolan är ny och spännande, måste alltid gå omvägen förbi storebrorsans skolbyggnad och vinka av honom.

Nya kontoret!

När barnen är lämnade ska jag ställa om och försöka jobba så effektivt som möjligt. Det går också upp och ner, men jag är glad över min nya kontorsplats hos frilanskollektivet Fantoma vid Mariatorget (Stockholm). Jag hade inte klarat att sitta ensam hemma varje dag, men det är en välsignelse att jag har möjlighet att jobba hemma när jag behöver.

Nya manuset!

Den här hösten satsar jag på att skriva ett manus till en barnbok där huvudpersonen har många likheter med min son. Boken är mitt projekt på kursen Kreativt skrivande 3 vid Linnéuniversitetet. Jag vill inte avslöja mer om historien nu, men jag har bollat synopsis med sonen och han är mycket förväntansfull. För hans skull måste jag helt enkelt ro projektet i land!

Förlagskontraktet då?

Ni undrar säkert över rubriken. Ja, jag har faktiskt fått ett förlagskontrakt! Det gäller inte manuset ovan, men en novell som ingår i antologin Shortzines, utgiven av Tegar förlag. Så här presenterar jag min novell: ”Den blå hästen på floden handlar om en fas i livet som var väldigt livsavgörande för mig: Ville jag ha barn? Kunde jag få barn? Jag har sett många i min omgivning brottas med liknande frågor, och ville utforska hur det känns när du inte kan styra över naturen.”

Shortzines nummer 2 ges ut lagom till jul, den 14 december. Mer information kommer!

Share