Kategoriarkiv: Skrivande

Nu råder anarki i mitt liv

Har ni sett Netflix-serien Kärlek & anarki? Om inte kan jag rekommendera den, den är väldigt rolig!

Jag håller som en del vet på att undersöka ämnet kreativitet och skriver på en essä om att skapa en kreativ identitet. Kärlek & anarki passar väl in i min tankevärld. Huvudpersonen Sofie är utbildad på Handels och kommer till ett bokförlag som konsult med uppdraget  att effektivisera och digitalisera deras verksamhet. På förlaget råder ett kreativt kaos som skiljer sig tvärt från de miljöer Sofie är van vid. Hon har bara arbetat på företag där allt ska mätas och räknas. På förlaget går man på känsla. Som någon skrev kommer Sofie till förlaget för att förändra dem, men det är hon själv som genomgår den största förändringen. Hon hittar tillbaka till den kreativitet och lekfullhet som fanns innan hon anpassade sig till samhällets normer. 

Jag kan relatera. Jag är en känslomänniska, men valde för några år sedan att gå en utbildning i marknadskommunikation för att förstå reklamvärldens hemligheter. Jag har användning av kunskaperna jag fick på Nackademin, men nu söker jag mig tillbaka till min kaotiska/kreativa (eller ska vi säga anarkistiska?) sida. 

Att Kärlek & anarki har gått så bra kan ha att göra med att många av oss är trötta på att allt i vårt samhälle är mätbart. Det finns ingen magi längre, ett uttryck som många använder är att världen är avförtrollad.

Parallellt med universitetskursen Kreativt skrivande 5 följer jag Skrivplanetens onlinekurs Så hittar du din kreativitet. Här är ett bra citat från kursmaterialet:

”Kreativitet är motsatsen till prestation – och mycket i vårt samhälle idag bygger på att du ska prestera i olika former. Att röra sig planlöst, utan mål anses vara slöseri med tid. Kreativitet tar tid, sker inte på givna signaler och går inte att förpassa till vissa klockslag.

Vi behöver twista den tanken en smula. Börja se planlösheten som en investering i dig själv, inte en förlust. Se pausen och leken som det värdefulla, inte tvärtom som något vi gör mellan det viktiga.”

Barnrum med rosa stol, skrivbord, dator, loftsäng.
Min dotters skrivbord är nu min arbetsplats på dagarna.

Igår fick jag en påtvingad paus. Jag lyckades nämligen med konststycket att välta ett glas vatten över min laptop, med konsekvensen att den inte går att starta. Jag tvingades lämna in den på lagning. Jag har nu fått besked att den måste skrotas eftersom det skulle kosta mer än en ny dator att laga den. Don’t try this at home, folks!

Detta är skrivet i mobilen och publicerat från min gamla dator som min son hade i ett par år och som nu står i dotterns rum. Barnrummet har således blivit min arbetsplats (se bild).

Så nu råder anarki i mitt liv!

Share

12 veckors kreativ fördjupning har börjat

Silhuett av en staty av Lena Cronqvist från Waldemarsudde.

Veckans insikt: 

Kreativa tillstånd är färskvaror. Det är väldigt, väldigt lätt att trilla ur den kreativa bubblan och hänge sig åt måsten. Måsten är ofta lättare att genomföra än att ta sin innersta längtan på allvar. Måsten ger oftast tydliga resultat, medan det är ytterst osäkert var dina kreativa uttryck kommer att landa.

För två år sedan försökte jag följa Julia Camerons bok om kreativitet, The artist’s way. I början använde jag min sambos gamla upplaga som då hette Hitta din kreativitet på svenska. När jag upptäckte att förlaget MiMa hade kommit ut med en ny upplaga, nu under titeln Lev kreativt, tipsade jag dem om min bloggserie, varpå de skickade ett exemplar av den nya boken till mig. Alla de inläggen finns under taggen #Cameronkurs.

Under de två år som gått sedan dess har jag fortsatt att försöka ge kreativiteten mer utrymme i mitt liv. Jag har fortsatt med kurserna på Linnéuniversitetet. Nu är jag inne på femte och sista året och längtar efter känslan av att ”levla upp”.

Ett sätt har varit att skicka mitt manus Syskonklockan till en lektör. Det finns många lektörer som verkar bra, men jag valde till slut Ylva Carlsdotter Wallin på rekommendation av Ingrid Jönsson, före detta kurskamrat på Att skriva barnlitteratur. Ylva Carlsdotter Wallin har genuin erfarenhet av att skriva, undervisa och ge respons på manus för barn. Jag fick en hel del bra tips. Det mest utmärkande var att jag borde byta perspektiv från ”jag” till ”han”. Det föreslog hon för att min huvudperson kan framstå som något osympatisk, på grund av sin diagnos Aspergers syndrom (jag har väl berättat att min son är förebilden?). 

Min sambo Daniel (och far till sonen i fråga) läste manuset samtidigt och håller absolut inte med om perspektivbytet, så jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

I början av november ska jag ha ett uppföljande samtal med Ylva, samtalet ingår i lektörsutlåtandet. Efter det kanske jag vet mer.

Jag tycker att det var bra att göra denna satsning, inte minst för att den visade mig själv att jag tar mitt skrivande på allvar.

För att skärpa till mig ytterligare har jag även hoppat på en digital kurs i kreativitet, skapad av Frida Spikdotter Nilsson som är en kontakt på Linkedin. Kursen har många likheter med Julia Cameron-kursen, jag ska bland annat skriva morgonsidor och ha kreativa möten med mig själv. Men den är befriad från ordet ”Gud” och annat som stör (Julia Camerons kurs bygger på 12-stegsprogrammet för alkoholister, vilka av någon anledning är fixerad vid ordet Gud, även om ordet ska vara öppet för tolkning. Jag tolkar det som något typiskt amerikanskt). 

Läs mer om kreativitetskursen här.

Mitt mål med de 12 veckorna är att gräva djupt, att hitta till ett kreativt tillstånd och få förmågan att behålla tron på att mitt skapande är värt något även om det bara är jag som tycker det. Jag ska också använda mina insikter i essän som jag ska skriva inom ramen för kursen på Linnéuniversitetet.

I tisdags genomförde jag mitt första kreativa möte med mig själv. Jag åkte till Waldemarsudde och avnjöt konsten och de vackra miljöerna. Det var väldigt inspirerande. Jag kände mig lite helare när jag tog spårvagnen därifrån.

Share

Tips på hur du slutar tvivla på ditt skrivande

Graffiti med arga figurer och texten DIsobey.
Jag har en faibless för snygg streetart, kanske för att det är ”oskolad” konst. Detta verk satt ganska länge på en vägg i närheten av mitt frilanskontor i Stockholm.

I onsdags deltog jag på det första seminariet på Kreativt skrivande 5. I år äger seminarierna rum på Zoom, så jag behövde inte stiga upp i ottan för att ta tåget till Växjö.

Det hade varit roligt att resa förstås, eftersom jag blir inspirerad av att komma ut och röra på mig. Zoom var dock ett bra substitut. Efter seminariet fick jag ändå ny energi.

Min grupp och min handledare Helga Krook är nya för mig, och jag för dem. Jag lämnade inte in någon text till seminariet utan ville bara diskutera en fråga som kanske låter fånig, men som många nog ändå känner igen sig i: Jag undrar hur ni gör för att mota bort tvivel och negativa tankar på att det ni skriver inte är intressant för någon?

De flesta som skriver pendlar mellan storhetsvansinne och tvivel. Jag tycker att det vore skönt att vara en sådan person som Björn Ranelid verkar vara: övertygad om sin egen förträfflighet.

Jag tvivlar ofta. Jo, jag vet att jag kan skriva, men kan jag skriva en text som har konstnärlig verkshöjd? Och framför allt: Även om jag skriver något som är ganska bra, är chansen ändå mikroskopisk att jag ska lyckas ta mig igenom nålsögat hos ett förlag.

Kanhända är det en medelålderskris som har gjort mig mer svartsynt. En känsla av att inte komma vidare, att stå och stampa. Kanske tänker jag bara för mycket. 

Tipsen från kurskamraterna

Mina kurskamrater och vår handledare hade flera bra förslag på hur jag ska ta mig bort från tvivlet. Här har jag listat några av förslagen:

• Ha en daglig rutin för skrivandet. Du kan hitta en styrka i rutinerna och hantverket. 

• Om du tycker det är intressant tycker förmodligen någon annan också att det är intressant. Det är lätt att fastna i ”duktig flicka”-fällan. 

Detta är kanske det svåraste, tycker jag! Att behålla tron på att det jag är intresserad av även ska intressera andra, även om det bara rör sig om fem eller hundra personer.

• Som journalist är jag skolad i att leverera, att komma med snabba resultat. Att få utdelning. När det gäller det skönlitterära, fria skrivandet behöver jag tänka annorlunda.

• För skrivdagbok. Ha en daglig dagboksskrivarrutin där du skriver hur det känns för dagen, där motsträviga känslor och tvivel får komma ut. Det blir en loggbok som du sedan kan gå tillbaka till och se att en utveckling har ägt rum trots att känslan har varit att inte komma någon vart.

• Helga citerade också Rainer Maria Rilkes Brev till en ung poet, som lyder ungefär: ”Gå in i ditt hjärtas kammare och fråga dig själv: Måste jag skriva?”. Och ja, jag måste det, men jag misströstar. ”Du måste själv komma fram till det, och då ge dig själv arbetsro.” Se skrivandet som din frizon. En plats där pengar, publicering och prestation inte existerar, där du är fri.

• I marginalen på anteckningarna från seminariet har jag skrivit: ”Ta det på allvar” och ”min rätt att vara i rummet”.

Outsiderkonst

Jag vet inte om det var algoritmer eller synkronisitet, men samma kväll bestämde jag mig för att lyssna på Sveriges Radio-appen som jag ofta gör medan jag lagar mat. Som förslag fick jag ett av de senaste avsnitten av Stil i P1. Det handlar om Outsider art: människor utan konstnärlig utbildning som skapar fantastiska verk, till exempel märkliga byggnader eller skulpturer i sina trädgårdar. Ofta upptäcks inte verken förrän personen i fråga dör. Jag fann det mycket befriande och inspirerande att höra om dessa människor som verkligen skapar för skapandets skull, inte för att få bekräftelse.

Länk till Stil i P1 om Outsider art finns här.

Share

Fördelen med sociala medier kan också vara överväldigande

Foto: sergeitokmakov/Pixabay

Sociala medier får mycket kritik, av förståeliga skäl. MEN – i snälla sammanhang är sociala medier verkligen en fantastisk källa till kunskap! Jag är med i ett par så kallade ”gäris”-grupper på Facebook, där jag upplever att samtalsklimatet alltid är vänligt och inkluderande. Gäris är slang för brud, tjej, kvinna och alla gärisgrupperna är undergrupper till Streetgäris som på sin Wikipedia-sida beskrivs som ”StreetGäris är en intersektionell rörelse för kvinnor och icke-binära som stöttar, lär ut och inspirerar varandra genom empowerment (egenmakt), solidaritet och gemenskap”. 

En av mina absoluta favoritgrupper är Litteraturgäris där det går att skriva om vilken bok som helst, från högt till lågt. Inget snobberi, bara kärlek till böcker. Jag har inte närstuderat alla inlägg, det förekommer säkert konflikter, men jag har hur som helst stor glädje av gruppen. När jag frågar om boktips inom ett ämne kommer alltid en flodvåg av intressanta tips, ofta så många att jag blir alldeles överväldigad.

Härom dagen frågade jag om tips på böcker om sjöjungfrur, eftersom det på bibliotekets sida mest dyker upp olika varianter på Disneys Den lilla sjöjungfrun. Tipsen bara flödade in! Det stora problemet blir att välja vilka jag ska läsa. 

En bok som jag upptäckte genom en DN-intervju med Kayo Mpoyi, och som genast väckte min nyfikenhet, är The Deep av Rivers Solomon. Den handlar om ättlingar till slavkvinnor som har kastats överbord och lärt sig att andas under vatten. Jag påbörjade den igår, så det är för tidigt att ge något omdöme. Här är förresten min 2020-läslista så här långt.

Varför undersöker jag ämnet sjöjungfrur, undrar ni. Jag kan avslöja så mycket som att det har med mitt projekt på Kreativt skrivande 5 att göra. Än så länge är allt för nytt, så jag vill inte skriva mer än så. Just nu.

Share

Högre krav – mer skärpa

Utropstecken
Nu gäller det att vara alert!

Jag har börjat på masterkursen i Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet och nu känns det att kraven skruvas upp! Ny handledare, ny grupp, och framför allt – väldigt specifika krav på vad vi ska arbeta med.

Vi får inte fortsätta på ett tidigare projekt, utan ska skriva något helt nytt på ungefär 50 sidor.

Vi kan inte skriva en del av en roman, utan ska skriva en avslutad berättelse, alltså en långnovell, en novellsamling eller en diktsvit.

Jag hade inte fattat det när jag sökte till kursen och blev villrådig först. Mitt problem är att jag har en ganska lång startsträcka inför ett skrivprojekt och att jag behöver skriva in mig i det. Det var precis vad jag gjorde under förra läsåret då jag gick magisterkursen. Kanske tog jag inte slutprodukten på tillräckligt stort allvar? 

Nu försöker jag ändå hitta ett sätt att få fram embryot till en 50-sidig novell på det tema som jag har grävt ner mig i under det senaste året.

Så här skriver jag i projektbeskrivningen:

Först den 25 augusti, efter att jag hade skrivit ett tiotal sidor och kände att jag var på rätt väg, såg jag att jag denna kurs ska skriva ett ”helt nytt projekt på 50 sidor”. Aj aj, skulle jag inte kunna fortsätta med denna idé som jag kände för och hade laddat inför? Om jag börjar på ett helt nytt projekt kommer jag att sitta med samma dilemma som förra året, det vill säga att jag inte har hunnit processa berättelsen och därmed riskerar att skriva en massa dålig text för att komma in i berättelsen.

De nya sidorna är dock helt nyskrivna, det är bara scenen under vatten som är samma händelse som tidigare (den är dock bearbetad). Så jag tror att jag kan göra detta till en ny berättelse. Det är väl många författare som återkommer till samma teman och skulle man inte kunna se detta som en fortsättning på magisterkursens berättelse, som en del av en bokserie om man så vill.

Essän som ska lämnas in parallellt med det skönlitterära projektet ska också vara en smula vassare än tidigare: ”Under läsåret ska ni lägga fram en essä (ca 20-30 sidor), i vilken ni analyserar en konstnärlig process eller annan litterär och estetisk frågeställning. Ni kan diskutera ett författarskap, ett enskilt verk, ett genreproblem, göra en analys av bildspråk, utforska tolkningsfrågor eller något annat med anknytning till den kreativa processen eller i relation till konstnärliga forskningsperspektiv.”

Jag känner viss hjärtklappning, en känsla av: ”Hjälp, vad gör jag här”? Samtidigt är det bra. När kraven ökar skärper jag mig. Det är rent av tur att jag inte har så vansinnigt mycket jobb just nu. Jag ska försöka genomföra uppgifterna detta läsår så bra jag kan.

Share

Första kapitlet till Syskonklockan – är det intressant för någon?

Blå portal i natur.
En blå portal som finns på pappas och bonusmammas sommarställe i Stockholms skärgård. Nästan som ett maskhål?

Jag försöker redigera mitt barnboksmanus Syskonklockan. Den version jag skickade till de stora förlagen väckte inget intresse. Jag bad en skrivarvän, Helena Isaksson Baeck, att titta på det och se om hon hade flera bra ändringsförslag. Nu är inledningen mer ”pang på”. Tack Helena, Angelica Öhrn och kurskamrater och lärare på Linnéuniversitetet, Kreativt skrivande 3 som har läst och peppat mig!

Nu försöker jag gå igenom den övriga texten men är ärligt talat ganska nöjd med den som den är och har svårt att göra några större ändringar. Eftersom jag tidigare har fått flera uppmuntrande refuseringar svider ointresset lite extra. Hängde allt på att inledningen inte fångade dem? Eller var det bara dålig tajming för att bokbranschen befinner sig i kris? Hamnade manuset i en ”slaskhög”? Tänkte de att jag bara var ännu en morsa som ville skriva om sitt barn?

Jag ska nog skicka det till en lektör och sedan ta en förlagsrunda till. Men varje redigeringsrunda gör ont, kanske för att jag har tappat lite av det naiva hoppet jag hade innan jag skickade iväg manuset. Vad kan jag göra för att väcka intresse för denna berättelse? Vill något barn läsa?

Så här börjar Syskonklockan nu:

Syskonklockan, Kapitel 1

Någon har satt upp ett papper på väggen i vår grotta. Det är gulnat och i hörnen sitter fläckar av gammal häftmassa. Texten är skriven med orange tuschpenna.

Maskhål i rymden gör att man kan flytta sig i tiden. Om du åker genom ett maskhål kan du resa framåt och bakåt i tiden. Det är farligt att åka in i ett maskhål för om du inte hinner igenom det dör du. Du förintas, går upp i atomer.

En dag kanske någon kommer på hur man ska ta sig igenom ett maskhål.  Jag hoppas det, så att jag får veta hur världen blir i framtiden. Om du som läser den här lappen och vet hur man gör – kom till 2007 och hälsa på mig!”

Längst ner har det stått något mer, men texten är utsuddad.

Jag läser lappen flera gånger.

”2007”, säger jag. ”Det var ju året innan vi föddes. Har den suttit här i tio år?”

”Va? Coolt! Undrar vem som skrev den,” säger Oscar.

Oscar är min bästa vän. Han är också min granne och den jag är med mest. Ibland är jag med de andra killarna, men Oscar är den som förstår mig bäst.

Han och jag går nästan alltid hem från skolan tillsammans. En del dagar orkar jag inte prata med någon efter skolan. Då är det som om hjärnan ska explodera inifrån. Vi brukar gå till Grottan. Det är vår hemliga plats. Den ligger i vår källare. Vi bor i ett hus där det finns gångar som inte används som källarförråd, de bara är där under huset.  

Det finns ett rum där, bakom en dörr, och Oscar är den enda som har nyckel dit. 

I Grottan finns en fåtölj, en hylla med serietidningar och lådor och en trasmatta på golvet. Där finns också en gammal hoprullad madrass. Jag gillar att krypa in i den och känna mig inbäddad i det mjuka. 

Oscar sätter sig i fåtöljen och jag kryper in i madrassrullen. Oscar verkar ha glömt maskhålen. Han läser serietidningar. Jag blundar och tänker på rymden. Jag har läst om maskhål på nätet. Forskarna TROR att maskhål finns på riktigt. Det skulle vara svårt att hålla dem öppna tillräckligt länge för att något ska kunna passera genom dem. 

Jag surfar runt lite, men avbryts när det kommer en uppdatering om ett spel. Då spelar jag istället.

Oscar petar på mitt huvud med sin fot. Klockan är halv sex. Skit också. Jag har legat i madrassrullen i två timmar. Det kändes som fem minuter. Jag hatar tiden. I skolan går den jättelångsamt, men när man får vara ifred och tänka så går den supersnabbt. 

Jag gillar inte att komma hem när alla redan är hemma. Jag vill vara ifred en stund… men både pappa och Wilma har kommit hem. Pappa ställer fram en tallrik till mig. Jag sitter ensam i köket och tittar på maten. Korven är skrynklig och makaronerna luktar annorlunda. Pappa och Wilma har gått från bordet. Pappa diskar. Mamma jobbar sent idag. 

Från vardagsrummet hör jag att Wilma tittar på My little pony. Jag har hört den melodin så många gånger att det gör ont i öronen.

”Hallå där, Valter, glöm inte att äta”, ropar pappa när jag reser mig från stolen. 

”Maten luktar konstigt”, säger jag.

Pappa suckar. 

”Valter. Det här är inte okej. Du borde förstå att mat kallnar när man inte kommer hem i tid. Jag har varit snäll och värmt den åt dig”, säger han.

”Jag gillar inte uppvärmd mat”, säger jag.

”Du har ju inte ens smakat”, säger pappa. ”Du kan inte säga att du inte gillar något som du inte har smakat.”

”Okej, okej. Jag ska smaka”, mumlar jag och stoppar en makaron i munnen. Den är seg och äcklig och jag spottar genast ut den.

”Jag har smakat. Jag är mätt. Får jag gå nu?” säger jag.

”Skyll dig själv om du blir hungrig sen”, mumlar pappa och sköljer av en tallrik.

Jag går till soffan och fortsätter att läsa om maskhål. Det är aldrig någon som har rest genom ett maskhål, och om det skulle gå, om du inte blev förintad, skulle du inte veta var i tiden du hamnade . Kanske hos dinosaurierna, kanske mitt i andra världskriget eller bara i en tom rymd där jorden inte finns. 

I framtiden kanske de finns. Jag läser sammanfattningen av en film som handlar om en man som reser genom ett maskhål för att rädda världen från undergång. När han kommer tillbaka har ingen tid gått för honom, men på jorden har det gått över åttio år och hans dotter är gammal och ska snart dö. 

Mamma kommer hem. Hon ger mig en kram. Jag tittar ner i min mobil. Hon luktar kall luft. 

”Valter, du kommer väl ihåg att ni ska till mormor på lördag?” säger hon.

”Ska mormor komma hit?”

”Nej, ni ska till henne. Pappa och jag ska på middag. Det har vi ju pratat om.”

”Måste vi åka dit? Mormor har ingen wi-fi”, säger jag.

”Ja, vi måste åka dit. Det handlar om jobbet jag söker på universitetet.” 

”Okej”, säger jag. Kan jag få en kvällsmacka?”  

Share

Vad kan vi lära oss av PR-genierna?

Klotter i en tunnel: "Vi lever i en stad där alla vill berätta men få orkar lyssna." Max Miliciano
Tänkvärt klotter som jag såg i en tunnel där jag bor för en tid sen.

Jag står vid en tröskel och vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Framför allt undrar jag om mitt fria skrivande bär, om det är någon idé att fortsätta. 

Många andra kreativa personer känner säkert igen sig i berg- och dalbanekänslan av euforisk kreativitet varvad med uppgivenhet, så fort något negativt inträffar (till exempel en refusering eller ett dåligt betyg).

För några veckor sedan lyssnade jag på Söndagsintervjun med Isabella Löwengrip, alias Blondinbella.

Jag ska ge en resumé till er som inte hängt med: I sitt Sommarprogram för något år sedan sa Isabella att hon skulle lämna Sverige för USA där hon skulle bli ”världens mäktigaste kvinna”. Då drev hon flera företag och bodde i en stor Lidingövilla med egen kock och make-up-artist i hemmet. Sedan kom smällen. Pengarna var slut och imperiet föll. Nu har hon ”bara” ett litet hus på Lidingö och ska leva ett vanligt Svenssonliv (nåja).

Efter diverse hyllningar på kultursidorna av hennes mod att lämna ut sig själv, skrev Anna Axfors en tänkvärd krönika i GP om att Löwengrip borde få ett pris för hur hon fått seriösa medier engagerade i hennes nya ”ärliga” persona trots den förutsägbara storylinen. 

Ett avsnitt av Skrivarpodden från i höstas, där kommunikationschefen Karin Jihde intervjuas, fångade mitt intresse. Självklart måste man skapa en kommunikationsplan även för sin egen skrivarpersona. 

Det borde jag veta, jag som har läst marknadskommunikation inom sociala medier. Men jag är 70-talist (uppvuxen i ett välfärdssamhälle där jantelagen säger att vi inte ska framhäva oss själva) och därtill ganska introvert och osugen på att synas.

Men även om jag inte vill synas måste jag bli tydligare med min kommunikation. Det lärde jag mig också av Isabella Löwengrip som på 90-talisters vis redan i tonåren fattade att hon måste skapa en persona som folk förstod.

Nu grubblar jag över hur jag ska komma över tröskeln. Jag funderar bland annat på att anlita en lektör, kanske rentav försöka mig på egenutgivning. Vi får väl se. Jag börjar med att bearbeta mina manus lite.

Share

Att vara kreativ är att vilja nå ut – eller?

Kvinna i mönstrad blå korridor
Jag är inte så förtjust i selfies, men den här från Tom Tits är tillräckligt surrealistisk och ”hemlig”.

15 maj 2020.

De senaste dagarna har jag läst många texter av mina kurskamrater inför opponeringen den 19 maj. För den som inte hänger med läser jag Kreativt skrivande 4 på Linnéuniversitetet.

Det är alltid lite nervöst att tala om sin egen text. Skönlitterär text blir så mycket mer personlig än artiklar, i artiklarna hämtar jag inte ur mina personliga känslor och tankar på samma sätt.

Syftet med det projekt jag skriver på nu var att hitta tillbaka till lusten, bara låta det komma. Och jag känner mycket lust i projektet. Det är lite spretigt, men det är sådan jag är.

Förmodligen kommer även detta projekt att bli refuserat. Även om jag kan skriva krävs så mycket mer. Framför allt ska manuset gå att sälja. Jag är uppenbarligen inte jättebra på att skriva sådant som förlagen är ute efter.

Mitt förra projekt, Syskonklockan, trodde jag på. Men det blev refuserat. En vän har läst och bland annat sagt att jag måste förenkla språket för att göra det mer inriktat till barn. Och hon har säkert rätt: jag skriver mer för mig själv än för barnen. 

Jag ska försöka bearbeta manuset någon dag, men just nu vill jag helst vara i mitt lustprojekt, det jag skriver på nu. Jag tror att målgruppen är unga vuxna, vilket är döden när det gäller försäljning enligt var jag har hört. Men men. Jag skriver ändå. Kanske får jag göra en blogg-följetong av det.

Jag skrollar på Instagram och råkar hamna i sök-funktionen. Selfies, selfies, selfies. Kändisar som vill visa upp sina gulliga barn och få gillamarkeringar. Jag blir trött. Alla vill vi synas och höras. Varför ska jag också försöka?

Samtidigt tror jag att viljan att nå ut är en del av att vara kreativ. Man vill att ens uttryck ska tas emot av någon. Vem jag är som person och hur söta mina barn är, är helt irrelevant, tycker jag. Jag kan skriva under pseudonym. Jag vill bara få möjlighet att skriva böcker. Men det är uppenbarligen inte så det funkar.

Det var dagens tankar, vad vill jag säga med dem? Att jag är stolt över en del jag har gjort, men inte nöjd så länge jag inte lyckas ge ut en bok. Men jag har ingen aning om hur det ska gå till.

Share

Djuren i mitt liv

Jag har tyvärr inte så många bilder av katterna i digital form. Det här är Kajsas unge Kompis som vuxen.

Till kursen jag går, Kreativt skrivande 4 på Linnéuniversitetet, har jag nyligen lämnat in en essä om gränslandet mellan djur och människa. Och för er som undrar: Coronaviruset finns med i essän, men inte i detta kapitel som handlar om den enda gången då jag har haft husdjur.

När jag var tolv år skaffade vår familj husdjur för första och enda gången. De två kattungarna hade blivit övergivna och behövde akut ett hem. Vi döpte dem till Smulan och Kajsa. Smulan var smäcker och vild, medan Kajsa var lite kraftigare och hade ett lugnare temperament. 

Smulan dog innan hon fyllde ett år. Hon hittades död i ett garage, utan skador på kroppen. Kanske hade hon fått i sig råttgift, kanske hade hon inre blödningar eller en dold sjukdom. Vi fick aldrig veta. Det var hur som helst en stor sorg och chock för oss.

Kort efter traumat började systern Kajsa löpa. Vi väcktes på nätterna av ylande katthannar som kände doften hon utsöndrade på långa avstånd. Det var svårt att värja sig mot deras intensiva kärleksyttringar, eller vad man nu ska kalla det. Brunst, hormoner? En hanne blev den utvalde, en stor och röd katt som hette Harry (jag minns inte hur vi visste det). Om det var honom Kajsa gillade bäst vet vi inte, kanske var han helt enkelt den som vunnit slagsmålet om att lägra den löpande honan. Alfahannen. Nu var det parning som gällde för de två katterna. De gjorde det överallt, till och med inne hos grannen till vår stora genans.

I romanen Kvinnan och apan av Peter Høeg (översatt till svenska av Ann-Mari Seeberg) finns ett samtal mellan huvudpersonen Madelene och hennes maktfullkomliga svägerska Andrea Burden. Andrea säger:

(…) Jaguaren lever ju ensam. En dag stöter den på ett doftspår som den följer, driften av ett inre, kemiskt  tvång som den inte förstår. Den följer det, och står plötsligt inför ett annat rovdjur. Den känner inte igen det som sin spegelbild, för den har inget medvetande om sig själv. Den känner igen det som ett dödligt hot. Den vill springa – båda djuren vill springa – men de kan inte. En genetisk stupstock håller dem kvar. Hon vänder ryggen åt honom, trycker sig mot marken, han hoppar upp på henne och biter sig fast i hennes nacke. Och vet du varför? Skulle det vara ett uttryck för passion? Av kärlek? Jag ska tala om för dig varför. Det är av en anledning så självklar att inte ens zoologerna har kunnat undgå att se den. Det är därför att om han inte höll fast henne, skulle hon i sitt sinnessvaga tillstånd vända sig om och döda honom. Därefter parar han sig med henne. Och i samma ögonblick som han har dragit sig ur henne och släpper taget, då gör alla januarhonor, alla gepardhonor, alla tigerhonor, alla honkatter samma instinktiva rörelse över hela jorden. Och vet du vad det är? Vet hur de tackar för samlaget? De sträcker halsen bakåt och vrider på huvudet. Och sedan ser de efter om de kan slita av hans halspulsådror med hörntänderna.

Madelene har invändningar och menar att jaguaren kanske har det bra även om det ser ut som om den lider. Andrea svarar:

Alla kattdjurs penis är försedd med hullingar. I det ögonblick den dras ut, trasar hullingarna sönder katthonan. Denna smärta framkallar ägglossningen. Så – genom smärta – försäkrar sig naturen om största möjliga sannolikhet för befruktning och artens fortbestånd. 

Betyder det att alla gulliga kattungar blir till genom våldtäkter?

När Kajsa inte längre löpte försvann Harry och så småningom märkte vi att hon var dräktig.

Naturligtvis kunde vi ha hindrat detta genom att sterilisera henne, men vi hade inte hjärta att göra det så kort efter Smulans död. Vi tänkte nog att hon behövde följa sina naturliga instinkter. Vi tänkte också att vi kunde behålla en av kattungarna så att hon fick nytt sällskap.

Ungarna föddes, fyra stycken. Vi behöll en och kallade henne Kompis. De andra fick nya familjer i grannskapet.

Vi var naiva som trodde att Kajsa skulle bli glad över sitt nya sällskap. Under resten av sitt liv betraktade Kajsa Kompis som den hopplösa ungen som aldrig flyttat hemifrån. Hon fräste ofta åt Kompis som var rädd och ängslig av sig.

Kanske skulle vi ha läst på mer om katter innan vi lät Kompis bo hos oss. Innan Kompis blev könsmogen steriliserade vi dem båda eftersom vi varken ville ha fler brunstiga hannar eller söta kattungar i hemmet. Det blev ytterligare en sorg för Kompis som började visa tecken på att hon ville para sig, men jag förmodar att hon inte kunde utsöndra den doft som lockar till sig hannar. Steriliserade katter behåller sin könsdrift.

Jag led med henne, den ofrivilliga och hunsade hemmadottern som dessutom var dömd att vara oskuld för resten av livet. Fast tänker en katt ens på livet i termerna av lyckligt och olyckligt? Jag vet förstås inte.

Kan djur älska?

Psykiatrikern Nils Uddenberg berättar i boken Gubbe och katt – En kärlekshistoria (2012) om hur en liten katt började söka skydd i deras trädgårdsförråd. Motvilligt greps författaren och hans hustru av medlidande med det lilla djuret och började ge det mat. Det slutade med att hon blev deras huskatt. Katten blir en oväntad förälskelse för både honom och hustrun. De är båda lite över sjuttio år gamla och hade inte tänkt ha några husdjur.

Nils Uddenberg reflekterar också en del över hur mycket vi förmänskligar våra husdjur. Är de ens kapabla att känna kärlek på samma sätt som vi människor? 

Uddenberg citerar Jane Goodall som under många år levde bland schimpanser. Hon säger i ett radioprogram att hon älskar schimpanser, men de älskar inte henne tillbaka, inte ens de individer som hon har kommit närmast. De kan som mest lita på henne, och om de gör det är hon glad och nöjd och känner att hon har fått ett stort förtroende. Uddenberg menar att det är likadant med Kissen. Hon litar på dem men de litar inte fullt ut på henne.

Lite senare i boken skriver Uddenberg om 1500-talsförfattaren Michel de Montaigne som bland annat har uttalat sig om att människan, med sin begränsade ”förståndskraft” inte kan veta vad som rör sig i huvudet på ett djur. Jag är inne på samma spår. Vi människor är så fixerade vid att vårt sätt att se på världen är det högsta, att vi är intelligentast på jorden, men det beror på hur man mäter.

Apropå kärlek så känns det ju alltid mysigt när katter kommer nära och gnider sig mot en. Men det har också en biologisk förklaring. Katter har doftkörtlar under hakan och i pannan och när de gnider sig mot oss markerar de helt enkelt revir inför andra katter.

Å andra sidan gör ju vi människor också det. Markerar revir alltså, fast inte genom dofter, åtminstone inte medvetet.

Uddenberg reflekterar, psykiatriker som han är, också över katters trauman och huruvida de kan ha påverkats av att till exempel ha tagits ifrån sin mamma som ungar. ”Även om en kattunges liv är betydligt mindre komplicerat än ett barns, är både kattungar och människoungar däggdjursungar, och alla däggdjursungar har behov av en viss grad av omvårdnad i början.”

Vi var övertygade om att katten Kajsas tvära humör hade sin grund i hennes traumatiska barndom: först blev hon och Smulan fråntagna sin mor och lämnade att dö. Sedan dog Smulan ifrån henne.

Share

Testläsarna fick mina råaste utkast

via GIPHY

Inget är som vanligt just nu, med denna zombieapokalyps-känsla som genomströmmar världen. Igår åkte jag från Stockholm till Västerås för att göra en intervju, en alldeles vanlig handling som bara den kändes riskfylld (och jag blev rätt nervös när tvålen var slut på tågtoaletten…).

Jag försöker se det goda i det onda. Kanske, kanske får detta några fler människor att tänka till kring slentrianflygande och sin slenriankonsumtion. 

På ett personligt plan hoppas jag att jag får möjlighet att dyka ner i mitt fria skrivande och få ordning på det här årets skrivprojekt. Denna hatälskade skrivarvärld.

Förra året skrev jag ett manus där jag försökte tänka strategiskt. Innan jag började skriva skrev jag  synopsis och dramaturgisk kurva. Jag ville berätta om ett barn med Aspergers syndrom och väva in fantasi och spänning. 

Jag har skickat manuset till några förlag, men än så länge har ingen visat intresse. Jag känner mig missförstådd och lite sur. Jag kände inte så när tidigare manus blev refuserade, då höll jag med om kritiken, men nu får jag inte ens någon respons.

Det är mycket möjligt att bokbranschen har hårdnat de senaste åren. Kanske är det heller inte är så många som förstår den tankevärld jag försöker berätta om. 

Men det är just därför jag vill berätta om den! Jag måste nog förbereda mig på att kämpa för att få ut boken. 

Eftersom jag var antagen till Kreativt skrivande 4 påbörjade jag i höstas ett nytt projekt där min ambition var att hitta tillbaka till inspirationen och anledningen till att jag skriver. Inte nödvändigt tänka på vad förlagen eventuellt vill ha (chansen att bli utgiven är ju ändå minimal). Jag började skriva ner det som kom och det var väldigt spretigt, vilket kurskamrater och lärare också skrev i sin respons. 

Jag inser att det bästa vore att skriva ett rå-utkast först och vänta tills det är bearbetat en gång innan man tar in testläsare, men den tiden hade jag inte. Mina testläsare på kursen har fått hålla till godo med rå-utkastet.

Jag går kursen för att överhuvudtaget få ner något på pränt. När jag vet att jag måste lämna in femton-tjugo sidor till ett visst datum så kämpar jag på för att få ihop de där sidorna. Det får bli så. Good enough, bla bla.

Jag försöker tänka att de flesta författare skriver dåliga utkast och behöver den där ”flödesperioden”. Kanske skulle fler våga dela med sig av sina sämsta textutkast? Lite mer transparens, liksom? 

Share