Kategoriarkiv: Litteratur

En essä om tid, del 3 av 3

Tick tick…

Del 3 av 3 i min essä om tid handlar bland annat om fysik, om kapitelböcker om tid, och så återvänder jag till Momo och jag kanske lämnar ämnet lite där i slutet. Det berodde mest på att jag behövde skriva femton sidor… 

Del 1 finns om du klickar här och del 2 finns här.

Tid ur fysikens perspektiv

Sedan jag började utforska ämnet tid kommer jag om och om igen in på fysik, ett ämne jag känner mig extremt osäker på, särskilt som så mycket är teorier, omöjliga att bevisa med dagens teknologi. I SVT-programmet Vetenskapens världs avsnitt Att bygga en tidsmaskin presenteras följande sammanfattning av Einsteins relativitetsteori: Ju fortare man rör sig, desto mindre åldras man, och desto långsammare går tiden och om man närmar sig ljusets hastighet börjar klockorna gå långsammare. Men allt är teoretiskt eftersom materia inte kan färdas fortare än ljusets hastighet. 

Flera filmmakare har fantiserat kring maskhål, tunnlar som skapar genvägar genom rum och tid. I Christopher Nolans film Interstellar (2014) spelar Matthew McConaughey rollen som Joseph Cooper, en pappa som reser ut i rymden för att rädda mänskligheten från undergången. Joseph Cooper var tidigare testpilot inom NASA, men nu är han bonde. Jorden är döende, ett tjockt dammlager ligger över allt. Skördar dör och det blir missväxt, snart är majs det enda som går att odla. Något händer i dotterns Murphys bokhylla, de kallar det Spöket. Så blir Joseph utvald att ge sig ut i rymden för att hitta platser där människorna kan bygga kolonier. Murphy säger att hon har hittat ett meddelande från Spöket som säger ”STANNA”, men Joseph lyssnar inte utan ger sig iväg. 

Uppdraget är att undersöka tre planeter som kan tänkas bli beboeliga för mänskligheten. På en planet är gravitationen så stark att en timme där motsvarar sju år på jorden. Joseph Cooper ser tiden med barnen rinna bort. 

Nu får den som inte vill veta hur filmen slutar hoppa över ett stycke. Det som händer är att Joseph Cooper beger sig in i det svarta hålet och finner sig själv i en dimension utanför rumstiden där han tycks sväva bakom Murphys bokhylla. Det är han som är Spöket som har skickat meddelandena till Murphy. 23 år har gått och den vuxna Murphy, som är framstående fysiker, lyckas koda av hans meddelanden och hitta ett sätt att evakuera jorden och rädda mänskligheten. Ytterligare många år senare vaknar Joseph på en rymdstation och hinner träffa sin dotter innan hon dör av ålder, medan han själv ser likadan ut som han gjorde när han for ut i rymden. 

I Vetenskapens värld sägs bland annat att ingen har sett ett maskhål. De kan tas för svarta hål. Det är osäkert om maskhål verkligen finns och det finns ingen garanti för var skulle man hamna om man reste genom ett. Skulle man vara hos dinosaurierna, under andra världskriget eller på medeltiden? Eller hamnar man i en tom rymd där jorden inte finns? Dessutom kan maskhålen kollapsa och då omintetgörs det som är i dem.  

Om man ökar intensiteten kan man vrida tiden, enligt programmet: ”ungefär som när man rör om i en kaffekopp”. Istället för att tiden är en linje – det förflutna, nuet och framtiden – kan den bli en cirkel, om intensiteten är kraftfull nog. Det som behövs är enorma mängder energi.

Kvantteori grundar sig på sannolikheter och forskarna har kommit fram till att sambandet mellan orsak och verkan inte är så möjlig att beräkna som man tidigare trott. En österrikisk forskare talar om fotoner som fortsätter att vara sammanflätade även när de befinner sig långt ifrån varandra. Mellan dem finns en ögonblicklig kommunikation, snabbare än ljusets hastighet. Det kallas spöklik avståndsverkan, ett uttryck som låter både poetiskt och fantasieggande. 

Fysik är svårt för mig som aldrig har varit bra på naturvetenskap och jag är osäker på om jag uppfattar saker och ting rätt. Förmodligen gör jag det inte. Men uttryck som spöklik avståndsverkan, kosmisk port och ”vi lever i ett flöde av ögonblick” låter väldigt poetiska och triggar igång min fantasi.

Tidväktare och mystiska speglar

Jag har också läst några böcker som vänder sig till äldre barn och tonåringar och där man lekt med fysikteori.

Jeanette Wintersons Tidväktaren (Tanglewreck) handlar om 11-åriga Silver, vars familj har försvunnit sedan tiden har rubbats. De har troligen försvunnit i en Tidstornado, tillsammans med en röd Londonbuss lastad med en skolklass. För att hitta sin familj måste Silver hitta Tidväktaren, ett ur som ger kontroll över tiden. Hon är inte den enda som letar efter Tidväktaren. Även en elak man vid namn Abel Darkwater är ute efter den. Så småningom hamnar Silver i ett parallellt universum där hon möter personer i olika tidsepoker.

Wintersons bok har en målgrupp i åldrarna 12–15 år och blir på sina håll komplicerad i sin skildring av fysik och tid. Det finns en fristående uppföljare till Tidväktaren, Solstriden, som enligt förlagets hemsida är ”mer bearbetad redaktionellt” (vilket låter lovande, jag hade lite svårt att hänga med i Tidväktaren).

En besläktad boktrilogi är Erika Vallins Speglarnas hemlighet, som också var förlaga till 2017 års julkalender, även om julkalendern har förenklat historien avsevärt. Böckerna handlar om 12-åriga Asrin som bor hos sin farmor sedan föräldrarna har försvunnit och förmodas vara döda. Det visar sig att de har stigit in i en av de magiska speglar som fungerar som portaler till en parallell, tidlös värld, Eunomia. I Eunomia finns ett eget universum med tunnelbana, skog och hus, en variant på Narnia skulle man kanske kunna säga. Dessvärre styrs folket i Eunomia av en elak drottning som tömmer dem på minnen och gör dem till känslolösa undersåtar. Några blir utsatta för experiment på ett sjukhus. 

En annan bok där huvudpersonerna svävar runt i en parallell tid, ett tidlöst vakuum, är Ett veck i tiden av Madeleine L’Engle, från 1962, nyutgiven på svenska 2016. Där är det en far som har försvunnit bort i ett annat universum för att han är vetenskapsman och behöver göra något viktigt.

Dessa tre böcker har flera gemensamma beröringspunkter: Det finns föräldrar som har försvunnit till parallella världar där tidens och fysikens lagar inte gäller. Wintersons och Vallins böcker gick att läsa främst som äventyrsböcker. L’Engles bok tyckte jag blev lite för teoretisk för att riktigt engagera. Med alla färgglada, fantasifulla miljöer tänkte jag att den skulle göra sig bra som film, och 2018 gjorde Disney en storfilm med skådespelare som Oprah Winfrey och Reese Witherspoon. Den föll dock inte kritikerna i smaken. Fredrik Sahlin skrev till exempel på SVT Nyheter att han ser ”ettfärggrant new age-artat spektakel, tryfferat med logiska luckor av svarta hål-storlek och fulfilosofiska sentenser av carpe diem-karaktär”.

Mina egna insikter om tid

Jag gav mig in på ämnet tid med några olika intentioner: Att berätta om ett barn som tänker annorlunda, att ifrågasätta vår stressade samtid där allt ska vara mätbart så att utrymmet för kreativitet minskar, samt att själv lära mig mer om fysik. De fysiska teorierna är fortfarande svåra att greppa för mig, men de är också fascinerande. Om fysikerna har räknat ut att tiden är relativ måste det väl vara sant? Jag har drömt om platser och människor som dykt upp i mitt liv först flera år senare. Det år jag träffade mannen i mitt liv bodde han på en folkhögskola. När jag hälsade på honom kände jag igen platsen trots att jag aldrig hade varit där, och jag visste att jag hade sett den i en dröm. Jag drömde också om en baby med dunmjukt huvud innan jag visste att jag var gravid. Dessa föraningar har gjort mig till något av en agnostiker; jag utesluter inte att det finns dimensioner som inte ryms i våra ”tankenormer”. 

Jag strävar efter vardagsmagi i mitt skrivande. Jag gillar vardagliga miljöer som får en magisk skruv. I skrivande stund försöker jag avsluta min berättelse om Valter och ”maktklockan” och har ett dilemma: Om min huvudperson Valter verkligen rubbar tiden bör det ju påverka hela världen. Vad skulle hända om någon uppfann en sådan klocka som den Valter hittade hos sin mormor och morfar? Det mest sannolika, tror jag, är att personen i fråga skulle tystas av militären eller någon dold makthavare. Men vill jag skriva om världskonspirationer? Njae. Jag vill bara skriva om vardagsmagi som förhöjer livet och som, i detta manus fall, hyllar ett barn som är som min son. 

 I skrivande stund är det läggdags. Som vanligt tar det lång tid att slita sonen från mobilen, och som vanligt måste han fantisera en lång stund innan han kan börja genomföra alla kvällsritualer som också ska följa ett mönster som han har bestämt.

Å ena sidan vill sonen ha rutinerna likadana varje kväll. Å andra sidan ska tiden vara på hans villkor och han kan stretcha ut den hur långt som helst om han behöver tänka klart en av sina tankar. ”Vänta”, ”en sekund”, ”jag ska bara” är fraser vi hör flera gånger dagligen. Att sitta och vänta på honom är påfrestande och ibland känner jag att jag måste använda detta väntans limbo mer effektivt, så som jag gör just nu, genom att skriva på essän medan jag väntar. Multitasking har länge ansetts vara en dygd och jag kan till exempel känna mig oerhört effektiv när jag handlar mat via en app på mobilen medan jag sitter på tunnelbanan eller ställer in matlådan i mikron och går på toa medan maten värms.

Det är så de flesta av oss lever, särskilt när vi har yngre barn och försöker få alla delar i livet att fungera. På sätt och vis är det skönt att kunna utnyttja luckorna som uppstår i vardagen. 

Men jag vet också ju att det är nyttigt och vilsamt för hjärnan att ibland ”göra ingenting”. Att barn som har lite tråkigt blir mer kreativa. Fraser av den sorten används flitigt av diverse förståsigpåare. 

Kreativitetens väsen är i sig tidskrävande. Den kräver ofta utrymme i form av tid och kan inte klämmas in medan maten värms i mikron. Idéer kommer sällan direkt, utan man får göra en beställning till sitt undermedvetna och sedan vänta. För mig dyker idéer ofta upp när jag duschar på morgonen eller när jag promenerar. Många vittnar om att de blir mer kreativa på semestern när hjärnan har vilat och ställt om.

Det är vanligt att författare avsätter tid för att skriva, även när de inte är inspirerade. Stephen King går upp klockan fyra varje morgon och sätter sig och skriver ett par timmar. De flesta av oss måste försörja oss på annat än det skönlitterära skrivandet, och när det är mycket annat att tänka trillar jag lätt ur skrivarbubblan. När jag försöker återvända går det enormt trögt, varje mening är en plåga. Det är först när jag har en någorlunda stor rymd av fri tid och en känsla av att jag inte kommer att bli störd som jag kommer igång på riktigt.

En del har skrivardagar då de är lediga från sina vanliga jobb och då skrivandet är heligt. Jag läste till exempel nyligen ett inlägg på Debutantbloggen av min före detta kurskamrat på Linnéuniversitetet, Ina Lagerwall, där hon berättar att hon skriver varje onsdag mellan 8 och 12, då hon är ledig från sitt jobb som bibliotekarie. Kanske måste jag också bli bättre på att vakta min egen skrivtid. Kanske behöver jag avsätta en förmiddag i veckan åt enbart skrivandet, och under de timmarna stänga av alla distraktioner. 

Jag tänker att en person som min son där har en fördel: När han är riktigt fokuserad på något betyder störningar ingenting. Jag kanske borde härma honom mer.

Tillbaka till Momo

De perioder i livet när jag har arbetat på heltid på en plats där jag egentligen inte har velat vara har jag lidit och grubblat över livets mening. När jag har alltför lite kontroll över min tid uppstår känslan av att tiden rinner bort på något meningslöst. Det är ofta insikten om vår begränsade tillgång till tid som leder till livskriser. 

När frisören Fusi i Momo får besök av den grå herren står han och ser ut på regnet som plaskar mot gatan:

… dagen var grå, och det rådde gråväder också i herr Fusis själ.
”Så där flyter hela mitt liv bort”, tänkte han, ”i ett evigt klippande och struntpratande och tvållöddrande. Vad får jag egentligen ut av tillvaron? Och när jag en gång är död, kommer det att vara som om jag aldrig hade levat.”
Det var ingalunda så att herr Fusi hade något emot en liten pratstund under arbetet. Tvärtom var han mycket förtjust i att lägga fram sina åsikter för kunderna och höra vad de tyckte och tänkte om saker och ting. Och han tyckte inte illa om klippningar och tvållödder heller. Tvärtom beredde arbetet honom normalt enbart glädje och förnöjelse, och han visste att han var en bra barberare. 

(…)

”Hela mitt [liv] är förfelat”, tänkte herr Fusi. ”Vem är jag egentligen? En enkel liten frisör, det är vad det blev av mig. Men om jag bara hade fått chansen att utvecklas och leva ett riktigt liv, då kunde det ha blivit en helt annan människa av mig!”
Men hur det där riktiga livet skulle ha varit beskaffat, det hade herr Fusi ingen aning om. Han föreställde sig bra något rent allmänt stort och betydande, något lyxbetonat, sådant som man ser i kändistidskrifterna. (s. 70–71)

De sista meningarna om kändistidskrifterna sätter fingret på något som har förstärkts under de 46 år som har gått sedan Momo kom ut. Den kommersiella världen bygger på att vi inte ska vara nöjda med det vi har, att vi ständigt ska önska oss mer. 

Herr Fusi är egentligen en bifigur i berättelsen. Två andra personer har viktigare roller, nämligen Momos bästa vänner – Beppo Gatsopare och Gigi Guiden. Beppo Gatsopare är en eftertänksam åldring som arbetar som gatsopare. 

Det var många som menade att Beppo Gatsopare inte var riktigt riktig i skallen. Det berodde på att han aldrig svarade på frågor, utan bara log vänligt mot den frågande. Under tiden funderade han.

Och om han kom fram till att det inte behövdes något svar, då teg han hellre. Men om han tyckte att det behövdes ett, funderade han sedan på hur detta svar skulle lyda. Det kunde ofta dröja ett par timmar, ibland rentav en hel dag, innan han till slut svarade något. Och under tiden hade den frågande naturligtvis glömt bort vad han hade frågat. och tyckte att Beppo talade i nattmössan. (s. 44)

Beppo Gatsopare kan symbolisera de människor som inte får plats i vårt effektiva samhälle. Michael Ende beskriver också hans långsamma och metodiska sopande av gatorna, då han följer sina andetag och hinner tänka klart tankar. Efter de grå herrarnas intåg ställs nya krav på sopandet. Det ska gå snabbt och effektivt. Någon tid att följa andningen och tänka långsamma tankar finns inte längre.

Gigi Guiden är en karismatisk ung man som beskrivs som ”i alla avseenden raka motsatsen till Beppo Gatsopare”. Han är en snygg pojke med drömmande ögon men nästan otroligt munväder. Han jobbar som guide och underhåller turisterna med de mest fantastiska historier som sällan överensstämmer med sanningen. När han är Momos vän är han fattig och drömmer om framgång och berömmelse. De grå herrarna ser till att han får både framgång och rikedom, men det gör honom så upptagen att han totalt tappar bort det som var källan till hans livliga fantasi och kreativitet. 

Anledningen till att jag gillar Momo så mycket är att den i grunden har en så positiv och hoppfull syn på livet. I sin jakt på den stulna tiden möter Momo en herre som förvaltar människornas tid. Han heter Mäster Hora. Hora betyder timme på spanska och råkar bara bli en olycklig översättning till svenskan.

(…) För precis som människan har ögon för att kunna se ljuset, och öron för att kunna höra tonerna, har hon också ett hjärta för att kunna förnimma och ta till vara tiden. Och all sådan tid som inte tas till vara med hjärtat, den är lika hopplöst förlorad som regnbågens färger för en blind och en fågels sång för en döv. Men tyvärr finns det också blinda och döva hjärtan som inte tar någonting alls till vara, fast de klappar och slår.  (s 187)

Lite senare i samma kapitel frågar Momo vad som händer när hennes tid upphör, när hon dör.

Om människorna visste vad döden är för något, skulle de aldrig mer vara rädda för den. Och om de inte längre var rädda för döden, skulle ingen längre kunna stjäla deras liv från dem.”
”Men då behöver man ju bara tala om det för dem”, föreslog Momo.
”Tror du verkligen det?” undrade mäster Hora. ”Själv försöker jag säga det med varenda timme jag ger dem. Men tyvärr tycks de inte vilja lyssna. De tror hellre på sådana dom gör dem rädda. Det är en gåta det också. (s. 188)

Det är en fin illustration av att vi måste använda den tid vi har. 

Jag har sett Momo sättas upp på teaterscenen minst tre gånger. En av gångerna insåg jag, mitt under föreställningen, att jag var gravid med min son. Inte konstigt att Momo har blivit min följeslagare genom livet.

Nu vill jag se en reviderad och moderniserad version av den som tv-serie. Få historier är så starkt visuella samtidigt som de har ett så angeläget budskap.

Share

Välkomna på mingel för att fira Shortzines!

Shortzines, antologier. omslagen.

Äntingen kan jag bjuda in till releasepartyt för Shortzines, den lilla antologin där jag medverkar med en novell.

Här är inbjudan:

Kom och fira Shortzines med oss! Mingla och lyssna på textuppläsningar av författare som medverkar i den lilla läckra textantologin.
Tegar Förlag startade i slutet av 2017 och har flera bokutgivningar på gång till hösten 2019. I september kom det första numret av Shortzines ut, nr två i december. Antologin kom till för att det fanns behov av ett forum där fler texter fick chans att bli publicerade och synas. I Shortzines kan du läsa flera olika noveller, såväl realistiska som rejält skruvade. Nu vill vi fira utgivningen med er!
Passa på att köpa Shortzines nr 1 och 2 (swish eller kontant) på plats. Det går också fint att förhandsbeställa nr 3 (utkommer april) samt anmäla intresse till att medverka i Shortzines.
Tid: Onsdag, 27 februari, 18.00-20.00
Plats: Galleri Hera, Hornsgatan 36, Stockholm. 
Vi bjuder på ett glas vin eller alkoholfri dryck.
FRITT INTRÄDE MEN ANMÄLAN SENAST DEN 25:E FEBRUARI TILL: 
shortzines@tegarforlag.se
Välkomna!

Läs mer om Tegar Förlag här: 
https://www.facebook.com/tegarforlag/

Tegar Förlag vill passa att tacka samarbetspartners som på något sätt hjälpt till med detta evenemang: 

Marja Beckman, journalist och skribent
Chris Odebrand, musiker
Galleri Hera

Ni kan också anmäla intresse och hålla er uppdaterade genom Facebookevenemanget.

Share

31 böcker läste jag 2018

Samtidigt som är min och dotterns favorit just nu. Bild från Natur & Kultur.

31 böcker har jag läst under 2018, enligt min dokumentation (Listan innehåller 33 böcker, men två avslutade jag aldrig).

Sedan 2016 dokumenterar jag vad jag läser för att minnas bättre. Jag dokumenterar vuxenböcker och de flesta kapitelböcker för barn, men är inte helt konsekvent. Jag har dock valt att inte dokumentera alla bilderböcker, det blir så många att jag inte orkar hålla reda på alla.

Men när jag ändå är inne på bilderböcker måste jag rekommendera Samtidigt som av Emma Adbåge, en rimmad bok för yngre barn (cirka 3-6 år). Den är så himla fin, både jag och min dotter älskar den! Jag lånade den på biblioteket för att jag ska skriva en essä om barn- och ungdomsböcker som handlar om tiden. Så här har jag hittills skrivit i essäutkastet:

”Samtidigt som av Lisen Adbåge är en rimmad bilderbok om saker på jorden som händer samtidigt: ”samtidigt som Adjan tappar en tand / står en pappa och tröstar sin dotter / samtidigt som Pia matar en and / läser Hanuko ut Harry Potter”. Bilderna kompletterar texten. Pappan och dottern befinner sig invid någons sjuksäng. Det livsomvälvande blandas med det vardagliga, och allt sker samtidigt. Någon dör, någon blir kär (bilden på den förälskade Alle Boman är helt oslagbar!) och någon matar sin hund. Det är en helt underbar bok faktiskt.

30 böcker på ett år är kanske mycket för vissa vanliga bokläsare, och det är mer än mina tidigare dokumenterade år då antalet lästa böcker har legat runt 20–25. Men jämfört med professionella bokbloggare och liknande är det förstås ingenting. Inte för att jag tävlar. Jag vill bara minnas.

Jag har skrivit om min läsning tidigare under året i inläggen ”Jag är i alla fall bra på att läsa böcker” och ”Skruvat matriarkat stack ut i sommarläsningen” . Favoritläsningen i slutet av året var Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren och Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman. Det slog mig hur viktig tonen i en bok är för mig. Gaiman har en ton som tilltalar mig väldigt mycket. Jag gillar Bergmark Elfgrens universum också. Mina bokcirkelvänner var inte lika förtjusta och påpekade att den kunde ha redigerats och varit lite kortare. Kanske hade de rätt, men det var inget jag tänkte på medan jag läste.

Jag håller som sagt på med tiden som tema just nu, det ingår i mitt kursarbete på Kreativt skrivande III, och det syns i min läslista. Troligen kommer det att synas även i kommande blogginlägg.


Share

Hur viktig är första meningen i en bok?

Snön uppe i bergen smälte och Bunny hade varit död i flera veckor innan vi började inse vilken allvarlig situation vi befann oss i. 

Så börjar Den hemliga historien av Donna Tartt i Nille Lindgrens översättning. Det är en av de böcker som har präglat mig mest, och den förstameningen sätter stämningen direkt. Den är rent av en sammanfattning av bokens handling.

I torsdags var jag i Växjö på workshop, som en del av kursen jag läser nu, Kreativt skrivande III vid Linnéuniversitetet. Vi fick i uppgift att ställa en fråga som rörde vårt skrivande. En av mina kurskamrater, Christine Bergkvist Björklund, frågade oss hur viktig början på en text är, i dessa tider då allt går snabbt och vi lätt blir distraherade. Vi har ibland bara några sekunder på oss att fånga människors intresse. Det har hänt flera gånger att jag på måfå har bläddrat i en bok jag inte känt till, och fått en känsla av de första meningarna som avgjort om jag ville köpa eller låna boken i fråga.

Min slutsats är att man inte ska få alltför stor prestationsångest för att skriva den perfekta förstameningen, i alla fall inte i början av skrivprocessen. Den meningen kanske inte kommer förrän resten av boken är klar. 

Jag har ingen erfarenhet av att ge ut böcker, men när jag skrivit många texter. I första versionen blir första stycket inte alltid så bra utan är en transportsträcka fram till den ”rena” texten. Det händer ganska ofta att jag stryker det första stycket i en text.

Böcker

Här är några litterära förstameningar för er att suga i er (jag har bortsett från eventuella prologer): 

Den eviga återkomsten är en gåtfull idé och med den har Nietzsche satt åtskilliga filosofer i bryderi: tänka sig att allt en dag skall upprepas, som vi en gång upplevde det, och fortsätta att upprepas i all oändlighet!

(Milan Kundera: Varats olidliga lätthet. Översättning: Ulla Bruncrona)


Ljuset kommer krypande in över de plöjda åkrarna.

(Josefin Klougart: En av oss sover. Översättning: Johanne Lykke Holm)


”För att födas på nytt måste man först dö”, sjöng Gibril Farishta medan han tumlade ner från himlen.

(Salman Rushdie: Satansverserna. Översättning: Tomas Preis)


Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg.

(Françoise Sagan: Bonjour tristesse. Översättning: Lily Vallquist)


Ett hotellrum i Tenderloin District, torskdistriktet i San Francisco.

(Sara Stridsberg: Drömfakuliteten)


She had been watching him for three weeks.

(Siri Hustvedt: The enchantment of Lily Dahl)


En dag läste jag en bok och hela mitt liv förändrades.

(Orhan Pamuk: Det nya livet. Översättning: Dilek Gür)


Försäkringsagenten vid North Carolina Mutual Life Insurance lovade att flyga från sjukhuset Barmhärtigheten till andra sidan av Lake Superior.

(Toni Morrison: Solomons sång. Översättning: Mårten Edlund)

Blev ni sugen på att läsa någon av böckerna? Det är kanske lite för lite att bara läsa en mening, men jag tyckte ändå att det här var ett roligt experiment. Jag kan rekommendera alla dessa böcker. Några av dem läste jag för många år sedan, men de lever fortfarande kvar som starka läsupplevelser, och de står kvar i min bokhylla för att jag har som ambition att läsa om dem.

Dela gärna med er favoriter bland förstameningar!

Share

Skruvat matriarkat stack ut i sommarläsningen

Naomi Aldermans bok The Power
Jag läst Naomi Aldermans bok The Power när jag åkte för att intervjua en kvinnojour. Kändes passande.

En roman om ett skruvat matriarkat, en om att vara halvfinne, en uppslukande ungdomsbok och en antologi. Här kommer några anteckningar om min läslogg sedan i maj.

Det känns bra att föra läslogg. Den hjälper mig att minnas. Förra inlägget om min läslista skrev jag i slutet av årets första kvartal.

Kvartal 2 började med Den tredje hustrun av Lisa Jewell som inte var något vidare. En bladvändare med nästan provocerande krystad intrig och unken slutkläm. Den kunde jag ha klarat mig utan (det var en bokcirkelbok så jag valde den inte själv).

Momo eller kampen om tiden av Michael Ende lästes för min 11-årige son i utbildande syfte. Mina barn kommer inte undan min barndoms favoritböcker. Jag kunde konstatera att huvudhistorien fortfarande är lika briljant och magisk men att vissa scener har åldrats och blivit en smula långrandiga. 

Kriget, pappa – ett tillförlitligt sifferminne av Victoria Rixer gillade jag. Ni kan läsa mer om mina tankar i Tidningen Kulturen.  

Ett jävla solsken av Fatima Bremmer är en biografi om journalistpionjären Ester Blenda Nordström som jag varmt kan rekommendera. Den var värd sitt Augustpris! (Den 12 september intervjuar jag Fatima i JMK:s lokaler, ett samarbete mellan Mälardalens frilansklubb och JMK, ifall ni missat).

Vegetarianen av Han Kan är en märklig, obehaglig och i mina ögon överskattad bok. En del gillar den, men bered er på att den framför allt är obehaglig och lite av en kulturkrock.

The Power av Naomi Alderman är en av årets mest minnesvärda böcker (den finns nu på svenska, med titeln Makten, utgiven av Modernista). Boken handlar om att världens kvinnor upptäcker en ”muskel” i höjd med nyckelbenet (?) som innebär att de kan ge andra kraftiga, smärtsamma och dödliga elektriska stötar. Ungefär som elektriska ålar. Maktbalansen förändras och boken blir till en skruvad spegelbild av nutiden, till exempel när Alderman beskriver hur en våldtagen man känner sig. Det sorgliga är att Aldermans matriarkala universum inte blir bättre än det patriarkat vi lever idag. Boken är fruktansvärt våldsam och känns som gjord för att bli tv-serie vilket den mycket riktigt också ska bli. Det ironiska är att den person jag sympatiserade mest med var en man, journalisten Tunde. Det är säkert ingen slump och jag läste i en intervju (som jag tyvärr tappat bort) att han också är Aldermans favoritperson i boken. Alderman hade självaste Margaret Atwood som mentor när hon skrev boken, vilket ger respekt. Jag föll inte för boken till fullo, mest för att jag ofta blev mer äcklad än berörd, men jag tror som sagt att den kommer att göra sig bra som tv-serie.

Ordbrodösen av Anna Arvidsson är en underhållande och mys-rysig ungdomsbok som jag slukade på några dagar. Dialogen kändes lite konstruerad ibland, men annars gillade jag boken. Hade jag varit tonåring (och inte lika kräsen) hade jag förmodligen blivit golvad.

Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar (44 författare, redaktörer är Anna Jörgensdotter och Henrik Johansson) är en antologi av Föreningen Arbetarskrivare. Den handlar om arbete och klass och väcker minnen från sommarjobb och extrajobb. Jag är väldigt tacksam över att jag idag inte sitter fast i ekorrhjulet på en arbetsplats där livet går ut på att längta efter fyra veckors semester om året. Som de flesta antologier fastnar jag mer för vissa texter (och tecknade serier) än för andra, men det är en viktig bok. Fler borde skriva skönlitterärt om arbetslivet.

Share

Jag är i alla fall bra på att läsa böcker

Böcker på hög
Några av böckerna jag hittills har läst under 2018.

Härom veckan sa min dotter (snart 6 år) att ”mamma är inte bra på att sy, hon är bara bra på att läsa böcker”. Hon kommer inte över mitt klumpiga försök att laga ett gosedjur. Sömmen gick upp efter ett par dagar och hennes noggranna far fick rycka in. Nu är det bara pappa som får förtroendet att operera de älskade gosedjuren.

Jag saknar motoriken och tålamodet för sömnad. Tur att jag inte levde för 150 år sen då det nog hade varit svårt att vara kvinna och dålig på handarbete.

Mina läskunskaper godkänner dottern alltså, så jag tänkte skriva några ord om de böcker jag läst under första kvartalet 2018. Listan  fylls på allteftersom (och hittas här).

Einsteins drömmar av Alan Lightman

En bok med korta berättelser om tiden. Jag läste den i researchsyfte och tycker att flera historier hade sina poänger, även om de inte lämnade några djupare spår.

Sankmark av Jhumpa Lahiri

Jhumpa Lahiri skriver om indiska familjer och om att lämna sitt hemland och flytta till väst (USA). Jag tyckte bättre om hennes tidigare bok ”I väntan på ett namn”. Sankmark efterlämnar en känsla av att det är tungt och svårt att leva när livet inte blir som du tänkt dig. Men det är en helt okej roman.

Anton och Teitur av Angelica Öhrn

Min vän Angelicas debutroman är välförtjänt nominerad till Slangbellan, priset för bästa barn- och ungdomsdebut! Det är så häftigt! Anton och Teitur är en vemodig och fin berättelse som blandar familjerelationer och kärlek till hästar. Att det är en pojke i huvudrollen är ett extra plus.

Mandarinerna av Simone de Beauvoir

Jag skrev om Mandarinerna när jag började läsa den (för andra gången). Den är tjock men fantastiskt bra. Personskildringarna är så engagerande och du får lite historiekunskap på köpet.

Stridens skönhet och sorg 1914 av Peter Englund

(Som jag skriver på sidan: ej avslutad, det var en bokcirkelbok som jag fann väldigt torr och oengagerande)

Harry Potter och Fenixorden av J K Rowling

(Läsning för min son, omläsning för mig). Jag tror detta är den segaste och omständligaste boken i Harry Potter-serien men jag slukar allt eftersom Rowlings värld är helt oemotståndlig.

Lev kreativt / Hitta din kreativitet av Julia Cameron

Den här boken har jag skrivit om sedan i november, så jag hänvisar till taggen #Cameronkurs.

Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit

Jag fick denna i julklapp av min man. En del var välbekant eftersom jag läst mycket om feminism, men de mer historiska/akademiska essäerna lärde mig nya saker.

Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead

Den brutalaste skildring av slaveriet i USA som jag läst. Vi pratade om den på bokcirkeln igår. Tydligen fanns det ingen riktig underjordisk järnväg för slavarna att fly genom, men ett nätverk som hjälpte slavar att fly kallade sig så. Colson Whitehead har fantiserat fram en riktig underjordisk järnväg, och det funkar bra. Historien är som sagt brutal och svår att värja sig mot, men också lärorik och viktig och med hopp i slutet. Det här är garanterat en av de böcker från 2018 som kommer att leva kvar i mig.

Julias superkrafter av Malin Roca Ahlgren och Carl-Magnus Ramstedt

En pedagogisk bok om att ha Aspergers syndrom, riktad till lärare och unga i skolan. Den tjänar sitt syfte mycket bra. Jag visste ju det mesta men fick ändå ökad förståelse för hur min son troligtvis har det. Jag hoppas han vill läsa den, även om den handlar om en tjej som är lite äldre än han.

Share

En halvfinnes bekännelser

Min mormor Annikki, född 1918 i Finland, död på 1980-talet i Sverige.
Min mormor Annikki, född 1918 i Finland, död på 1980-talet i Sverige.

När jag presenterar mig som Marja händer det att folk börjar prata finska med mig. Då måste jag skaka på huvudet och säga att jag tyvärr inte talar finska.

Jag har en finsk mamma och en svensk pappa. Jag växte upp i ett radhus i en trygg förort norr om Stockholm och var mest svensk, även om det hände att skolkamrater kommenterade mitt namn och den allmänna uppfattningen tycktes vara att finska är ett fult språk och att vi var lite udda och konstiga. Jag ville inte heta Marja utan önskade att jag hade fått ett vanligt svenskt namn, som Ulrika eller Helena. Samtidigt var jag inte ensam om ha finskt påbrå.

Fosterlandet

Kanske måste man nå en viss ålder för att börja fundera över mitt ursprung. När jag såg skådespelaren Tanja Lorentzons monologföreställning Mormors svarta ögon kände jag igen mig i mycket. Här är ett Youtubeklipp om den föreställningen. Tanja Lorentzon spelar också huvudrollen i Fosterlandet, som just nu spelas på Stockholms stadsteater efter att ha satts upp i Göteborg och Helsingfors. Det är en fantastisk föreställning, tycker jag, inte bara för att min lillebror Jerker var med och arbetade som dramaturg. Han har grävt mer i våra rötter än vad jag har gjort.

Kontrasterna

Min svenska pappa kommer från en familj som gav mig ett visst kulturellt kapital – min farfar Eyvinds ena bror, Anders, grundade designskolan Beckmans, och den andra brodern, Per, illustrerade barnböcker. Det gjorde även ”Pelles” fru Kaj. Min uppväxt präglades av kontraster: Ena helgen var vi i farmors och farfars stora villa i Stocksund och den andra i mormors etta i Flemingsberg. Mormor Annikki pratade inte svenska så jag minns mest saker och detaljer: De pastellfärgade bomullstussarna och tvålarna i badrummet, den skrovliga brödkaveln under bordet (fotmassage), det virkade vita överkastet i sängen bakom alkoven och den gammeldags dockan som mamma hade haft som liten. Lägenheten låg högt uppe i ett av Flemingsbergs färgglada miljonprogramshus.

Höghus i Flemingsberg
Jag vet inte om mormor bodde i just detta hus men jag minns att lägenheten låg väldigt högt upp i ett område med många höghus. Foto: Bengt Oberger – Eget arbete, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=41766902

Kriget

Jag kanske inte har alla fakta korrekt, men i korthet ser min finska historia ut så här: Mormor kom från Ruovesi i västra Finland och flyttade med min mamma och mammas syster till Sverige 1956, som arbetskraftsinvandrare. Då var mamma sju år och min moster tolv. Mormor hade skilt sig från morfar som blev kvar i Finland och bildade en ny familj. Han dog innan jag föddes.

När jag var liten hörde jag ofta att mormor hade haft flera bröder, men att två av dem dödats i det finska inbördeskriget. Det lät exotiskt och långt borta. Långt senare fick jag höra att mormor hade haft en käraste som också dödats i kriget, innan hon träffade morfar som var mycket äldre än hon. Jag tänkte mycket på mormors känslor när jag såg Fosterlandet.

Höfterna

När jag var ett år fick jag en nalle av henne, och han kom att bli min mest trogna följeslagare under barndomen. Han finns fortfarande kvar, sliten och älskad. Mamma säger att mormor och jag kom bra överens när jag var ett litet barn som ännu inte kunde tala. När jag själv började prata – svenska – förstod vi inte varandra. Mormor levde över trettio år i Sverige, men umgicks bara med finnar och lärde sig aldrig svenska. Ibland fick jag hennes ord tolkade av mamma. Mormor försökte alltid göda oss och mamma lät förstå att mormor hade levt i krig och fattigdom då det hade behövts lite hull att ”ta av”. Det var lite svårt att förstå när jag blev tonåring på det välnärda åttiotalet och förbannade mina breda ”fertila höfter” som tycks vara en del av finska kvinnors arv.

Språket

Tanja Lorentzon har berättat om sin sorg över att inte kunna finska, något jag också kan känna nu när jag faktiskt arbetar med nordiska frågor. Tänk, vilken resurs jag hade kunnat ha haft, helt gratis! Kanske kände min mamma samma behov av att ”bli svensk” som Tanja beskriver. Mamma har förklarat det med att pappa och alla hennes vänner på den tiden var svenska och att hon inte kände sig tillräckligt bra på språket. Många år senare, efter att pappa och hon skilt sig, träffade hon en finsk man och tog upp finskan igen, men då var jag redan vuxen.

Litteraturen

Någonstans inom mig finns ändå spåren av min finska halva. Jag har märkt att jag ofta fastnar för finsk och finlandssvensk litteratur. Två storfavoriter i fantasy- respektive dystopigenren är Johanna Sinisalos Bara sedan solen sjunkit och Annika Luthers De hemlösas stad. En barnbok, vars humor träffar mig helt rätt, är Malin Kivelä och Linda Bondestams Bröderna Pixon och tv:ns hemtrevliga sken. Jag känner att dessa böckers temperament stämmer överens med mitt, så nog är jag finne alltid, om än halv.

 

 

Share

Hellre hatad än trevlig – eller?

Bokomslag Doktor GlasMan vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst. 

Hjalmar Söderbergs klassiska citat ur ”Doktor Glas” upphör aldrig att vara aktuellt. Men det där att bli avskydd och föraktad har fått en ny dimension idag när nätet svämmar över av hatiska kommentarer och folk på allvar får dödshot för att de syns i tv eller skriver sin åsikt.

När jag var 27 och vikarierade på Svenska Dagbladet skrev jag en text om en politisk teater och fick ett argt mejl av en manlig läsare som tyckte att jag var en idiot. Det var 2001 eller 2002, före de sociala mediernas tid. Jag försökte argumentera med honom men upptäckte att det var som att tala med en betongvägg.

Efter det har jag bara skrivit för små medier som hatarna inte läser eller bryr sig om, och det är skönt. Jag är för känslig för att vara en agitator, och jag skriver sällan något uttalat politiskt. Det kändes som om min naivitet försvann den gången.

En gång hade jag en chef som sa att det jag skrev var trevligt men att något saknades. Hens ord sitter kvar, som brännmärken. Sedan dess hatar jag ordet trevlig – för trevlig betyder motsatsen till det som Hjalmar Söderberg skrev. Trevliga ord väcker inga känslor, de lämnar dig oberörd.

Visst vill jag väl beröra, få människor att känna, tänka och agera? Frågan är om det är möjligt utan att också drabbas av folk som ogillar det jag gör, som rentav börjar hata mig?

Vad tror ni?

 

Share

Bör författare engagera sig i samhällsfrågor?

Boken Kallskänken av Jenny Wrangborg.
Kallskänken av Jenny Wrangborg.

När jag läste Kreativt skrivande 2 på Linnéuniversitetet under 2014 och 2015 fick vi i uppgift att diskutera författares roll i samhällsdebatten (avsnitt 1), samt att analysera en valfri dikt (avsnitt 2). Det resulterade i den här texten som jag nu dammar av eftersom en klasskamrat tyckte att jag skulle lägga den på min blogg (men jag hade ingen blogg då). Texten skrevs alltså innan Henning Mankell gick bort.

1.

Om en känd författare som Jonas Gardell twittrar om en samhällsfråga, eller om Henning Mankell åker med Ship to Gaza, ger det frågorna en skjuts uppåt i samhällsdebatten. Således har de författare som är offentliga personer ett starkt inflytande på samhället. Även debutanter kan lyfta frågor som sedan diskuteras i den allmänna debatten, till exempel Sara Beischers ”Jag ska egentligen inte jobba här”, om en ung kvinnas erfarenheter från äldrevården, och Jenny Wrangborgs ”Kallskänken”, om arbetslivet på en restaurang. Särskilt Wrangborgs bok har en tydlig agenda och tar ställning för fackligt arbete. Jag upplever att boken är del av en relativt ny våg med politiska böcker. 60- och 70-talens ”plakatskrivande” har gjort att få har velat skriva litteratur som tar tydlig politisk ställning, inte förrän nu då ekonomiska klyftor, rasism och ojämlikhet börjar bli allt synligare i Sverige.

Men de författare som blir offentliga personer tar förstås en risk att också bli hatade av dem som inte delar deras åsikter. Maria Sveland är ett av de tydligaste exemplen på vilka konsekvenser ett starkt ställningstagande kan ha idag (hon har ju skrivit om hur hon blivit mordhotad åtskilliga gånger). Athena Farrokzhad är ett annat exempel på en poet som tagit ställning och retat gallfeber på politiska motståndare. För att få sådan uppmärksamhet tror jag att det krävs att en författare når ut ”i de breda folklagren” – Jenny Wrangborg har såvitt jag vet inte retat upp lika många.

När det gäller gestaltning av ett samhällsproblem tror jag att gråzonerna har blivit fler idag. På 70-talet gick det att skriva om den fete direktören som bara tänkte på pengar, men idag kräver de flesta läsare mer mångfacetterade romanpersoner. Vill vi inte veta varför direktören är ond? Inte för att hans tragiska barndom ursäktar hans beteende. Att som Beischer och Wrangborg gestalta en situation och (åtminstone i Wrangborgs fall) ett system som är uppbyggt bortom enskilda människors kontroll, är kanske effektivast.

Jag tror gestaltning är grejen. Jag sliter som ett djur med att få bort alla förklaringar som slinker in i mina texter. Jenny Wrangborgs bok har en agenda, men jag gissar att hon i första hand ville skriva sig bort från smärtan och frustrationen över sin ohållbara arbetssituation. Poesin var hennes sätt att ta makten över en situation där hon själv hade mycket lite makt. Att hon sedan skriver om facklig organisering beror på att det är hennes analys av hur hon och alla andra i hennes situation ska gå vidare, hennes sätt att ge boken ett lyckligt slut.

Kan en författare förbli intressant om hen inte tar politisk ställning? Jag är faktiskt benägen att svara nej, eller nja, på den frågan. Åsikterna, som inte behöver vara partipolitiska, men kanske tar ställning för miljön, feminism eller mänskliga rättigheter, blir en del av författarens ”cred” eller ”varumärke” som de säger i affärsvärlden. Jag försökte komma på någon bok som inte handlade så mycket om samhället och fick gå till barnboksvärlden. Kom att tänka på Katerina Janousch barnbok ”Ingrid badar”. Den handlar om lilla Ingrid som ska bada och leker i vattnet, klipper naglarna och tvättar håret. Eftersom Ingrid inte agerar med någon annan handlar boken mest om henne och inte något omgivande samhälle. Men det går säkert att tolka in samhällsaspekter även i denna bok, till exempel att man måste hålla sig ren för att samspela med andra människor?

2.

Eftersom Jenny Wrangborg dök upp i mitt huvud när jag fick dessa frågor, har jag valt en dikt ur ”Kallskänken”: ”Vi är här nu” (sidan 92–93).

Wrangborg skriver rakt och enkelt, prosalyriskt, och symboliken är lätt att tolka. Boken handlar om en ung kvinna som är kallskänka på ett kafé. Hon älskar sitt arbete och känner stark yrkesstolthet men bryts ner av hög arbetsbelastning och orimliga krav från dem som bestämmer. Wrangborg skriver om känslan av att vara utbytbar, av att jämföras med en maskin, att inte få gå på toaletten på hela dagen och höra att man är lat och otrevlig.

”Vi är här nu” är bokens sista dikt. Den är som skriven för att läsas högt, som ett brandtal.

”det är lätt för er att tro
att allting är bra
att allting rullar på
att lönen är rimlig och tempot schysst
att alla har det som ni

för vi åker inte samma buss
ni åker inte buss

lätt för er att tro att det rullar på nu,
när ni planerar för nästa utlandssemester och
en större bostadsrätt, medan vi tar en dag i taget,
för att vi inte vet hur pengarna ska räcka till i övermorgon,
hur orken ska räcka

lätt för er att tro…”

Och så vidare. Orden ”lätt för er att tro” upprepas retoriskt, för att förstärka budskapet. Här finns ett ”vi” och ett ”ni” och vi och ni lever i skilda världar. ”Ni” är de privilegierade vars största bekymmer tycks vara om vädret kommer att vara bra på Thailandsresan. Dessa ”ni” har dominerat mediebilden de senaste åren och jag törs påstå att ”ni” har skapat en sorts idealbild av vad vi alla ska sträva efter, men frågan är hur många ”ni” egentligen är?

Dikten slutar med en varning med stor laddning:

”ni hör oss kanske inte än
ni kanske inte ser oss
men vi är här
och vi förbereder oss på att ta över”

Wrangborg skriver om en polarisering mellan fattiga och rika, om att de fattiga rustar sig för revolution. Det sista stycket ökar pulsen, åtminstone hos mig, jag hör mullret som hon skriver om några rader tidigare:

”det är lätt för er att tro
att ni sitter säkert
att inget mullrar underifrån
att det var hit vi skulle”

Det är en effektiv dikt. Jag kan jämföra med vänsterrörelsen på 60- och 70-talet, som ofta kritiserades för att vara bortskämda medelklassungar som gjorde uppror mot sina rika föräldrar. Jag tänker på Lukas Moodysons film ”Tillsammans” där Olle Sarris överklasskille ser en ära i att göra en klassresa nedåt och vara arbetare. Jenny Wrangborgs kallskänka börjar från botten, hon har ingen möjlighet att säga upp sig och be pappa betala räkningarna om det blir tungt på jobbet. Det är därför dikten berör – den gestaltar en arbetsmarknad där individen får lära sig att hon är utbytbar och att hon ska vara tacksam för att hon får den stora äran att arbeta. Det ironiska är ju att kallskänkan verkligen gillar sitt jobb och verkligen vill arbeta som just kallskänka. En vanlig kommentar från ”ni” i dikten skulle kanske annars vara ”men leta efter ett nytt jobb då, människa”.

Jag undrar hur det kunde bli så här i samhället. Jag kan själv känna igen känslan av otillräcklighet och utbytbarhet från mina år som vikarierande journalist/redigerare på olika tidningar. I dag försöker jag överleva som egenföretagare, delvis av fri vilja eftersom jag känner mig bränd av arbetsmarknaden där pressen gör att arbetstagare tar till fulspel mot varandra för att behålla sina jobb eller positioner. Jenny Wrangborgs vision om organiserade fackförbund för tankarna hundra år tillbaka i tiden, då arbetarna kämpade på liv och död för att få rättigheter i stil med att få gå på toaletten på arbetstid. Är det dit vi är på väg?

Share

Nu ska jag dokumentera böckerna jag läser

 

Boken Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson
Nej, jag läste den inte på 2 veckor. Jag lämnade in den och lånade den igen fem minuter senare. 🙂

Jullov, jullov! Nu är vår årliga turné till släkten slut och trots att barnen måste aktiveras varje dag för att inte fastna framför skärmarna har jag hunnit läsa en del. Romanläsning är avkoppling för mig.

Just nu läser jag Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam. För er som inte vet handlar den om en ung romsk kvinna som skickas till koncentrationsläger och får ta över en död judinnas klänning. Hon blir Miriam och efter fasansfulla plågor kommer hon till Sverige och får stanna, tack vare sin falska identitet. Om någon hade vetat att hon var rom skulle hon ha skickats ut. Först 60 år senare, när hon är 85 år, berättar hon sanningen för sin sondotter. Boken skulle kunna vara outhärdlig att läsa, men Majgull Axelsson är en så utomordentlig författare att den snarare blir totalt uppslukande. Många har säkert redan läst den – men om inte – gör’t!

Mitt nyårslöfte inför 2016 blir att dokumentera de flesta böcker jag läser (även här på bloggen). Jag blev inspirerad av Angelica Öhrn, min peppande kurskamrat från Att skriva barnlitteratur på Linnéuniversitetet, som har skrivit ner allt hon läst 2015. Med tanke på att jag har så mycket med jobb, studier och barn känns det ibland som att jag aldrig hinner läsa, men när jag tittar tillbaka har jag ändå läst en del. Det kan jag bland annat tacka min eminenta bokcirkel ”Bokknuttarna” för. Nästan varje månad i fem års tid har vi träffats. Vi har genomlevt pilgrimsresor, barnafödslar (fem nya människor har kommit till under denna tid) och mycket annat. Bokcirkeln har varit ett utmärkt sätt att hålla läsandet vid liv. Jag glömde det tipset i min tidigare krönika om hur man får tid för läsande, så det får ni nu! Inte sällan har jag fått gå utanför min ”comfort zone” när det gäller läsande eftersom vi brukar turas om att välja böcker. Tack vare bokcirkeln vet jag till exempel en del om Thomas Quick – själv skulle jag aldrig ha valt att läsa en bok om honom.

Jag inser att åren flyter ihop (det måste vara åldern), så jag vet inte vilket år jag har läst böckerna, men här är ett par relativt nylästa böcker som jag fortfarande tänker på:

  • Maddaddam av Margaret Atwood: Tredje delen av Atwoods genomarbetade dystopitrilogi som ska bli HBO-serie. Vad jag längtar!
  • Steglitsan av Donna Tartt: Den första delen fick mitt modershjärta att värka något förfärligt. Den kunde ha varit kortare (över 700 sidor), men trovärdigheten består hela boken igenom.
  • Hungerspelen av Suzanne Collins: Min son hade en period när han ständigt talade om Hunger Games eftersom det fanns med i någon Minecraft-värld som han gillade i våras. Jag beslutade att läsa boken för honom för att han skulle veta att det fanns en litterär förlaga. Den är kanske lite väl brutal för en 8-åring, men han tycks inte ha tagit någon skada… Trots att språket är träigt och lite väl redovisande är jag inspirerad av Collins förmåga att bygga upp en så stark dystopisk värld (som ni märker har jag en dragning till dystopier).
  • Den dag jag blir fri av Lawen Mohtadi: En biografi om den romska författaren och människorättskämpen Katarina Taikon som bidrog med både samtidshistoria och perspektiv. Jag skrev kort om den här också.
  • Gittan gömmer bort sej av Pija Lindenbaum: När jag läste den här för min 3-åriga dotter levde hon sig in så starkt i Gittans skuldkänslor över att ta tappat det lilla barnet, så att barnet fick en bula. Den gestaltar känslor på ett alldeles klockrent sätt, och jag älskar illustrationerna.

 

 

 

Share