Kategoriarkiv: Litteratur

Farväl Mister Solros

Solros i vas i fönster.
Detta är inte Mister Solros utan ersättaren från blomsteraffären.

När vi kom hem efter en vecka i sommarstugan hade min 8-åriga dotters solros dött. Jag hade gjort en vattningsanordning med ett snöre i ett plaströr som ledde ner i en kruka med vatten, men jag hade missat att lägga ett lock över vattenkrukan. Vattnet hade tagit slut, kanske dunstat eller druckits upp av ekorren som brukar springa upp på vår balkong. 

Dottern grät så hjärtskärande över ”Mister Solros” som hon sått i skolan och som inte ens fick blomma. Mitt och sambons hjärtan gick nästan sönder. Hon vill inte sätta ett nytt frö, inte utsätta sig för smärtan en gång till. Sambon köpte en solros i blomsteraffären som tröst. Den står i alla fall ett par dagar. 
Kanske är det bra för ett barn att träna på tankar kring liv och död på detta sätt.

För en tid sedan försökte jag läsa Jättehemligt av Barbro Lindgren för dottern. Hon gillade början jättemycket, men efter några kapitel blev det för mycket sorg och död. Vi bytte till Madicken och Junibackens Pims av Astrid Lindgren. Den funkar bättre, även om den också innehåller väldigt mörka historier om fattiga människor och en farbror vars fru har dränkt sig och deras barn. Jag älskade Madicken som barn och förstår varför nu. Jag känner igen mig i Madickens stora medkänsla med alla som lider. Samtidigt är Madicken själv inbäddad i trygghet bland spetsgardiner och köttbullar, och det är skönt. Då blir inte smärtan för stor. 

Och angående Mister Solros: Vi kanske begraver honom på gården, det kan bli en fin ritual.

Share

Dystopisk sommar

Margaret Atwoods Oryx & Crake.

Jag läser två kurser denna sommar, Mytologins värld. En religionshistorisk introduktion på Linnéuniversitetet och Dystopier för vår tid på Lunds universitet.

Egentligen hade jag bara tänkt att jag skulle läsa en kurs, och det borde vara en kurs som inte var litteraturvetenskap eftersom jag har några få poäng kvar till en fil kand och måste läsa ett annat ämne än litteraturvetenskap som är mitt huvudämne. Därför hade jag valt mytologin i första hand.

Men så blev jag antagen på dystopikursen (som är litteraturvetenskap) och kunde inte motstå den. Jag tänker också att den är bra research till mitt eget skrivande eftersom jag dras till genren.

Det är typiskt mig att ta på mig lite mer än jag borde. Jag tycker så mycket är intressant, men kan bli splittrad när jag har för mycket att göra. 

Men jag tror jag fixar det. Jag behöver bara försöka sänka ambitionerna och intala mig själv att det är ok bara jag får godkänt på kurserna (har tyvärr blivit en VG-knarkare).

Never let me go av Kazuo Ishuguro.

Några ord om dystopikursen: vi ska läsa början på sju moderna dystopiromaner och två av dem i sin helhet. De två vi läser ut ska vi skriva ett så kallat paper om. Detta är romanerna:

  • Never let me go av Kazuo Ishiguro
  • Tomma hjärtan av Juli Zeh
  • Hungerspelen av Suzanne Colllns
  • I det heliga Rysslands tjänst av Vladimir Sorokin
  • Konspirationen mot Amerika av Philip Roth
  • Underkastelse av Michel Houllebecq
  • Oryx och Crake av Margaret Atwood

Jag är tämligen säker på att jag kommer att skriva mitt paper om Never let me go och Oryx och Crake. Jag vill nämligen utforska ämnen som kloning och konstgjord befruktning på olika sätt. 

Att läsa inledningar på romaner med syftet att undersöka hur deras världar presenteras är väldigt lärorikt för skrivandet. Jag hoppas jag kan ha nytta av det. 

Share

Djuren i mitt liv

Jag har tyvärr inte så många bilder av katterna i digital form. Det här är Kajsas unge Kompis som vuxen.

Till kursen jag går, Kreativt skrivande 4 på Linnéuniversitetet, har jag nyligen lämnat in en essä om gränslandet mellan djur och människa. Och för er som undrar: Coronaviruset finns med i essän, men inte i detta kapitel som handlar om den enda gången då jag har haft husdjur.

När jag var tolv år skaffade vår familj husdjur för första och enda gången. De två kattungarna hade blivit övergivna och behövde akut ett hem. Vi döpte dem till Smulan och Kajsa. Smulan var smäcker och vild, medan Kajsa var lite kraftigare och hade ett lugnare temperament. 

Smulan dog innan hon fyllde ett år. Hon hittades död i ett garage, utan skador på kroppen. Kanske hade hon fått i sig råttgift, kanske hade hon inre blödningar eller en dold sjukdom. Vi fick aldrig veta. Det var hur som helst en stor sorg och chock för oss.

Kort efter traumat började systern Kajsa löpa. Vi väcktes på nätterna av ylande katthannar som kände doften hon utsöndrade på långa avstånd. Det var svårt att värja sig mot deras intensiva kärleksyttringar, eller vad man nu ska kalla det. Brunst, hormoner? En hanne blev den utvalde, en stor och röd katt som hette Harry (jag minns inte hur vi visste det). Om det var honom Kajsa gillade bäst vet vi inte, kanske var han helt enkelt den som vunnit slagsmålet om att lägra den löpande honan. Alfahannen. Nu var det parning som gällde för de två katterna. De gjorde det överallt, till och med inne hos grannen till vår stora genans.

I romanen Kvinnan och apan av Peter Høeg (översatt till svenska av Ann-Mari Seeberg) finns ett samtal mellan huvudpersonen Madelene och hennes maktfullkomliga svägerska Andrea Burden. Andrea säger:

(…) Jaguaren lever ju ensam. En dag stöter den på ett doftspår som den följer, driften av ett inre, kemiskt  tvång som den inte förstår. Den följer det, och står plötsligt inför ett annat rovdjur. Den känner inte igen det som sin spegelbild, för den har inget medvetande om sig själv. Den känner igen det som ett dödligt hot. Den vill springa – båda djuren vill springa – men de kan inte. En genetisk stupstock håller dem kvar. Hon vänder ryggen åt honom, trycker sig mot marken, han hoppar upp på henne och biter sig fast i hennes nacke. Och vet du varför? Skulle det vara ett uttryck för passion? Av kärlek? Jag ska tala om för dig varför. Det är av en anledning så självklar att inte ens zoologerna har kunnat undgå att se den. Det är därför att om han inte höll fast henne, skulle hon i sitt sinnessvaga tillstånd vända sig om och döda honom. Därefter parar han sig med henne. Och i samma ögonblick som han har dragit sig ur henne och släpper taget, då gör alla januarhonor, alla gepardhonor, alla tigerhonor, alla honkatter samma instinktiva rörelse över hela jorden. Och vet du vad det är? Vet hur de tackar för samlaget? De sträcker halsen bakåt och vrider på huvudet. Och sedan ser de efter om de kan slita av hans halspulsådror med hörntänderna.

Madelene har invändningar och menar att jaguaren kanske har det bra även om det ser ut som om den lider. Andrea svarar:

Alla kattdjurs penis är försedd med hullingar. I det ögonblick den dras ut, trasar hullingarna sönder katthonan. Denna smärta framkallar ägglossningen. Så – genom smärta – försäkrar sig naturen om största möjliga sannolikhet för befruktning och artens fortbestånd. 

Betyder det att alla gulliga kattungar blir till genom våldtäkter?

När Kajsa inte längre löpte försvann Harry och så småningom märkte vi att hon var dräktig.

Naturligtvis kunde vi ha hindrat detta genom att sterilisera henne, men vi hade inte hjärta att göra det så kort efter Smulans död. Vi tänkte nog att hon behövde följa sina naturliga instinkter. Vi tänkte också att vi kunde behålla en av kattungarna så att hon fick nytt sällskap.

Ungarna föddes, fyra stycken. Vi behöll en och kallade henne Kompis. De andra fick nya familjer i grannskapet.

Vi var naiva som trodde att Kajsa skulle bli glad över sitt nya sällskap. Under resten av sitt liv betraktade Kajsa Kompis som den hopplösa ungen som aldrig flyttat hemifrån. Hon fräste ofta åt Kompis som var rädd och ängslig av sig.

Kanske skulle vi ha läst på mer om katter innan vi lät Kompis bo hos oss. Innan Kompis blev könsmogen steriliserade vi dem båda eftersom vi varken ville ha fler brunstiga hannar eller söta kattungar i hemmet. Det blev ytterligare en sorg för Kompis som började visa tecken på att hon ville para sig, men jag förmodar att hon inte kunde utsöndra den doft som lockar till sig hannar. Steriliserade katter behåller sin könsdrift.

Jag led med henne, den ofrivilliga och hunsade hemmadottern som dessutom var dömd att vara oskuld för resten av livet. Fast tänker en katt ens på livet i termerna av lyckligt och olyckligt? Jag vet förstås inte.

Kan djur älska?

Psykiatrikern Nils Uddenberg berättar i boken Gubbe och katt – En kärlekshistoria (2012) om hur en liten katt började söka skydd i deras trädgårdsförråd. Motvilligt greps författaren och hans hustru av medlidande med det lilla djuret och började ge det mat. Det slutade med att hon blev deras huskatt. Katten blir en oväntad förälskelse för både honom och hustrun. De är båda lite över sjuttio år gamla och hade inte tänkt ha några husdjur.

Nils Uddenberg reflekterar också en del över hur mycket vi förmänskligar våra husdjur. Är de ens kapabla att känna kärlek på samma sätt som vi människor? 

Uddenberg citerar Jane Goodall som under många år levde bland schimpanser. Hon säger i ett radioprogram att hon älskar schimpanser, men de älskar inte henne tillbaka, inte ens de individer som hon har kommit närmast. De kan som mest lita på henne, och om de gör det är hon glad och nöjd och känner att hon har fått ett stort förtroende. Uddenberg menar att det är likadant med Kissen. Hon litar på dem men de litar inte fullt ut på henne.

Lite senare i boken skriver Uddenberg om 1500-talsförfattaren Michel de Montaigne som bland annat har uttalat sig om att människan, med sin begränsade ”förståndskraft” inte kan veta vad som rör sig i huvudet på ett djur. Jag är inne på samma spår. Vi människor är så fixerade vid att vårt sätt att se på världen är det högsta, att vi är intelligentast på jorden, men det beror på hur man mäter.

Apropå kärlek så känns det ju alltid mysigt när katter kommer nära och gnider sig mot en. Men det har också en biologisk förklaring. Katter har doftkörtlar under hakan och i pannan och när de gnider sig mot oss markerar de helt enkelt revir inför andra katter.

Å andra sidan gör ju vi människor också det. Markerar revir alltså, fast inte genom dofter, åtminstone inte medvetet.

Uddenberg reflekterar, psykiatriker som han är, också över katters trauman och huruvida de kan ha påverkats av att till exempel ha tagits ifrån sin mamma som ungar. ”Även om en kattunges liv är betydligt mindre komplicerat än ett barns, är både kattungar och människoungar däggdjursungar, och alla däggdjursungar har behov av en viss grad av omvårdnad i början.”

Vi var övertygade om att katten Kajsas tvära humör hade sin grund i hennes traumatiska barndom: först blev hon och Smulan fråntagna sin mor och lämnade att dö. Sedan dog Smulan ifrån henne.

Share

Den blå hästen på floden – en novell

Jag skriver journalistiska texter hela tiden, men drömmen om att publicera något skönlitterärt finns också. Denna novell fanns med i antologin Shortzines som gavs ut av Tegar förlag 2018–2019. Eftersom förlagets avtal om ensamrätt gick ut vid årsskiftet bestämde jag mig för att släppa den blå hästen fri på min blogg. Varsågoda!

Rainbow dash, gosedjur
Min dotters gosedjur föreställande Rainbow dash (som sjöjungfru) inspirerade mig delvis till novellen.

Den blå hästen på floden

Folket i fina kläder väntar vid kajen. Kvinnorna har långa klänningar och hattar med stora fjäderplymer, en del skyddar sig mot den starka solen med små parasoller. Männen bär rockar och höga hattar. Jag tror att de kommer från Europa och är kolonisatörer.  Den varma luften är fuktig och laddad av förväntan.

När en ångbåt uppenbarar sig jublar folkmassan och höjer sina händer i glada vinkningar. En dam vid min sida viftar ivrigt med sin vita fjäderprydda hatt. 

Båten tuffar trivsamt framåt och lägger till vid hamnen. En brygga läggs ut och de upptäcktsresande männen går i land. Männen vinkar stolt och folk applåderar. Vi har blivit lovade något alldeles särskilt. Enligt ryktet handlar det om en upptäckt som männen gjort djupt inne i de allra otillgängligaste delarna av djungeln. Männen är kända för sina spektakulära upptäckter. En gång om året har de med sig gulliga apor eller färgsprakande fåglar som de sedan säljer dyrt till cirkusar eller djurparker i hemlandet. 

Männen baxar fram en bur på ungefär en gånger en meter och täckt av ett skynke. När de har kommit i land och står på en liten upphöjd scen vid kajen, drar de undan skynket med ett ryck. Ett sus går genom folkmassan. 

Inne i buren står en liten blå häst! Hon är ungefär i samma storlek som en hund och hennes päls är som en molnfri himmel en sen eftermiddag. 

”Åh, vad söt!”
     ”Är den verklig?”
     Folk mumlar upphetsat i munnen på varandra, en flicka i sjuårsåldern vrålar att hon vill ta med den hem.

Stämningen är upprymd och vakter springer fram för att hålla folkmassan på avstånd. Det tycks bara vara jag som ser hur rädd hästen är, att hon inte förstår varför hon inte kan komma ur det trånga utrymmet. Ingen annan i den exalterade folkmassan verkar bry sig om vad hon känner.

Jag följer henne med blicken och hon ser tillbaka på mig, hennes panik överförs in i mig, in i hela min kropp. Det är så starkt att jag faller omkull och folk runtom måste backa undan.

”Hur gick det?” frågar någon och en behandskad hand sträcks emot mig, samtidigt som folk trycker på bakifrån så att jag har svårt att komma på benen. 

”Hon kommer att dö! Ni måste släppa henne fri, hon kan inte kontrolleras!” ropar jag, men ingen tycks höra mig.

Jag tränger mig fram bland frasande klänningar och galanta rockar. Vakterna är upptagna med att hålla undan några bråkiga män och märker inte att jag kastar mig fram mot buren som välter. En kvinna skriker gällt. Vakterna kan inte längre hålla tillbaka alla människor. Jag kryper fram till buren där hästen ligger på sidan och jag försöker pilla med låsets hake på utsidan.

”Vad gör du?” ropar någon och jag får en hård knuff så att jag faller åt sidan. Medan jag i panik kippar efter andan ser jag som i en dröm hur luckan öppnas och hästen liksom glider ut. Hon reser sig blixtsnabbt och galopperar mot kajen. En man springer efter henne. I samma sekund som jag får luft landar hästen i floden med ett plask. Vattnet är strömt och hon åker snabbt iväg, det vackra blå huvudet guppar ovanför ytan.

Mannen gör en ansats att hoppa i men blir stoppad av två andra män. Jag reser mig mödosamt och går fram till kajkanten. Folkhopen följer mig, vi ser den blå hästen försvinna i vattenmassorna, huvudet fortfarande guppande upp och ner ovanför ytan.

”Ingen överlever i det vattnet!” ropar en man. 

Jag tänker på drömmen om den blå hästen på floden när jag ligger i gynstolen. Barnmorskan gör ultraljud med en dildo som hon har trätt en kondom på. Där ligger jag och skrevar medan jag får höra det som jag redan vet. Det jag nyss bar på är nu bara blodiga klumpar i toaletten. 

   När jag lämnar kliniken slår jag på telefonen. I Mattias senaste sms finns ett foto från botten av hans kaffemugg. I sumpen har ett förvridet ansikte trätt fram.
    ”Kolla vilken läskig gubbe. Hur ska jag tolka detta?” skrev han. 

Nu vet jag. Ett missfoster.

När jag ringer låter Mattias allvarlig men inte direkt ledsen. Jo, han tycker synd om mig, men innerst inne är han nog lättad. Det är jag som har drivit på frågan om barn, han bara hänger på.

Jag tar hissen ner tillsammans med en mörkhårig kvinna som är huvudet kortare än jag. Hennes kappa går inte att knäppa runt gravidmagen.

”Det här är kanske det närmaste vi kommer en skyskrapa i Stockholm”, säger hon. Jag nickar och vet att jag borde säga något lika käckt till svar men orkar inte. Färden tar en evighet.

”Gud vad lätt jag blir åksjuk nu för tiden”, stönar kvinnan och tar sig belåtet på magen.

”Hoppas du spyr”, säger jag. Inte.

Snön är borta i innerstan och gatorna täcks av brunt grus. Vinden blåser snålt och jag sluter jackan om mig.

Mobilen plingar till.
   ”Hur gick det?” frågar Carro, följt av ett hjärta. Jag kan se henne framför mig med bebisen på armen och treåringen snurrande runt fötterna. Carro, min bundsförvant genom alla år, till henne kan jag säga vad som helst. Hon blev gravid samma månad som hon slutade med p-piller. Båda gångerna.

”Åt helvete. Jag skriver sen”, svarar jag och sätter telefonen i flygplansläge. 

På vägen till tunnelbanan ältar jag tankarna som har fastnat på repeat i min hjärna: Jag väntade för länge med att försöka få barn och nu får jag betala för min naivitet. Som ung hade jag bara drömt om ett speciellt och fritt liv. Det var väl klart att jag skulle få barn en dag när jag var vuxen. Först när jag fyllt trettiofem insåg jag att jag redan hade varit vuxen ett bra tag och att jag kanske skulle dö ensam om jag inte hade någon egen familj.

Nu känns det som om någon har lurat mig. Eller att jag gjort helt fel val hela livet. Men jag ville ju inte göra som Elin, min andra bästis i gymnasiet, och få barn vid 22 och skilja mig vid 32.

När Elin låg på BB sprang jag och Carro på krogen som allra mest. Vi skrattade åt Elin och hennes lilla, inskränkta värld. Medan vi tillbringade nätterna på konserter och krogar begränsade sig hennes musikaliska referenser till ”Imse vimse spindel” och ”Ketchup kan prutta.” 

Vi hälsade på henne i förortslägenheten som hon fått av kommunen, det var på den tiden då det fortfarande gick att få förtur i kön för att man hade barn. Vi satt i en soffa som hon och José, pappan, köpt på avbetalning och Elin bar en grå t-shirt som fått fläckar av bröstmjölk. Bebisen Robin låg i hennes knä och José serverade kaffe. Hela rummet var lugnt och harmoniskt och all energi vändes mot bebisen med rufsig mörk kalufs och sprattlande armar. Elin påminde om ett trött djur. En del av mig var avundsjuk för att hon verkade ha funnit en mening och ett lugn som jag inte hade. Mitt inre djur vaknade inte förrän jag själv förvandlades till en löpande hona. Nu vill jag ju inget hellre än att sitta i en ring och sjunga ”Ketchup kan prutta”.

”Du måste börja se alla motgångar som välsignelser. De är en chans för dig att utvecklas”, säger en hes kvinnoröst.

Jag hajar till och sneglar på tjejen som sitter på andra sidan gången i den halvtomma tunnelbanevagnen. Hon pratar i telefon med någon. Hon har trassligt blont hår, ring i näsan och är lite för solbränd för någon som befinner sig i Sverige i februari. Hon ser ut att ha tillbringat flera månader på en strand i Indien eller på Ibiza. Förmodligen har hon tatuerat ”Carpe diem” eller nåt annat latinskt citat i svanken. 

Jag har träffat sådana som hon förr. De utstrålar något oroligt och mörkt som gör mig nervös, de verkar ta sig själva på väldigt stort allvar och jag blir rädd att de ska bli rasande om jag säger fel saker till dem. 

Nu hör jag att hon avbryts mitt i meningen och tystnar en lång stund. Hon försöker bryta in i den andra personens monolog men det verkar lönlöst. Hon säger ”hm”, ”nej, menar jag inte” och blir hela tiden avbruten. Sedan reser hon sig och går av. Förmodligen landade det där med välsignelser inte så bra.

Jag kliver av några stationer senare. På trottoaren utanför kommer en pappa med barnvagn emot mig. Ungen skriker och försöker komma loss och pappan är hålögd och blek. Jag tar ett steg åt sidan för att barnvagnen ska kunna passera och ser inte lyktstolpen vid trottoarkanten. Jag krockar med en smäll, överraskad av smärtan. Barnet tystnar genast och stirrar häpet på mig. 

”Hur gick det?” frågar pappan.

”Det är okej”, frustar jag och håller för pannan med ena handen. Jag skrattar och gråter på samma gång, tårarna rinner. 

”Är du säker? Jag tror du ska lägga is på bulan”, säger pappan.

Jag skyndar hem, Mattias kommer inte än på ett par timmar. Pannan är öm och jag hämtar is i frysen och virar in den i en handduk, samtidigt som jag gråter högt. Det är skönt att tycka synd om sig själv. Kommer jag att bli en starkare människa nu? Får jag ett nytt lager av erfarenhet? 

”En välsignelse”, fnyser jag rakt ut i lägenheten. 

På kvällen öppnar jag vinflaskan som jag fick i 38-årspresent. Den, som jag sa att jag inte skulle få öppna på minst nio månader. Men vinet är strävt mot tungan. Jag dricker ändå, tills jag känner mig grumlig och sömnig.

Några dagar senare slår jag i en uppslagsbok om symboler. Det står att hästen symboliserar ”djurisk vitalitet, hastighet och skönhet.” I konsten, från grottmålningar till målningar från romantiken, har hästarna ”flutit över ytan som inkarnationer av själva livet”. De förknippades med naturens krafter – vind, storm, eld, vågor och rinnande vatten. I en av mina barndomsböcker finns en målning av guden Neptunus vars vagn dras av hästar som liknar böljande vågor vid en havsstrand.

Romarna offrade en häst till Mars, guden för krig och jordbruk, och behöll svansen över vintern som en symbol för fertilitet. Enligt forntida tro kände hästarna till den undre världens mysterier, jorden och alla dess cykler. Senare förknippades hästar i stället med solen och himlens gudar, även om hästar fortsatte att finnas även vid begravningsriter och som guider till den andliga världen.
   Men varför var den blå? Jag läser att färgen i forntida kulturer har förknippats med bland annat oändlighet, evighet, sanning, hängivenhet, tro, renhet, kyskhet, fred och ett andligt och intellektuellt liv. Färgen förknippas också med olika gudar, till exempel hinduiska Vishnu med sin blå hud. 

Och så floden: ”en kraftfull naturlig symbol för tiden och livet”. För civilisationer som var beroende av floderna för bevattning och växtlighet betydde floden rening. Det känns inte så långsökt att förknippa floden med tidens gång.

En kväll vaknar jag efter att ha slumrat till i soffan. På teven har en långfilm börjat. Till tonerna av klassisk musik simmar en sorgsen Juliette Binoche i en blå simhall. Jag sätter mig upp, som förhäxad av de vackra filmbilderna. Juliette Binoche har förlorat sin man och dotter i en bilolycka. Det enda hon har sparat efter dottern är en lampkrona med blå glaskristaller. Hon är ledsen, men förlusten har gjort henne fri från ansvar. Jag prövar tanken på att vara som hon, fri och ensam, utan familj. Går det att leva så också?

Jag knackar försiktigt för att inte väcka Adrian, Carros sex månaders bebis. Jag skäms lite över att jag inte orkat åka dit på över tre veckor. Det dröjer ett tag, sedan hör jag svaga hasande ljud inifrån lägenheten. Hon öppnar dörren, hålögd och iklädd en säckig tröja och mysbyxor. Hon har gått upp mycket i vikt av de två graviditeterna.

”Ursäkta att det är så stökigt, jag hinner inte nånting”, säger hon.

”Hur är det?” frågar jag.

”Om man bortser från att jag väger tio kilo för mycket och har sovit tre timmar i natt och Erik är på sin tredje jobbresa sedan i januari… Men vi är ju inte döende eller så.”

Jag skrattar nervöst.

”Du skulle bara veta vad barn gör för jämställdheten. Tillbaka till stenåldern direkt! Och det blir sjukt mycket jobbigare med andra barnet.”

Medan vi hackar grönsaker berättar Carro att hon precis träffade någon som frågade om hon väntade sitt tredje barn.

”Jag ba, nej, jag är bara TJOCK!”

Hon gör en plågad grimas och stoppar en bit gurka i munnen. 

”Äsch, nu överdriver du”, säger jag. Carro skakar på huvudet, tuggar och sväljer gurkan.

”I min mammagrupp finns en tjej med helt platt mage, jag är avundsjuk. Jag går på mammaträning tre gånger i veckan, det är det enda jag gör förutom att lämna och hämta på förskolan och stå i parken och gunga. Men ingenting händer med magen. INGENTING! Om man ändå hade en kropp som gjorde som man ville!”

”Den har gett dig två barn”, säger jag.

Hon ser förvånad ut, men hinner inte säga något, för precis då hörs gråt inifrån sovrummet. Det är som om Carros ansikte faller ihop och hon börjar gråta hysteriskt.

”Fan också! Jag orkar inte! Han sover ALDRIG mer än en kvart!”

Hennes röst har en desperat ton som jag inte känner igen. Hon faller ihop på golvet, kryper ihop i fosterställning och hulkar. Något snörps åt kring mitt hjärta. Vad händer?

”Vad är det?” frågar jag och hukar mig framför henne.

”Jag orkar inte! Jag orkar inte med den där ungen! Jag är så trött. Jag har ont i ryggen. Jag tror Erik är kär i en tjej han jobbar med. Allt är bara skit.”

”Okej”, säger jag medan gråten från sovrummet blir högre. Carro gråter också, fast tystare, och hon rör sig inte från golvet.

”Carro?” säger jag, men får inget svar. 

Till slut går jag till sovrummet, som är dunkelt och fyllt av en mättad doft av bebis. Adrian har satt sig upp och tystnar genast när han får syn på mig. Han stirrar nyfiket på mig med sina svullet rödgråtna ögon. Kinderna är våta och det fjuniga bruna håret på ända, ett leende sprids i det lilla ansiktet. Med ett gurglande sträcker han sig efter ett av sina gosedjur och räcker det till mig. Det är en ljusblå häst. Inte babyblå utan mer som himlen en sen eftermiddag. Jag skrattar överraskat, för den här häpnadsväckande lik hästen i drömmen.

Jag ger tillbaka hästen till Adrian, han skakar häftig på huvudet och pekar på mig.

Jag leker lite med den, låtsas att den galopperar på räcket till spjälsängen. Adrian skrattar förtjust. Jag tittar på hästen som har en regnbågsfärgad man och stora ögon med långa ögonfransar.

”Ska vi gå och äta lunch?” frågar jag Adrian som sträcker upp sina armar mot mig. I köket ligger Carro fortfarande hopkrupen och gråter så att hon skakar.

”Mamma är lite ledsen, så vi får fixa i ordning lunchen du och jag”. Han tittar på mig och verkar förstå. Jag sätter honom i hans barnstol och hittar en halvfull barnmatsburk i kylskåpet. Spagetti med köttfärssås. Jag ställer den i mikron. Sedan gör jag klart salladen och dukar. Carro hulkar fortfarande när hon sätter sig vid bordet.

”Jag kan gå ut med honom och hämta Alva på förskolan sedan, så får du sova. Jag har ju varit där och Alva känner mig”, säger jag och Carro nickar tacksamt och äter glupskt samtidigt som hon stirrar apatiskt framför sig.

Luften är nästan vårlik när jag efter viss möda har baxat ut barnvagnen ur förrådet och går på de grusiga gatorna. En blek vintersol tittar fram mellan molnen.

Alva blir uppspelt när hon ser att det är jag som hämtar. Hon gillar när det händer nya, oväntade saker. Att leta kläder och klä på henne tar en evighet och hela vägen hem pratar hon oavbrutet. Vi stannar i en park och gungar, det är mysigt men lite småtråkigt. De andra föräldrarna i parken ler mot oss och det roar mig att de tror att jag är barnens mamma. Samtidigt känner jag mig lite skyldig och tänker på historier jag hört om galna barnlösa kvinnor som stulit bebisar i köpcentrum. Tänk om jag bara skulle gå hem och ta barnen med mig?

Det är dunkelt och tyst i lägenheten. Jag hyssjar på Alva för att hennes mamma ska få sova. Hon springer till vardagsrummet och hämtar Ipaden. Jag sätter ner Adrian på golvet bland hans bebisleksaker och går själv och gör kaffe. 

”Gör du lite till mig?” säger Carro som omärkbart har kommit in i köket, så tyst att jag hoppar till. Hon har kuddstreck på de rödrosiga kinderna och rösten är hes efter sömnen.

”Minns du vad vi sa om Elin? Att barn kan vem som helst skaffa, men att vi ville ha ut mer av livet?”

”Jo, det minns jag, det är vad jag tänker på dagarna i ända. Känner mig typ lurad”, säger jag.

”Jag vet. Men du får alltid komma hit. Ungarna älskar dig. Du kan vara vice mamma eller vad vi ska kalla det.”

”Så kan du gå och träna magen”, säger jag och vi skrattar.

”Eller så låter vi Erik ta dem så går vi ut och lyssnar på nåt annat än barnsånger”, säger jag.

”Jag höll på att skratta på mig när jag var på öppna förskolan första gången. De sjöng precis samma sånger som Elin trallade hela dagarna. Exakt!” säger Carro och vi brister ut i ett skratt som bara hon och jag fattar. Carro får tårar i ögonen, fräser ut snoret och säger:

”Det här kärnfamiljelivet… Vem passar det egentligen? Minns du att vi drömde om att vi alla skulle bo grannar och hjälpa varandra med barnen?”

”Ja, det drömmer jag fortfarande om. Synd bara att Stockholm är så dyrt…”

”Tänk om jag hade dig som granne istället för en sur klimakterietant som skriver på Facebook att vi är dåliga föräldrar.”

”Va? Har hon gjort det?”

”Ja, jag hörde det av en annan granne som är Facebookvän med henne. Det var en hemsk dag då Alva var jättetrotsig och jag skrek på henne. Jag skämdes jättemycket redan som det var.”

”Som om hon själv är så jävla perfekt”, säger jag.

”Tänk om hon anmäler oss till socialen”, säger Carro och torkar bort en tår.

”Äsch, släpp det nu, du är en toppenmamma, utan känslor vore du ju inte mänsklig”, säger jag och kramar henne.

”Mamma, mamma, batteriet tog slut!” ropar Alva från vardagsrummet.

Vi går dit. Carro sätter in sladden i Ipaden och Alva kryper genast upp i hennes famn och kramar henne. Carro blundar och gnuggar in ansiktet i Alvas hår. Jag sätter mig bredvid dem.

”Du vet det där man fick höra om att vi aldrig fick klappa ensamma djurungar om vi hittade dem i skogen, för om föräldrarna kom tillbaka skulle de känna lukten av människa och överge dem?” säger Carro.

”Det var så hemskt. Jag tänkte ofta på ungar som fick svälta ihjäl för att något barn klappat dem”, säger jag.

”Luktsinnet styr oss nog mycket mer än vi tror, undermedvetet. Det är jättetydligt när Leon, Alva och Adrians kusin, är här. Självklart bryr jag mig om honom och känner att han tillhör min familj, men det är väldigt tydligt att han inte är min. Han har någon annans lukt på sig.”

”Tur att du inte är ett vilt djur”, säger jag. 

”Det handlar väl om att ses varje dag också. Kanske skulle han bli som min om han bodde här jämt.”

Carro tystnar och smuttar på kaffet. 

Ipaden kommer igång och rummet fylls av de tecknade figurernas gälla röster.

Då känner jag en liten varm hand på mitt knä. Adrian har rest sig mot soffkanten och tagit stöd på mitt knä. I den fria handen håller han den blå hästen som han räcker till mig.

”Da”, säger han.

”Det är Rainbow Dash. Han vill att du ska ha den”, säger Alva med sin lillgamla röst.

”Rainbow vaddå?” säger jag.

”Rainbow Dash. Den är från My little pony. Han brukar aldrig lämna ifrån sig den till någon.”

Carro ler och nickar bekräftande.

”Rainbow Dash är hans favorit.”

”Tack”, säger jag och får en klump i halsen. Jag klappar den regnbågsfärgade manen och ler mot Adrian. På gatan utanför har det börjat skymma.

Share

En essä om tid, del 3 av 3

Tick tick…

Del 3 av 3 i min essä om tid handlar bland annat om fysik, om kapitelböcker om tid, och så återvänder jag till Momo och jag kanske lämnar ämnet lite där i slutet. Det berodde mest på att jag behövde skriva femton sidor… 

Del 1 finns om du klickar här och del 2 finns här.

Tid ur fysikens perspektiv

Sedan jag började utforska ämnet tid kommer jag om och om igen in på fysik, ett ämne jag känner mig extremt osäker på, särskilt som så mycket är teorier, omöjliga att bevisa med dagens teknologi. I SVT-programmet Vetenskapens världs avsnitt Att bygga en tidsmaskin presenteras följande sammanfattning av Einsteins relativitetsteori: Ju fortare man rör sig, desto mindre åldras man, och desto långsammare går tiden och om man närmar sig ljusets hastighet börjar klockorna gå långsammare. Men allt är teoretiskt eftersom materia inte kan färdas fortare än ljusets hastighet. 

Flera filmmakare har fantiserat kring maskhål, tunnlar som skapar genvägar genom rum och tid. I Christopher Nolans film Interstellar (2014) spelar Matthew McConaughey rollen som Joseph Cooper, en pappa som reser ut i rymden för att rädda mänskligheten från undergången. Joseph Cooper var tidigare testpilot inom NASA, men nu är han bonde. Jorden är döende, ett tjockt dammlager ligger över allt. Skördar dör och det blir missväxt, snart är majs det enda som går att odla. Något händer i dotterns Murphys bokhylla, de kallar det Spöket. Så blir Joseph utvald att ge sig ut i rymden för att hitta platser där människorna kan bygga kolonier. Murphy säger att hon har hittat ett meddelande från Spöket som säger ”STANNA”, men Joseph lyssnar inte utan ger sig iväg. 

Uppdraget är att undersöka tre planeter som kan tänkas bli beboeliga för mänskligheten. På en planet är gravitationen så stark att en timme där motsvarar sju år på jorden. Joseph Cooper ser tiden med barnen rinna bort. 

Nu får den som inte vill veta hur filmen slutar hoppa över ett stycke. Det som händer är att Joseph Cooper beger sig in i det svarta hålet och finner sig själv i en dimension utanför rumstiden där han tycks sväva bakom Murphys bokhylla. Det är han som är Spöket som har skickat meddelandena till Murphy. 23 år har gått och den vuxna Murphy, som är framstående fysiker, lyckas koda av hans meddelanden och hitta ett sätt att evakuera jorden och rädda mänskligheten. Ytterligare många år senare vaknar Joseph på en rymdstation och hinner träffa sin dotter innan hon dör av ålder, medan han själv ser likadan ut som han gjorde när han for ut i rymden. 

I Vetenskapens värld sägs bland annat att ingen har sett ett maskhål. De kan tas för svarta hål. Det är osäkert om maskhål verkligen finns och det finns ingen garanti för var skulle man hamna om man reste genom ett. Skulle man vara hos dinosaurierna, under andra världskriget eller på medeltiden? Eller hamnar man i en tom rymd där jorden inte finns? Dessutom kan maskhålen kollapsa och då omintetgörs det som är i dem.  

Om man ökar intensiteten kan man vrida tiden, enligt programmet: ”ungefär som när man rör om i en kaffekopp”. Istället för att tiden är en linje – det förflutna, nuet och framtiden – kan den bli en cirkel, om intensiteten är kraftfull nog. Det som behövs är enorma mängder energi.

Kvantteori grundar sig på sannolikheter och forskarna har kommit fram till att sambandet mellan orsak och verkan inte är så möjlig att beräkna som man tidigare trott. En österrikisk forskare talar om fotoner som fortsätter att vara sammanflätade även när de befinner sig långt ifrån varandra. Mellan dem finns en ögonblicklig kommunikation, snabbare än ljusets hastighet. Det kallas spöklik avståndsverkan, ett uttryck som låter både poetiskt och fantasieggande. 

Fysik är svårt för mig som aldrig har varit bra på naturvetenskap och jag är osäker på om jag uppfattar saker och ting rätt. Förmodligen gör jag det inte. Men uttryck som spöklik avståndsverkan, kosmisk port och ”vi lever i ett flöde av ögonblick” låter väldigt poetiska och triggar igång min fantasi.

Tidväktare och mystiska speglar

Jag har också läst några böcker som vänder sig till äldre barn och tonåringar och där man lekt med fysikteori.

Jeanette Wintersons Tidväktaren (Tanglewreck) handlar om 11-åriga Silver, vars familj har försvunnit sedan tiden har rubbats. De har troligen försvunnit i en Tidstornado, tillsammans med en röd Londonbuss lastad med en skolklass. För att hitta sin familj måste Silver hitta Tidväktaren, ett ur som ger kontroll över tiden. Hon är inte den enda som letar efter Tidväktaren. Även en elak man vid namn Abel Darkwater är ute efter den. Så småningom hamnar Silver i ett parallellt universum där hon möter personer i olika tidsepoker.

Wintersons bok har en målgrupp i åldrarna 12–15 år och blir på sina håll komplicerad i sin skildring av fysik och tid. Det finns en fristående uppföljare till Tidväktaren, Solstriden, som enligt förlagets hemsida är ”mer bearbetad redaktionellt” (vilket låter lovande, jag hade lite svårt att hänga med i Tidväktaren).

En besläktad boktrilogi är Erika Vallins Speglarnas hemlighet, som också var förlaga till 2017 års julkalender, även om julkalendern har förenklat historien avsevärt. Böckerna handlar om 12-åriga Asrin som bor hos sin farmor sedan föräldrarna har försvunnit och förmodas vara döda. Det visar sig att de har stigit in i en av de magiska speglar som fungerar som portaler till en parallell, tidlös värld, Eunomia. I Eunomia finns ett eget universum med tunnelbana, skog och hus, en variant på Narnia skulle man kanske kunna säga. Dessvärre styrs folket i Eunomia av en elak drottning som tömmer dem på minnen och gör dem till känslolösa undersåtar. Några blir utsatta för experiment på ett sjukhus. 

En annan bok där huvudpersonerna svävar runt i en parallell tid, ett tidlöst vakuum, är Ett veck i tiden av Madeleine L’Engle, från 1962, nyutgiven på svenska 2016. Där är det en far som har försvunnit bort i ett annat universum för att han är vetenskapsman och behöver göra något viktigt.

Dessa tre böcker har flera gemensamma beröringspunkter: Det finns föräldrar som har försvunnit till parallella världar där tidens och fysikens lagar inte gäller. Wintersons och Vallins böcker gick att läsa främst som äventyrsböcker. L’Engles bok tyckte jag blev lite för teoretisk för att riktigt engagera. Med alla färgglada, fantasifulla miljöer tänkte jag att den skulle göra sig bra som film, och 2018 gjorde Disney en storfilm med skådespelare som Oprah Winfrey och Reese Witherspoon. Den föll dock inte kritikerna i smaken. Fredrik Sahlin skrev till exempel på SVT Nyheter att han ser ”ettfärggrant new age-artat spektakel, tryfferat med logiska luckor av svarta hål-storlek och fulfilosofiska sentenser av carpe diem-karaktär”.

Mina egna insikter om tid

Jag gav mig in på ämnet tid med några olika intentioner: Att berätta om ett barn som tänker annorlunda, att ifrågasätta vår stressade samtid där allt ska vara mätbart så att utrymmet för kreativitet minskar, samt att själv lära mig mer om fysik. De fysiska teorierna är fortfarande svåra att greppa för mig, men de är också fascinerande. Om fysikerna har räknat ut att tiden är relativ måste det väl vara sant? Jag har drömt om platser och människor som dykt upp i mitt liv först flera år senare. Det år jag träffade mannen i mitt liv bodde han på en folkhögskola. När jag hälsade på honom kände jag igen platsen trots att jag aldrig hade varit där, och jag visste att jag hade sett den i en dröm. Jag drömde också om en baby med dunmjukt huvud innan jag visste att jag var gravid. Dessa föraningar har gjort mig till något av en agnostiker; jag utesluter inte att det finns dimensioner som inte ryms i våra ”tankenormer”. 

Jag strävar efter vardagsmagi i mitt skrivande. Jag gillar vardagliga miljöer som får en magisk skruv. I skrivande stund försöker jag avsluta min berättelse om Valter och ”maktklockan” och har ett dilemma: Om min huvudperson Valter verkligen rubbar tiden bör det ju påverka hela världen. Vad skulle hända om någon uppfann en sådan klocka som den Valter hittade hos sin mormor och morfar? Det mest sannolika, tror jag, är att personen i fråga skulle tystas av militären eller någon dold makthavare. Men vill jag skriva om världskonspirationer? Njae. Jag vill bara skriva om vardagsmagi som förhöjer livet och som, i detta manus fall, hyllar ett barn som är som min son. 

 I skrivande stund är det läggdags. Som vanligt tar det lång tid att slita sonen från mobilen, och som vanligt måste han fantisera en lång stund innan han kan börja genomföra alla kvällsritualer som också ska följa ett mönster som han har bestämt.

Å ena sidan vill sonen ha rutinerna likadana varje kväll. Å andra sidan ska tiden vara på hans villkor och han kan stretcha ut den hur långt som helst om han behöver tänka klart en av sina tankar. ”Vänta”, ”en sekund”, ”jag ska bara” är fraser vi hör flera gånger dagligen. Att sitta och vänta på honom är påfrestande och ibland känner jag att jag måste använda detta väntans limbo mer effektivt, så som jag gör just nu, genom att skriva på essän medan jag väntar. Multitasking har länge ansetts vara en dygd och jag kan till exempel känna mig oerhört effektiv när jag handlar mat via en app på mobilen medan jag sitter på tunnelbanan eller ställer in matlådan i mikron och går på toa medan maten värms.

Det är så de flesta av oss lever, särskilt när vi har yngre barn och försöker få alla delar i livet att fungera. På sätt och vis är det skönt att kunna utnyttja luckorna som uppstår i vardagen. 

Men jag vet också ju att det är nyttigt och vilsamt för hjärnan att ibland ”göra ingenting”. Att barn som har lite tråkigt blir mer kreativa. Fraser av den sorten används flitigt av diverse förståsigpåare. 

Kreativitetens väsen är i sig tidskrävande. Den kräver ofta utrymme i form av tid och kan inte klämmas in medan maten värms i mikron. Idéer kommer sällan direkt, utan man får göra en beställning till sitt undermedvetna och sedan vänta. För mig dyker idéer ofta upp när jag duschar på morgonen eller när jag promenerar. Många vittnar om att de blir mer kreativa på semestern när hjärnan har vilat och ställt om.

Det är vanligt att författare avsätter tid för att skriva, även när de inte är inspirerade. Stephen King går upp klockan fyra varje morgon och sätter sig och skriver ett par timmar. De flesta av oss måste försörja oss på annat än det skönlitterära skrivandet, och när det är mycket annat att tänka trillar jag lätt ur skrivarbubblan. När jag försöker återvända går det enormt trögt, varje mening är en plåga. Det är först när jag har en någorlunda stor rymd av fri tid och en känsla av att jag inte kommer att bli störd som jag kommer igång på riktigt.

En del har skrivardagar då de är lediga från sina vanliga jobb och då skrivandet är heligt. Jag läste till exempel nyligen ett inlägg på Debutantbloggen av min före detta kurskamrat på Linnéuniversitetet, Ina Lagerwall, där hon berättar att hon skriver varje onsdag mellan 8 och 12, då hon är ledig från sitt jobb som bibliotekarie. Kanske måste jag också bli bättre på att vakta min egen skrivtid. Kanske behöver jag avsätta en förmiddag i veckan åt enbart skrivandet, och under de timmarna stänga av alla distraktioner. 

Jag tänker att en person som min son där har en fördel: När han är riktigt fokuserad på något betyder störningar ingenting. Jag kanske borde härma honom mer.

Tillbaka till Momo

De perioder i livet när jag har arbetat på heltid på en plats där jag egentligen inte har velat vara har jag lidit och grubblat över livets mening. När jag har alltför lite kontroll över min tid uppstår känslan av att tiden rinner bort på något meningslöst. Det är ofta insikten om vår begränsade tillgång till tid som leder till livskriser. 

När frisören Fusi i Momo får besök av den grå herren står han och ser ut på regnet som plaskar mot gatan:

… dagen var grå, och det rådde gråväder också i herr Fusis själ.
”Så där flyter hela mitt liv bort”, tänkte han, ”i ett evigt klippande och struntpratande och tvållöddrande. Vad får jag egentligen ut av tillvaron? Och när jag en gång är död, kommer det att vara som om jag aldrig hade levat.”
Det var ingalunda så att herr Fusi hade något emot en liten pratstund under arbetet. Tvärtom var han mycket förtjust i att lägga fram sina åsikter för kunderna och höra vad de tyckte och tänkte om saker och ting. Och han tyckte inte illa om klippningar och tvållödder heller. Tvärtom beredde arbetet honom normalt enbart glädje och förnöjelse, och han visste att han var en bra barberare. 

(…)

”Hela mitt [liv] är förfelat”, tänkte herr Fusi. ”Vem är jag egentligen? En enkel liten frisör, det är vad det blev av mig. Men om jag bara hade fått chansen att utvecklas och leva ett riktigt liv, då kunde det ha blivit en helt annan människa av mig!”
Men hur det där riktiga livet skulle ha varit beskaffat, det hade herr Fusi ingen aning om. Han föreställde sig bra något rent allmänt stort och betydande, något lyxbetonat, sådant som man ser i kändistidskrifterna. (s. 70–71)

De sista meningarna om kändistidskrifterna sätter fingret på något som har förstärkts under de 46 år som har gått sedan Momo kom ut. Den kommersiella världen bygger på att vi inte ska vara nöjda med det vi har, att vi ständigt ska önska oss mer. 

Herr Fusi är egentligen en bifigur i berättelsen. Två andra personer har viktigare roller, nämligen Momos bästa vänner – Beppo Gatsopare och Gigi Guiden. Beppo Gatsopare är en eftertänksam åldring som arbetar som gatsopare. 

Det var många som menade att Beppo Gatsopare inte var riktigt riktig i skallen. Det berodde på att han aldrig svarade på frågor, utan bara log vänligt mot den frågande. Under tiden funderade han.

Och om han kom fram till att det inte behövdes något svar, då teg han hellre. Men om han tyckte att det behövdes ett, funderade han sedan på hur detta svar skulle lyda. Det kunde ofta dröja ett par timmar, ibland rentav en hel dag, innan han till slut svarade något. Och under tiden hade den frågande naturligtvis glömt bort vad han hade frågat. och tyckte att Beppo talade i nattmössan. (s. 44)

Beppo Gatsopare kan symbolisera de människor som inte får plats i vårt effektiva samhälle. Michael Ende beskriver också hans långsamma och metodiska sopande av gatorna, då han följer sina andetag och hinner tänka klart tankar. Efter de grå herrarnas intåg ställs nya krav på sopandet. Det ska gå snabbt och effektivt. Någon tid att följa andningen och tänka långsamma tankar finns inte längre.

Gigi Guiden är en karismatisk ung man som beskrivs som ”i alla avseenden raka motsatsen till Beppo Gatsopare”. Han är en snygg pojke med drömmande ögon men nästan otroligt munväder. Han jobbar som guide och underhåller turisterna med de mest fantastiska historier som sällan överensstämmer med sanningen. När han är Momos vän är han fattig och drömmer om framgång och berömmelse. De grå herrarna ser till att han får både framgång och rikedom, men det gör honom så upptagen att han totalt tappar bort det som var källan till hans livliga fantasi och kreativitet. 

Anledningen till att jag gillar Momo så mycket är att den i grunden har en så positiv och hoppfull syn på livet. I sin jakt på den stulna tiden möter Momo en herre som förvaltar människornas tid. Han heter Mäster Hora. Hora betyder timme på spanska och råkar bara bli en olycklig översättning till svenskan.

(…) För precis som människan har ögon för att kunna se ljuset, och öron för att kunna höra tonerna, har hon också ett hjärta för att kunna förnimma och ta till vara tiden. Och all sådan tid som inte tas till vara med hjärtat, den är lika hopplöst förlorad som regnbågens färger för en blind och en fågels sång för en döv. Men tyvärr finns det också blinda och döva hjärtan som inte tar någonting alls till vara, fast de klappar och slår.  (s 187)

Lite senare i samma kapitel frågar Momo vad som händer när hennes tid upphör, när hon dör.

Om människorna visste vad döden är för något, skulle de aldrig mer vara rädda för den. Och om de inte längre var rädda för döden, skulle ingen längre kunna stjäla deras liv från dem.”
”Men då behöver man ju bara tala om det för dem”, föreslog Momo.
”Tror du verkligen det?” undrade mäster Hora. ”Själv försöker jag säga det med varenda timme jag ger dem. Men tyvärr tycks de inte vilja lyssna. De tror hellre på sådana dom gör dem rädda. Det är en gåta det också. (s. 188)

Det är en fin illustration av att vi måste använda den tid vi har. 

Jag har sett Momo sättas upp på teaterscenen minst tre gånger. En av gångerna insåg jag, mitt under föreställningen, att jag var gravid med min son. Inte konstigt att Momo har blivit min följeslagare genom livet.

Nu vill jag se en reviderad och moderniserad version av den som tv-serie. Få historier är så starkt visuella samtidigt som de har ett så angeläget budskap.

Share

Välkomna på mingel för att fira Shortzines!

Shortzines, antologier. omslagen.

Äntingen kan jag bjuda in till releasepartyt för Shortzines, den lilla antologin där jag medverkar med en novell.

Här är inbjudan:

Kom och fira Shortzines med oss! Mingla och lyssna på textuppläsningar av författare som medverkar i den lilla läckra textantologin.
Tegar Förlag startade i slutet av 2017 och har flera bokutgivningar på gång till hösten 2019. I september kom det första numret av Shortzines ut, nr två i december. Antologin kom till för att det fanns behov av ett forum där fler texter fick chans att bli publicerade och synas. I Shortzines kan du läsa flera olika noveller, såväl realistiska som rejält skruvade. Nu vill vi fira utgivningen med er!
Passa på att köpa Shortzines nr 1 och 2 (swish eller kontant) på plats. Det går också fint att förhandsbeställa nr 3 (utkommer april) samt anmäla intresse till att medverka i Shortzines.
Tid: Onsdag, 27 februari, 18.00-20.00
Plats: Galleri Hera, Hornsgatan 36, Stockholm. 
Vi bjuder på ett glas vin eller alkoholfri dryck.
FRITT INTRÄDE MEN ANMÄLAN SENAST DEN 25:E FEBRUARI TILL: 
shortzines@tegarforlag.se
Välkomna!

Läs mer om Tegar Förlag här: 
https://www.facebook.com/tegarforlag/

Tegar Förlag vill passa att tacka samarbetspartners som på något sätt hjälpt till med detta evenemang: 

Marja Beckman, journalist och skribent
Chris Odebrand, musiker
Galleri Hera

Ni kan också anmäla intresse och hålla er uppdaterade genom Facebookevenemanget.

Share

31 böcker läste jag 2018

Samtidigt som är min och dotterns favorit just nu. Bild från Natur & Kultur.

31 böcker har jag läst under 2018, enligt min dokumentation (Listan innehåller 33 böcker, men två avslutade jag aldrig).

Sedan 2016 dokumenterar jag vad jag läser för att minnas bättre. Jag dokumenterar vuxenböcker och de flesta kapitelböcker för barn, men är inte helt konsekvent. Jag har dock valt att inte dokumentera alla bilderböcker, det blir så många att jag inte orkar hålla reda på alla.

Men när jag ändå är inne på bilderböcker måste jag rekommendera Samtidigt som av Emma Adbåge, en rimmad bok för yngre barn (cirka 3-6 år). Den är så himla fin, både jag och min dotter älskar den! Jag lånade den på biblioteket för att jag ska skriva en essä om barn- och ungdomsböcker som handlar om tiden. Så här har jag hittills skrivit i essäutkastet:

”Samtidigt som av Lisen Adbåge är en rimmad bilderbok om saker på jorden som händer samtidigt: ”samtidigt som Adjan tappar en tand / står en pappa och tröstar sin dotter / samtidigt som Pia matar en and / läser Hanuko ut Harry Potter”. Bilderna kompletterar texten. Pappan och dottern befinner sig invid någons sjuksäng. Det livsomvälvande blandas med det vardagliga, och allt sker samtidigt. Någon dör, någon blir kär (bilden på den förälskade Alle Boman är helt oslagbar!) och någon matar sin hund. Det är en helt underbar bok faktiskt.

30 böcker på ett år är kanske mycket för vissa vanliga bokläsare, och det är mer än mina tidigare dokumenterade år då antalet lästa böcker har legat runt 20–25. Men jämfört med professionella bokbloggare och liknande är det förstås ingenting. Inte för att jag tävlar. Jag vill bara minnas.

Jag har skrivit om min läsning tidigare under året i inläggen ”Jag är i alla fall bra på att läsa böcker” och ”Skruvat matriarkat stack ut i sommarläsningen” . Favoritläsningen i slutet av året var Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren och Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman. Det slog mig hur viktig tonen i en bok är för mig. Gaiman har en ton som tilltalar mig väldigt mycket. Jag gillar Bergmark Elfgrens universum också. Mina bokcirkelvänner var inte lika förtjusta och påpekade att den kunde ha redigerats och varit lite kortare. Kanske hade de rätt, men det var inget jag tänkte på medan jag läste.

Jag håller som sagt på med tiden som tema just nu, det ingår i mitt kursarbete på Kreativt skrivande III, och det syns i min läslista. Troligen kommer det att synas även i kommande blogginlägg.


Share

Hur viktig är första meningen i en bok?

Snön uppe i bergen smälte och Bunny hade varit död i flera veckor innan vi började inse vilken allvarlig situation vi befann oss i. 

Så börjar Den hemliga historien av Donna Tartt i Nille Lindgrens översättning. Det är en av de böcker som har präglat mig mest, och den förstameningen sätter stämningen direkt. Den är rent av en sammanfattning av bokens handling.

I torsdags var jag i Växjö på workshop, som en del av kursen jag läser nu, Kreativt skrivande III vid Linnéuniversitetet. Vi fick i uppgift att ställa en fråga som rörde vårt skrivande. En av mina kurskamrater, Christine Bergkvist Björklund, frågade oss hur viktig början på en text är, i dessa tider då allt går snabbt och vi lätt blir distraherade. Vi har ibland bara några sekunder på oss att fånga människors intresse. Det har hänt flera gånger att jag på måfå har bläddrat i en bok jag inte känt till, och fått en känsla av de första meningarna som avgjort om jag ville köpa eller låna boken i fråga.

Min slutsats är att man inte ska få alltför stor prestationsångest för att skriva den perfekta förstameningen, i alla fall inte i början av skrivprocessen. Den meningen kanske inte kommer förrän resten av boken är klar. 

Jag har ingen erfarenhet av att ge ut böcker, men när jag skrivit många texter. I första versionen blir första stycket inte alltid så bra utan är en transportsträcka fram till den ”rena” texten. Det händer ganska ofta att jag stryker det första stycket i en text.

Böcker

Här är några litterära förstameningar för er att suga i er (jag har bortsett från eventuella prologer): 

Den eviga återkomsten är en gåtfull idé och med den har Nietzsche satt åtskilliga filosofer i bryderi: tänka sig att allt en dag skall upprepas, som vi en gång upplevde det, och fortsätta att upprepas i all oändlighet!

(Milan Kundera: Varats olidliga lätthet. Översättning: Ulla Bruncrona)


Ljuset kommer krypande in över de plöjda åkrarna.

(Josefin Klougart: En av oss sover. Översättning: Johanne Lykke Holm)


”För att födas på nytt måste man först dö”, sjöng Gibril Farishta medan han tumlade ner från himlen.

(Salman Rushdie: Satansverserna. Översättning: Tomas Preis)


Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg.

(Françoise Sagan: Bonjour tristesse. Översättning: Lily Vallquist)


Ett hotellrum i Tenderloin District, torskdistriktet i San Francisco.

(Sara Stridsberg: Drömfakuliteten)


She had been watching him for three weeks.

(Siri Hustvedt: The enchantment of Lily Dahl)


En dag läste jag en bok och hela mitt liv förändrades.

(Orhan Pamuk: Det nya livet. Översättning: Dilek Gür)


Försäkringsagenten vid North Carolina Mutual Life Insurance lovade att flyga från sjukhuset Barmhärtigheten till andra sidan av Lake Superior.

(Toni Morrison: Solomons sång. Översättning: Mårten Edlund)

Blev ni sugen på att läsa någon av böckerna? Det är kanske lite för lite att bara läsa en mening, men jag tyckte ändå att det här var ett roligt experiment. Jag kan rekommendera alla dessa böcker. Några av dem läste jag för många år sedan, men de lever fortfarande kvar som starka läsupplevelser, och de står kvar i min bokhylla för att jag har som ambition att läsa om dem.

Dela gärna med er favoriter bland förstameningar!

Share

Skruvat matriarkat stack ut i sommarläsningen

Naomi Aldermans bok The Power
Jag läst Naomi Aldermans bok The Power när jag åkte för att intervjua en kvinnojour. Kändes passande.

En roman om ett skruvat matriarkat, en om att vara halvfinne, en uppslukande ungdomsbok och en antologi. Här kommer några anteckningar om min läslogg sedan i maj.

Det känns bra att föra läslogg. Den hjälper mig att minnas. Förra inlägget om min läslista skrev jag i slutet av årets första kvartal.

Kvartal 2 började med Den tredje hustrun av Lisa Jewell som inte var något vidare. En bladvändare med nästan provocerande krystad intrig och unken slutkläm. Den kunde jag ha klarat mig utan (det var en bokcirkelbok så jag valde den inte själv).

Momo eller kampen om tiden av Michael Ende lästes för min 11-årige son i utbildande syfte. Mina barn kommer inte undan min barndoms favoritböcker. Jag kunde konstatera att huvudhistorien fortfarande är lika briljant och magisk men att vissa scener har åldrats och blivit en smula långrandiga. 

Kriget, pappa – ett tillförlitligt sifferminne av Victoria Rixer gillade jag. Ni kan läsa mer om mina tankar i Tidningen Kulturen.  

Ett jävla solsken av Fatima Bremmer är en biografi om journalistpionjären Ester Blenda Nordström som jag varmt kan rekommendera. Den var värd sitt Augustpris! (Den 12 september intervjuar jag Fatima i JMK:s lokaler, ett samarbete mellan Mälardalens frilansklubb och JMK, ifall ni missat).

Vegetarianen av Han Kan är en märklig, obehaglig och i mina ögon överskattad bok. En del gillar den, men bered er på att den framför allt är obehaglig och lite av en kulturkrock.

The Power av Naomi Alderman är en av årets mest minnesvärda böcker (den finns nu på svenska, med titeln Makten, utgiven av Modernista). Boken handlar om att världens kvinnor upptäcker en ”muskel” i höjd med nyckelbenet (?) som innebär att de kan ge andra kraftiga, smärtsamma och dödliga elektriska stötar. Ungefär som elektriska ålar. Maktbalansen förändras och boken blir till en skruvad spegelbild av nutiden, till exempel när Alderman beskriver hur en våldtagen man känner sig. Det sorgliga är att Aldermans matriarkala universum inte blir bättre än det patriarkat vi lever idag. Boken är fruktansvärt våldsam och känns som gjord för att bli tv-serie vilket den mycket riktigt också ska bli. Det ironiska är att den person jag sympatiserade mest med var en man, journalisten Tunde. Det är säkert ingen slump och jag läste i en intervju (som jag tyvärr tappat bort) att han också är Aldermans favoritperson i boken. Alderman hade självaste Margaret Atwood som mentor när hon skrev boken, vilket ger respekt. Jag föll inte för boken till fullo, mest för att jag ofta blev mer äcklad än berörd, men jag tror som sagt att den kommer att göra sig bra som tv-serie.

Ordbrodösen av Anna Arvidsson är en underhållande och mys-rysig ungdomsbok som jag slukade på några dagar. Dialogen kändes lite konstruerad ibland, men annars gillade jag boken. Hade jag varit tonåring (och inte lika kräsen) hade jag förmodligen blivit golvad.

Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar (44 författare, redaktörer är Anna Jörgensdotter och Henrik Johansson) är en antologi av Föreningen Arbetarskrivare. Den handlar om arbete och klass och väcker minnen från sommarjobb och extrajobb. Jag är väldigt tacksam över att jag idag inte sitter fast i ekorrhjulet på en arbetsplats där livet går ut på att längta efter fyra veckors semester om året. Som de flesta antologier fastnar jag mer för vissa texter (och tecknade serier) än för andra, men det är en viktig bok. Fler borde skriva skönlitterärt om arbetslivet.

Share

Jag är i alla fall bra på att läsa böcker

Böcker på hög
Några av böckerna jag hittills har läst under 2018.

Härom veckan sa min dotter (snart 6 år) att ”mamma är inte bra på att sy, hon är bara bra på att läsa böcker”. Hon kommer inte över mitt klumpiga försök att laga ett gosedjur. Sömmen gick upp efter ett par dagar och hennes noggranna far fick rycka in. Nu är det bara pappa som får förtroendet att operera de älskade gosedjuren.

Jag saknar motoriken och tålamodet för sömnad. Tur att jag inte levde för 150 år sen då det nog hade varit svårt att vara kvinna och dålig på handarbete.

Mina läskunskaper godkänner dottern alltså, så jag tänkte skriva några ord om de böcker jag läst under första kvartalet 2018. Listan  fylls på allteftersom (och hittas här).

Einsteins drömmar av Alan Lightman

En bok med korta berättelser om tiden. Jag läste den i researchsyfte och tycker att flera historier hade sina poänger, även om de inte lämnade några djupare spår.

Sankmark av Jhumpa Lahiri

Jhumpa Lahiri skriver om indiska familjer och om att lämna sitt hemland och flytta till väst (USA). Jag tyckte bättre om hennes tidigare bok ”I väntan på ett namn”. Sankmark efterlämnar en känsla av att det är tungt och svårt att leva när livet inte blir som du tänkt dig. Men det är en helt okej roman.

Anton och Teitur av Angelica Öhrn

Min vän Angelicas debutroman är välförtjänt nominerad till Slangbellan, priset för bästa barn- och ungdomsdebut! Det är så häftigt! Anton och Teitur är en vemodig och fin berättelse som blandar familjerelationer och kärlek till hästar. Att det är en pojke i huvudrollen är ett extra plus.

Mandarinerna av Simone de Beauvoir

Jag skrev om Mandarinerna när jag började läsa den (för andra gången). Den är tjock men fantastiskt bra. Personskildringarna är så engagerande och du får lite historiekunskap på köpet.

Stridens skönhet och sorg 1914 av Peter Englund

(Som jag skriver på sidan: ej avslutad, det var en bokcirkelbok som jag fann väldigt torr och oengagerande)

Harry Potter och Fenixorden av J K Rowling

(Läsning för min son, omläsning för mig). Jag tror detta är den segaste och omständligaste boken i Harry Potter-serien men jag slukar allt eftersom Rowlings värld är helt oemotståndlig.

Lev kreativt / Hitta din kreativitet av Julia Cameron

Den här boken har jag skrivit om sedan i november, så jag hänvisar till taggen #Cameronkurs.

Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit

Jag fick denna i julklapp av min man. En del var välbekant eftersom jag läst mycket om feminism, men de mer historiska/akademiska essäerna lärde mig nya saker.

Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead

Den brutalaste skildring av slaveriet i USA som jag läst. Vi pratade om den på bokcirkeln igår. Tydligen fanns det ingen riktig underjordisk järnväg för slavarna att fly genom, men ett nätverk som hjälpte slavar att fly kallade sig så. Colson Whitehead har fantiserat fram en riktig underjordisk järnväg, och det funkar bra. Historien är som sagt brutal och svår att värja sig mot, men också lärorik och viktig och med hopp i slutet. Det här är garanterat en av de böcker från 2018 som kommer att leva kvar i mig.

Julias superkrafter av Malin Roca Ahlgren och Carl-Magnus Ramstedt

En pedagogisk bok om att ha Aspergers syndrom, riktad till lärare och unga i skolan. Den tjänar sitt syfte mycket bra. Jag visste ju det mesta men fick ändå ökad förståelse för hur min son troligtvis har det. Jag hoppas han vill läsa den, även om den handlar om en tjej som är lite äldre än han.

Share