Kategoriarkiv: Läsning

En essä om tid, del 2 av 3

Momo eller kampen om tiden av Michael Ende, en av de böcker som påverkat mig mest.

Här är del 2 av 3 av min essä om tid. Essän var en del av slutprojektet på Kreativt skrivande 3 vid Linnéuniversitetet 2018–2019. Del 1 hittar ni om ni klickar här.

Momo eller kampen om tiden

Jag läste Michael Endes barnbok Momo eller kampen om tiden när jag var ungefär elva år (se där kom siffran elva tillbaka igen!). Det är den skönlitterära bok som förändrat min syn på världen mest. Under åren som gått har jag läst om den tre eller fyra gånger, senast för min son som nu är elva. Boken handlar om den föräldralösa flickan Momo som lever ett enkelt liv i ruinerna efter en gammal amfitieater. Hon har en sällsynt förmåga att lyssna på människorna i byn, locka fram deras innersta längtan, och hon blir mycket omtyckt.

I staden härjar också en hemlig liga, bestående av grå herrar som lever på människornas tid. Varje timme är en vacker blomma. De grå herrarna torkar blommorna och rullar ihop dem till cigarrer som de måste röka för att hålla sig vid liv. 

När jag läste boken för min son märkte jag att han blev lite rastlös under vissa stycken i boken som inte har åldrats så bra: den innehåller bland annat en del långrandiga gestaltningar av lekar. Även det säger en del om hur tiden förändras. Vi är otåligare idag och jag misstänker att en sådan scen hade kortats om boken hade skrivits idag. 

Men de filosofiska tankarna håller lika väl idag som 1973 då boken skrevs. Ende kritiserar ett samhälle där allt ska vara så effektivt som möjligt, där det inte finns tid för eftertanke och kreativitet. 

Jag ser inga tecken på att mänskligheten har lärt sig något av Endes bok. När jag googlar på ordet tidstjuvar får jag bland annat träff på en rubrik från tidningen Du & jobbet, skriven 2014: ”Det här jobbets fem största tidstjuvar”. Artikeln baseras på en undersökning gjord av den amerikanska jobb- och lönesajten salary.com och en av dessa fem tidstjuvar är ”kollegor”. Så här står det: ”Irriterande arbetskamrater och fikasnack är huvudskälet till att värdefull arbetstid går förlorad, enligt 24 procent.”

Även om jag förstår tanken med att ovidkommande småprat kan vara irriterande när du vill få något gjort, är det ändå något sorgligt med idén om att kontakten med andra människor är slöseri med tid. I Momo gestaltas ett möte mellan den medelålders frisören Fusi och en av de grå herrarna. Den gråe herrn visar herr Fusi en snillrik uträkning av hur mycket tid herr Fusi ”slösar bort” genom att småprata med kunder, besöka sin gamla mor, ta hand om en undulat och umgås med vänner och en hemlig flickvän. Den gråe herrn skriver sin uträkning på den immiga spegeln i frisörsalongen och herr Fusi blir så imponerad att han blir ett lätt byte. När den gråe herrn har övertalat herr Fusi att låta tidsparkassan förvalta den tid som han slösar på onödigheter, försvinner han och efterlämnar bara några blå rökslingor. 

Och det var först när röken var helt borta som herr Fusi började känna sig bättre igen. Men i samma tempo som röken löstes upp försvann också de där uträkningarna på spegeln. Och när de till slut var helt borta hade också minnet av den gråe besökaren försvunnit helt ur herr Fusis hjärna – minnet av besökaren alltså, men inte av beslutet. Det var bara det att han nu trodde att det var han själv som fattat det. Föresatsen om att i fortsättningen spara tid för att någon gång i framtiden kunna börja ett nytt och bättre liv satt fast som en kardborre i hans själ.

(Momo eller kampen om tiden, s. 82).

Om barns tidsuppfattning (i synnerhet barn med diagnos)

Sonen som jag läste Momo för har en mycket selektiv tidsuppfattning. Barn lever i nuet på ett sätt som skiljer dem från oss vuxna, eftersom vi genom vår livserfarenhet och mognad har lärt oss att tänka framåt. De har svårt att föreställa sig att de kommer att vara hungriga eller kissnödiga om en timme och därför händer det att du sitter på en motorväg eller på en fullsatt tunnelbana med ett skrikande barn.

När min son var nio fick han diagnosen Aspergers syndrom, en diagnos som fortfarande gick att få 2017. Numera säger man autismspektrumtillstånd (AST) eller autism spectrum disorder (ASD). Andra kallar det högfungerande autism, men jag fortsätter gärna att säga Aspergers eftersom det enligt min uppfattning är lättare att förstå. Han är mycket intelligent och kan bli extremt fokuserad när han är intresserad av något, men har inget som helst intresse av att lära sig saker om han inte anser att han har goda skäl till det. Ett kriterium för att få diagnosen är normal eller hög intelligens men signifikant nedsatt social interaktionsförmåga. Det är vanligt bland personer med Asperger att ha dålig tidsuppfattning. Därför erbjuds vi flera olika hjälpmedel, till exempel pedagogiska scheman och en så kallad ”time-timer”: en liten ”pelare” som tydligt visar hur tiden går. Mer än något annat behöver min son rutiner så att han vet exakt vad han ska göra. Han är inte flexibel och han gillar inte överraskningar. 

Våra vardagar fungerar någorlunda, men sonen kommer ofta lite för sent till skolan eftersom tiden aldrig tycks räcka till trots noggranna rutiner. Han är extremt motivationsstyrd och väldigt bestämd över att om han behöver tänka klart en tanke, då får skolan minsann vänta. Då struntar han i om han kommer för sent, för egentligen förstår han inte varför han måste gå till skolan fem dagar i veckan. Det enda han vill göra är att sitta vid datorn eller telefonen och programmera spel eller se/göra film. 

Om han har en extra känslig eller trött dag sitter ingen strumpa rätt och de små storlekslapparna innanför tröjan gör den omöjlig att bära. Morgnarna är en kamp mot klockan och det är rejält utmattande att behöva tjata för att få honom att genomföra varje moment, från uppstigning och frukost till påklädning och tandborstning.

Samtidigt förstår jag honom så väl. Varför måste han tränga undan alla inspirerande tankar för att hinna i tid till skolan där de ändå bara pratar om sådant som han inte förstår meningen med? Det är inlärda regler och överenskommelser, ett samhällskontrakt, som gör att jag och hans pappa ändå måste tjata för att han ska genomföra sina plikter.

Bilderböcker om tid

Funderingarna kring sonens tidsuppfattning fick mig att associera vidare. Hur många morgnar har vi inte drömt om en klocka som kan sakta in tiden så att jag kan slippa den panikartade känslan när vi är försenade till skolan, trots noggranna förberedelser? Ibland bara måste sonen lägga sig på golvet och ”ladda om”. Om han inte är i balans behöver han tid att gå runt och tänka innan han är redo att klä på sig eller borsta tänderna. 

Jag ville skriva om ett barn som liknar min son eftersom jag vet att vi inte är ensamma. Även barn utan diagnos bör kunna känna igen sig i den huvudperson som jag har skapat – Valter. I mitt manus har jag valt att inte skriva något uttalat om att Valter har en diagnos eftersom jag inte vill att det ska vara en tillrättalagd bok där de uppfostrande eller utbildande ambitionerna lyser igenom. Med risk för att låta pretentiös: Jag vill att mitt manus ska vara konstnärligt fritt. 

Manuset har vetenskapliga inslag men jag vill låta fantasin styra och inte känna mig låst till att vara vetenskapligt korrekt. 

Medan jag filade på mitt synopsis började jag omvärldsbevaka: Förutom Momo – vilka andra barn- och ungdomsböcker finns för att gestalta tidens gång? Jag tänker mest på den filosofiska aspekten av tid: Hur vi använder de dagar vi har till vårt förfogande. Min inventering är inte på något sätt allomfattande, snarare mycket subjektiv. Det finns en del böcker för vuxna som filosoferar om tid, men jag har valt att begränsa min undersökning till böcker för barn och unga.

Samtidigt som av Lisen Adbåge är en rimmad bilderbok om saker på jorden som händer samtidigt: 

BIld från Natur & Kultur.

samtidigt som Adjan tappar en tand
står en pappa och tröstar sin dotter
samtidigt som Pia matar en and
läser Hanuko ut Harry Potter

Bilderna kompletterar texten. Pappan och dottern befinner sig invid någons sjuksäng. Det livsomvälvande blandas med det vardagliga, och allt sker samtidigt. Någon dör, någon blir kär och någon matar sin hund. Det är en underbar bok i all sin enkelhet.

I Sara Bergmark Elfgrens och Maria Frölichs bilderbok Just nu har vi varandra får vi möta en familj som väntar på besök av kusinerna. De ska komma klockan två och tiden går oändligt långsamt. Sedan zoomar berättelsen ut mot de stora, existentiella frågorna.

Ibland är tiden så långsam. Som när man väntar på bussen. Eller på att någon ska bli frisk. 
Ibland går tiden jättefort. Som när vi är på kalas och jag aldrig vill gå hem. 
”Tiden går fort när man har roligt’, säger mamma då.”
Fast det är inte sant. Det vet jag.
Tiden går alltid lika fort.
Det bara KÄNNS olika när det är roligt eller tråkigt, sorgligt eller glatt.

Precis som i Samtidigt som berättar bilderna en del av berättelsen. Vi får se tiden både ur ett långt och ett kort perspektiv. Dinosaurier, valar och futuristiska byggnader. En mormor som dör.

Ingen kan stanna tiden, säger mamma.
Inte ens om man verkligen vill.

Jag har också två favoritböcker som handlar om morgonstressen på vardagarna. I klassikern Raska på, Alfons Åberg av Gunilla Bergström tjatar och tjatar pappa på att Alfons ska raska på för att hinna till daghemmet. Men Alfons måste bara bara klä på dockan Lisa, sätta däcket på Mercedesen och laga sin fina djurbok med de mysigt äckliga ormarna… I slutet bestämmer sig Alfons för att trots allt raska på, men då är det pappa som glömmer bort tiden och sitter och läser tidningen fortfarande!

Min vän räven och jag av norska Jill Moursund (översatt av Gunnar Ardelius) börjar på följande sätt: 

Mamma är stressad. Hon säger att jag sölar. Hur kan jag vara så långsam? Det undrar både mamma och jag. 
– Kan du stanna! skriker mamma till klockan. 
Men det gör den inte. Klockan är mammas värsta fiende. Den slutar aldrig att slå. Den låter tick tack tick tack tills mamma säger att hon blir galen.

En sådan morgon kan förstås bara gå illa. Mamman kliver på bussen, men barnet hinner inte med och blir ensamt med sin rävtröja. Tur att räven hoppar ur tröjan och håller henne sällskap.

Pernilla Stalfelt har i Tidenboken från 2017 tagit hjälp från barn för att filosofera kring ämnet tid, och lyckas belysa det från många olika håll och perspektiv. Ordet tid kan ju användas på väldigt många olika sätt. Replikerna på första uppslaget är till exempel: 

– Har du tid att tänka lite på tid?
– Öhhhh
(kommentar från någon som tittar på sin telefon, min anm)
– Ja! Jag vill. Jag tar mig tid.
– Nej, jag hinner inte. Jag har tvättid.
– Hallå! Vi har fritid. Vi vill.

I sann Stalfelt-anda blandas högt och lågt. Det mesta avhandlas. Går tiden att fånga? Kan man höra den? Kan man springa ifrån tiden? Eller ikapp? Kommer man undan tiden om man sover?

Törnrosa sov i 100 år.
Men tiden gick ändå och rosorna växte över hela slottet. Rosor sover nog inte på nätterna.


Tidens dimensioner är mystiska, men ibland tar de fysiskt uttryck:


Tidens tand och hans kompis rost har gnagt på denna gamla bil. Bilen åldras och förstörs.


Allt som har fysisk form åldras, både saker och människor. Jag har lämnat både barndom och ungdom bakom mig. Jag är medelålders (precis som herr Fusi i Momo). Personer i min egen ålder är gråhåriga och mina vänners barn, som nyss tultade runt i blöjor, är plötsligt i puberteten. Jag får bita mig själv i tungan för att inte göra som äldre släktingar alltid gjorde och säga till barnen: ”vad STOR du har blivit!” Det är något med att gravitationens inverkan på våra kroppar när vi blir äldre, och då syftar jag inte på kroppsvikt eller estetik, att vissa kroppsdelar hänger mer. När jag tittar på hur människor rör sig, tycks de unga liksom flyta lite högre upp medan vi sjunker allt närmare jorden ju äldre vi blir.

Del 3 av essän publiceras om cirka en vecka. Vi ses!

Share

Jag glor inte på mobilen – jag läser romaner!

jag for ner till bror, bok

De senaste veckorna har Statens medieråds rapport ”Unga och medier 2019” cirkulerat i mina flöden. En del vuxna har förfasat sig över att bokläsandet bland unga har minskat drastiskt. Att skärmarna har tagit över.

Med risk för att låta som en riktigt sur kulturtant, kan jag inte låta bli att tänka ”vad var det vi sa?”. Jag ser den minskade bokläsningen som en direkt konsekvens av bildningsföraktet som råder bland många politiker och andra beslutsfattare. Jag får respekt för folk, oavsett politisk färg, när jag tycker att de verkar vara tänkande människor. Men jag måste säga att det är oroväckande få politiker och makthavare som jag känner den respekten för. De är kanske smarta rent strategiskt och ekonomiskt, men de är inte tänkande och reflekterande människor.

Det känns inte heller som någon slump att vi i juni fick en rapport om att färre skolor har bemannade skolbibliotek. Jag skrev om detta i senaste numret av Dyslexiförbundets tidning Läs&skriv. Där valde jag att lyfta fram ett gott exempel, Bessemerskolan i Sandviken, som tilldelades priset Årets skolbibliotek 2018. Min artikel om skolbibliotekarierna på Bessemerskolan är upplåst och finns att läsa via denna länk.

Det är klart det är svårt att välja läsning när mer lättfångade nöjen finns inom räckhåll. Är man dessutom trött efter en lång och krävande skoldag är det väl inte så konstigt att man bara vill glo på en skärm. Mina barn är verkligen inget undantag.

Jag försöker tänka på att jag ska vara en god förebild förebild för mina barn. Jag läser en del, som ni kan se i min läslogg.

Fast det syns inte alltid att jag läser, eftersom jag har börjat läsa allt mer på mobilen, och då ser barnen inte att jag läser en bok. Jag skulle lika gärna kunna scrolla sociala medier eller spela tetris. Jag läser också tidningen i mobilen. Så jag ser väl inte ut att vara en bokläsare jag heller.

Jag hoppas ändå att våra nattningsritualer påverkar barnen i ett längre perspektiv. Vi läser fortfarande för 12-åringen, vi tar varsitt barn varannan kväll när båda är hemma, och vi väljer gärna böcker vi själva gillar. Då blir läsningen en mysig stund tillsammans.

Jag har två favoriter från den senaste tidens läshög:

The curious incident of the dog in the night time, bok

”The curious incident of the dog in the night time” av Mark Haddon handlar om en 15-årig autistisk pojke och hans familj och grannar. Den är väldigt dramatisk och handlar också om hur det kan vara, både för barnet och för föräldrarna, när barnet har en dold funktionsnedsättning.

”Jag for ner till bror” av Karin Smirnoff lånade jag helt på måfå som e-bok på bibblan och blev väldigt uppslukad. Den handlar om en kvinna som far hem till sin bror i Norrland, och den är skriven med ett drivet norrländskt språk. Även denna berättelse är dramatisk och trots extremt mycket elände kände jag mig på något sätt upplyft av den.

Share

Den mörkaste delen av skrivandet

Några av mina snälla refuseringar genom åren…

Efter en intensiv jobbperiod håller jag just nu på att ställa om till skrivandet igen. Målet är att bli klar med mitt manus till den 3 maj då jag har deadline på Linnéuniversitetet (inlämning av skönlitterärt projekt). Den 17 maj ska vi ha opponering på våra projekt. Därefter är tanken att åter pröva vingarna hos förlag. Det är obehagligt, men nödvändigt.

Jag tror inte att någon kan förhålla sig helt neutral till refuseringar: denna den mörkaste delen av skrivandet. Jag har fått min beskärda del.

För fjorton år sedan skickade jag mina första manus till förlag. I mars 2005 fick jag ett mycket vänligt brev från Tiden förlag där de skrev att det fanns mycket i mitt skrivande som var riktigt bra och att de gärna ville läsa mer som jag skrivit. Men de undrade vem som skulle läsa och vad jag ville berätta.

Liknande brev har jag fått senare och jobbar fortfarande på detta allt medan åren går…

Senare har jag förstått att det är ovanligt att få den sortens personliga svar från förlag, att majoriteten får standardsvar av typen ”tack men nej tack”. Jag har fått sådana svar också. Just nu klamrar jag mig fast vid det halmstråt: att jag faktiskt har fått flera personliga och vänliga refuseringar.

Jag har höga krav på mig själv och vill inte riskera att falla på grund av någon miss som jag hade kunnat parera, meningar som kunde ha varit bättre och därmed kanske hade väckt intresse hos någon. 

En tröst, när någon avvisar mig, är att smaken är som baken. Senaste boken i vår bokcirkel var den Augustprisbelönade De polyglotta älskarna av Lina Wolff. Jag försökte läsa den men fattade absolut inte dess storhet. Jag gav upp efter första delen och läste bara slutet för att kunna prata om den på bokcirkeln. Jag frågade i en Facebookgrupp om litteratur och kunde snart konstatera att många höll med mig om att den var överskattad, medan andra älskade den. 

Idag förstår jag varför mina tidigare manus blev refuserade. Förlagen hade helt rätt i att de inte höll hela vägen. Jag hoppas att jag hela tiden blir bättre på att skriva, och att jag en dag ska bli så nöjd att jag kan se framtida eventuella refuseringar som att mitt skrivande helt enkelt inte föll just dessa läsare i smaken. Däremot kommer någon annan att förstå mig och vilja ge ut det.

Bonusinformation:

Jag är invald i två styrelser inom Journalistförbundet nu: Mälardalens frilansklubb (vice ordförande) och Frilans riks (ledamot). Parallellt med det skönlitterära jobbar jag alltså för bättre frilansvillkor och inspiration för frilansjournalister.

Share

31 böcker läste jag 2018

Samtidigt som är min och dotterns favorit just nu. Bild från Natur & Kultur.

31 böcker har jag läst under 2018, enligt min dokumentation (Listan innehåller 33 böcker, men två avslutade jag aldrig).

Sedan 2016 dokumenterar jag vad jag läser för att minnas bättre. Jag dokumenterar vuxenböcker och de flesta kapitelböcker för barn, men är inte helt konsekvent. Jag har dock valt att inte dokumentera alla bilderböcker, det blir så många att jag inte orkar hålla reda på alla.

Men när jag ändå är inne på bilderböcker måste jag rekommendera Samtidigt som av Emma Adbåge, en rimmad bok för yngre barn (cirka 3-6 år). Den är så himla fin, både jag och min dotter älskar den! Jag lånade den på biblioteket för att jag ska skriva en essä om barn- och ungdomsböcker som handlar om tiden. Så här har jag hittills skrivit i essäutkastet:

”Samtidigt som av Lisen Adbåge är en rimmad bilderbok om saker på jorden som händer samtidigt: ”samtidigt som Adjan tappar en tand / står en pappa och tröstar sin dotter / samtidigt som Pia matar en and / läser Hanuko ut Harry Potter”. Bilderna kompletterar texten. Pappan och dottern befinner sig invid någons sjuksäng. Det livsomvälvande blandas med det vardagliga, och allt sker samtidigt. Någon dör, någon blir kär (bilden på den förälskade Alle Boman är helt oslagbar!) och någon matar sin hund. Det är en helt underbar bok faktiskt.

30 böcker på ett år är kanske mycket för vissa vanliga bokläsare, och det är mer än mina tidigare dokumenterade år då antalet lästa böcker har legat runt 20–25. Men jämfört med professionella bokbloggare och liknande är det förstås ingenting. Inte för att jag tävlar. Jag vill bara minnas.

Jag har skrivit om min läsning tidigare under året i inläggen ”Jag är i alla fall bra på att läsa böcker” och ”Skruvat matriarkat stack ut i sommarläsningen” . Favoritläsningen i slutet av året var Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren och Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman. Det slog mig hur viktig tonen i en bok är för mig. Gaiman har en ton som tilltalar mig väldigt mycket. Jag gillar Bergmark Elfgrens universum också. Mina bokcirkelvänner var inte lika förtjusta och påpekade att den kunde ha redigerats och varit lite kortare. Kanske hade de rätt, men det var inget jag tänkte på medan jag läste.

Jag håller som sagt på med tiden som tema just nu, det ingår i mitt kursarbete på Kreativt skrivande III, och det syns i min läslista. Troligen kommer det att synas även i kommande blogginlägg.


Share

Jag är i alla fall bra på att läsa böcker

Böcker på hög
Några av böckerna jag hittills har läst under 2018.

Härom veckan sa min dotter (snart 6 år) att ”mamma är inte bra på att sy, hon är bara bra på att läsa böcker”. Hon kommer inte över mitt klumpiga försök att laga ett gosedjur. Sömmen gick upp efter ett par dagar och hennes noggranna far fick rycka in. Nu är det bara pappa som får förtroendet att operera de älskade gosedjuren.

Jag saknar motoriken och tålamodet för sömnad. Tur att jag inte levde för 150 år sen då det nog hade varit svårt att vara kvinna och dålig på handarbete.

Mina läskunskaper godkänner dottern alltså, så jag tänkte skriva några ord om de böcker jag läst under första kvartalet 2018. Listan  fylls på allteftersom (och hittas här).

Einsteins drömmar av Alan Lightman

En bok med korta berättelser om tiden. Jag läste den i researchsyfte och tycker att flera historier hade sina poänger, även om de inte lämnade några djupare spår.

Sankmark av Jhumpa Lahiri

Jhumpa Lahiri skriver om indiska familjer och om att lämna sitt hemland och flytta till väst (USA). Jag tyckte bättre om hennes tidigare bok ”I väntan på ett namn”. Sankmark efterlämnar en känsla av att det är tungt och svårt att leva när livet inte blir som du tänkt dig. Men det är en helt okej roman.

Anton och Teitur av Angelica Öhrn

Min vän Angelicas debutroman är välförtjänt nominerad till Slangbellan, priset för bästa barn- och ungdomsdebut! Det är så häftigt! Anton och Teitur är en vemodig och fin berättelse som blandar familjerelationer och kärlek till hästar. Att det är en pojke i huvudrollen är ett extra plus.

Mandarinerna av Simone de Beauvoir

Jag skrev om Mandarinerna när jag började läsa den (för andra gången). Den är tjock men fantastiskt bra. Personskildringarna är så engagerande och du får lite historiekunskap på köpet.

Stridens skönhet och sorg 1914 av Peter Englund

(Som jag skriver på sidan: ej avslutad, det var en bokcirkelbok som jag fann väldigt torr och oengagerande)

Harry Potter och Fenixorden av J K Rowling

(Läsning för min son, omläsning för mig). Jag tror detta är den segaste och omständligaste boken i Harry Potter-serien men jag slukar allt eftersom Rowlings värld är helt oemotståndlig.

Lev kreativt / Hitta din kreativitet av Julia Cameron

Den här boken har jag skrivit om sedan i november, så jag hänvisar till taggen #Cameronkurs.

Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit

Jag fick denna i julklapp av min man. En del var välbekant eftersom jag läst mycket om feminism, men de mer historiska/akademiska essäerna lärde mig nya saker.

Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead

Den brutalaste skildring av slaveriet i USA som jag läst. Vi pratade om den på bokcirkeln igår. Tydligen fanns det ingen riktig underjordisk järnväg för slavarna att fly genom, men ett nätverk som hjälpte slavar att fly kallade sig så. Colson Whitehead har fantiserat fram en riktig underjordisk järnväg, och det funkar bra. Historien är som sagt brutal och svår att värja sig mot, men också lärorik och viktig och med hopp i slutet. Det här är garanterat en av de böcker från 2018 som kommer att leva kvar i mig.

Julias superkrafter av Malin Roca Ahlgren och Carl-Magnus Ramstedt

En pedagogisk bok om att ha Aspergers syndrom, riktad till lärare och unga i skolan. Den tjänar sitt syfte mycket bra. Jag visste ju det mesta men fick ändå ökad förståelse för hur min son troligtvis har det. Jag hoppas han vill läsa den, även om den handlar om en tjej som är lite äldre än han.

Share

Brukstexter och ”riktiga” böcker

Clementiner
Nej, ”Mandarinerna” är inte en bok om frukt!

Jag läser om ”Mandarinerna” av Simone de Beauvoir just nu. Jag läste den i 20-årsåldern senast och gillar den lika mycket idag. Det är en tjock pappersbok (776 sidor) som jag inte kan ta med mig på tunnelbanan, så jag läser andra böcker parallellt.

Att ta sig an tjocka böcker kräver både tid och tålamod, men ibland känns tajmingen rätt. Jag har bestämt mig för att inte stressa med boken, den får ta sin tid. Och den är så bra; jag har inga problem att komma in och ut ur texten trots långa kapitel (som jag ofta måste avbryta mitt i). Boken utspelar sig i Frankrike precis efter andra världskrigets slut. Det är något trösterikt i att läsa om en annan, men inte så avlägsen tid. Det är så lätt att fastna i allt elände som händer i nuet.

Den här sortens läsande ger mig perspektiv. Människor har i alla tider kämpat med livet, kärleken, ansvaret, vanmakten, politiken, sorgen.

Personerna i boken lever fria, resande liv och tänker, drömmer och diskuterar. Samtidigt som det finns så mycket livslust lever de i skuggan av fasansfulla minnen från kriget. Huvudpersonens dotter har till exempel haft en judisk pojkvän som har blivit mördad. Där jag läser just nu har USA just fällt bomben över Hiroshima.

Dessutom älskar jag de skarpa iakttagelserna av ytliga människor: ”Som barn tyckte jag att en lärarinna var en mycket mer framstående person än en hertiginna eller en miljonär och denna rangordning hade knappast förändrats. Allt medan Claudie föreställde sig att den största lycka som Einstein hade kunnat drömma om skulle ha varit mottagen i hennes salong. Vi kunde knappast förstå varandra.”

Boken är översatt till svenska av en annan favoritförfattare, Åsa Moberg (i samarbete med Adam Inczèdy-Gombos). Även Åsa Mobergs skrivande präglade mig när jag var i tjugoårsåldern. Jag hittade hennes bok ”Om sorg och kärlek” på biblioteket och visste inget om den, men fastnade för de första meningarna (det är underbart att gå runt och välja böcker på det sättet, använda sin magkänsla och ta hem de böcker man fastnar för utan att ha några förutfattade meningar). Jag minns att jag var alldeles tagen och grät jättemycket när jag läste den. Jag måste läsa om den så fort jag är klar med ”Mandarinerna”! Jag ska också läsa Åsa Mobergs senaste bok ”Livet” så snart jag hinner. Måste nog läsa allt jag missat av henne!

Men för att återgå till ”Mandarinerna”: Eftersom flera av personerna däri är författare och journalister handlar den en hel del om skrivande. Jag fastnade vid ett stycke där författaren och journalisten Henri lider av skrivkramp och säger att han visserligen skriver artiklar, men det är ”brukstexter”, medan böcker är ”på riktigt”.

Det träffade mig rakt i hjärtat. Tjugoåringen som läste ovan nämnda böcker hade samma drömmar som fyrtioplussaren har idag.

Jag kan inte släppa tanken på att skriva något ”riktigt”. Det vill säga något som som lever kvar, något som lämnar spår.

Men samtidigt; TVIVLET. Meningslösheten. Alla dessa människor som vill skriva, alla dessa människor som ger ut böcker som glöms bort.

Mitt problem är att jag har haft svårt att hitta en sammanhängande story. Nu har jag ett råmanus som jag skriver om (jag skrev om det här). Men ROLIGT är det sällan. Jag tänker på alla människor som hävdar att de ”älskar att skriva”. Jag vet inte jag. För mig är det fria skrivandet ofta ett tvång. En inre rastlöshet som pockar och tjatar. Jag prokrastinerar mycket. Hittar ursäkter, som att barnen tar mycket tid. Det gör de ju. Men lite tid har jag ju. Jag har inga ursäkter kvar längre.

Share

Nu är den här – listan med lästa böcker 2016!

Margaret Atwood, Kulturhuset Stockholm 2015
Mitt idolfoto av Margaret Atwood från Kulturhuset i Stockholm den 3 juni 2015.

För nästan exakt ett år sedan bestämde jag mig för att dokumentera alla böcker jag läste under 2016. Jag samlade allt på en sida här på bloggen och nu har jag resultatet: 24 böcker. Jag valde att inte ta med alla barnböcker jag läst för mina barn på 4 och 9 år, bara Harry Potter-böckerna. Med dem blir det väl uppåt 50–100 böcker.

Jag kan inte påstå att jag slår något rekord – läste nyligen att någon på Twitter läser minst 50 böcker om året. Men två i månaden är väl ändå inte så pjåkigt för någon som både pluggat och jobbat, samt tagit hand om barn och varit allmänt stressad och trött?

Ja, fast nu ska ju inte bokläsande vara en prestation utan avkoppling och inspiration. Vad minns jag egentligen såhär i efterhand? Och går det att hitta någon röd tråd mellan böckerna? Jag vet inte. Det finns lite nutid, lite feminism, några inslag från Mellanöstern och lite fantasi/övernaturlighet. Vissa av böckerna är valda av mina bokcirkelkamrater.

Mysigast har utan tvivel varit att läsa om Harry Potter för min son. Alla känslor och skratt!

Och eftersom man starkast minns det man är mitt uppe i så tänker jag just nu mest på den sista boken, Margaret Atwoods Den blinde mördaren. Vad jag beundrar den kvinnan! Hon beskriver så exakt hur det är att känna sig lite avig i en trång värld…

Nu bör jag väl skapa en ny flik för 2017 antar jag…

 

Här är listan för 2016!

Share

Nu ska jag dokumentera böckerna jag läser

 

Boken Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson
Nej, jag läste den inte på 2 veckor. Jag lämnade in den och lånade den igen fem minuter senare. 🙂

Jullov, jullov! Nu är vår årliga turné till släkten slut och trots att barnen måste aktiveras varje dag för att inte fastna framför skärmarna har jag hunnit läsa en del. Romanläsning är avkoppling för mig.

Just nu läser jag Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam. För er som inte vet handlar den om en ung romsk kvinna som skickas till koncentrationsläger och får ta över en död judinnas klänning. Hon blir Miriam och efter fasansfulla plågor kommer hon till Sverige och får stanna, tack vare sin falska identitet. Om någon hade vetat att hon var rom skulle hon ha skickats ut. Först 60 år senare, när hon är 85 år, berättar hon sanningen för sin sondotter. Boken skulle kunna vara outhärdlig att läsa, men Majgull Axelsson är en så utomordentlig författare att den snarare blir totalt uppslukande. Många har säkert redan läst den – men om inte – gör’t!

Mitt nyårslöfte inför 2016 blir att dokumentera de flesta böcker jag läser (även här på bloggen). Jag blev inspirerad av Angelica Öhrn, min peppande kurskamrat från Att skriva barnlitteratur på Linnéuniversitetet, som har skrivit ner allt hon läst 2015. Med tanke på att jag har så mycket med jobb, studier och barn känns det ibland som att jag aldrig hinner läsa, men när jag tittar tillbaka har jag ändå läst en del. Det kan jag bland annat tacka min eminenta bokcirkel ”Bokknuttarna” för. Nästan varje månad i fem års tid har vi träffats. Vi har genomlevt pilgrimsresor, barnafödslar (fem nya människor har kommit till under denna tid) och mycket annat. Bokcirkeln har varit ett utmärkt sätt att hålla läsandet vid liv. Jag glömde det tipset i min tidigare krönika om hur man får tid för läsande, så det får ni nu! Inte sällan har jag fått gå utanför min ”comfort zone” när det gäller läsande eftersom vi brukar turas om att välja böcker. Tack vare bokcirkeln vet jag till exempel en del om Thomas Quick – själv skulle jag aldrig ha valt att läsa en bok om honom.

Jag inser att åren flyter ihop (det måste vara åldern), så jag vet inte vilket år jag har läst böckerna, men här är ett par relativt nylästa böcker som jag fortfarande tänker på:

  • Maddaddam av Margaret Atwood: Tredje delen av Atwoods genomarbetade dystopitrilogi som ska bli HBO-serie. Vad jag längtar!
  • Steglitsan av Donna Tartt: Den första delen fick mitt modershjärta att värka något förfärligt. Den kunde ha varit kortare (över 700 sidor), men trovärdigheten består hela boken igenom.
  • Hungerspelen av Suzanne Collins: Min son hade en period när han ständigt talade om Hunger Games eftersom det fanns med i någon Minecraft-värld som han gillade i våras. Jag beslutade att läsa boken för honom för att han skulle veta att det fanns en litterär förlaga. Den är kanske lite väl brutal för en 8-åring, men han tycks inte ha tagit någon skada… Trots att språket är träigt och lite väl redovisande är jag inspirerad av Collins förmåga att bygga upp en så stark dystopisk värld (som ni märker har jag en dragning till dystopier).
  • Den dag jag blir fri av Lawen Mohtadi: En biografi om den romska författaren och människorättskämpen Katarina Taikon som bidrog med både samtidshistoria och perspektiv. Jag skrev kort om den här också.
  • Gittan gömmer bort sej av Pija Lindenbaum: När jag läste den här för min 3-åriga dotter levde hon sig in så starkt i Gittans skuldkänslor över att ta tappat det lilla barnet, så att barnet fick en bula. Den gestaltar känslor på ett alldeles klockrent sätt, och jag älskar illustrationerna.

 

 

 

Share

Så får du tid att läsa böcker

Foto: kaboompics.com
Foto: kaboompics.com

Alltför ofta scannar jag sociala medier 20 gånger på kvällarna i stället för att stänga alla enheter och öppna en bok. Ändå är bokläsning ett av mina stora intressen. Och jag tror benhårt på att den som vill skriva bra också måste läsa mycket.

Om jag har ont om tid och har svårt att prioritera läsning – hur kan det vara för alla dem som inte är boknördar?

Nu, när det precis har varit bokmässa i Göteborg har det skrivits en del om nyttan med läsning, men den övriga tiden har romanläsning inte så hög status annat än på kultursidorna. Dagens Nyheter gjorde ett roligt utformat reportage om läsning. KIT skrev en lista om fördelarna med att läsa böcker (tack Caroline @Forsloew för tipset!).

För mig är det alltid bokmässa. Trots att det finns så många distraktioner och en ständig känsla av att ha missat något vet jag att jag mår bra av att vara inne i en bokvärld. Jag har inte testat läsplatta, men det är ändå något med känslan av att hålla i en bok av papper. Jag minns när jag hade ett halvtråkigt jobb och njöt av känslan av att en kort stund låta mig uppslukas av litteraturens värld på vägen dit. Den stunden kunde rädda hela min dag.

Ofta när jag säger att jag läser får jag höra att jag är så duktig. Personen som säger det har uppenbarligen dåligt samvete. Det är trist att läsning ska kännas som en prestation. Samma sorts tonläge brukar folk ha när det handlar om träning: ”Man borde…”. Och ja, bokläsning är lite samma sak som träning: Man måste bara bestämma sig för att göra det, och det ger förhoppningsvis belöning (men inte alltid. Bra böcker ska det vara och man får lägga ifrån sig sådant som man inte fastnar för efter tio sidor).

För mig, med två barn, heltidsstudier och deltidsjobb är det ofta ett mirakel att jag får tid att läsa. Men jag tar mig den.

Jag läser:

  • På tunnelbanan. Även när det är fullt av folk lutar jag mig mot något och tar upp boken ur väskan. Jag tar nästan aldrig Metro för att jag vill prioritera bokläsning.
  • I mellanrummen, när jag väntar på något eller någon. De flesta bokläsare känner igen känslan av tomhet när de inte har en bok med sig. Det är som att gå ut utan byxor.
  • Innan jag går och lägger mig. Jag har svårt att sova utan att läsa några sidor.
  • Ibland, korta lyckliga stunder i soffan, innan det dåliga samvetet över att barnens skärmtid blivit för lång pockar på.

Det tar cirka en månad för mig att bli klar med en bok på några hundra sidor, men eftersom bokläsning är min rekreation låter jag det ta tid.

Just nu läser jag ”Amerikana” av Don DeLillo. Mer om den i nästa blogginlägg!

PS. Jag hade tidigare rubriken ”Att gå ut utan en bok är som att lämna hemmet utan byxor”, som jag tyckte var kul. Men eftersom vi lärt oss lite om sökordsoptimering på min utbildning har jag förstått att rubriken ovan får fler träffar på Google. Ett litet experiment helt enkelt! 🙂

Share