Kategoriarkiv: Kommunikation

Det hände när jag skapade en Facebooksida

Facebookstatistik
Bjuder på lite av min facebookstatistik, varsågoda.

Ni vet det här med att bygga sitt eget varumärke.

I början av 2017 skapade jag en Facebooksida med namnet ”Marja Beckman skribent”. En del i min ålder skrattar generat åt att jag gjort detta. Snacka om att förhärliga sig själv!

Ja, ibland vill jag ju sticka huvudet i sanden och rodna över att jag är så skamlös. Vem tror jag att jag är?

Jag tror att detta beror på att jag föddes på 70-talet. Om jag hade varit femton eller tjugo år yngre hade jag inte skämts, inbillar jag mig.

Att det är skillnad mellan 70-talisters och 90-talisters syn på personligt varumärke blev jag tydligt varse om när jag läste till marknadskommunikatör inom sociala medier på Nackademin.

Vår andra kurs gick ut på att börja arbeta med våra personliga varumärken, och många av 90-talisterna i klassen hade inga problem med att kalla sig själva ”blivande experter” och skapa bloggar med stora bilder på sig själva. Det är klart, de är förstås yngre och snyggare än vi, och jag var också mer förtjust i att synas när jag var yngre. Men troligen är vi också präglade av vilka tider vi har vuxit upp i. Om man ska generalisera: Den som är 70-talist har sett en liten glimt av det gamla Jante-Sverige med ett starkt socialt skyddsnät. 90-talister har fått lära sig att de måste vara sin egen lyckas smed.

Klickstatistiken flerdubblades 

Jag tog examen i januari och därefter hade jag en två månader lång period då jag frilansade. Det fanns en del tid över och jag skapade den där Facebooksidan som jag hade dragit mig för att skapa. Jag har hela tiden funnits på Twitter, och där hade jag inga problem med att publicera länkar till mina blogginlägg och artiklar jag skrivit. Men skillnaden mellan Facebook och Twitter är att jag inte känner så många av mina Twitterkontakter privat. På Facebook finns däremot i princip hela min vän- och bekantskapskrets. Jag ville först separera det privata från det professionella.

Samtidigt har jag ju några av mina mest lojala läsare på Facebook, så till slut ändrade jag mig.

Jag bjöd in utvalda vänner att gilla sidan, långt ifrån alla FB-vänner, och sidan har nu 82 gillamarkeringar. Ett fåtal av dessa är personer jag inte känner, men de flesta är vänner och bekanta.

Sedan började jag testa mig fram och märkte snabbt att engagemanget och klickstatistiken på mina inlägg flerdubblades! Räckvidden är ibland flera gånger större än antalet gillamarkeringar på sidan. Jag når ut på ett helt annat sätt än genom Twitter!

Inlägg om fritt skrivande går bäst

När man arbetar med sociala medier arbetar man agilt. Man testar sig fram; vilken sorts inlägg vill läsarna ha, och vilka tider ska jag publicera dem?

Jag har hittills blandat journalistiska artiklar med blogginlägg som antingen kan handla om kommunikation eller om friare skrivande. Texterna om friare skrivande har gått klart bäst, så jag borde rikta in mig mer på det området. Det är kanske inte så konstigt – där har jag ju mitt hjärta! Det är som när jag gick till en coach, Gertrud Dahlberg, och hon genast sa att jag lät mest avslappnad när jag pratade om mitt fria skrivande… Hennes råd blev att jag skulle satsa mer på det. Jag försöker, men vardagen och försörjningen tar lätt över.

Det inlägg som har gått allra bäst är dock det som publicerades före det här – om min sons Aspergerdiagnos. Där finns ju också hjärtat med.

En annan insikt är att jag ofta får betydligt större engagemang på mina inlägg på min egen Facebooksida jämfört med DialogWebs Facebook som jag sköter i jobbet. Folk vill ha personliga berättelser. Det är därför influencers är alla marknadsförares våta dröm.

Och själv måste jag väl lite oftare försöka göra som Gertrud sa. Följa mitt hjärta. Då lever mina texter.

Relaterat:

Min personliga sociala medie-strategi

Hur skapar jag ett mänskligt personligt varumärke?

Share

Jag ska bli bättre på rörlig bild!

View post on imgur.com

Rörlig bild är ofta det som går bäst på nätet. Jag är inte ensam om att kasta ett inspirerat öga på KIT som har finslipat konsten att berätta med hjälp av bilder och filmklipp. Jag vill också kunna detta och ska ägna stunderna mellan skrivandet av hemsidestexter åt att lära mig mer. Idag testade jag att göra en GIF-film av en trailer för filmen Bad Teacher, se ovan! Det är egentligen inte alls svårt, jag hittade en guide när jag googlade.

Nästa steg ska då bli att få ihop roliga bilder till ett bildspel av den här typen!

Share

Jag har fått jobb!

via GIPHY

Mitt förra inlägg var lite deppigt. Jag väntade på besked från Learnox där jag hade sökt ett halvtidsjobb som kommunikatör och var nervös. Även om jag tyckte att vi klickade bra på intervjun visste jag ju inte hur konkurrensen såg ut. Ni minns kanske att jag efterlyste ett deltidsjobb i krönikan ”Det bästa (och sämsta) med att frilansa” och jag kände nu att detta vore helt perfekt. Därför blev jag så nervös att det inte skulle gå vägen. Jag har fallit på mållinjen förr.

Men jag fick jobbet!

Learnox är ett utbildningsföretag som jobbar med digital undervisning för att få tillbaka hemmasittare till skolan. De ägs av samma koncern som Vintertullsskolan. Jag ska nu jobba som kommunikatör med allt vad det innebär – från att fixa hemsidorna till att skapa strategier och innehåll till sociala medier och andra digitala kanaler. Vi får se vad som händer. Det ska bli spännande i alla fall. Jag känner starkt för barn och unga som inte riktigt passar in och ser fram emot att lära mig mer om diagnoser och specialpedagogik.

Ibland är ditt privatliv en fördel när du söker jobb. Min son har just fått diagnosen Aspergers syndrom, vilket säkert var en extra bonus för Learnox.

Om ni liksom jag drabbas av svackor då ni känner er missförstådda –se detta som ett positivt exempel! Det går att hitta sin grej!

Share

Hur engagerar man sig 2017?

Gemenskap, pyssel, figurer
Pysselfigurer i i tät gemenskap. De fotograferades när de stod i Sveriges radios foajé.

En av fördelarna med att vara egenföretagare är att slippa tidsödande och icke-produktiva möten. På sistone har jag ändå hamnat i sammanhang där mötesformalia har varit viktig då det handlar om att medlemmars pengar används på ett korrekt sätt. Det är fortfarande en relativt ny erfarenhet för mig och alla formaliteter i form av paragrafer och stadgar strider emot min motivationsstyrda personlighet. Men eftersom jag är en vuxen människa fattar jag att vi måste följa reglerna ;-).

Anledningen till att jag började tänka på detta var att jag nyligen blev invald suppleant i Mälardalens frilansklubb inom Svenska Journalistförbundet. Det är första gången jag engagerar mig fackligt. Mitt syfte är både solidaritet med kollegor och egennytta – jag vill lära mig nya saker som att arrangera seminarier och hur påverkansarbete fungerar.

På mötet kommenterades den dåliga uppslutningen. Trots att klubben har tusen medlemmar kom bara ett tiotal. Men det ju är så det brukar vara nu för tiden, tänker jag krasst.

Det här är den andra styrelsen jag är med i – jag är också sekreterare  i min lokala hyresgästförening. Det är knappast någon rusning till mötena dit medlemmar bjudits in, trots att en majoritet av de boende i våra hus är medlemmar i Hyresgästföreningen. Senast kom, förutom styrelsen, endast en dam i 90-årsåldern som var aktiv i samma hyresgästförening för många år sedan. Hon lät förstå att uppslutningen en helt annan på hennes tid. Hyresgästlokalen var så vitt jag förstår en mötesplats för grannarna. Idag används den främst till barnkalas, vilket är ovärdeligt i ett område där de flesta trängs i smålägenheter. Lokalen är orsaken till att vi fortsätter att göra vad vi måste för att behålla lokalen. Däremot har ingen av oss intresse av att ägna alltför mycket av vår minimala fritid till att vara aktiva i Hyresgästföreningen. Vi har nästan alla småbarn och värnar om vår fritid.

Den 90-åriga damen skakade på huvudet åt vår eländigt lilla skara och frågade flera gånger vad vi skulle göra för att ”vända skutan”. Sedan gick hon hem.

Personligen hade jag inte blivit styrelsemedlem om jag inte hade blivit tillfrågad av en granne, med motiveringen att hyresvärden tar över lokalen om vi inte har en aktiv förening. När jag flyttade in i huset där jag bor undvek jag noga Hyresgästföreningens möten eftersom jag var rädd att jag skulle känna mig tvungen att säga ja till saker som jag egentligen inte ville göra. Kanske ifrågasatte jag också nyttan i att umgås med folk bara för att de var mina grannar, vad mer kunde vi ha gemensamt? Den fördomen kom dock på skam – jag har mycket gemensamt med de andra styrelsemedlemmarna.

Här är en lista på några av de troliga orsakerna till ointresset för att delta på föreningsmöten:

Egennyttan är idag en stark drivkraft som inte behöver utesluta solidaritet med andra. Men om jag ska offra min fritid måste jag få något tillbaka, till exempel möjligheten att använda en festlokal, utöva en aktivitet som jag gillar eller lära mig något som jag har nytta av. Naturligtvis kan solidariskt arbete också ge tillfredsställelse, men då måste det vara tydligt och ge ett konkret resultat (till exempel att flyktingar får hjälp).

Tid är, som också nämns ovan, en bristvara för de flesta. Särskilt föräldrar. Vi är många som jobbar mycket och pusslar och stressar och sedan är det kanske föräldraråd och annat som har med barnen att göra. För 40–50 år sedan var många kvinnor hemmafruar och jag föreställer mig att hyresgästmötena rent av kunde vara en fristad.

Sociala medier har förmodligen ersatt en del av den gemenskap som Hyresgästföreningen en gång gav. Då kanske du gick dit och småpratade för att höra det senaste om vad som händer i området. Numera finns ju Facebookgrupper för minsta lokala fråga.

Jag är inte ensam om att drömma om att hitta sätt att få människor att känna mer gemenskap, men vi kan inte upprepa det förflutna, vi måste hitta nya sätt.

Trots allt utgör föreningarna en stark kraft i detta arbete, men de måste vara aktuella och relevanta för människor idag. Vi måste sluta beklaga oss över bristen på engagemang och istället försöka hitta nya sätt att engagera folk. För engagemanget finns. Det ser bara annorlunda ut.

Share

Min personliga sociala medie-strategi

Folkets röst, talarstol
En bild från Folkets park i Malmö får illustrera sociala medier. Dotterns panna är med, apropå att dela bilder på sina barn…

 

Alla företag och organisationer har nytta av att ha en strategi för sina sociala kanaler. Tyvärr startar många kanaler bara för att de tror att de ”måste”, men det är ofta bättre att låta bli om man inte kan leverera relevant innehåll till en relevant målgrupp. Jag ska nu berätta om strategin bakom mina egna sociala kanaler.

Det kanske låter högtravande att ha en strategi för sina personliga kanaler, men jag menar att det kan vara bra att tänka igenom vad man vill med sina kanaler, även om man inte jobbar med kommunikation. Sedan är det ändå svårt att hålla en totalt strikt linje eftersom privatliv och arbetsliv lätt flyter ihop i flödet. Så här tänker jag i alla fall:

Twitter @marjaandrea

Twitter är min mest utåtriktade kanal. Där delar jag artiklar jag skrivit, blogginlägg och kuraterar artiklar som jag tycker är intressanta. Mitt mål med Twitter är att bygga mitt personliga varumärke. Men Twitter är inte så tacksamt. Av mina cirka 490 följare har jag kanske träffat tjugo eller trettio i verkligheten (IRL). Några har jag blivit Twitter-bekant med (det vill säga: Vi har inte träffats IRL men det finns ett visst ömsesidigt intresse för varandras respektive verksamheter och jag försöker vårda de kontakterna).

Många inlägg får jag ingen respons alls på. Det känns ofta som om det är lite slumpmässigt när någon retweetar, gillar eller kommenterar. Jag har inte riktigt fört statistik men vet att det inte är någon större idé att tweeta efter klockan 23.

Ibland tänker jag att jag ska vara glad att engagemanget inte är större – de som är mer namnkunniga journalister får ju så många troll efter sig så fort de skriver något.

Linkedin

Linkedin använder jag till strikt arbetsrelaterade tips och inlägg och till att hålla kontakt med folk jag jobbar med, har jobbat med eller vill jobba med. Jag tror de flesta tänker likadant kring den kanalen. Jag har som mål att skriva fler inlägg där eftersom responsen är betydligt större än på Twitter. Man ser exakt hur många som sett ens inlägg och varje gång någon gillar det sprids det ytterligare. Därför är jag också generös med att gilla andras inlägg, både när de är bra och när jag vill uppmuntra någon som exempelvis har fått ett nytt jobb.

Facebook

Jag står i valet och kvalet om jag ska skapa en officiell Facebooksida. Finns det något intresse? Kommer jag att få några följare överhuvudtaget, utanför min närmaste vänkrets?

Facebook är den bredaste kanalen för de allra flesta. Där blandas mostrar med före detta chefer, partypolare med barndomsvänner. Jag delar sällan mina blogginlägg där på grund av en diffus rädsla för att uppfattas som ”spammig”. Kanske också för att jag vill dra en linje mellan mitt privata jag och mitt arbetsjag. De senaste åren har jag också minskat antalet privata inlägg och barnbilder. Jag tänker oftast efter: Är detta relevant för mina vänner? Som kommunikatör gillar jag förstås att använda sociala kanaler, men jag undviker att vara alltför privat.

På sistone har jag hört flera branschpersoner säga att unga enbart använder FB som en telefonbok och att de aldrig skriver statusuppdateringar på sin egen vägg. Däremot växer Messenger. Jag är själv definitivt mer aktiv i chatgrupper än på min FB-vägg. Jag använder också grupper på Facebook.

Instagram

Mitt Instagramkonto är privat. Det är den enda kanal där mina föräldrar finns, så när jag publicerar bilder på mina barn riktar jag mig främst till familjen. Jag har tackat nej till ett par officiella konton som har velat följa mig eftersom deras syfte uppenbarligen inte är annat än att jag ska följa tillbaka. Men sedan jag blev klar med min utbildning fick jag några följare från byråer, alltså folk som arbetar med kommunikation. Vilket dilemma! Jag har ju inget offentligt Instagramkonto utan blandar allt i mitt liv på detta konto – jobb, böcker och familj. Om jag skulle starta ett offentligt konto är jag rädd att det skulle bli en smula opersonligt och tråkigt. En del av tjusningen med Instagram är just det personliga tilltalet.

Men jag ser att exempelvis författare som har öppna Instagramkonton inte lägger ut bilder på sina barn. Jag vill ju inte att bilderna på barnen ska komma i fel sammanhang.

Kort sagt: Det är lättare för mig att ha en strategi för Linkedin och Twitter (där förekommer inga barnbilder). Om jag får en bok utgiven eller på annat sätt blir mer intressant för en bredare offentlighet kanske jag startar officiella konton på Facebook och Instagram. Men till dess kör jag väl på och är lite lagom inkonsekvent.

Läs också: Kluvenheten i att finnas på Twitter

Share

Ser jag min målgrupp framför mig? Nja…

Flygplan som korsar vägen.
Jag flyger kors och tvärs i den här bloggen ibland.

Det här är ingen helgjuten blogg, det är jag medveten om. Ämnena spretar åt olika håll och syftet – ja, det är väl att berätta för världen vem jag är. Inte jag privat, utan vad jag kan erbjuda som skrivande yrkesmänniska.

Efter ett och ett halvt år på en utbildning i marknadskommunikation borde jag kanske fundera ett extra varv på vilka som ska läsa bloggen. Ser jag målgruppen framför mig?

Nja. Ofta skriver jag för arbetsgivare och uppdragsgivare av skilda slag. När jag skriver lite mer personligt, om särbegåvning, att vara introvert eller min farmor är en av mina önskningar att påverka såväl arbetsgivare som allmänhet att förstå värdet hos människor som inte passar in i normen. Dessa inlägg tillhörde mina mer lästa inlägg – det om särbegåvning för att jag är med i ett nätverk inom ämnet och det om farmor för att jag har släkt och vänner som känner min farmor.

Annars tänker jag att jag borde skriva fler inlägg av typen 10 tips för dig som vill leva på ditt skrivande. Jag publicerade det på Linkedin också och det gick riktigt bra.

Själv läser jag mest bloggar när jag googlar efter information, samt om de delas i sociala medier. När min son skulle ha Minecraft-kalas fick jag till exempel inspiration från en blogg som jag idag inte minns namnet på. Annars läser jag mest yrkestips som jag får via mitt nätverk.

Jag borde alltså ha en tydligare strategi för den här bloggen. Kanske tänka mer på vad läsaren kan ha nytta av.

Å andra sidan heter den Ordinsamling för att den ska kunna omfatta allt mitt skrivande – från ungdomsboksmanus till Facebookposter. Jag vill fortfarande ge ut böcker. Och jag vill jobba med kommunikation. Men jag ska försöka tänka på hur jag ska göra för att bloggen ska bli mer användbar för den som inte bryr sig om vem jag är (det vill säga de flesta).

I nästa inlägg ska jag berätta om min personliga sociala medie-strategi. Tänker ni på hur ni använder era personliga kanaler?

 

Share

Mina mål inför 2017

Platsjournalen december 2016
Jag blev intervjuad i Platsjournalen i december 2016.

Jag har inget intyg än – men snart är jag färdigutbildad marknadskommunikatör inom sociala medier! Imorgon är egentligen min sista dag på Berghs men jag måste vara hemma med min hostande son. Jag försöker febrilt att ägna de sista skälvande praktiktimmarna åt att klippa en liten sociala medie-film i iMovie men det har hittills inte blivit tillräckligt bra för att publiceras.

• Ett mål för 2017 är att bli bättre på digital film och grafik.

• Ett annat är att fördubbla min inkomst (som dock har varit ok om man tänker på  på att jag studerat på heltid och inte tagit studielån. Men nu vill jag ha råd att spara till en större lägenhet och åka på en riktig semester med hela familjen!).

• Det tredje är att skriva klart den förbaskade ungdomsromanen vars ursprungsidé är lika gammal som 2000-talet… (Lite patetiskt kanske, men det är okej, jag bjuder gärna på att vara en patetisk drömmare).

Inför 2017 har jag några uppdrag på gång, men kan ta fler, så hör gärna av er! Kontaktuppgifter här.

 

 

 

 

 

Share

Jag önskar mig fler framgångsrika schyssta kampanjer

Graffiti, ansikte, Lissabon
Gatukonst i Lissabon som ganska bra illustrerar min känsla inför mycket i världen idag…

Snart är jag färdigutbildad och i början av januari kan jag förhoppningsvis plocka ut ett examensbevis på att jag är marknadskommunikatör inom sociala medier.

Mina sista praktikmånader på Berghs har varit väldigt lärorika. Den gamla föreställningen om att journalister är ädla riddare för yttrandefriheten medan kommunikatörer och copywriters skriver vad som helst för pengar är i mina ögon lika sann som osann – allt beror på individen. Det finns rötägg och schysst folk överallt. De flesta är ändå ganska schyssta. Jag gjorde till exempel en mejlintervju med Gustav Hallén som på skoj annonserade ut sig själv på eBay till amerikaner som var missnöjda med valet av Trump. Som före detta Berghs-student visste han väl instinktivt vad som fungerar viralt. Men han gjorde ändå en politisk markering och visade att man kan använda underhållande kommunikation för att göra skillnad.

En annan artikel (skriven av min handledare Carolina Setterwall) fick mig också att tänka på hur mycket svårare det är för schyssta människor att skapa kommunikationskampanjer. Markus Lindblad, som leder en ny kurs på Berghs, listar Putins och Trumps kampanjer när han får möjlighet att lyfta kampanjer som satt spår i historien.

På vår näst sista kurs i kriskommunikation (ledd av den eminenta Maria Niemi) pratade vi bland annat om att en av anledningarna till Miljöpartiets kris är att de har så mycket mer att försvara än Sverigedemokraterna. När man inte väntar sig att någon ska vara ”god” kan ju denna göra precis vad som helst, bara det chockar och skapar rubriker.

Därför väntar jag på fler varumärken som vågar vara lagom schyssta, konsekventa och mänskliga.

Share

Fyra insikter jag fått av att vidareutbilda mig som 40+

Graffitimålning på äldre dam, flygplan i bakgrunden. Lissabon
Hur blir jag en cool tant? Graffiti från Lissabon.

Jag var 41 och hade jobbat 20 år som journalist när jag började plugga vidare till marknadskommunikatör inom sociala medier. Det har ältats i många inlägg på den här bloggen. Nu är jag nästan färdigutbildad och listar  här några insikter som jag har fått av att – kanske inte byta bransch, men modifiera mina yrkeskunskaper mitt i livet:

• Var både kaxig och ödmjuk. Använd din långa arbetslivserfarenhet, men var beredd på att ompröva det mesta som du har lärt dig. Vissa saker kan du bättre än dem som är yngre, men de är ofta snabbare än du. Jag minns till exempel när jag skulle googla efter bilder i ett grupparbete och min 23-åriga klasskamrat hade hittat en bra bild innan jag ens hunnit trycka på “sök” (typ). Det gäller alltså att vara både ödmjuk och stolt över vad man kan.

•  Man föds inte till att bli sociala mediestjärna. Det tar tid att bli riktigt bra på att använda sociala medier och det är absolut inte så att en 23-åring automatiskt är bra på det bara för att det fanns datorer när hen föddes. Framför allt handlar det om intresse. Jag som har pluggat och jobbat med sociala medier i ett och halvt år kan mer om hur man publicerar på Facebook och Twitter än många andra (fast Snapchat bör jag kanske överlåta åt min 9-årige son?). Jag gillar verkligen inte allt prat om att man är på ett visst sätt på grund av sitt födelseår. De flesta beskrivningar av “millennials” (eller Generation Y) stämmer in på mig trots att jag enligt det fyrkantiga marknadstänket tillhör “Generation X”.

• Det tar år att bli en bra hantverkare. Att skriva är ett hantverk. Jag jobbar ständigt med att stryka överflödiga adjektiv och att vrida och vända på meningar. Det mesta jag skriver nu är bättre än det jag skrev för 20 år sedan.

• Det är roligt att plugga när man är lite äldre. Då vet man vad man vill och inte vill och man kan välja att fokusera på det man har nytta av. Resten kan man bara svepa förbi (eller försöka memorera tillfälligt om man vill ha VG på tentan).

Share

Från journalist till copywriter

Kylskåpsbokstäver
Det är roligt att leka med bokstäver. Dessa bokstavsgubbar har min son Eyvind gjort.

Resten av 2016 praktiserar jag som kommunikatör/content manager på Berghs school of communication. Det är sista kursen på min utbildning på Nackademin och det är egentligen inte praktik utan Lia, Lärande i arbete. Det betyder att vissa kravs ställs på praktikanordnaren när det gäller handledning och att jag får lära mig sådant som gäller min utbildning.

Jag har jätteroligt! Samtidigt som jag lär mig mycket om vad man gör på en liten kommunikationsavdelning, har jag stor nytta av mina journalistiska kunskaper; att kunna sammanfatta fakta, ställa relevanta frågor och slipa på rubriker och inledningar. Att skriva för sociala medier kräver att jag kokar ner innehållet till ett koncentrat och vässar det för att det ska bli så lockande som möjligt. 

Vad är då skillnaden mellan att vara journalist och kommunikatör (bortsett från att en kommunikatör inte har i uppdrag att vara granskande och kritisk)? Jag anser att den största skillnaden många gånger finns i själva orden som beskriver uppgiften. När jag jobbade på tidning skrev jag en ingress eller en puff. Nu blir jag ombedd att skriva “copy”.

Faktum är att jag känner mig väldigt utmanad av att det idag är svårare än någonsin att nå ut i bruset. Det innebär att jag inte kan slänga ihop några standardformuleringar utan hela tiden måste vrida orden några extra varv för att väcka intresse. Jobbet blir mer kreativt än de flesta journalistiska jobb jag har haft.

Ännu mer peppad blev jag när jag i morse antecknade från ett frukostseminarium i Berghs aula, arrangerat i samband med Berghs 75-årsjubileum som firas denna vecka. En av paneldeltagarna, byråvalskonsulten Gunilla Bergh, sa att hela kommunikationsbranschen behöver fler människor som kan skriva: “Copywriters är hela branschens akilleshäl. Många orkar inte skriva svåra komplexa texter så att det blir bra kommunikation.”

Låter fint hörrni! Jag är färdigutbildad i januari!

Förresten. Läs gärna denna roliga GP-artikel som säger mycket om våra sociala medier-vanor. Glöm inte att läsa till slutet! “Människor som inte läser böcker är smartare”.

Share