Kategoriarkiv: Inspiration

Skriv-julkalender på Facebook inspirerar

Skrivsprångets Facebookinlägg den 10 december 2017.
Skrivsprångets Facebookinlägg den 10 december 2017.

Det fjärde kapitlet i Julia Camerons bok ”Hitta din kreativitet” heter ”Återerövra din integritet”. I detta kapitel blir jag förbjuden att läsa! Jag har inte riktigt möjlighet att följa förbudet; jag läser i jobbet och läser för mina barn på kvällarna, och jag är osäker på om ett läsförbud skulle ge mig något just nu.

Jag har skrivit morgonsidorna alla dagar utom i dag (men dagen är inte slut). Kanske är syftet med läsförbudet att frigöra tankar…

I viss mån har jag kommit längre i min kreativa process än Camerons typiska läsare. Jag skapar redan, men är otålig över att jag aldrig orkar bli klar och nå min fulla potential. Och övningsuppgifterna i detta kapitel, till exempel att beskriva sig själv som gammal respektive som barn, är tankar jag har jobbat med länge (jag skrev om det här).

Dessutom har veckan varit intensiv och jag har nu många intryck att bearbeta. Jag har varit i Helsingfors ett och ett halvt dygn, på möte med NVL (se mitt förra inlägg), och jag har varit på kurs för föräldrar på Aspergercenter. Kursen gav en hel del insikter och inspiration (jag uppskattade särskilt att höra två vuxna ”Aspergare” från Ågesta folkhögskola berätta om hur de fungerar).

Skrivarkalender sätter igång hjärnan

Därför har jag letat inspiration på andra håll än i Cameons bok. Jag fick ett strålande tips av min journalistkollega Inna Sevelius: Att följa Skrivsprångets julkalender på Facebook. Där får följarna en skrivuppgift per dag. Vi skriver i kommentarsfältet. Den som skriver alla 24 dagar får en julklapp. Jag kände inte till sidan förrän Inna tipsade mig den 7 december, så någon klapp kan jag inte hoppas på, men detta känns ändå som en lagom bra utmaning för att komma igång med tankarna. Jag gör en sport av att skriva något utifrån den första tanke jag får, och inte redigera texten alltför mycket.

Här är tre av mina bidrag hittills:

SKRIVLUCKA DAG 8

Uppgift: Apparaten. Hen hade inte kunnat motstå den. Att detta ens var möjligt. Men så stod det faktiskt i bruksanvisningen. Det var bara att vrida på rätt reglage och så… Skriv minst en mening och och max fyra meningar.

Jag skrev:

… skulle de aldrig mer behöva ha panikslagna morgnar för att hinna i tid till skolan. Det var bara att vrida ner alla reglage till 0 så saktade tiden av i tio minuter. Det var tillräckligt för att hinna hitta gömda vantar, nycklar och annat som gjorde att de alltid kom försent. Men professor Elva hade varnat dem: de fick absolut inte sakta in tiden mer än tio minuter. Det kunde störa balansen i universum.

SKRIVLUCKA DAG 9

Uppgift: En harkling i en mikrofon. Sorlet dämpas. En person tar till orda. Platsen bestämmer du själv. Det kan vara ett meddelande från tågpersonalen, ett tal, ett utrop i en högtalaranläggning… Skriv minst en mening och max fyra meningar.

Jag skrev:

”Tåg mot ingenting! Jag måste tyvärr meddela, att om ni inte varit uppmärksamma och observerat att det stod ’Ingen påstigning’ på detta tåg, och om ni inte heller lyssnat till de upprepade ropen i högtalaren där vi tydligt meddelat ’Ingen påstigning på detta tåg’, har ni inget annat val än att följa med till Ingenting. Slut på meddelandet.”

SKRIVLUCKA 10

Uppgift: En auktion, ett museum, en marknad, en loppis… På den plats du väljer ska det finnas många föremål men bara ett är speciellt intressant… Den här gången ska du skriva minst två meningar och max fem meningar. Det ska också finnas med ett frågetecken i din text.

Jag skrev:

Emily stirrade på dockan på loppisbordet och darrade.

”Mår du inte bra?” frågade Wilma.

”Hur kom den hit? Det är ju dockan som gjorde att farbror Elmer föll ner för trappan och bröt nacken”, sa Emily och tog stöd mot systerns axel för att inte falla omkull.

Share

”Vreden är en mycket lojal vän”

Graffiti i FittjaVecka 3 på min #Cameronkurs började inte så bra. Jag brottades med frustration över min oförmåga att bli klar med något vettigt, följt av den mest skamfyllda känslan av alla: avundsjuka gentemot dem som har lyckats. Ja, ni är säkert många som har varit där (hoppas jag).

I kapitel 3 i Julia Camerons bok står det att jag kommer att känna VREDE den här veckan. Sedan förklarar hon att ”vreden är ett verktyg, inte en herre. Vreden ska man dra kraft ur och använda. En väl använd vrede är användbar.
Fienden heter slöhet, likgiltighet och uppgivenhet. Inte vrede. Vreden är vår vän. Ingen trevlig vän. Ingen finkänslig vän. Men en mycket, mycket lojal vän (…). Vreden är inte en handling, utan en inbjudan till handling.”

Tänk om alla arga och frustrerade människor på vår jord kunde analysera sin vrede bättre och använda den till något positivt istället för att hata, tänker jag då. Men det är inte det jag ska tala om nu.

gatukonst i Fittja
Bland uppgifterna i tredje kapitel finns exempelvis:

– Beskriv ditt barndomsrum

– Fem egenskaper du tyckte om hos dig själv som barn

– Titta närmare på dina vanor.

– Gör en lista på vänner som ger dig näring.

– Skriv upp fem personer du beundrar.

– Skriv upp fem personer som du hade velat träffa, men som är döda.

– Jämför de två sista listorna. Titta efter – vad är det du egentligen tycker om och beundrar?

Jag kände mig inte helt träffad av uppgifterna och gjorde några av dem lite halvhjärtat, men en sak noterade jag: De personer jag vill träffa är inte alltid samma som jag beundrar. Jag beundrar många författare, till exempel Margaret Atwood och Åsa Moberg, men det vete fan om det är så viktigt att träffa dem. Jag nöjer mig med att läsa det de skriver. Jag skulle hellre träffa döda släktingar igen, exempelvis min farfars svägerska Kaj Beckman, eftersom jag tror att hon skulle ha större intresse av mig med tanke på att hon var min släkting. Jag är inte så mycket för den där idolgrejen egentligen utan föredrar samtal på en jämlik nivå.

Jag har skrivit morgonsidorna varje dag – fast vissa dagar har det blivit kvällssidor. Jag har inte alltid skrivit tre sidor, men något har det blivit, och nu är min första anteckningsbok full.

Jag har också gjort en konstnärsträff! Eftersom mitt manus delvis utspelar sig i en miljonprogramsförort gjorde jag ett studiebesök till Fittja och Hallunda. Jag åt lunch på Mångkulturellt center i Fittja, det var jättegott och fint. Där var jag i sällskap av en mängd andra kulturtanter i olika åldrar, och det är ju vi som ska rädda världen.

Jag fick inspiration. Bilderna är från gatukonsten i området.

Share

Kreativitetskurs del 3 – om Cameron, Gud och pengar

Väckarklocka och mynt
Tid är pengar. Kan man köpa sig skrivtid? Foto: Pixabay

Ännu en vecka som deltagare på Julia Camerons kreativitetskurs har passerat. Jag har märkt att några av mina bloggläsare finner intresse i mina insikter från denna kurs, kanske för egen inspiration. Därför har jag lagt till en tagg längst ner under det här inlägget som heter #Cameronkurs – det ger möjlighet att läsa alla inlägg om kursen i efterhand.

Jag skriver personligt utifrån mina egna erfarenheter och har inte alltid varit jätteduktig på att se bloggläsaren framför mig, men jag hoppas att ni kan överföra mina erfarenheter till era egna.

Jag plockar råd och uppgifter från lite olika håll i boken och följer inte kursen slaviskt.

Vecka 2 har jag uppmanats att morgon och kväll läsa de grundprinciper som hon skrivit i början av boken. Jag har inte gjort det, men jag skrev ner dem i min skrivbok för hand, liksom för att pränta in orden, likt en skolelev som har kvarsittning och tvingas skriva samma mening om och om igen.

Några exempel:

”Kreativiteten är naturens ordning. Liv är energi: ren, kreativ energi.”

”När vi öppnar oss själva för vår kreativitet öppnar vi oss för skaparens kreativitet inom oss och våra liv.”

”Våra kreativa drömmar och vår kreativa längtan springer  ur en gudomlig källa. När vi rör oss mot våra drömmar närmar vi oss vår gudomlighet.”

Jag förstår att en del har kräkts och har slutat läsa vid det här laget. Om jag inte var i sådant behov av att hitta min kreativitet hade jag kanske också gjort det. Men Cameron förklarar att hon med ordet ”Gud” menar en ordnad rörelse, ett flöde, eller kreativ energi.

För mig handlar det om att lita på att idéerna kommer till mig. Jag är inte troende i klassisk mening men kallar mig agnostiker – jag är öppen för allt och tror i någon mån att det mesta har en mening och att vi lär oss något av våra motgångar. Detta gör det inte mindre svårt att förstå varför en del människor utsätts för ofattbart lidande. Men kanske just för dessa människors skull har vi som är mer lyckligt lottade en skyldighet att försöka forma våra liv så att vi mår bra.

Och är du en kreativ person mår du bäst av att skapa. Detta räcker för att jag ska köpa Camerons ordval.

Grundprinciperna går sammanfattningsvis ut på att få tillgång till kreativitetens källa. Att kasta sig ut och våga lita på att det kommer att gå vägen. Det är supersvårt! Det är ju där jag har gått och trampat hela mitt liv!

Några andra exempel på uppgifter under vecka 2 är att skriva upp tjugo saker som jag tycker om att göra och fundera över hur många av dessa saker jag gör idag. Jag kan konstatera att mitt problem på det området inte är så stort, jag hinner träna, träffa vänner emellanåt, och jag vill ju vara med mina barn mycket även om det innebär att jag får offra annat. Men visst skulle jag vilja åka skidor mer och bada mer i havet.

Framför allt skulle jag vilja ha mer stålar, en buffert som gav mig skrivro, men jag spelar inte ens på lotto. Så jag fortsätter att kämpa på i motvind.

Apropå det lyssnade jag på Lundströms bokradio i P1 där författaren Colson Whitehead berättade att han byter arbete mot skrivtid: En såld frilansartikel ger tre skrivdagar, en termins undervisande ger tre månaders skrivtid. Det kanske vore något att ta till sig av?

Jag har i alla fall varit en duktig elev när det gäller att skriva mina morgonsidor (även om de i dag blev eftermiddagssidor). Jag har gjort research för att fördjupa barnboken som jag påbörjade. Snigelstegen fortsätter framåt.

Share

Ett annat liv som lyxhustru eller biologiforskare

Snigel som gör spår på asfalt
Snigelsteg framåt mot en mer kreativ tillvaro.

En veckas kreativitetskurs har passerat. (Här är en länk till förra inlägget).

Julia Cameron uppmanar mig att sätta klockan tidigt varje morgon och skriva tre sidor. Men i novembemörkret klarar jag inte att gå upp halv sex på morgnarna, jag behöver min sömn för att klara de tuffa morgnarna. Istället har jag skrivit när jag lämnat barnen, oftast på mitt frilanskontor. Först då känner jag ro. Vardagsmorgnar är förknippade med en enorm press eftersom min son inte förstår eller inte bryr sig om tid (en del av hans Aspergerdiagnos). Därtill är hans lillasyster enormt morgontrött. När sambon jobbar dag måste jag få dem båda till skolan klockan åtta. Jag kan avslöja att vi ganska ofta kommer fem-tio över…

Alla dagar den här veckan har jag ändå skrivit mellan tre och fem A5-sidor i min dagbok med lila plyschomslag.

Morgonskrivandet har gett resultat i att jag har skrivit några sidor på en barnbok som handlar om våra morgnar. Jag söker fortfarande efter källan till mitt självtvivel. Jag har försökt svara på några av bokens frågor och uppaningar. En sådan är till exempel att upprätta ett ”monstermuseum” över personer i mitt förflutna som har försökt hämma min kreativitet. En annan uppgift är att hylla dem som har uppmuntrat mig.

Faktum är att uppmuntrarna har varit många fler. Mitt största monster är min bittra gymnasielärare i svenska som sa att det inte var någon idé att skriva skönlitterära uppsatser eftersom de ändå aldrig blev bra. Kanske dog något i mig när han sa det.

En annan uppgift i boken att lista drömyrken. Yrken jag skulle kunna tänka mig att ha i en parallell verklighet.

Först kom jag bara på konstnärliga yrken som författare (förstås), illustratör och skådespelare (ger möjligheten att leva många liv), men sedan skrev jag också ”lyxhustru/lottovinnare som inte behöver oroa mig för försörjningen” (HAHA) och ”biologiforskare som undersöker exotiska växter i regnskogen och lever nära naturen”. Idag kom jag också på att jag gärna skulle vara psykolog.

Och vad vill jag säga med detta? Att allt man lägger energi på växer. Jag måste fortsätta att ge mig själv skrivtid och jag måste fortsätta att gräva djupare.

Vi ses om några dagar igen!

Share

Aspergers i familjen

En person jag arbetade med en gång antydde diskret att jag hade autistiska drag. Kanske menade hen inget illa, men det fick effekten att jag kände mig konstig och fel eftersom jag hade fördomar om autism. Jag trodde att någon med autism var en riktig kuf; asocial och störd. Jag var på den tiden en introvert som kämpade med att försöka bli extrovert, något jag bland annat skrivit om i inlägget ”Ut ur den introverta garderoben”.

Jag har känt mig annorlunda under hela min uppväxt, något som naturligtvis inte är ovanligt när man växer upp och skapar sin identitet.

Jag har senare identifierat mig som just introvert och kanske även en smula högkänslig, men någon diagnos har jag troligen inte.

Sedan kom ett barn…

Nu har jag en 9,5-årig son som nyligen fick diagnosen Aspergers syndrom. Det uttrycker sig bland annat i form av ett närmast besatt intresse av sådant som han tycker är roligt (tidigare var det tåg, numera är det dataspel), ett stort behov av rutiner och kontroll, exempelvis vilka tider han ska hämtas på fritids. Han är också känslig för lukter och har hans matrepertoar är minst sagt begränsad. När han är intresserad av något lär han sig extremt snabbt; han lärde sig läsa på egen hand vid 3,5 års ålder (det gjorde i och för sig jag också) och kan nu tala engelska nästan obehindrat, tack vare dataspel och Youtubefilmer.

Han har aldrig haft problem att få kompisar och det mesta med honom fungerar så pass bra att det tog lång tid innan vi förstod att han hade vissa svårigheter. Han var också första barnet, så vi hade ingenting att jämföra med. Det var först när hans fem år yngre lillasyster blev lite större som vi förstod att han var annorlunda. Bara det att hon följde med när vi sa att vi skulle gå hem, att vi inte behövde tjata en miljon gånger!

Det var skolan som tog initiativet till en utredning. Där upplevde de större problem med hans anpassning till gruppaktiviteter.

Nöjd med diagnosen

Nu är han nöjd med sin diagnos eftersom det får honom att känna sig speciell. Han pratar ibland om någon ovetenskaplig Youtubefilm han sett om tecken som visar att man är ett geni.

Jag hoppas att det fortsätter så.

Aspergers syndrom, universum och allt annat (bok)
Omslag hämtat från Studentlitteraturs hemsida.

Han ligger i skrivande stund och läser boken ”Aspergers syndrom, universum och allt annat”, skriven av tioårige irländaren Kenneth Hall som själv har diagnosen. Det var hans snälla bonusmormor som köpte den åt honom och han älskar att läsa om någon som liknar honom själv! Jag tror faktiskt att det är första gången han frivilligt läser en bok helt själv (däremot läser han flera serietidningar om dagen).

Att ångra en diagnos

Jag lyssnade nyligen på avsnittet ”Hur mår psykiatrin?” Kropp & själ i P1. Där talades det bland annat om alla diagnoser som sätts idag. I USA tycks psykiatrikerna vara totalt i händerna på läkemedelsbranschen.

Det berättas också om en tjej som fick diagnosen som vuxen. Då ville hon ha den eftersom hon ville ha bekräftelse på att hon var annorlunda. Hon hade blivit svårt mobbad i barndomen och det är möjligt att hennes problem snarare berodde på posttraumatiskt stressyndrom. Sedan ångrade hon att hon gjort utredningen, bland annat för att hon förlorade en praktikplats när hon berättade om sin diagnos.

Inte som Saga Norén

Av denna anledning har jag undrat om det är rätt att berätta om min sons diagnos, men samtidigt vill jag att kunskapen ska öka. Att fler ska förstå att man inte behöver vara så konstig som Saga Norén i ”Bron” (som jag i och för sig gillar, men alla är olika). Ingen ska bli av med ett jobb eller en praktikplats för att de berättar om sin diagnos. Själv har jag lärt mig massor den senaste tiden, kolla bara i inledningen av den här texten vilka fördomar jag hade förr.

Vi trodde inte att vår son hade Aspergers, utan att han ”bara” var särbegåvad. Jag skrev till hans lärare att han kanske hade lite ”Aspergers light”, något min sambo avfärdade som överdrivet. Sedan fick vi diagnosen och fick klart för oss att Aspergers kan se väldigt olika ut. Även om det räknas inom autismspektrat är vår son i sammanhanget väldigt fungerande. Men kanske har han också lidit en del i tysthet och försökt passa in. Det verkar också som om diagnosen blir mycket tydligare nu när han blir större – kanske beror det på att kraven på honom blir högre.

Mer läsning: ”Låt mig och Saga Norén vara konstiga

Share

På jakt efter det som pirrar

död fågel
Foto: Pixabay

När jag gick i tvåan blev jag gruvligt avundsjuk på en tjej i min klass som hade brutit benet i skidbacken. Jag fann hennes gips och all uppmärksamhet hon fick oerhört fascinerande. Alla ville ju skriva hälsningar på det där gipset.

Jag fantiserade om att själv ha ett gipsat ben. Så vitt jag kan minnas tänkte jag aldrig på att det förmodligen gör fruktansvärt ont att bryta benet och att det är väldigt besvärligt att rehabiliteras efter ett benbrott.

I vuxen ålder har jag mött flera begåvade människor som har varit med om saker som är långt värre än att bryta benet. De har efter mycket lidande lyckats göra konst, och har direkt eller indirekt kunnat använda sina upplevelser till att beröra, eftersom de vet hur det känns. Jag vill för allt i världen inte byta med dem, men jag har slagits av tanken att mitt liv är alltför tryggt, alltför befriat från dramatik, och att jag därför inte lyckas sy ihop någon berättelse som håller ihop. Kan det vara så att den som inte bryter ihop helt istället kommer ut på andra sidan som mer vässad, mer fokuserad?

För att hitta det som verkligen berör i mitt eget berättande måste jag ta till andra medel.

I Måns Mosessons DN-intervju med Amanda Kernell, regissören bakom den hyllade filmen Sameblod, står det så här:

”– Jag hade en scen som i manus var världens tråkigaste, säger hon. Elle Marja ska börja i en ny klass i Uppsala, och jag hade skrivit den på samma vis som i en miljard andra filmer: hon kommer in på en mattelektion för att presentera sig själv. Jag kände ingen spänning alls. Då kom jag att tänka på mina perversioner.

Det är en metod som lärs ut på Den danske filmskole, det högt ansedda läroverk i Köpenhamn som fostrat auteurer och världsstjärnor som Lars von Trier, Susanne Bier och Thomas Vinterberg. När Amanda Kernell läste det tredje året på skolans regilinje ombads hon och hennes fem klasskamrater att lista ting och aktiviteter som väckte fascination, fick det att pirra till i magen.”

Pervesioner alltså? Vilka är mina perversioner? (Hennes är visst bakelser, mikrovåld, människor som bär varandra, flickrum).

Nu har jag något att fundera över. Jag inser att jag måste gräva djupare för att nå fram till min berättelse. Kanske gräva efter det som jag inte vågar erkänna för mig själv? Läskigt värre.

(Jag kan inte använda ordet perversioner i rubriken för då är det nog många googlare som blir besvikna)

Share

Drömmer du också om skrivflow?

Utdrag ur mitt kanbanflow.
Utdrag ur mitt Kanbanflow.

Tänk om det kunde vara lättare att skriva ner det där som finns i huvudet! Tänk om jag, varje gång jag satte mig och skrev, skulle bli så inspirerad att jag inte kunde sluta skriva! Och om jag kände, djupt i magen, att det är blir bra, att potentiella läsare kommer att gilla detta.

Tyvärr är det ofta tvärtom, särskilt när jag försöker skriva skönlitterärt. Jag kämpar med orden och en kritisk tvivlarfigur sitter på min axel och viskar saker som ”nu blev det segt!”, ”dialogen är inte trovärdig!”, ”den där delen av scenen tillför inget, stryk den, eller förresten, kanske inte…”, ”nä, varför måste du alltid krångla till alla dina berättelser så att du inte orkar ro dem i land?” och ”vem sjutton kommer att vilja läsa detta?” .

Framför allt önskar jag så hett att jag bara kunde få ur mig allt som finns i mitt huvud så att det kan lämna mig i fred ett tag. Det känns som om jag hittills bara har lyckats skrapa på ytan av det jag verkligen tror mig kunna uppnå. Det är frustrerande att inte få något avslut och samtidigt ha tillräckligt med hybris för att inte kunna ge upp.

I mitt andra, mer realistiska yrkesliv har jag hittat ett bra verktyg för att lindra frustrationen på ett strukturerat sätt. Förra veckan gick jag en tredagarskurs i projektledning, arrangerad av kommunikationsskolan Berghs. Kursen är en så kallad ”fast forward”-variant av längre deltidskurser som skolan arrangerar under terminerna. Jag fick kursen som en del av en praktiklön eftersom jag ska göra min utbildningspraktik (LiA) på Berghs kommunikationsavdelning i höst. Något som för övrigt känns jättespännande!

På kursen fick jag tips och verktyg för hur jag kan arbeta mer strukturerat, både själv och om jag ska leda grupper. Jag fick tips om verktyget kanbanflow.com som är som en anslagstavla där du kan skriva in alla ”att göra” eller pågående projekt och flytta dem mellan kolumner (”to do”, ”to do today”, ”in progress” och ”done”), vilket ger bra struktur. Du kan också använda en ”Pomodoro timer”, som är inställd på 25 minuters arbete följt av 5 minuters paus. Jag provade den idag och skrev hyfsat disciplinerat under 25-minuterspassen. Det är annars så lätt hänt att jag går in på mailen och sociala medier så fort det tar emot lite.

Jag kommer också att använda Kanbanflow till mina frilansuppdrag, eftersom jag ofta får uppdrag baserade på timmar. Nu kan jag få bättre koll och struktur på mitt arbete!

Idag meddelar Pomodoro-timern att jag har ägnat 1 timme och 5 minuter åt min roman. Det är jag stolt över att jag klarade, trots den där jobbiga tvivlarfiguren på min axel.

 

Share

En hyllning till farmor

De flesta bilder jag har på farmor är tillsammans med mina barn. Här är min dotter Ninja några månader.
De flesta bilder jag har på farmor är tillsammans med mina barn. Här är min dotter Ninja några månader.

Min farmor Margot fyller 95 i höst och på hennes sida finns en släktförening som ger ut en tidning, Lindhébladet, varje år. Jag blev tillfrågad om att skriva om henne och gjorde det. Eftersom hon betyder mycket för mig publicerar jag texten även här.

Kära farmor,

En gång sa du: ”Först tycker folk bara att man är gammal, men om det dröjer tillräckligt lång tid blir man kuriosa”. Det är ett roligt citat nu när du verkligen fyller kuriosa – 95 år!

När jag var liten tyckte jag att du var lite sträng, men redan i tioårsåldern började jag imponeras av din energi och styrka, som är både fysisk och psykisk. Du har lärt mig så mycket. Här är några exempel:

  • Du har lärt mig värdet i att ha så roligt på jobbet att man inte vill sluta jobba. Om man blir expert inom ett område går det också att fortsätta långt upp i åren. Ända upp i 85-årsåldern tog du uppdrag som talpedagog för skådespelare och expert på versmått. Det har alltid varit roligt att gå på teater med dig och möta alla berömda skådespelare som kastar sig om halsen om dig. Du måste ha varit en populär lärare; flera gånger har jag mötts av imponerade utrop när jag har berättat att du är min farmor.
  • Du har lärt mig att det aldrig är för sent att lära nytt. När du var i 60-årsåldern började du studera grekiska. Som jag minns det väckte detta stor uppståndelse – inte kan man väl plugga när man är så gammal? Idag, 30 år senare, upplever jag att omvärldens syn på livslångt lärande har förändrats och det är inte minsta underligt att läsa universitetskurser som pensionär. Men du var före din tid!
  • Du har lärt mig att man inte blir vän med människor för att de är i samma ålder som man själv, utan för att man har mycket gemensamt. En av dina bästa vänner, Christina som bor i Grekland, är minst tjugofem år yngre än du.
  • Du har lärt mig att det finns så mycket kultur i världen att man skulle behöva tio livstider för att hinna med allt. ”En del människor säger att de har tråkigt, det har jag aldrig”, sa du en gång. Du, liksom jag, har alltid kreativa projekt att dyka ner i, och om inspirationen tryter kan vi läsa böcker, gå på teater eller en konstutställning. Källan är outsinlig.
  • Du har lärt mig att glädjen i odling; att sätta ett frö och se det gro. Det är något särskilt med att plocka bär från egna buskar och gräva upp färska potatisar och morötter ur jorden och innan jag fick barn tillbringade jag mycket tid på din kolonilott.
  • Du har lärt mig stil och smak. Ditt hem är fullt av möbler från 50-talet. Några av dem har din man Eyvind ritat (han som jag har döpt min son efter). Dina möbler håller fortfarande medan vår betydligt yngre soffa är på väg att falla i bitar.

Kort sagt: Det är fantastiskt att ha dig som förebild och farmor. Tack!

 

Share

En halvfinnes bekännelser

Min mormor Annikki, född 1918 i Finland, död på 1980-talet i Sverige.
Min mormor Annikki, född 1918 i Finland, död på 1980-talet i Sverige.

När jag presenterar mig som Marja händer det att folk börjar prata finska med mig. Då måste jag skaka på huvudet och säga att jag tyvärr inte talar finska.

Jag har en finsk mamma och en svensk pappa. Jag växte upp i ett radhus i en trygg förort norr om Stockholm och var mest svensk, även om det hände att skolkamrater kommenterade mitt namn och den allmänna uppfattningen tycktes vara att finska är ett fult språk och att vi var lite udda och konstiga. Jag ville inte heta Marja utan önskade att jag hade fått ett vanligt svenskt namn, som Ulrika eller Helena. Samtidigt var jag inte ensam om ha finskt påbrå.

Fosterlandet

Kanske måste man nå en viss ålder för att börja fundera över mitt ursprung. När jag såg skådespelaren Tanja Lorentzons monologföreställning Mormors svarta ögon kände jag igen mig i mycket. Här är ett Youtubeklipp om den föreställningen. Tanja Lorentzon spelar också huvudrollen i Fosterlandet, som just nu spelas på Stockholms stadsteater efter att ha satts upp i Göteborg och Helsingfors. Det är en fantastisk föreställning, tycker jag, inte bara för att min lillebror Jerker var med och arbetade som dramaturg. Han har grävt mer i våra rötter än vad jag har gjort.

Kontrasterna

Min svenska pappa kommer från en familj som gav mig ett visst kulturellt kapital – min farfar Eyvinds ena bror, Anders, grundade designskolan Beckmans, och den andra brodern, Per, illustrerade barnböcker. Det gjorde även ”Pelles” fru Kaj. Min uppväxt präglades av kontraster: Ena helgen var vi i farmors och farfars stora villa i Stocksund och den andra i mormors etta i Flemingsberg. Mormor Annikki pratade inte svenska så jag minns mest saker och detaljer: De pastellfärgade bomullstussarna och tvålarna i badrummet, den skrovliga brödkaveln under bordet (fotmassage), det virkade vita överkastet i sängen bakom alkoven och den gammeldags dockan som mamma hade haft som liten. Lägenheten låg högt uppe i ett av Flemingsbergs färgglada miljonprogramshus.

Höghus i Flemingsberg
Jag vet inte om mormor bodde i just detta hus men jag minns att lägenheten låg väldigt högt upp i ett område med många höghus. Foto: Bengt Oberger – Eget arbete, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=41766902

Kriget

Jag kanske inte har alla fakta korrekt, men i korthet ser min finska historia ut så här: Mormor kom från Ruovesi i västra Finland och flyttade med min mamma och mammas syster till Sverige 1956, som arbetskraftsinvandrare. Då var mamma sju år och min moster tolv. Mormor hade skilt sig från morfar som blev kvar i Finland och bildade en ny familj. Han dog innan jag föddes.

När jag var liten hörde jag ofta att mormor hade haft flera bröder, men att två av dem dödats i det finska inbördeskriget. Det lät exotiskt och långt borta. Långt senare fick jag höra att mormor hade haft en käraste som också dödats i kriget, innan hon träffade morfar som var mycket äldre än hon. Jag tänkte mycket på mormors känslor när jag såg Fosterlandet.

Höfterna

När jag var ett år fick jag en nalle av henne, och han kom att bli min mest trogna följeslagare under barndomen. Han finns fortfarande kvar, sliten och älskad. Mamma säger att mormor och jag kom bra överens när jag var ett litet barn som ännu inte kunde tala. När jag själv började prata – svenska – förstod vi inte varandra. Mormor levde över trettio år i Sverige, men umgicks bara med finnar och lärde sig aldrig svenska. Ibland fick jag hennes ord tolkade av mamma. Mormor försökte alltid göda oss och mamma lät förstå att mormor hade levt i krig och fattigdom då det hade behövts lite hull att ”ta av”. Det var lite svårt att förstå när jag blev tonåring på det välnärda åttiotalet och förbannade mina breda ”fertila höfter” som tycks vara en del av finska kvinnors arv.

Språket

Tanja Lorentzon har berättat om sin sorg över att inte kunna finska, något jag också kan känna nu när jag faktiskt arbetar med nordiska frågor. Tänk, vilken resurs jag hade kunnat ha haft, helt gratis! Kanske kände min mamma samma behov av att ”bli svensk” som Tanja beskriver. Mamma har förklarat det med att pappa och alla hennes vänner på den tiden var svenska och att hon inte kände sig tillräckligt bra på språket. Många år senare, efter att pappa och hon skilt sig, träffade hon en finsk man och tog upp finskan igen, men då var jag redan vuxen.

Litteraturen

Någonstans inom mig finns ändå spåren av min finska halva. Jag har märkt att jag ofta fastnar för finsk och finlandssvensk litteratur. Två storfavoriter i fantasy- respektive dystopigenren är Johanna Sinisalos Bara sedan solen sjunkit och Annika Luthers De hemlösas stad. En barnbok, vars humor träffar mig helt rätt, är Malin Kivelä och Linda Bondestams Bröderna Pixon och tv:ns hemtrevliga sken. Jag känner att dessa böckers temperament stämmer överens med mitt, så nog är jag finne alltid, om än halv.

 

 

Share

15 minuters skrivande om dagen – det fungerar!

I slutet av april ska jag på återträff med några av mina kurskamrater från Att skriva barnlitteratur som jag läste på Linnéuniversitetet hösten 2011 och våren 2012. Jag ser verkligen fram emot att ge mig själv denna egentid och få prata skrivande med andra som är lika besatta av barn- och ungdomslitteratur som jag.

Att skriva artiklar och beställningstexter är en sak, men vilken skrivande person drömmer inte om att få ur sig något längre, mer bestående? Jag gör det i alla fall. Just nu har jag fått en coach i form av min kontorskollega och vän Frippe som då och då skickar meddelanden: ”Skriver du?” Hans uppmaning för några veckor sedan var att jag ska sätta upp målet på 15 minuters fritt skrivande om dagen. Det har gått ganska bra ändå! Jag har inte skrivit 15 minuter varje dag, men jag sätter mig ändå och bearbetar ett ofärdigt manus några kvällar i veckan, och då ofta längre än 15 minuter. Att sätta en så kort tid som mål gör det mer otvunget.

Mina råd till dig som behöver inspiration och en spark i baken för att skriva är alltså:

• Omge dig med uppmuntrande vänner, och

• Sätt små, små delmål.

Det fungerar! Arbetet går framåt och hoppets låga brinner försiktigt.

Share