Kategoriarkiv: Inspiration

Aspergers i familjen

En person jag arbetade med en gång antydde diskret att jag hade autistiska drag. Kanske menade hen inget illa, men det fick effekten att jag kände mig konstig och fel eftersom jag hade fördomar om autism. Jag trodde att någon med autism var en riktig kuf; asocial och störd. Jag var på den tiden en introvert som kämpade med att försöka bli extrovert, något jag bland annat skrivit om i inlägget ”Ut ur den introverta garderoben”.

Jag har känt mig annorlunda under hela min uppväxt, något som naturligtvis inte är ovanligt när man växer upp och skapar sin identitet.

Jag har senare identifierat mig som just introvert och kanske även en smula högkänslig, men någon diagnos har jag troligen inte.

Sedan kom ett barn…

Nu har jag en 9,5-årig son som nyligen fick diagnosen Aspergers syndrom. Det uttrycker sig bland annat i form av ett närmast besatt intresse av sådant som han tycker är roligt (tidigare var det tåg, numera är det dataspel), ett stort behov av rutiner och kontroll, exempelvis vilka tider han ska hämtas på fritids. Han är också känslig för lukter och har hans matrepertoar är minst sagt begränsad. När han är intresserad av något lär han sig extremt snabbt; han lärde sig läsa på egen hand vid 3,5 års ålder (det gjorde i och för sig jag också) och kan nu tala engelska nästan obehindrat, tack vare dataspel och Youtubefilmer.

Han har aldrig haft problem att få kompisar och det mesta med honom fungerar så pass bra att det tog lång tid innan vi förstod att han hade vissa svårigheter. Han var också första barnet, så vi hade ingenting att jämföra med. Det var först när hans fem år yngre lillasyster blev lite större som vi förstod att han var annorlunda. Bara det att hon följde med när vi sa att vi skulle gå hem, att vi inte behövde tjata en miljon gånger!

Det var skolan som tog initiativet till en utredning. Där upplevde de större problem med hans anpassning till gruppaktiviteter.

Nöjd med diagnosen

Nu är han nöjd med sin diagnos eftersom det får honom att känna sig speciell. Han pratar ibland om någon ovetenskaplig Youtubefilm han sett om tecken som visar att man är ett geni.

Jag hoppas att det fortsätter så.

Aspergers syndrom, universum och allt annat (bok)
Omslag hämtat från Studentlitteraturs hemsida.

Han ligger i skrivande stund och läser boken ”Aspergers syndrom, universum och allt annat”, skriven av tioårige irländaren Kenneth Hall som själv har diagnosen. Det var hans snälla bonusmormor som köpte den åt honom och han älskar att läsa om någon som liknar honom själv! Jag tror faktiskt att det är första gången han frivilligt läser en bok helt själv (däremot läser han flera serietidningar om dagen).

Att ångra en diagnos

Jag lyssnade nyligen på avsnittet ”Hur mår psykiatrin?” Kropp & själ i P1. Där talades det bland annat om alla diagnoser som sätts idag. I USA tycks psykiatrikerna vara totalt i händerna på läkemedelsbranschen.

Det berättas också om en tjej som fick diagnosen som vuxen. Då ville hon ha den eftersom hon ville ha bekräftelse på att hon var annorlunda. Hon hade blivit svårt mobbad i barndomen och det är möjligt att hennes problem snarare berodde på posttraumatiskt stressyndrom. Sedan ångrade hon att hon gjort utredningen, bland annat för att hon förlorade en praktikplats när hon berättade om sin diagnos.

Inte som Saga Norén

Av denna anledning har jag undrat om det är rätt att berätta om min sons diagnos, men samtidigt vill jag att kunskapen ska öka. Att fler ska förstå att man inte behöver vara så konstig som Saga Norén i ”Bron” (som jag i och för sig gillar, men alla är olika). Ingen ska bli av med ett jobb eller en praktikplats för att de berättar om sin diagnos. Själv har jag lärt mig massor den senaste tiden, kolla bara i inledningen av den här texten vilka fördomar jag hade förr.

Vi trodde inte att vår son hade Aspergers, utan att han ”bara” var särbegåvad. Jag skrev till hans lärare att han kanske hade lite ”Aspergers light”, något min sambo avfärdade som överdrivet. Sedan fick vi diagnosen och fick klart för oss att Aspergers kan se väldigt olika ut. Även om det räknas inom autismspektrat är vår son i sammanhanget väldigt fungerande. Men kanske har han också lidit en del i tysthet och försökt passa in. Det verkar också som om diagnosen blir mycket tydligare nu när han blir större – kanske beror det på att kraven på honom blir högre.

Mer läsning: ”Låt mig och Saga Norén vara konstiga

På jakt efter det som pirrar

död fågel
Foto: Pixabay

När jag gick i tvåan blev jag gruvligt avundsjuk på en tjej i min klass som hade brutit benet i skidbacken. Jag fann hennes gips och all uppmärksamhet hon fick oerhört fascinerande. Alla ville ju skriva hälsningar på det där gipset.

Jag fantiserade om att själv ha ett gipsat ben. Så vitt jag kan minnas tänkte jag aldrig på att det förmodligen gör fruktansvärt ont att bryta benet och att det är väldigt besvärligt att rehabiliteras efter ett benbrott.

I vuxen ålder har jag mött flera begåvade människor som har varit med om saker som är långt värre än att bryta benet. De har efter mycket lidande lyckats göra konst, och har direkt eller indirekt kunnat använda sina upplevelser till att beröra, eftersom de vet hur det känns. Jag vill för allt i världen inte byta med dem, men jag har slagits av tanken att mitt liv är alltför tryggt, alltför befriat från dramatik, och att jag därför inte lyckas sy ihop någon berättelse som håller ihop. Kan det vara så att den som inte bryter ihop helt istället kommer ut på andra sidan som mer vässad, mer fokuserad?

För att hitta det som verkligen berör i mitt eget berättande måste jag ta till andra medel.

I Måns Mosessons DN-intervju med Amanda Kernell, regissören bakom den hyllade filmen Sameblod, står det så här:

”– Jag hade en scen som i manus var världens tråkigaste, säger hon. Elle Marja ska börja i en ny klass i Uppsala, och jag hade skrivit den på samma vis som i en miljard andra filmer: hon kommer in på en mattelektion för att presentera sig själv. Jag kände ingen spänning alls. Då kom jag att tänka på mina perversioner.

Det är en metod som lärs ut på Den danske filmskole, det högt ansedda läroverk i Köpenhamn som fostrat auteurer och världsstjärnor som Lars von Trier, Susanne Bier och Thomas Vinterberg. När Amanda Kernell läste det tredje året på skolans regilinje ombads hon och hennes fem klasskamrater att lista ting och aktiviteter som väckte fascination, fick det att pirra till i magen.”

Pervesioner alltså? Vilka är mina perversioner? (Hennes är visst bakelser, mikrovåld, människor som bär varandra, flickrum).

Nu har jag något att fundera över. Jag inser att jag måste gräva djupare för att nå fram till min berättelse. Kanske gräva efter det som jag inte vågar erkänna för mig själv? Läskigt värre.

(Jag kan inte använda ordet perversioner i rubriken för då är det nog många googlare som blir besvikna)

Drömmer du också om skrivflow?

Utdrag ur mitt kanbanflow.
Utdrag ur mitt Kanbanflow.

Tänk om det kunde vara lättare att skriva ner det där som finns i huvudet! Tänk om jag, varje gång jag satte mig och skrev, skulle bli så inspirerad att jag inte kunde sluta skriva! Och om jag kände, djupt i magen, att det är blir bra, att potentiella läsare kommer att gilla detta.

Tyvärr är det ofta tvärtom, särskilt när jag försöker skriva skönlitterärt. Jag kämpar med orden och en kritisk tvivlarfigur sitter på min axel och viskar saker som ”nu blev det segt!”, ”dialogen är inte trovärdig!”, ”den där delen av scenen tillför inget, stryk den, eller förresten, kanske inte…”, ”nä, varför måste du alltid krångla till alla dina berättelser så att du inte orkar ro dem i land?” och ”vem sjutton kommer att vilja läsa detta?” .

Framför allt önskar jag så hett att jag bara kunde få ur mig allt som finns i mitt huvud så att det kan lämna mig i fred ett tag. Det känns som om jag hittills bara har lyckats skrapa på ytan av det jag verkligen tror mig kunna uppnå. Det är frustrerande att inte få något avslut och samtidigt ha tillräckligt med hybris för att inte kunna ge upp.

I mitt andra, mer realistiska yrkesliv har jag hittat ett bra verktyg för att lindra frustrationen på ett strukturerat sätt. Förra veckan gick jag en tredagarskurs i projektledning, arrangerad av kommunikationsskolan Berghs. Kursen är en så kallad ”fast forward”-variant av längre deltidskurser som skolan arrangerar under terminerna. Jag fick kursen som en del av en praktiklön eftersom jag ska göra min utbildningspraktik (LiA) på Berghs kommunikationsavdelning i höst. Något som för övrigt känns jättespännande!

På kursen fick jag tips och verktyg för hur jag kan arbeta mer strukturerat, både själv och om jag ska leda grupper. Jag fick tips om verktyget kanbanflow.com som är som en anslagstavla där du kan skriva in alla ”att göra” eller pågående projekt och flytta dem mellan kolumner (”to do”, ”to do today”, ”in progress” och ”done”), vilket ger bra struktur. Du kan också använda en ”Pomodoro timer”, som är inställd på 25 minuters arbete följt av 5 minuters paus. Jag provade den idag och skrev hyfsat disciplinerat under 25-minuterspassen. Det är annars så lätt hänt att jag går in på mailen och sociala medier så fort det tar emot lite.

Jag kommer också att använda Kanbanflow till mina frilansuppdrag, eftersom jag ofta får uppdrag baserade på timmar. Nu kan jag få bättre koll och struktur på mitt arbete!

Idag meddelar Pomodoro-timern att jag har ägnat 1 timme och 5 minuter åt min roman. Det är jag stolt över att jag klarade, trots den där jobbiga tvivlarfiguren på min axel.

 

En hyllning till farmor

De flesta bilder jag har på farmor är tillsammans med mina barn. Här är min dotter Ninja några månader.
De flesta bilder jag har på farmor är tillsammans med mina barn. Här är min dotter Ninja några månader.

Min farmor Margot fyller 95 i höst och på hennes sida finns en släktförening som ger ut en tidning, Lindhébladet, varje år. Jag blev tillfrågad om att skriva om henne och gjorde det. Eftersom hon betyder mycket för mig publicerar jag texten även här.

Kära farmor,

En gång sa du: ”Först tycker folk bara att man är gammal, men om det dröjer tillräckligt lång tid blir man kuriosa”. Det är ett roligt citat nu när du verkligen fyller kuriosa – 95 år!

När jag var liten tyckte jag att du var lite sträng, men redan i tioårsåldern började jag imponeras av din energi och styrka, som är både fysisk och psykisk. Du har lärt mig så mycket. Här är några exempel:

  • Du har lärt mig värdet i att ha så roligt på jobbet att man inte vill sluta jobba. Om man blir expert inom ett område går det också att fortsätta långt upp i åren. Ända upp i 85-årsåldern tog du uppdrag som talpedagog för skådespelare och expert på versmått. Det har alltid varit roligt att gå på teater med dig och möta alla berömda skådespelare som kastar sig om halsen om dig. Du måste ha varit en populär lärare; flera gånger har jag mötts av imponerade utrop när jag har berättat att du är min farmor.
  • Du har lärt mig att det aldrig är för sent att lära nytt. När du var i 60-årsåldern började du studera grekiska. Som jag minns det väckte detta stor uppståndelse – inte kan man väl plugga när man är så gammal? Idag, 30 år senare, upplever jag att omvärldens syn på livslångt lärande har förändrats och det är inte minsta underligt att läsa universitetskurser som pensionär. Men du var före din tid!
  • Du har lärt mig att man inte blir vän med människor för att de är i samma ålder som man själv, utan för att man har mycket gemensamt. En av dina bästa vänner, Christina som bor i Grekland, är minst tjugofem år yngre än du.
  • Du har lärt mig att det finns så mycket kultur i världen att man skulle behöva tio livstider för att hinna med allt. ”En del människor säger att de har tråkigt, det har jag aldrig”, sa du en gång. Du, liksom jag, har alltid kreativa projekt att dyka ner i, och om inspirationen tryter kan vi läsa böcker, gå på teater eller en konstutställning. Källan är outsinlig.
  • Du har lärt mig att glädjen i odling; att sätta ett frö och se det gro. Det är något särskilt med att plocka bär från egna buskar och gräva upp färska potatisar och morötter ur jorden och innan jag fick barn tillbringade jag mycket tid på din kolonilott.
  • Du har lärt mig stil och smak. Ditt hem är fullt av möbler från 50-talet. Några av dem har din man Eyvind ritat (han som jag har döpt min son efter). Dina möbler håller fortfarande medan vår betydligt yngre soffa är på väg att falla i bitar.

Kort sagt: Det är fantastiskt att ha dig som förebild och farmor. Tack!

 

En halvfinnes bekännelser

Min mormor Annikki, född 1918 i Finland, död på 1980-talet i Sverige.
Min mormor Annikki, född 1918 i Finland, död på 1980-talet i Sverige.

När jag presenterar mig som Marja händer det att folk börjar prata finska med mig. Då måste jag skaka på huvudet och säga att jag tyvärr inte talar finska.

Jag har en finsk mamma och en svensk pappa. Jag växte upp i ett radhus i en trygg förort norr om Stockholm och var mest svensk, även om det hände att skolkamrater kommenterade mitt namn och den allmänna uppfattningen tycktes vara att finska är ett fult språk och att vi var lite udda och konstiga. Jag ville inte heta Marja utan önskade att jag hade fått ett vanligt svenskt namn, som Ulrika eller Helena. Samtidigt var jag inte ensam om ha finskt påbrå.

Fosterlandet

Kanske måste man nå en viss ålder för att börja fundera över mitt ursprung. När jag såg skådespelaren Tanja Lorentzons monologföreställning Mormors svarta ögon kände jag igen mig i mycket. Här är ett Youtubeklipp om den föreställningen. Tanja Lorentzon spelar också huvudrollen i Fosterlandet, som just nu spelas på Stockholms stadsteater efter att ha satts upp i Göteborg och Helsingfors. Det är en fantastisk föreställning, tycker jag, inte bara för att min lillebror Jerker var med och arbetade som dramaturg. Han har grävt mer i våra rötter än vad jag har gjort.

Kontrasterna

Min svenska pappa kommer från en familj som gav mig ett visst kulturellt kapital – min farfar Eyvinds ena bror, Anders, grundade designskolan Beckmans, och den andra brodern, Per, illustrerade barnböcker. Det gjorde även ”Pelles” fru Kaj. Min uppväxt präglades av kontraster: Ena helgen var vi i farmors och farfars stora villa i Stocksund och den andra i mormors etta i Flemingsberg. Mormor Annikki pratade inte svenska så jag minns mest saker och detaljer: De pastellfärgade bomullstussarna och tvålarna i badrummet, den skrovliga brödkaveln under bordet (fotmassage), det virkade vita överkastet i sängen bakom alkoven och den gammeldags dockan som mamma hade haft som liten. Lägenheten låg högt uppe i ett av Flemingsbergs färgglada miljonprogramshus.

Höghus i Flemingsberg
Jag vet inte om mormor bodde i just detta hus men jag minns att lägenheten låg väldigt högt upp i ett område med många höghus. Foto: Bengt Oberger – Eget arbete, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=41766902

Kriget

Jag kanske inte har alla fakta korrekt, men i korthet ser min finska historia ut så här: Mormor kom från Ruovesi i västra Finland och flyttade med min mamma och mammas syster till Sverige 1956, som arbetskraftsinvandrare. Då var mamma sju år och min moster tolv. Mormor hade skilt sig från morfar som blev kvar i Finland och bildade en ny familj. Han dog innan jag föddes.

När jag var liten hörde jag ofta att mormor hade haft flera bröder, men att två av dem dödats i det finska inbördeskriget. Det lät exotiskt och långt borta. Långt senare fick jag höra att mormor hade haft en käraste som också dödats i kriget, innan hon träffade morfar som var mycket äldre än hon. Jag tänkte mycket på mormors känslor när jag såg Fosterlandet.

Höfterna

När jag var ett år fick jag en nalle av henne, och han kom att bli min mest trogna följeslagare under barndomen. Han finns fortfarande kvar, sliten och älskad. Mamma säger att mormor och jag kom bra överens när jag var ett litet barn som ännu inte kunde tala. När jag själv började prata – svenska – förstod vi inte varandra. Mormor levde över trettio år i Sverige, men umgicks bara med finnar och lärde sig aldrig svenska. Ibland fick jag hennes ord tolkade av mamma. Mormor försökte alltid göda oss och mamma lät förstå att mormor hade levt i krig och fattigdom då det hade behövts lite hull att ”ta av”. Det var lite svårt att förstå när jag blev tonåring på det välnärda åttiotalet och förbannade mina breda ”fertila höfter” som tycks vara en del av finska kvinnors arv.

Språket

Tanja Lorentzon har berättat om sin sorg över att inte kunna finska, något jag också kan känna nu när jag faktiskt arbetar med nordiska frågor. Tänk, vilken resurs jag hade kunnat ha haft, helt gratis! Kanske kände min mamma samma behov av att ”bli svensk” som Tanja beskriver. Mamma har förklarat det med att pappa och alla hennes vänner på den tiden var svenska och att hon inte kände sig tillräckligt bra på språket. Många år senare, efter att pappa och hon skilt sig, träffade hon en finsk man och tog upp finskan igen, men då var jag redan vuxen.

Litteraturen

Någonstans inom mig finns ändå spåren av min finska halva. Jag har märkt att jag ofta fastnar för finsk och finlandssvensk litteratur. Två storfavoriter i fantasy- respektive dystopigenren är Johanna Sinisalos Bara sedan solen sjunkit och Annika Luthers De hemlösas stad. En barnbok, vars humor träffar mig helt rätt, är Malin Kivelä och Linda Bondestams Bröderna Pixon och tv:ns hemtrevliga sken. Jag känner att dessa böckers temperament stämmer överens med mitt, så nog är jag finne alltid, om än halv.

 

 

15 minuters skrivande om dagen – det fungerar!

I slutet av april ska jag på återträff med några av mina kurskamrater från Att skriva barnlitteratur som jag läste på Linnéuniversitetet hösten 2011 och våren 2012. Jag ser verkligen fram emot att ge mig själv denna egentid och få prata skrivande med andra som är lika besatta av barn- och ungdomslitteratur som jag.

Att skriva artiklar och beställningstexter är en sak, men vilken skrivande person drömmer inte om att få ur sig något längre, mer bestående? Jag gör det i alla fall. Just nu har jag fått en coach i form av min kontorskollega och vän Frippe som då och då skickar meddelanden: ”Skriver du?” Hans uppmaning för några veckor sedan var att jag ska sätta upp målet på 15 minuters fritt skrivande om dagen. Det har gått ganska bra ändå! Jag har inte skrivit 15 minuter varje dag, men jag sätter mig ändå och bearbetar ett ofärdigt manus några kvällar i veckan, och då ofta längre än 15 minuter. Att sätta en så kort tid som mål gör det mer otvunget.

Mina råd till dig som behöver inspiration och en spark i baken för att skriva är alltså:

• Omge dig med uppmuntrande vänner, och

• Sätt små, små delmål.

Det fungerar! Arbetet går framåt och hoppets låga brinner försiktigt.

Min tid som cool rocktjej

Akasha magazine, Lemmy Kilmister, Peter Steele
Några nummer av Akasha. Längst fram syns nyligen bortgångne Lemmy Kilmister på omslaget. Akasha gjorde två intervjuer med honom – den andra gången tog jag fotona. Han bjöd på Jack Daniel’s och stal pussar av oss.

Igår läste jag ett fanzine och blev nostalgisk. Ni som är födda efter 1985 ser förmodligen ut som stora frågetecken nu, så jag ska förklara. Fanzine är förkortning av fan magazine och är i grunden något som privatpersoner har skapat av hängivenhet, som hyllning till något de älskar. På 70-talet och framåt gjordes många punkfanzines som kännetecknades av klipp- och klistraesteteik och en anarkistisk inställning till vad man kan publicera. Gränsen mellan genialitet och trams var ibland hårfin. Fanzinen gjordes ideellt och hade inga ambitioner att gå med ekonomisk vinst, men för en del ledde fanzinemakande i ungdomen en karriär som musikjournalist (journalisterna Jan Gradvall och Martin Gelin började som fanzinemakare, och även Karolina Ramqvist gjorde en egen tidning i tonåren, även om den var lite lyxigare än de traditionella fanzinen).

Den fanzineliknande skrift som väckte min nostalgi är egentligen en kulturtidskrift som produceras med stöd av Statens Kulturråd. Men den har sina rötter i fanzinemyllan och har en tydlig fanzineestetik. Tidskriften heter Det grymma svärdet och har getts ut i flera år av förlaget Lystring. I Det grymma svärdet publiceras serier och noveller och jag tror att den fungerar som plantskola för många talanger.

Jag träffade gänget bakom Lystring på 1990-talet när vi alla hängde på Lava i Kulturhuset i Stockholm, där några av mina vänner till och med var anställda för att stödja fanzinetillverkning. Själv var jag en av medredaktörerna bakom det feministiska hårdrocksfanzinet Akasha som under en kort tid existerade i gränslandet mellan rampljus och undergroundkultur. Medier som Arbetaren, Expressen och Z-TV intervjuade oss eftersom vi var unga tjejer som skrev om tung musik.

Mitt feministiska uppvaknande kom under Akashatiden. Akasha började som en rolig grej som jag och mina bästa kompisar Annika ”Anki” och Pauline började göra när vi var 19 år och arbetslösa. Vi skrev om hårdrock för att vi tyckte om det. Vi kallade den först ”Muddle” (strul) och tryckte upp den i något tiotal exemplar. Vi intervjuade kompisar som spelade i band och skrev vad som föll oss in. Ett tag innehöll den en bilaga med skvaller om våra kompisar på en krog vi gick på, och i en liten krets blev den en snackis. Vi var hemskt elaka ibland.

Sedan höjde vi ambitionerna och blev seriösare. Vi fick veta av andra att det vi gjorde var ett fanzine. Alla sa: ”vad coolt att ni är tjejer”. Vi hade inte tänkt på att vårt perspektiv var annorlunda och att vi klampade in i en grabbvärld. När vi bytte namn valde vi Akasha efter den starka kvinnliga vampyren i Anne Rices bokserie. Vi bestämde oss för att enbart ha kvinnliga medarbetare, eftersom vi insåg att vi annars skulle förlora vårt unika perspektiv, eller vår ”usp” som en marknadsförare skulle kalla det (unique selling point). En del killar blev sura för att de inte vi fick vara med, men vi fick också många beundrarbrev (jag minns att jag blev lite smickrad när någon skrev: ”du är så yeah yeah wow wow” efter landsplågan som hördes överallt då).

Tidskriftens upplaga utökades (vi tryckte den som mest i 1000 exemplar och gick runt och sålde den på kommission till de olika skivhandlare som fanns i stan på den tiden). Vi kontaktades av skivbolag och fick mängder med gratisskivor (kan inte vara lika roligt att skriva om musik idag: Varsågod, här får du en länk helt gratis) och vi fick gå på fester och träffa rockstjärnor. Vi hann inte skriva om allt själva, så vi tog in nya medarbetare. Vi blev ett kvinnokollektiv och det var på många sätt en helt fantastisk tid. Men efter ett tag var vi så många kockar att jag tyckte att den första naiviteten och energin hade gått förlorad. Samtidigt var produktionen av tidningen oerhört slitsam och kostsam. Gratis cd-skivor och ackrediteringar till Hultsfredsfestivalen betalar ingen hyra. Min vän Annika drog det största lasset och jag är verkligen ledsen över att jag inte hjälpte henne mer.

När vi la ner Akasha 1999 kände jag mest lättnad. Några år senare blev vi intervjuade i Lystrings bok Fanzinerad som fortfarande går att få tag i.

Här kan ni läsa inte helt uppdaterad information om Det grymma svärdet.

Jag tror att jag kommer att återkomma till Akashatiden här på bloggen. Jag vill gärna hitta tillbaka till den där känslan av total kreativitet och naivitet.

Reseknarkarens klimatångest

Jag längtar efter att resa mer. Komma iväg och se nya miljöer och människor, känna nya dofter, få inspiration. Jag drömmer om regnskogen, om New York, om Indien, och om att barnen ska bli stora nog att kunna följa med på äventyr. Men bortsett från en Kalifornien-resa till min svägerskas bröllop 2012 har familjen de senaste åren stannat innanför Nordens gränser och åkt tåg överallt. Eftersom jag även åker till Danmark och Norge i jobbet minst två gånger om året längtar jag efter att se något annat, något sydligare och mer exotiskt. Kroatien eller Portugal lockar. Så jag surfar runt på reseföretagens hemsidor och läser om hotell och lägenheter och flygresor, och jag tänker att alla andra flyger ju. Måste vi ensamma vara så rättskaffens när ingen annan är det?

hand framför flygplansfönster
Foto: Nata Pestune
www.suntreestudio.com (Från http://barnimages.com)

Då säger min älskade son (8,5 år): Om vi ska åka någonstans vill jag åka tåg eller bussar som går på biogas, något som inte släpper ut så mycket avgaser.

Och jag inser att jag inte kan låta bli att lyssna på ett sådant engagemang. Själv kommer jag kanske inte behöva lida så mycket av klimatförändringarna under min livstid, men för honom och hans syster, och deras eventuella barn, blir de säkert mer påtagliga. För deras skull måste jag välja tåget i år med.

Därför söker jag tips och erfarenheter från andra som har tågluffat i Europa, gärna någon som har åkt tåg till Kroatien med barn. Är det roligt eller bara jobbigt? Skriv gärna till mig på marja@marjabeckman.se.

(Nej, detta var inget blogginlägg om skrivande, men om inspiration. För övrigt är jag glad att jag idag ägnade 45 minuter åt att bearbeta mitt ofärdiga romanmanus medan sonen tränade parkour).