Kategoriarkiv: Arbetsliv

Att vara introvert och söka jobb

Klipp från Susan Cains TED Talk
Klipp från Susan Cains TED Talk.

Att vara introvert och söka jobb/uppdrag är påfrestande. Att ständigt möta nya människor och försöka läsa av dem och försöka ge sitt bästa intryck… inte säga saker som kan uppfattas ”fel”. Det är så lätt att förminska sig själv.

Och om jag säger att jag ibland jobbar bäst ensam, utanför ett kontor, verkar en del uppfatta mig som asocial och besvärlig. Kännedomen om introvertas behov av att dra sig undan och reflektera är fortfarande häpnadsväckande liten. 

För att återgå till det jag tidigare skrev om självförtroende så verkar det ofta vara lättare för extroverta att utstråla självförtroende och kompetens. De reflekterar och analyserar nog inte lika mycket som vi introverta. Det är iallafall intrycket jag har. 

En gång för länge sedan intervjuade jag coachen Mia Törnblom. Hon talade om skillnaden mellan självförtroende och självkänsla. Jag har nog bra självförtroende egentligen, tror på min kapacitet, men jag har svårt att tro att andra förstår mig, så självkänslan i förhållande till andra är svagare. De flesta ”prestationsprinsessor” och -prinsar känner nog igen sig i detta. 

Det är inte så konstigt – vi människor är flockvarelser. I en jobbsökarsituation måste du helt enkelt göra ett gott intryck. 

Men jag vill säga till alla rekryterare där ute: läs på mer om introverta. Ni kan börja med Susan Cains TED talk. Döm oss inte för vår försiktiga framtoning. Vi kan bli era mest lojala medarbetare om ni ser och försöker förstå oss. Om ni låter oss dra oss undan och ladda ibland kan vi skapa storverk. 

Läs också: ”Ut ur den introverta garderoben”.

Så blir du en bra chef

Nyligen fick jag frågan hur en chef ska vara för att jag ska trivas med ett jobb. Jag svarade något svamligt att jag önskade mig tillit och tydlighet. 

Väggklocka
Titta inte på klockan, titta på resultaten!

Det är lättare att säga vad jag INTE vill ha, så jag ska berätta en väns historia. Vännen hade en chef, som i sin tur arbetade på uppdrag av högre chefer vars syn på medarbetarna på ”golvet” i princip var att de bara ville fuska med arbetstider och göra så lite som möjligt. Cheferna såg aldrig att dessa anställda hade ett av de bästa ryktena i sin bransch för att de var så professionella och gästfria gentemot organisationens utländska gäster. Cheferna berömde aldrig och uppmuntrade aldrig. De lyssnade aldrig på medarbetarnas kunnande när det gällde till exempel rekryteringar av nya kollegor eller annat som de som dagligen var ute i verksamheten kunde bäst. 

Det blev en ond cirkel. Medarbetarna blev mindre lojala och många sökte sig därifrån. 

Men nu skulle alltså den här mellanchefen sluta. Sista dagen fikade de, men medarbetarna satt vid ett bord och ledningen vid ett annat. De sa inte ens hej då till chefen på dennes sista dag. 

Jo, en av medarbetarna bestämde sig för att knacka på chefens dörr och vara lite trevlig. Säga hej och lycka till. 

Chefen reagerade genom att titta på väggklockan och säga: ”Du ska väl inte gå ännu? Klockan är bara tio i fem!”

Vad är det för sätt, undrar jag, när en människa anstränger sig för att vara schysst? Jag har alltid tyckt att det verkar otacksamt och ensamt att vara mellanchef, då du inte längre kan vara ”kompis” med dem du arbetsleder, men å andra sidan – handlar inte det om inställning? Som chef ska du naturligtvis se till att dina medarbetare uppfyller ledningens mål, men jag är övertygad om att de gör det bättre om de känner sig uppskattade och respekterade för sitt kunnande. Om de får känna att du litar på dem och inte tittar nitiskt på klockan utan på resultaten. Är det någon som uppenbarligen inte gör sitt jobb kan man ta det med den personen, inte vänta sig att alla har som högsta mål att smita undan så mycket de kan? Det är min bestämda övertygelse att de flesta vill göra ett bra så bra jobb som möjligt och att de blir lojala av att känna att deras insatser uppskattas. 

Sist men inte minst: den här sortens hierarkier känns otroligt omoderna. Ändå existerar de på många arbetsplatser. Så för att återgå till ursprungsfrågan om hur jag vill ha en chef: jag blir mest lojal av engagerade arbetsuppgifter, tydliga mål, frihet under ansvar, regelbundna uppföljningar, möjlighet att bolla och diskutera, och uppmuntran. 

Nyckeln till gott självförtroende

Det finns människor som tycks vara födda med gott självförtroende. Som tycks vänta sig att världen är till för att tillfredsställa deras behov.

Jag tänker ofta så när jag är inne i Stockholm city och ser alla människor i ”powerdräkter” som så  självklart tar plats på gatorna, gymmen, restaurangerna… Såg ett inslag på SVT:s Kobra om konstnären Linnéa Sjöberg som började klä sig i ljusblå skjortor, pennkjol och pärlörhängen och noterade hur annorlunda hon blev bemött jämfört med när hon klädde sig som hon brukade, i sådant som unga konstnärer brukar ha på sig.

Det handlar förstås inte enbart om kläderna, även om de är viktiga. Att bli uppmuntrad i rätt faser i livet är minst lika viktigt. Att komma från en funktionell familj som har det gott ställt ger bra förutsättningar för att bli en självsäker vuxen.

Själv har jag alltid varit den försiktiga typen. Jag har inte direkt saknat tro på mig själv, men jag har ofta önskat att jag var kaxigare och vågade ta mer plats.

Det känns som om jag är på väg in i en ny fas nu. Kanske vågar jag äntligen lita på min förmåga. Jag funderar på om stigande åldern i bästa fall gör dig mindre självupptagen. I mitt yrkesutövande handlar det inte så mycket om hur jag är som privatperson som om vad jag kan leverera, och jag har jobbat så länge att jag har slipat på mina kunskaper.

Jag är definitivt en ”late bloomer”  – men hellre det än att bli en bitter kärring!

Den här veckan har jag bra flyt: En redaktör skrev i ett mejl som innehöll så många superlativ att jag rodnar: ”Att få arbeta med en så van, säker, självständig och insatt journalist som du är en lyx. Jag menar det verkligen!” Jag får spara det till mina sämre dagar!

Jag har också fått löfte om arvode för en annan artikel som låg långt över vad jag trodde att jag skulle få. Och så är jag klar med förberedelserna inför nästa veckas föredrag. Jag är fortfarande nervös inför det och kan inte bli riktigt lugn förrän det är ”överstökat”. Hur som helst – jag ska göra mitt bästa för att ”fake it ’til I make it”; verka självsäkrare än jag emellanåt känner mig.

Jag – en föreläsare?

Dator på veranda. Blommor.
Sommarjobb för en frilansskribent.

I dessa dagar svämmar mina sociala kanaler över av ord som ”sista” och ”slut” eftersom många vid den här tiden på året avslutar sin semester. Det är slut på sovmorgnar och lata dagar. Dags att stänga in sig på en arbetsplats igen och springa med i ekorrhjulet…

Jag hade endast två betalda semesterdagar i år eftersom jag bara hade varit anställd i fyra månader, men jag har tagit mig ungefär fem veckors obetald ledighet.  Det finns liksom inga andra alternativ när du har barn. Inte för att jag klagar; jag jobbade lite från min pappas landställe i skärgården – satt på verandan och tittade på blommorna medan jag skrev en artikel. Gjorde en telefonintervju inifrån en liten bod där jag kunde vara i fred. Det var oerhört lyxigt och jag kände mig tacksam över att ha ett så fritt jobb. Jag har också bokat intervjuer och uppdaterat sociala kanaler medan barnen har varit hemma, men de flesta föräldrar vet att det är svårt att tänka färdigt tankar när man har barn hemma.

Min dotter börjar förskolan på tisdag (imorgon måndag är det planeringsdag) och min son börjar skolan på onsdag. Därefter börjar jag jobba PÅ RIKTIGT. Ett av mina mål för hösten är att utveckla mig som företagare. Mycket är oskrivet och jag vet ännu inte om det kommer att gå ihop ekonomiskt.

Men; den 31 augusti är jag bokad som föreläsare (jag?! Föreläsare!) på ett frukostmöte för småföretagare i Upplands-Bro. Jag ska tala om hur de kan marknadsföra sig i sociala medier. Jag har tidigare lidit av scenskräck så en viss oro finns förstås, men samtidigt fick jag träna en del på att tala inför folk när jag läste på Nackademin. Och jag känner mig hyfsat trygg i ämnet; jag tror det är viktigast – att känna att man vet vad man talar om.

OM detta går bra och inte är fruktansvärt och hemskt kanske jag börjar marknadsföra mig själv som utbildare inom ämnet. Vi får se hur slut jag är efter den trettioförsta.

Jag har fått jobb!

via GIPHY

Mitt förra inlägg var lite deppigt. Jag väntade på besked från Learnox där jag hade sökt ett halvtidsjobb som kommunikatör och var nervös. Även om jag tyckte att vi klickade bra på intervjun visste jag ju inte hur konkurrensen såg ut. Ni minns kanske att jag efterlyste ett deltidsjobb i krönikan ”Det bästa (och sämsta) med att frilansa” och jag kände nu att detta vore helt perfekt. Därför blev jag så nervös att det inte skulle gå vägen. Jag har fallit på mållinjen förr.

Men jag fick jobbet!

Learnox är ett utbildningsföretag som jobbar med digital undervisning för att få tillbaka hemmasittare till skolan. De ägs av samma koncern som Vintertullsskolan. Jag ska nu jobba som kommunikatör med allt vad det innebär – från att fixa hemsidorna till att skapa strategier och innehåll till sociala medier och andra digitala kanaler. Vi får se vad som händer. Det ska bli spännande i alla fall. Jag känner starkt för barn och unga som inte riktigt passar in och ser fram emot att lära mig mer om diagnoser och specialpedagogik.

Ibland är ditt privatliv en fördel när du söker jobb. Min son har just fått diagnosen Aspergers syndrom, vilket säkert var en extra bonus för Learnox.

Om ni liksom jag drabbas av svackor då ni känner er missförstådda –se detta som ett positivt exempel! Det går att hitta sin grej!

Därför måste jag fortsätta följa mina drömmar

via GIPHY

Har du också mindre bra dagar då du tvivlar på dina livsval?

När jag var tjugo år sommarjobbade jag i en butik där jantelagen var allenarådande och personer som var jämnåriga med mig betedde sig som om de var dubbelt så gamla och enbart pratade om extrapris på toalettpapper. Jag visste att jag inte kunde stanna där och jag fortsatte att kämpa för att kunna kalla mig journalist.

Journalist är ett jobb som nästan alltid är roligt och meningsfullt. Ett jobb där jag aldrig tittar på klockan och undrar varför det är så många timmar kvar på arbetsdagen. Det är därför så många är kallade till yrket. Det finns med andra ord konkurrens.

När jag har en av mina mindre bra dagar känner jag mig utled på att ständigt försöka överträffa mig själv när jag så många gånger faller vid mållinjen. Då kan jag undra varför jag anstränger mig så mycket. När någon annan ändå alltid blir vald framför mig…

Känner du igen dig? Eller tillhör du dem som tycker att jag inte borde fortsätta att plåga mig själv i den här branschen om jag nu är så känslig?

Fast – vad skulle jag göra istället? Jag kan ju inte sitta på ett ”vanligt” jobb och lyssna till förbittrade kommentarer om att litteraturen jag läser är för ”fin” eller något annat som hände i butiken som nämns i inledningen. Jag kan bara fortsätta framåt. Eller som en annan frilansjournalist skrev i en Facebookgrupp för mitt skrå: ”När de tankarna smyger sig på mig tänker jag som Doris i Hitta Nemo: ”Fortsätt simma, fortsätt simma.”

Själv tänker jag ofta på The Walking Dead, tv-serien om några överlevare efter zombieapokalypsen. Där kan man snacka om att fortsätta kämpa mot alla odds!

Det bästa med att frilansa

Dagslända, till artikel om att frilansa.
Att frilansa är att leva för dagen och hoppas att det fortsätter att gå bra i framtiden. Som en dagslända…

Det bästa med att frilansa är att kunna plocka russinen ur kakan och göra roliga och engagerande  jobb samtidigt som du slipper energikrävande tjafs och intriger på en arbetsplats. Jag har nu börjat frilansa på heltid igen efter ett och ett halvt års studier, och hittills går det bra; jag har precis lagom mycket att göra och alla artiklar jag ska skriva handlar om ämnen som känns angelägna och viktiga, hurra!

Men det är klart att jag funderar mycket på om det är hållbart och om det är värt den osäkra ekonomiska situationen – för det finns ju en stor nackdel i att inte veta om du har tillräckligt med jobb ett par månader framåt i tiden. Jag läser många annonser för jobb som verkar intressanta – men de är ju på heltid! Om jag skulle få ett sådant jobb skulle jag tvingas släppa mitt fasta uppdrag för DialogWeb, som jag känner mycket för eftersom jag har lärt mig så mycket om ämnet och känner att det är viktigt. Dessutom känner jag mig lojal mot mina medarbetare på NVL/DialogWeb eftersom de har visat lojalitet och uppskattning för det jag gör.

Jag gillar också att bestämma mina egna tider och mår inte jättebra av att jobba 9–5. Jag presterar bättre om jag får jobba ensam emellanåt och själv lägga upp mitt arbete. Det betyder inte att jag alltid vill vara ensam, men när jag sitter på en arbetsplats går alldeles för mycket energi åt att läsa av stämningen och folks humör.

I den digitala världen talas det om att vara digital nomad – att med teknikens hjälp kunna arbeta var som helst i världen. Emelie Fågelstedt skriver bra om den så kallade gig-ekonomin i denna artikel.

Skillnaden för mig som skolbarnsförälder är förstås att jag inte bara kan dra iväg närhelst det passar. Men i övrigt är det väldigt fördelaktigt att frilansa när man har barn – ingen klagar för att du kommer sent på grund av en strulig morgon eller lyfter på ögonbrynen när du går tidigt.

(Men… jag jobbar gärna deltid.  Finns det några sådana jobb där ute?)

 

Vilken är din mentala ålder?

Gammal elefant
Foto: leonardobcorrea/Pixabay

43 år. Jepp, så mycket fyller jag om två månader. För någon som är 17 fattar jag ju att det låter lastgammalt, men det är ändå lång tid kvar tills jag går i pension. Med min ojämna frilansinkomst kommer jag förmodligen aldrig  kunna sluta jobba helt.

Igår läste jag ett debattinlägg i tidningen Resumé där Erik Haglöf, vd för en rekryteringsfirma, berättade att hans företag höll på att förlora en viktig kund för att de rekommenderade kommunikationschefer i 50-årsåldern. Kunderna var nämligen enbart intresserade av personer i 38-årsåldern. Den som passerat 40 anses för gammal och den som passerat 45 är ”iskall”.

Jag har aldrig velat göra chefskarriär så personligen känner jag mig inte jätteorolig, men, som det är onekligen något väldigt skevt i det faktum att människor förväntas nå toppen av sin karriär före 40, samtidigt som de flesta fortfarande sliter med småbarn och renoveringsobjekt. Och gruppen 35 till 40 tillhör de mest stressade och utbrända alla kategorier, skriver Haglöf.

Det svider i mig när jag läser detta. Jag tänker på barnen som måste dras med sönderstressade föräldrar under sina viktigaste uppväxtår. Och jag tänker på all kraft som går förlorad.

Trots att vi är så jämlika på många sätt är vi svenskar också ett otroligt ängsligt folk. Jag tror att det handlar om vår djupt rotade svenska rädsla för att sticka ut och bryta mot normer. Vi vill följa flocken och göra som alla andra, för då kan det i alla fall inte bli fel. Ibland får jag känslan när jag träffar HR-personer att de drivs just av detta: att inte göra fel, snarare än att rekrytera en fantastisk person till en viss roll. De vill vara säkra på att de checkar alla rätta rutor, och om rutan (verklig eller outtalad) säger att personen ska vara max 38, ja då blir det så”, skriver Haglöf. Ja, läs hans text själva, den är klockren!

Rent krasst kan man alltså sammanfatta det så här: När vi är 20 är vi för oerfarna. Vid 30 är arbetsgivarna rädda för att vi ska föda barn. Och vid 40 är det för sent.

Jag hoppas att det sker en förändring, kanske i form av lagstiftning mot att fråga om folks ålder, som i USA.

En av mina bokcirkelvänner har bestämt att vi ska läsa boken Tid: Livet är inte kronologiskt av Alex Schulman och Sigge Eklund. Jag hade mina fördomar om dessa narcissistiska män och läser med viss skepsis, men har ändå fastnat vid ett stycke av Sigge om vår mentala ålder. Han hävdar att han mentalt är 65 år och vill sitta vid en brasa och läsa böcker. Jag tycker att det var lite roligt att tänka på; för visst har alla människor en mental ålder! I min gymnasieklass fanns till exempel en tjej som mentalt var 45 vid 16, hon borde börja känna sig mer tillfreds nu. Men vilken är min mentala ålder? Jag tror jag är 11 år, för den åldern var en så viktig brytpunkt för mig och drömmarna jag hade då lever fortfarande. Att bara sitta vid en brasa är jag nog lite för rastlös för, men att vara pensionär och inte ha så stora prestationskrav kan säkert också ha sin tjusning.

Så berätta gärna för mig – vilken är din mentala ålder?

Läs också min text om min inre 11-åring och 80-åring.

När jag skulle fylla 42 listade jag fördelarna med att vara 40+.

Särbegåvning är inget skryt

Jag i 7-årsåldern. En glad person har jag alltid varit.
Jag i 7-årsåldern. En glad person har jag alltid varit.

Särbegåvning är något som diskuteras mycket just nu, senast i en artikelserie på Dagens Nyheters Insida. Särbegåvning är ingen diagnos, men kan göra skoltiden till ett helvete för den som inte blir förstådd. Jag lärde mig begreppet särbegåvning när mitt äldsta barn började i första klass. Jag vill inte skriva för mycket om honom utan hans tillåtelse, men jag kan kort säga att han visar många tecken på särbegåvning. När jag berättade för en av mina kurskamrater på Nackademin att han behöver vara motiverad för att göra skolarbete, svarade hon snabbt: ”Precis som du då?”. Ja, haha, precis som jag! Förmodligen har jag också en liten släng av särbegåvning. Jag känner igen mig mycket i min sons dagdrömmeri och ifrågasättande av auktoriteter. Jag lärde mig läsa på egen hand innan jag fyllde fyra, genom att titta på ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Jag hade svårt att engagera mig i gruppaktiviteter – det har jag fortfarande om jag inte känner mig trygg. Och jag måste vara motiverad för att prestera på topp. Jag är långt ifrån en högpresterande elev – det är skillnad på särbegåvade och högpresterande barn; se den här tabellen som är förenklad men ändå ger en överblick:

Särbegåvning-högpresterande

Jag menar verkligen inte att jag och min son är bättre än några andra. Att nämna särbegåvning för folk som inte känner till begreppet leder ofta till skeptiska blickar och en misstanke om att jag skryter. Jag känner mig dessutom ofta ganska dum när jag är med belästa och högutbildade personer (här kommer självkritiken in).

Oftast känner jag mig också missförstådd och upplever att mina talanger är osynliga för omgivningen (eller att de inte anses ha något värde). I en av DN-artiklarna talar några ungdomar om att folk tycker att de borde vara mer framgångsrika nu när de är så smarta, men jag tror att en särbegåvad person måste ha stor tur om hen ska nå det som folk i allmänhet definierar som framgång. Anledningen är att de (vi) är individualister och tänker och reflekterar för mycket för att exempelvis nå chefspositioner. Det finns förstås undantag överallt och ibland tänker jag att människan om femtio år kommer att skratta åt alla diagnoser och definitioner på 2010-talet. Det viktiga är ju egentligen att alla ska ha rätt att nå sin fulla potential. Jag hoppas att dessa nya debatter leder till ökade möjligheter för min son och andra barn i hans situation.

Pedagog Värmland: 12 tecken på att du kan ha en särbegåvad elev

En favoritartikel ur DN-serien (där kan ni även läsa de övriga artiklarna).

Pedagog Stockholm: ”Nyckeln är att identifiera de särbegåvade eleverna”

Barnboksförfattaren Janina Kasteviks blogginlägg om sin barndom.

 

10 tips för dig som vill leva på ditt skrivande

Dator, skrivblock, glasögon
http://www.romandrits.com

Jag har försörjt mig på skrivande och journalistiskt arbete i över tjugo år. Jag är varken särskilt rik eller berömd, men jag har klarat mig. Jag har mest arbetat journalistiskt men har också gjort många mer informatörsinriktade uppdrag. Om du känner att skrivande är din grej, och om du är beredd på att testa olika genrer, har jag här listat några insikter som jag har fått:

  1. Stava rätt och håll deadline. En kollega som just nu har uppdrag som redaktör berättade att hen får förvånansvärt många texter som är illa skrivna och inte ens har gått igenom stavningskontrollen i Word. Många slarvar också med deadline. ”Det beror kanske delvis på att vi betalar så dåligt”, funderade kollegan, men vi var överens om att det är förvånande att så många kommer undan med slarv, med tanke på den hårda konkurrensen bland frilansande skribenter och journalister. (Jag vet att många berömda författare är dyslektiker och har ett fantastiskt språk som vi språkpoliser aldrig kommer i närheten av, men det finns likväl ett stavningsprogram i de flesta datorer).
  2. Hitta tonläget och se läsaren framför dig. Detta är ofta svårare än du tror och det kan ta månader eller år att hitta tonläget för just den tidskrift eller organisation du skriver för. Jag har mest arbetat med journalistiska metoder, även om uppdragsgivaren inte har varit någon tidskrift utan exempelvis en myndighet som vill ha innehåll på sin hemsida. Att skriva som kommunikatör är ofta annorlunda. Ibland krävs att du skriver mer säljinriktade texter. Jag har insett att jag måste vara engagerad för att mina texter ska beröra. Det kan vara bra att fundera över vilken sorts texter du är bäst på.
  3. Skaffa dig en nisch. Många skrivaruppdrag som jag har trillat över kräver stor ämneskunskap. Ett av de bästa sätten att överleva som skrivande yrkesmänniska är att bli väldigt kunnig inom en nisch, och det tar tid – ofta många år.
  4. Hur är personkemin? Även om du gillar mediet, kanske du inte alls kommer överens med redaktören eller uppdragsgivaren. Kan ni kommunicera? Känner du att personen har förtroende för dig? Jag väljer hellre god personkemi än att stånga mig blodig mot någon prestigefull redaktör som tydligt visar att jag är hopplös.
  5. Alla uppdragsgivare är inte publicister. Då är det du som är experten, och du kanske måste ta mer ansvar för texten. Det kan vara befriande, men också utmanande eftersom uppdragsgivaren inte kan ge dig så mycket stöd i ditt skrivande. Risken finns att texten kanske inte blir lika bra utan en redaktör, men du får också chansen att briljera med dina kunskaper.
  6. Lär dig hantera besservissrar. Ända sedan jag som 19-åring började arbeta som reporter har jag fått hantera intervjupersoner som vill rätta och peta i mina texter när de ska kolla sina citat. Ofta har jag fått utgå ifrån situationen. En gång åkte jag ut på en extra intervju för att blidka en äldre dam på Lidingö som kände sig missförstådd av min text. Det var jobbigt, men damen behövde det, och efteråt var hon nöjd. Jag har också fått tillbaka texter med ändringar som har gjort texten dubbelt så lång, och som har innehållit oändliga mängder superlativ om intervjupersonen. I de fallen gäller det att bara fokusera på fakta och stryka klyschorna. Jag är oftast snäll, men om du arbetar med granskande text rekommenderar jag att du är tuff men respektfull, samt visar tydligt att det är du som är experten inom ditt område.
  7. Se skillnad på journalistiska texter och uppdragstexter. Om det är en journalistisk text har du förhoppningsvis rätt att skriva det du enligt din publicistiska heder anser är rätt. Men om det är en ren uppdragstext måste du ibland släppa prestigen och tåla kritik och ändringar från din uppdragsgivare och andra inblandade. Nu får jag kanske hela Journalistförbundet på mig, men så ser verkligheten ut. Jag ser ofta uppdragstexter som brödjobb. Det händer att jag inte vill ha min byline under dem.
  8. Försök att skilja mellan dig som privatperson och yrkesperson. Detta är svårt. Om din text refuseras eller kritiseras finns risken för att du ser det som en skymf mot din personlighet. Det kan du inte göra som professionell skrivare – då går du under. De flesta som skriver texter som andra människor läser kommer förr eller senare refuseras och kritiseras. Och de flesta blir bättre skribenter av detta, om kritiken är relevant och konstruktiv. Dessutom har människor för vana att bara kommentera texter som de av någon anledning ogillar, så utgå från att de är nöjda om du inte får kritik.
  9. Läs, läs! Många vill skriva, men är för lata för att läsa. Min bestämda åsikt är dock att bokläsande det bästa sättet att bli en bättre skribent – även om du inte skriver skönlitterärt. Studera gärna språket och undersök hur författaren gör för att berätta sin historia. 
  10. Inse att konkurrensen är hård. Även om du försöker följa alla ovanstående råd är konkurrensen om skrivjobb hård. Några gånger har jag blivit brädad på ”mållinjen” när jag sökt jobb eller uppdrag som jag har tyckt att jag skulle passa alldeles utmärkt för. Oftast har de som fått jobben varit mer meriterade än jag, och då har det ändå känts okej. Det är värre när någon mindre meriterad får jobbet. Orättvisa är också något du måste lära dig att hantera – och som sagt, inte ta personligt.