Kategoriarkiv: Arbetsliv

Det är svårt att välja väg i livet

Bild på väg med texten "start"

Häromdagen fick jag frågan vilket yrke jag skulle ha valt om jag fick välja om idag.

Min spontana reaktion var att jag borde ha valt något med tryggare förutsättningar, så att jag hade haft det bättre materiellt idag.

Jag svarade att jag kanske hade blivit kommunikatör från början, fast den branschen är å andra sidan nästan lika tufft som mediebranschen. Jag har ju varit där också, jag arbetade några månader på utbildningsföretaget Learnox – men deras pengar tog slut.

Sedan kom jag på att jag kunde tänka mig att bil psykolog eftersom jag tycker om att lyssna på människor. Men då hade jag fått läsa upp betygen en del.

Kanske hade det varit smart att välja ett tryggare yrke, men jag får stå mitt kast. När jag var tjugo år bestämde jag att jag ville skriva, kosta vad det kosta ville. Och det är fortfarande lika roligt att träffa människor och höra deras historier, samma arbetsuppgift som jag hade när jag började på Lidingö Tidning för 25 år sedan.

Utmaningen just nu är att få ett förlag att våga satsa på mitt manus, samt att dra in tillräckligt med pengar. Vi håller på att växa ur vår trerumslägenhet, barnen behöver egna rum, något som kanske bidrar till denna reflektion. Om jag hade tänkt mer praktiskt som ung hade jag kanske haft större ekonomiska förutsättningar för att välja på den hopplösa stockholmska bostadsmarknaden.

Men allt kan man inte förutse som tjugoåring, och jag är på sätt och vis glad över att jag har följt mitt hjärta. Mitt hjärta vill ha ett fritt och kreativt yrke som kan utövas var som helst.

Vad tänker ni om era livsval?

Share

Mitt 2019 speglat genom jobb och böcker

Det är annandag jul och snart är 2019 slut. Även om världen utanför känns kaotisk, har året varit helt okej för mig, rent professionellt.

Tidningen Läs & skriv framför julgran.
Nummer 4 2019 av tidningen Läs & skriv.

I juni började jag jobba på Dyslexiförbundet som redaktör för deras tidning Läs & skriv. Dyslexiförbundet har tyvärr en ganska svajig ekonomi, men jag försöker hänga kvar eftersom jag känner mig hemma på det jobbet. Jag får göra tidning och jag får prata med intressanta människor om viktiga saker. Och jag får skriva. Det är trots allt vad jag helst vill göra, hellre än att jobba med marknadskommunikation och mycket hellre än att leda kurser. Jag har sagt upp mig från cirkelledaruppdragen på ABF för att det tog för mycket energi från min introverta hjärna (och ärligt talat också för att det var för dåligt betalt).

Dessutom har jag arbetat fackligt, som ledamot i Mälardalens frilansklubb och Frilans Riks inom Journalistförbundet. De uppdragen har innehållit både ”ups and downs” men jag lärt mig mycket och vuxit en del rent professionellt. Framför allt har jag knutit många nya kontakter.

Och jag har skrivit klart ett bokmanus och skickat det till de största barnboksförlagen samt Bonnier Carlsens barnbokstävling! Häpp!

Jag har läst en del också. Min läslogg finns här. Jag tror att den kommer att kompletteras senare eftersom jag har slarvat en del med att dokumentera allt som slunkit ner. Jag lyssnade till exempel på några upplästa noveller som jag lånade på biblioteket, har tyvärr ingen aning om vad de heter…

Jag har blivit en väldigt kräsen läsare. Rätt många böcker har jag inte läst klart när jag inte känt att de gett mig vad jag vill ha just då. En del var inte dåliga, men de passade inte mitt humör för tillfället. Alla dessa påbörjade böcker är inte dokumenterade.

I september skrev jag om några av det tredje kvartalets favoriter. Bland de senare böckerna är nästan alla bra faktiskt! Nordisk fauna av Andrea Lundgren var till exempel imponerande snyggt skriven. Kvinnan och apan av Peter Høeg är en gammal skrönefavorit som jag läste om eftersom jag researchar om människans förhållande till djur. Detta görs inom ramen för kursen som jag läser på distans, Kreativt skrivande 4 på Linnéuniversitetet.

Inte som du av Johanna Schreiber och Ida Ömalm Ronvall är en underhållande ungdomsroman skriven enligt samma premiss som Egalias döttrar: Den utspelar sig i en parallell verklighet där vi lever i ett matriarkat istället för ett patrikarkat. Konståkningstjejerna får alla bra tider i ishallen medan hockeykillarna får ta tiderna som blir över och dessutom utsätts för övergrepp och sexism. Den är en sorts mörk skrattspegel över hur livet är för många unga tjejer. Sätt den i handen på era tonåringar, vet jag!

Inte som du av Johanna Schreiber och Ida Ömalm Ronvall, bokomslag.
Inte som du av Johanna Schreiber och Ida Ömalm Ronvall.
Share

Sommarrapport

Hur har ni det så här mitt i sommaren? Är ni lediga? Själv jobbar jag just nu. Igår och idag när det regnade satt jag på ett kontor och redigerade tidningssidor. Det hade förmodligen känts lite bittert om det hade varit trettio grader varmt ute.

Bild på träd vid strand
Vinterviken, Stockholm, i söndags.

Jag har, som jag skrev i förra inlägget, ett sommarvikariat som redigerare på Dagens ETC. Jobbet är på sätt och vis en resa bakåt i tiden för mig eftersom jag inte har jobbat som redigerare sedan 2011. Lyckligtvis mindes jag hur man gör!

I förra inlägget berättade jag ju också om ett nytt halvtidsjobb som började i juni. Det är ett redaktörsuppdrag för nästa nummer av tidningen Läs & skriv som ges ut av Dyslexiförbundet. Ett väldigt roligt jobb, både för att jag gillar varierade arbetsuppgifter och för att jag vill skriva om frågor som rör människor med diagnoser eller andra svårigheter. Dessutom passar det min frilanssjäl väldigt bra att arbeta med en sak på halvtid och övrig tid göra andra saker. Jag behöver helt enkelt äga en del av min tid för att må bra. 

I höst ska jag också fortsätta skrivarkursandet; jag är antagen på distanskursen Kreativt skrivande 4 på Linnéuniversitetet. Än så länge vet jag inte vad jag ska skriva under denna kurs eftersom barnboksmanuset om tid som jag jobbade med förra läsåret nästan är klart. 

De närmaste dagarna ska jag börja läsa det högt för min son, han som är målgruppen och förebild för bokens huvudperson Valter. Hans omdöme kommer att väga tungt.

Och sist men inte minst: Nu på fredag börjar en ledig vecka. Vi åker ut till min pappas stuga i Stockholms skärgård. Inget mer regn, tack!

Nästa sommar vill jag vara mer ledig och ta tåget ut i Europa!

Share

Ett superproffs i en känslig kropp

Det krävs en närstående för att du ska få höra sanningen.
Mannen i mitt liv läste min blogg och frågade om personer jag söker jobb hos ska läsa den. ”Du framstår inte som en vinnare direkt”, sa han. ”Varför ska de anlita dig? För att ge allmosor?”
Aooch. Den sved. Jag förklarade att en av mina ambitioner har varit att bidra med en mer mänsklig syn på arbetslivet och inte väja för känslor. Att vara mer människa.
Kanske har jag inte lyckats fullt ut. Jag är en sådan person som läser av människor och lätt tänker och analyserar mycket.
Jag har svårt för maktstrider på arbetsplatser och föredrar chefer som ger mig stort eget ansvar.

Jag känner mig själv

En fördel med att jag har nära kontakt med mina känslor är att jag har jobbat mycket med mig själv och tror att jag har en viss beredskap mot att bli utbränd.

Men jag är tyvärr också lite för bra på att undervärdera mig själv. Samtidigt vet jag ju hur irriterad jag kan bli på människor som är självömkande och utstrålar osäkerhet. Vem vill anlita en sådan försiktig mes? Då blir ju inget gjort.

Det är konstigt. Jag är ju proffs. Jag skriver jättebra, lyssnar superbra och är betydligt mer strukturerad än folk tror. Jag är utbildad i strategiskt tänkande.

Tro’t eller ej – jag är en ”doer”

Min skenbara försiktighet har dolt att jag ofta är den som tar initiativet till att saker blir gjorda. Jag är definitivt en ”doer” med stort patos och stor ansvarskänsla.
Jag är extremt lojal mot dem jag litar på.
Däremot är jag kanske inte så strategisk rent karriärmässigt, eftersom jag har så svårt för människor som inte är snälla.
Men det är så jag vill ha det. Jag vill omge mig med snälla människor.
När du är snäll tycks du ha  en större tröskel att kliva över. Du framstår inte som lika bestämd och självsäker som mer hårdhudade marknadsförare.

Jag vet att jag borde ”fake it ‘til you make it” mer.
Men trots allt har jag genomgått en stor utveckling de senaste åren. Jag är betydligt mer självsäker nu. Jag har inte längre någon förlamande scenskräck.
Jag är ett superproffs i en känslig kropp.

Share

Jag är ju företagare för sjutton!

(bild från Giphy)

I går var jag på en bra kurs om att sälja journalistiska tjänster med frilansen Maja-Stina Skarstedt. Hon var så himla strukturerad och uppmanade oss att göra ekonomiska kalkyler (gärna i Excel) över hur mycket vi måste sälja varje månad för att få ut den månadslön vi vill ha. Jag kom fram till att jag, utöver mina löpande uppdrag, borde sälja för åtminstone 30-40 000 per månad. Jag är inte där än.

Maja-Stina var så duktig på att peppa oss att hitta nya sätt att tänka. Jag borde ha vetat det men ändå har jag mer utgått från vad jag vill skriva om istället för att sätta mig in i den potentiella kundens situation och behov.

Jag – en företagare

Och kanske har jag omedvetet dragit mig för att kalla mig företagare. Jag måste bestämma mig för att jag är en företagare. Jag drivs visserligen inte av att vilja tjäna mycket pengar, men pengar är ändå något du måste ha i det här samhället. Och jag måste tänka lite smartare. Jag märkte hos kollegorna som var på kursen att jag är långtifrån ensam om att ha svårt att tro på mig själv. Det är inte så lätt när du jobbar ensam.

Därför ser jag verkligen fram emot att flytta till mitt nya kontor den 1 juli, de som sitter där verkar faktiskt fungera som en riktig frilansgrupp som bollar idéer och hjälper varandra! 

Min tolkning av några av Maja-Stinas tips:

  • Räkna ut vad du behöver sälja varje månad för att få ut den lön du vill ha. En f-skattare kan ju ta ut ungefär hälften av vad vi fakturerar. Sedan måste du dra av för kostnader och hur mycket semester du vill ha. (Den som vill ha hela hennes kalkyl ska gå hennes ekonomikurs, men hon gav mig i alla fall verktyg för hur jag ska tänka). 
  • Även om du drivs av det du brinner för och verkligen vill skriva om, måste du också tänka på kundens perspektiv.
  • Ha som mål att göra en säljaktivitet per dag. Lägg minst en halvtimme på det. Det kan vara allt från att skriva en genomarbetad pitch till att bara höra av sig till någon som du vill jobba för. Det råder delade meningar huruvida man ska skriva ”hej, jag vill bara berätta att jag finns” eller inte, men ibland kan det vara bra att bara så ett frö. Maja-Stina fick till exempel ett uppdrag när hon såg på Facebook att en webbredaktör för en tidning skulle sluta för att skriva en bok. Det stod inget om att tidningen behövde en ny webbredaktör, och det gjorde de inte heller, men när hon skickat frågan fick hon en kontakt som så småningom ledde till jobb. (Mitt eget exempel på att skapa jobb utifrån behov var när jag föreslog för min uppdragsgivare DialogWeb att de skulle finnas på Twitter. Sedan dess har jag varit deras sociala medie-redaktör).

PS. Du som är frilansjournalist är förresten välkommen till Mälardalens frilansklubbs informella träff på Hjärtat på torget den 28 maj! Syftet är att vi ska känna oss mindre ensamma och diskutera sådant som är specifikt för vår bransch.

PS 2. Jag springer för tillfället på en del möten om olika halvtidsuppdrag. Hoppas något av dem blir av. Då kanske jag kan sova bättre på nätterna.

Share

Jag ska bli cirkelledare!

via GIPHY

Idag har jag förberett en studiecirkel i Facebook för seniorer på ABF. Den börjar på tisdag och jag har ingen aning om vilka mina fem deltagare är och vilka förkunskaper de har, men det får jag ju veta snart! Jag gick en cirkelledarutbildning för ett par veckor sedan, det var jätteroligt – vilken bredd av expertiser och studiecirklar det finns! De andra kursdeltagarna skulle undervisa i bland annat språk, klimat och att spela trummor.

Jag kanske är lite tokig som hela tiden går utanför min bekvämlighetszon, men jag vill få erfarenhet av att lära ut till människor eftersom jag skriver mycket om utbildning och lärande. Jag gillar idén om folkbildning och hoppas förstås också att jag kan göra deltagarna mer säkra på sig själva i den digitala världen.

Anledningen till att jag inte sökt undervisningsjobb tidigare är att jag hela mitt liv har lidit av scenskräck. Min introverta sida har jag redan skrivit om här otaliga gånger. Tjejen som stammade och rodnade när det var redovisningar i skolan finns ju fortfarande inom mig. Jag tror dock att mitt största problem nu är att jag har en tendens att prata för fort (något som naturligtvis grundar sig i scenskräck, viljan att få det överstökat). Jag måste verkligen tänka på att tala långsamt och tydligt, inte minst när jag nu ska få äldre deltagare att lyssna.

I slutet av förra sommaren höll jag en föreläsning om sociala medier för företagare i Upplands-Bro, och den överlevde jag ju! Den här gången ska jag lära ut till en liten grupp på bara fem personer. Det är riktigt lyxigt. Förhoppningsvis får jag chansen att ge var och en tillräckligt med tid.

På den här bloggen har jag våndats mycket över svårigheterna att försörja sig som frilans. Men jag får inte glömma att jag nästan aldrig har tråkigt på jobbet.. Detta nya uppdrag är resultatet av att jag hela tiden tvingas tänka i nya banor och vara kreativ för att hitta nya försörjningsvägar. 

Jag tror också att det gamla uttrycket ”man lär så länge man har elever” stämmer.

Share

Introverte Aviici berör mig

Avicii
Foto: Wikipedia Commons

Jag såg SVT-dokumentären om Avicii och blev så berörd av honom trots att hans musik aldrig varit min grej. Jag vet inte hur han dog, men i filmen är det tydligt att han inte mådde bra av den enorma press som livet som världsstjärna innebar. 

På ett ställe i filmen pratar han om Jungs teorier om olika personlighetstyper: Ni vet sådant som det står om i boken ”Omgiven av idioter” och som kan få sällskap att explodera eftersom det skapar två läger: de som älskar teorierna och de som avfärdar dem som ovetenskapligt mumbojumbo.

Hur som helst. Avicii/Tim pratade om att han var en introvert personlighet, och sättet han sa det på fick mig att känna igen mig så mycket. Han log lite blygt som om han ville ursäkta sig. Eftersom det extroverta är normen känns det som att komma ut ur garderoben när man erkänner att man är introvert. 

Personligen har jag haft stor nytta av det så kallade Disc-test vi fick göra på Nackademin. Det hjälpte mig att bättre förstå hur jag fungerar i  förhållande till andra. Jag vet nu att jag behöver tid att bearbeta intryck och att det är därför jag blir trött i huvudet av många möten med nya människor.

Tim/Avicii orkade inte med turnélivet, men andra övertalade honom att fortsätta, de var ju beroende av honom för sin egen försörjning. Samma sak hände Amy Winehouse, och fler därtill.

Tung vår

Jag har själv inte mått så bra den här våren. Att jaga uppdrag och ”bevisa mig” tar enormt mycket på krafterna, och den här våren har jag nog slagit rekord i möten och kontakter som inte lett till några uppdrag. Jag har full förståelse för att den ena efter den andra sjukskriver sig för stress. Arbetslivet lämnar ibland inga utrymmen för att vara människa, den som inte lever upp till kraven  blir bara utkastad och ingen vågar säga ifrån av rädsla för att själv vara nästa som kastas ut.

Ja, det är så det känns när det är som mörkast. Ibland är det som om jag kopplar upp mig på olika frekvenser, och härom dagen hade jag råkat komma in på en väldigt dyster frekvens. När man är inne på den frekvensen går alla människors lidande rakt in, filtren som man vanligtvis har fungerar inte (jag skrev om utbrändhet här också).

När kommer förändringen?

Nu undrar jag om debatten som har följt efter Aviciis (och andras) tragiska dödsfall kommer att förändra något i vår syn på prestation på arbetsplatserna? Kan vi hoppas på att svallvågorna från Metoo kan nå så långt? Jag är tyvärr pessimistisk, men efter Metoo har jag blivit överraskad flera gånger så jag hoppas att jag har fel.

Härom dagen läste jag en klok artikel om att det är de ökade prestationskraven och inte mobiltelefoner och sociala medier som är orsaken till den ökade psykiska ohälsan bland unga. Det låter verkligen logiskt. Sociala medier får mycket skit från folk som gillar förenklade moralpanik-teorier, men de kan faktiskt vara ett enormt stöd. Förutsättningen är att de används för att ena människor och för att hjälpa dem att stötta varandra.

PS. Jag är på jobbresa till Gotland, har varit på en konferens som hade syftet att ta tillvara utrikesfödda kvinnors konferenser. Jag blev väldigt inspirerad av en peruanskfödd kvinna vid namn Gabriela Delpino-Kentala som berättade hur hon sökt hundratals jobb och aldrig kommit på intervju, men att hon till slut hittade rätt när hon började laga cateringmat åt en app som heter Gastronaut. Här nedan ser ni några av hennes tips:

Peppande tips för arbetssökande
Tips från Gabriela Delpino-Kentala på NVL-seminariet.

Och så havet!

Sist men inte minst vill jag dela med mig av min upplevelse från morgonpromenaden som jag tog i morse innan jag högg in på hotellfrukosten. Jag må vara halvpank för tillfället, men jag har också väldigt mycket att glädja mig åt.

Havet Gotland

Share

Apropå fem tips från frilanscoachen

via GIPHY

Jag läste just några bra karriärtips till egenföretagare på fackförbundet DIK:s hemsida (tack för tipset, Maria Niemi!). 

Jag började reflektera över hur mycket jag följer karriärcoachen Johan Åkessons råd.

  1. Jag avsätter en del tid till relationsbyggande, bland annat som styrelsemedlem i Mälardalens frilansklubb inom Journalistförbundet. Härom veckan anordnade vi en frilansträff på temat ”Frilansen och ensamheten” (här har min kollega Beata Hansson skrivit om träffen. Vi planerar minst en till!). Sedan jag läste marknadskommunikation inom sociala medier har jag också blivit mer aktiv i olika branschrelaterade Facebookgrupper, främst Frilansjournalisterna, Frilansskribenterna och Kreatörsgäris. Tidigare var jag lite för blyg för att skriva i dessa grupper inför en massa människor jag inte kände, men det har gått över.
    Jag hoppar ibland på tjänster som dyker upp. Look for skill lyfte fram min profil i sina sociala medier. Stöd dem gärna och gå in och registrera er!
  2. Jag ”går till jobbet” och jobbar oftast kontorstid, antingen hemma, på mitt frilanskontor (som snart byts ut) eller på kafé eller bibliotek.
  3. Gör en plan… gör jag inte riktigt. Planen fungerar i alla fall inte rent ekonomiskt. Den här våren har jag ägnat mycket tid att försöka bygga upp nya relationer med kunder men det har ännu inte synts i min ekonomi. Håll tummarna för att det lönar sig i ett längre perspektiv! Och jag kanske skulle göra ett tydligare schema för dagarna. Ofta har jag svårt att ge tid åt mina kreativa idéer eftersom jag är så stressad över pengar. Min högsta önskan just nu är att slippa den stressen.
  4. Belönar mig själv gör jag inte heller tillräckligt. Hm. Jag borde göra mer!
  5. Skaffa en hållbar ekonomi: Det tuffa med denna punkt är att mitt önskemål om minst 800 kr i timmen + moms (f-skatt) har lett till att ganska många valt bort mig och hittat billigare lösningar. Men det känns inte rätt att jobba för mindre så jag får väl hålla ut. Pensionssparar gör jag, men bara lägsta möjliga belopp eftersom jag inte har råd med mer. Detta är en punkt som kräver en enorm långsiktighet och tålamod.

Mitt jobb är jätteroligt, men jag önskar att frilansens villkor var lite bättre. Friheten kostar. De anställda kanske har tråkigare, men de har förmåner som de kanske inte tänker på.

Share

Dags att hoppa till nästa nivå i livet

Kontorsplats, Telefonplan
Min kontorsplats som snart kan bli din.

Har ni, som jag, drömmar som återkommer?

Jag drömmer ofta om hus. Stora hus med många våningar, rum och vindlande gångar.

När jag läser om drömtolkning står det ofta att huset är en symbol för mig själv och jag antar då att jag utforskar alla rum som finns inom mig.

En återkommande dröm har varit att jag är på vinden och ska ta mig till en annan del av huset, men för att göra det måste jag klättra genom en smal passage som påminner om något som kan finnas på ett lekland; vadderade väggar och nät. Klätterställningen, eller vad det nu ska kallas, är inte precis barnvänlig, för runt omkring mig stupar väggarna rakt ner, minst tjugo meter. Jag vet att jag kan dö om jag faller ner för stupen. Men så kommer jag till vägs ände. Framför mig finns bara ett stup, men nedanför stupet finns en del av huset som jag aldrig har besökt. Jag inser, att för att komma dit måste jag hoppa. Risken är att jag dör, men också att jag upptäcker något nytt som leder mig vidare.

Jag kommer på att jag har drömt detta tidigare och att jag då har gett upp. Jag har inte vågat hoppa, för jag har inte velat dö.

Men nu tänker jag att jag kanske inte alls kommer att dö, kanske är jag med i ett dataspel och kanske kommer hoppet att innebära att jag ”levlar upp” – stiger till nästa nivå. Någonstans förstår jag ju att allt är en dröm och att det bara handlar om att våga hoppa.

Häromnatten hoppade jag. Det var läskigt, men jag dog inte.  Jag vaknade med en känsla av styrka och undrade om detta betydde  att jag har levlat upp en nivå.

Nytt kontor

Soffa på kontor, Telefonplan
Soffan där vi fikar ihop.

Den här våren känner jag att det är dags för förnyelse. Jag har därför med visst vemod sagt upp min gamla kontorsplats vid Telefonplan och hoppas att ett nytt kontor har tid att vänta in min uppsägningstid.

Jag har varit på samma frilanskontor sedan 2010 och har trivts bra. Kollegorna är jättemysiga och det har varit bra att ha cykel- eller promenadavstånd hem. Men nu längtar jag efter fler kollegor i liknande branscher, så härom veckan bestämde jag mig för att flytta in till Söder.

Med andra ord finns det en ypperlig chans att få en billig och trevlig kontorsplats i Hägersten, Stockholm, just nu! Kontakta Frippe Nilsson på frippe.nilsson@frixkultur.se för en titt!

Share

Varför berättar inte fler om sin utbrändhet?

Insändare ur KP, mars 2018.
Insändare ur KP, mars 2018.

Insändare ur KP, mars 2018.
Insändare ur KP, mars 2018.

Jag tror att fyrtio procent av alla människor jag känner har varit sjukskrivna för stress, varit utbrända, gått in i väggen, haft utmattningssyndrom eller utmattningsdepression eller vad det nu kallas.

Det är ju helt galet! Jag hör nästan dagligen om folk som mår mer eller mindre dåligt av olika orsaker. Själv har jag varit hyfsat bra på att känna av signalerna och har därför inte behövt sjukskriva mig. Men det har varit nära, det är alltid nära.

Jag kände inte av någon nämnvärd stress förrän jag var 20 år och skulle ut i arbetslivet. Först då insåg jag att jag måste leverera och att det var hård konkurrens där ute. Jag fick magkatarr.

Sju år senare, när jag vikarierade på en stor dagstidning, sökte jag upp vårdcentralen för att jag trodde att jag hade astma, jag kunde inte djupandas. Läkarna hittade ingenting och någon frågade ”hur mår du egentligen?”. Mina andningsproblem berodde helt enkelt på stress.

Jag har aldrig kraschat helt. Jag har lärt mig att hantera stress genom att ha väldigt inrutade rutiner, yoga och styrketräning. Plus att jag har en hyfsat stabil familjesituation. När jag har studerat vänner och bekanta som kraschat har deras jobbstress ofta kombinerats med turbulens i privatlivet.

Inte längre ung – men fortfarande duktig

I ”Så ung och så duktig – 10 berättelser om att räcka till” av Katarina Pietrzak, en läsvärd bok från 2002, medverkade min vän Annika som gick in i väggen när vi var i 25-årsåldern. I efterhand har jag ofta tänkt att jag borde ha hjälpt henne mer, att jag borde ha varit mindre självupptagen. Men jag kämpade själv mot stressen att inte räcka till. Jag gör det fortfarande. Jag är inte ung längre men har svårt att skaka av mig duktigheten. Jag har fortfarande vänner som kraschar av olika skäl.

När jag googlade efter boken såg jag också att 90-talisten Isabella Löwengrip hade ”gråtit sig igenom den”. Den har alltså spritt sig till yngre generationer, men har den förändrat något? Varför händer så lite?

Det oroar mig också att stressen kryper ner i åldrarna. Vi var i 20-årsåldern och fick stressymptom på grund av arbetslivet. Idag påverkas unga av höga krav redan i mellanstadiet, om inte tidigare. I min sons tidning KP (Kamratposten) läser jag insändare som får mig att undra vad min generations höga krav på oss själva gör med barnen (se insändarna på bilderna ovan).

Less på att prestationer är allt

Ärligt talat är jag rätt less på att hela tiden vara pigg och glad och visa vad jag kan. Senast häromdagen hörde jag hur viktigt det är att visa vad du kan på Linkedin (jag deltog på ett frukostseminarium anordnat av tidningen Resumé).

Jag är less på att hela tiden definiera mig själv utifrån mina prestationer. Less på att ha känslan av att mina prestationer ändå aldrig räcker till. Även om Isabella Löwengrip, Mia Skäringer och några andra kända kvinnor har lyckats stärka sina ”personliga varumärken” genom att visa sig svaga är det fortfarande få som vill berätta att de har varit utbrända när de söker ett nytt jobb.

Jag tror inte att min bekantskapskrets är unik. Jag tror att alla känner många som har gått in i väggen. Därför efterlyser jag fler som vågar tala om det, så att människor slipper gå omkring och känna att det är dem själva det är fel på. Borde vi inte istället fråga oss vad det är för fel på arbetslivet?

Människan vs. maskinen…

En sista tanke: Jag har hört flera forskare säga att de höga talen av utbrända kan ha göra med  digitaliseringen, att allt går så snabbt. Arbetslivet är turbulent eftersom företagen är rädda om sin överlevnad och därför pressar sina anställda. På samma seminarium där jag hörde det där om Linkedin hörde jag också att vi måste lyfta fram det som är unikt hos oss människor. Jag tänker då att våra känsliga hjärnor gör oss unika och att vi därför måste vara rädda om dem. Att vi måste sluta tävla med maskinerna. Det är ingen ny tanke, men den måste sjunka in hos företagen: Se till att era anställda och era frilansar inte behöver tävla med maskinerna utan värdesätt det som är unikt med dem, just för att de är människor!

Share