Alla inlägg av @marjaandrea

Jag är en skrivande person. Journalist, kommunikatör och aspirerande författare. Jag ska försöka hålla mig till ämnet skrivande, men andra tankar kan säkert slinka in.

En hyllning till farmor

De flesta bilder jag har på farmor är tillsammans med mina barn. Här är min dotter Ninja några månader.
De flesta bilder jag har på farmor är tillsammans med mina barn. Här är min dotter Ninja några månader.

Min farmor Margot fyller 95 i höst och på hennes sida finns en släktförening som ger ut en tidning, Lindhébladet, varje år. Jag blev tillfrågad om att skriva om henne och gjorde det. Eftersom hon betyder mycket för mig publicerar jag texten även här.

Kära farmor,

En gång sa du: ”Först tycker folk bara att man är gammal, men om det dröjer tillräckligt lång tid blir man kuriosa”. Det är ett roligt citat nu när du verkligen fyller kuriosa – 95 år!

När jag var liten tyckte jag att du var lite sträng, men redan i tioårsåldern började jag imponeras av din energi och styrka, som är både fysisk och psykisk. Du har lärt mig så mycket. Här är några exempel:

  • Du har lärt mig värdet i att ha så roligt på jobbet att man inte vill sluta jobba. Om man blir expert inom ett område går det också att fortsätta långt upp i åren. Ända upp i 85-årsåldern tog du uppdrag som talpedagog för skådespelare och expert på versmått. Det har alltid varit roligt att gå på teater med dig och möta alla berömda skådespelare som kastar sig om halsen om dig. Du måste ha varit en populär lärare; flera gånger har jag mötts av imponerade utrop när jag har berättat att du är min farmor.
  • Du har lärt mig att det aldrig är för sent att lära nytt. När du var i 60-årsåldern började du studera grekiska. Som jag minns det väckte detta stor uppståndelse – inte kan man väl plugga när man är så gammal? Idag, 30 år senare, upplever jag att omvärldens syn på livslångt lärande har förändrats och det är inte minsta underligt att läsa universitetskurser som pensionär. Men du var före din tid!
  • Du har lärt mig att man inte blir vän med människor för att de är i samma ålder som man själv, utan för att man har mycket gemensamt. En av dina bästa vänner, Christina som bor i Grekland, är minst tjugofem år yngre än du.
  • Du har lärt mig att det finns så mycket kultur i världen att man skulle behöva tio livstider för att hinna med allt. ”En del människor säger att de har tråkigt, det har jag aldrig”, sa du en gång. Du, liksom jag, har alltid kreativa projekt att dyka ner i, och om inspirationen tryter kan vi läsa böcker, gå på teater eller en konstutställning. Källan är outsinlig.
  • Du har lärt mig att glädjen i odling; att sätta ett frö och se det gro. Det är något särskilt med att plocka bär från egna buskar och gräva upp färska potatisar och morötter ur jorden och innan jag fick barn tillbringade jag mycket tid på din kolonilott.
  • Du har lärt mig stil och smak. Ditt hem är fullt av möbler från 50-talet. Några av dem har din man Eyvind ritat (han som jag har döpt min son efter). Dina möbler håller fortfarande medan vår betydligt yngre soffa är på väg att falla i bitar.

Kort sagt: Det är fantastiskt att ha dig som förebild och farmor. Tack!

 

Share

Bittert, begåvat, bra! – Artikel 2 från Akasha Magazine

Akasha Magazine, Intervju med Salt
Intervju med Salt i Akasha nr 2 1995. Foton av min bror Joel Beckman.

1995 hörde jag ett nytt band som hette Salt. Deras dynamiska musik golvade mig totalt – de kombinerade hårda gitarrer med en fantastisk sångerska som kunde uttrycka känslor så att det brände i hjärtat. Då visste jag inte att denna sångerska skulle bli en folkkär artist och konstnär, och att han var född i fel kropp. Då hette hon Nina Ramsby, nu heter han Nino Ramsby. I artikeln stod det hon och får stå så eftersom den skrevs 1995. (Jag får i efterhand be om ursäkt för klyschan ”grädden på moset”!),

Bittert, begåvat, bra!

En av årets bästa svenska debutplattor gjordes av SALT från Stockholm.

Att Akashas reporter inte är ensam om den uppfattningen fick vi bevis för i våras, när Salt skrev kontrakt med PJ Harveys skivbolag Island Records.

Studion, Stockholm, en kväll i maj.

På scenen står en tjej med burrigt hår och blossande kinder. Hon stirrar intensivt ut i publiken, drar några riff och sjunger: ”I won’t leave until I’m done with you. Trust me, you will honour me…” Med en sådan utstrålning och en sådan röst är man värd all framgång man kan få.

Och det går bra för Salt. I våras skrev de kontrakt med prestigefyllda Island records (PJ Harvey, U2, Cranberries), vilket betyder att Nina Ramsby, trummisen Jim Tegby och basisten Ewerman kan ta ut en normal lön varje månad. De kan alltså leva på sin musik. Island kan känna sig utvalda – det var nämligen flera internationella bolag som ville signa bandet.

– Det var verkligen som att hamna på en annan planet, kommenterar Jim mötet med det engelska skivbolagsfolket.

– Allt var så förvirrande. Det kom folk, man visste inte vem som var vem. Alla hette Nick eller Mick eller Dave… De hällde i oss öl för att vi skulle tycka att de var världens bästa människor. Först tyckte man att det var kul, men sen blev man jävligt skeptisk. Totalt på sin vakt.

– Vi kände så här: Vilket skivbolag är det vi tycker har tagit fram sina artister på bästa sätt? Vi tyckte att Island hade gjort det, så vi valde dem, berättar Nina.

De bjöds till Islands kontor och fick träffa hela personalen från den ”lägst” anställda till högsta hönset.

– De var väldigt sympatiska, man märkte att det var seriöst, säger Jim.

 

Befriande oglamorösa

Det är två dagar innan den imponerande spelningen på Studion och jag träffar Nina och Jim på ett café på Söder. De är så befriande oglamourösa att jag har svårt att känna igen dem. Dessutom saknas basisten Daniel, och jag har fått höra från skivbolaget att de alltid är tillsammans när de träffar journalister.

Eftersom Daniel inte är närvarande kan Jim inte låta bli att fnissande berätta om dennes klavertramp när de befann sig där, på skivbolaget i England.

– Han skulle låna telefonen, och visste inte riktigt hur den fungerade. Så han sa ”how do you do?”, den brittiska hälsningsfrasen. Ha ha.

Salt träffades för några år sedan när de pluggade på Konstskolan i Stockholm. De bildade ett band, som först hette God Damn Carneval, men namnet ändrades så småningom till det betydligt enklare Salt. Debutalbumet ”Auscultate” släpptes i mars, på MVG Records. Den fick många bra recensioner, även om somliga hade svårt att hitta en benämning för musiken.

– Någon skrev att vi spelar långsam Led Zeppelinrock, berättar Jim. Antingen har de inte hört Led Zeppelin eller så har de inte hört oss.

 

Frustration

Gladpunk med folkmusikinfluenser stod det i en annan recension. Var denna skribent hittade det glada i Salts musik är svårt att tyda. Snarare ger den utlopp för frustration, bitter kärlek, längtan… Gitarrbaserad där Ninas röst är grädden på moset. Sedan plattan släpptes har Salt spelat på många ställen i landet. Jag frågar vad de gör på resorna till och från spelningarna?

– Jag försöker sova men lyckas aldrig, säger Jim.

– Jag sover. Och lyssnar på freestyle, säger Nina.

– Ja! Hela tiden, det är skittråkigt, tillägger Jim med ett skratt.

Det märks att de är goda vänner. Min fråga om Nina känner sig ”ensam” som enda tjej i bandet blir därför väldigt missanpassad i sammanhanget.

– Jag ser människor som individer, oavsett kön. Vi har aldrig tänkt på den grejen förutom att frågan alltid kommer upp. Det är synd att världen ser ut så, säger hon och skyndar sig att tillägga att det inte är någon pik mot mig personligen.

Hon tittar på klockan och inser att Systembolaget stänger om en kvart. De hade tänkt festa lite ikväll, nämligen. Vi följer med för att Joel, min fotograferande bror, ska hinna ta några bilder innan vi skiljs åt.

Det börjar duggregna medan Jim, Joel och jag står utanför Bolaget och väntar på att Nina ska handla. En trasig kille kommer kutande och knackar flämtande på glasdörren, men vakten skakar beklagande på huvudet. Tyvärr, det är stängt, klockan har slagit sex. Killen får försöka klara sig utan sitt livselixir ikväll.

Vi passerar Maria Polkliniken* och Joel tar några tokroliga bilder på Nina och Jim. Se hur det kan gå för de nytända och gröna popstjärnorna som inte aktar sig…

 

Bostadshotell

Det regnar bara mer och mer. Nina bjuder upp oss till sin lilla lägenhet. Den ligger i ett bostadshotell och består av ett rum på kanske 15 kvadratmeter, en kokvrå och ett badrum. Vid ena väggen sitter en alldeles för smal, obäddad säng fast i väggen. I övrigt är rummet ganska kalt, sånär som på en stereobänk, bokhylla och en fåtölj. På ena väggen hänger Bob Hunds rökande vovve. Ur stereon sjunger Björk, och Jim korkar upp en flaska billigt vin medan Joel plåtar.

Vi går därifrån nöjda – det är ju inte alla som får göra hemma-hos-reportage hos Salt-Nina…

Efter den här intervjun har en hel sommar förflutit, varför jag slår en signal till Nina i slutet av juli. Sedan sist har bandet gjort en hel del festivalspelningar (bland annat Trästocksfestivalen i Skellefteå, Arvika, Lollipop och Hultsfred). Snart ska de åka till Paris och spela in en video till låten ”Blaster”, som även släpptes som EP i Europa i mitten av september. När denna tidning kommer ut har Salt dessutom gjort ett par spelningar i Tyskland, Belgien, Holland och England. I november beger de sig till USA. ”Auscultate” släpps utomlands först i början av ’96. Jag säger bara: Ace of base, släng er i väggen!

 

Share

”Kill your boyfriend!”

Expressens IT-bilaga 1999.
Jag intervjuades i Expressens IT-bilaga 1999 om att man kan hitta andra med samma obskyra intressen på Internet.

Jag fick ett meddelande av en ung tjej i min klass. Hon hade sett i en presentation att jag en gång i tiden gjorde ett feministiskt rockfanzine och frågade om det fanns att läsa någonstans. Jag kände mig som en dinosaurie när jag svarade att jag har alla nummer i pappersversion, men att inget material finns digitalt. I slutet av Akashatiden gjorde min bror visserligen en hemsida som jag var redaktör för, men inget från den finns bevarat (så vitt jag vet). På bilden ovan ser ni en intervju med mig som gjordes i Expressens IT-bilaga 1999. Bilagan i sig är förresten en fascinerande tidsmarkör.

Jag har nu bestämt mig för att publicera ett par av mina Akasha-artiklar här på bloggen i sommar.

Jag inleder med en intervju med Marit Bergman. Den gjordes flera år innan hon slog igenom som soloartist. Innan jag träffade henne kallade jag mig inte feminist, vilket är förklaringen till att några av mina frågor är ganska naiva. Hon och Akashamedarbetaren Jennie K Larsson fick mig att fatta att jag alltid hade varit feminist (Marit började också skriva i tidningen en tid). Jag har skrivit av det precis som artikeln var skriven eftersom pladdret var en del av vår ton.

Här har jag skrivit mer om Akashatiden.

Marit Bergman, Akasha Magazine
Akasha Magazine, intervju med Marit Bergman i Candysuck, 1995.

”Kill your boyfriend!” – intervju med Marit Bergman, sommaren 1995

De militanta feministerna i CANDYSUCK sjunger om kvinnomisshandel och att de inte tänder på självupptagna killar.

Vi föll direkt – klart de ska vara med i den kvinnodominerade blaskan Akasha!

Det är inte svårt att känna igen henne. Candysucks sångerska Marit Bergman har knallrosa hår, uppsatt i två söta råttsvansar, och hennes uppenbarelse sprakar i regnbågens alla färger. Själv är jag min vana trogen klädd i svart, och ser väl rätt färglös ut vid hennes sida. Det är för högljutt på Café Mutterns uteservering där vi hade tänkt sitta och prata denna midsommardag, så vi förflyttar oss till Cityhallen hundra meter bort. Marit berättar att hon en gång, i sina vilda tonår, somnade under ett bord på denna krog. Nu har hon fyllt 20, hon är äldst i sitt band och måste tänka på att vara vuxen och ansvarsfull (NOT!).

För den oinvigde kan jag berätta att vi befinner oss i de centrala delarna av vår kungliga huvudstad. Marit är i skrivande stund på väg att flytta hit, efter en tids pendlande från och tillbandets hemstad Västerås. Hon lär dock få fortsätta med pendlandet varje gång de ska repa, eftersom resten av bandet bor kvar i gurkstaden.

Faked Edge

Hon beställer apelsinjuice, jag tar en Coca cola, trots att jag vet att det är politiskt inkorrekt… Men när Marit köper ett paket Marlboro (världens elakaste cigarettmärke) förstår jag att hon inte är fullt så trogen ideal som hon ser ut att förespråka. Av rökandet att döma kan den någorlunda snabbtänkte lista ut att Candysuck inte heller är Straight Edge (snarare Faked Edge som Marit säger). Nikotin och alkohol slinker gärna ner. Men Marit är i alla fall vegan.

– Man vet ju vad som är dumt och vad som är bra, sedan får man försöka göra vad man kan så långt man orkar, säger hon. Det blir fel om det blir en hets, att man inte kan acceptera varandra för att den andra äter kött. Det spelar ingen roll om jag aldrig druckit Coca cola i hela mitt liv eller är vegetarian, om jag är oschysst mot mina polare. Jag tycker att man borde jobba mer med att analysera sin egen tillvaro, hur beter jag mig mot mina polare? Många Straight Edgare tänker inte, de är det bara för att det är tufft.

Marit tänker desto mer. På feminism och kvinnors rättigheter till exempel. Det märks inte minst i bandets lyrik.

– Vi är feminister, säger hon. Och när vi ändå får chansen att komma ut såhär, när folk lyssnar på en, är det lika bra att få det man vill säga sagt. Så våra texter är väldigt fokuserade kring feminism och sådant.

Tro det ja. Candysucks debut-EP, som släpptes i våras på Birdnest, har den provocerande titeln ”Kill your boyfriend”.

– Den kom till på en spelning, under introt till en annan låt. Jag skulle skriva någonting, och då var det så tråkigt med det vanliga ”onetwothreefour”, men det måste vara något med fyra stavelser, så då blev det ”Kill your boyfriend”. Och så tänkte vi, att det är en rätt slående slogan, så vi gör en låt på det – och så jammade vi ihop den.

Kärnfamiljshetsen

Marit fortsätter med att berätta om en ”intressant, inte så fulländad” teori hon har som också ligger till grund för denna låt.

– Den handlar om kärnfamiljshetsen. Om vi säger såhär: av tio människor kanske fem vill leva i en kärnfamilj med mamma, pappa, barn och sådär, medan de andra fem mer eller mindre tvingas in i en kärnfamilj. Just nu är jag 20 år och jag har mitt sociala kontaktnät, jag behöver inte ha en pojkvän. Men när jag är 25–30 kommer alla mina kompisar sitta isolerade i varsin kärnfamilj, och om jag vill och om jag vill ha något umgänge får jag också köra på det. Att inte ha någon pojkvän, inte skaffa man och barn, anses som ett misslyckande. Sedan kommer den aldrig fram, all den skit som händer bakom de stängda dörrarna. 70 procent av all kvinnomisshandel sker i sovrummet, var tjugonde minut blir en kvinna misshandlad, och en gång i veckan blir en kvinna misshandlad till döds av en man som hon har ett kärleksförhållande med.

– När Lorena Wayne Bobbitt skar kuken av sin make blev det rubriker världen över, medan det pågår rituell slakt mot kvinnor som på sin höjd får en liten notis i tidningen.

Men vissa feminister går nästan för långt – tycke du inte att de är lite väl aggressiva mot grabbarna ibland?

– ”Kill your boyfriend” handlar inte om alla killar, jag sjunger om en enskild person, men ändå tar alla grabbar åt sig. Det behöver de inte göra om de inte slår sina flickvänner, säger Marit.

En annan låt, som för övrigt har fastnat i min skalle likt ett skruvstäd, är ”Turn me on”: ”… a chance that I might give you/what you want, that’s true/but I’ve got better things to do/than screwing you and…/You don’t turn me on”. En text som de flesta tjejer kan relatera till, den handlar om grabbar som tror lite för mycket om sin egen attraktionskraft.

Bisexuell

Är det sant att delar av gruppen är lesbiska?

– Jag betraktar mig som bisexuell, säger Marit. Jag tror inte på den här heterohetsen. Jag är bara sexuell.

Är det så i hela gruppen?

– Nja… Nettis (Wislén, gitarrist, reds anm) har ju pojkvän som hon bor med, men det är så stelt att bara dela in folk i hetero och homo och sådär… Man träffar människor, blir kär eller så blir man det inte, sedan det ingen roll vilket kön de har.

Marit berättar vidare att Candysucks första inofficiella spelning gjordes på ett föräldramöte för några år sedan, när hon och basisten Maria ”Pez” Sahlin gick musiklinjen på gymnasiet. De hade tänkt göra ett Carolamedley, men kom på att de inte kunde spela så svåra ackord – då. Istället blev det ”Staten och kapitalet” på halvfart inför de stolta föräldrarna.

Marits föräldrar är för övrigt, till skillnad från sin dotter, vanliga Svenssons. Hennes mor är aktiv folkpartist och de har, om inte radhus, Volvo och hund, så i alla fall villa, Citroen och fiskar. Det är ungefär samma sak för de övriga bandmedlemmarna. Men föräldrarna har inget emot sina döttrars livsföring, tvärtom. Förutom Marit, Nettis och Pez består Candysuck av Anna-Lena Carlsson (trummor) och Nathalie Stern (sång). En gång i tiden medverkade även en tjej som spelade tvärflöjt (!) men hon var inte särskilt seriös. Idag tror Candysuck att hon var med bara för att komma in gratis på Dalarocken, där bandet spelade för två år sedan.

Coolt med tjejer

Jag påpekar att många anser att det är lättare för ett så kallat ”tjejband” att få spelningar just för att de är tjejer.

– Det stämmer faktiskt, säger Marit. Vissa tillfällen vet man att folk tänker ”åh, tjejer, coolt”. Men jag skulle ha hållit på med musik vad jag än tyckte och tänkte och vilket kön jag än hade, för det har jag alltid gjort. Det är jobbigt ibland att man aldrig kommer att bli bedömd enbart för musiken.

– Man kan få ett visst mått av uppmärksamhet, fortsätter hon. Men intresset försvinner efter ett tag om musiken inte är bra.

Nu låter Candysuck faktiskt riktigt schysst, men skulle allt gå åt fanders har Marit stora planer på att bli historielärare. (Den traditionella undervisningen är för mycket ”korvstoppning” påpekar hon vid ett annat tillfälle under intervjun).

– Jag tycker att det är så mycket skit man lär sig i skolan nu, så mycket oviktiga saker, menar hon. Historien är inte svart eller vit. Det enda som står om kvinnors historia i min gamla historiebok är att kvinnor fick rösträtt 1921. Det står inget om bakgrunden till detta.

Hur som helst, historielärarkarriären lär få vänta om allt går bra. Strax innan deadline fick vi veta att Candysuck har skrivit kontrakt med heavybolaget Soundfront Records. Senare i år spelar de in en singel, ”Schratch the surface” och i början av ’96 kan vi se fram emot en fullängdare.

Dessutom har Soundfront ett intimt samarbete med internationella Roadrunner, så kan vet ju aldrig vad som kan hända. Återstår att se vad mansfolket ute i Europa tycker om uppmaningen ”Kill your boyfriend”…

Share

Särbegåvning är inget skryt

Jag i 7-årsåldern. En glad person har jag alltid varit.
Jag i 7-årsåldern. En glad person har jag alltid varit.

Särbegåvning är något som diskuteras mycket just nu, senast i en artikelserie på Dagens Nyheters Insida. Särbegåvning är ingen diagnos, men kan göra skoltiden till ett helvete för den som inte blir förstådd. Jag lärde mig begreppet särbegåvning när mitt äldsta barn började i första klass. Jag vill inte skriva för mycket om honom utan hans tillåtelse, men jag kan kort säga att han visar många tecken på särbegåvning. När jag berättade för en av mina kurskamrater på Nackademin att han behöver vara motiverad för att göra skolarbete, svarade hon snabbt: ”Precis som du då?”. Ja, haha, precis som jag! Förmodligen har jag också en liten släng av särbegåvning. Jag känner igen mig mycket i min sons dagdrömmeri och ifrågasättande av auktoriteter. Jag lärde mig läsa på egen hand innan jag fyllde fyra, genom att titta på ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Jag hade svårt att engagera mig i gruppaktiviteter – det har jag fortfarande om jag inte känner mig trygg. Och jag måste vara motiverad för att prestera på topp. Jag är långt ifrån en högpresterande elev – det är skillnad på särbegåvade och högpresterande barn; se den här tabellen som är förenklad men ändå ger en överblick:

Särbegåvning-högpresterande

Jag menar verkligen inte att jag och min son är bättre än några andra. Att nämna särbegåvning för folk som inte känner till begreppet leder ofta till skeptiska blickar och en misstanke om att jag skryter. Jag känner mig dessutom ofta ganska dum när jag är med belästa och högutbildade personer (här kommer självkritiken in).

Oftast känner jag mig också missförstådd och upplever att mina talanger är osynliga för omgivningen (eller att de inte anses ha något värde). I en av DN-artiklarna talar några ungdomar om att folk tycker att de borde vara mer framgångsrika nu när de är så smarta, men jag tror att en särbegåvad person måste ha stor tur om hen ska nå det som folk i allmänhet definierar som framgång. Anledningen är att de (vi) är individualister och tänker och reflekterar för mycket för att exempelvis nå chefspositioner. Det finns förstås undantag överallt och ibland tänker jag att människan om femtio år kommer att skratta åt alla diagnoser och definitioner på 2010-talet. Det viktiga är ju egentligen att alla ska ha rätt att nå sin fulla potential. Jag hoppas att dessa nya debatter leder till ökade möjligheter för min son och andra barn i hans situation.

Pedagog Värmland: 12 tecken på att du kan ha en särbegåvad elev

En favoritartikel ur DN-serien (där kan ni även läsa de övriga artiklarna).

Pedagog Stockholm: ”Nyckeln är att identifiera de särbegåvade eleverna”

Barnboksförfattaren Janina Kasteviks blogginlägg om sin barndom.

 

Share

Ta åt dig när du får bekräftelse

Såhär ser min mindmap ut just nu. Lite många namn, kanske? Jag kommer nog att rensa, men vet inte hur än.
Såhär ser min mindmap ut just nu. Lite många namn, kanske? Jag kommer nog att rensa, men vet inte hur än. Jag har utelämnat ett namn som är påhittat. Vill ju inte att någon ska stjäla det! 😉

Jag bubblar av inspiration idag. Detta skrivs på tåget på väg hem från en återträff med mina gamla kurskamrater från Att skriva barnlitteratur på Linnéuniversitetet. Vi var i Vimmerby, på Astrid Lindgrens Näs. Jag läste kursen 2011–2012 och den här gången var alla gamla elever inbjudna till de nuvarande elevernas seminarier. Av ekonomiska skäl har jag inte vågat tillåta mig själv att ägna det litterära skrivandet så mycket tid som jag behöver, men det har alltid funnits i bakhuvudet, ivrigt pockande. Att resa ner till Vimmerby över helgen var ett sätt att manifestera för mig själv hur viktig skrivardrömmen är. Jag får så mycket positiv energi av att träffa mina skrivarvänner. De förstår precis hur det är att vara i processer, att inte våga ta sig tid och att bli refuserad. Med mera. Vi har en Facebookgrupp där vi peppar och tröstar varandra, läser varandras texter och mycket mer. Allt fler av mina kurskamrater får nu böcker utgivna, så nu måste jag skärpa till mig! Själv har jag fått ett gäng snälla refuseringar av typen ”vi gillar det du skriver men det här är inte färdigt” – och nu i efterhand kan jag bara hålla med dem! Nu när jag har koll på hur ett manus ska se ut kan jag inte skicka in något förrän jag tycker att det är utgivningsbart.

Författaren Johanna Thydell (hon som skrev den fina Augustprisvinnaren ”I taket lyser stjärnorna”) var i Vimmerby och berättade om sin skrivresa, vilket var väldigt inspirerande. Hon sa något i stil med att ” “Varje gång jag fick bekräftelse på att jag kunde skriva sög jag åt mig”.

Jag försöker ta hennes ord till mig. Om jag hade varit bättre på att suga åt mig bekräftelse hade jag kanske vågat ge skrivandet mer tid och tro. Jag har trots allt fått mycket bekräftelse med tanke på att de flesta manus som skickas in till förlagen bara får standardrefuseringar.

Johanna Thydell berättade också att hon kontaktat Värnamo Nyheter när hon var sexton år och bett att få skriva krönikor. När tidningen bad om arbetsprover gick hon hem och lusläste tidningskrönikor och gjorde närstudier i hur de var uppbyggda. Jag är imponerad – så målmedveten och metodisk var jag definitivt inte vid sexton! Men det är väl därför hon har kommit så långt.

Vi hade ett textsamtal i gruppen också, och det satte verkligen igång kugghjulen i min hjärna. Jag skriver på en sorts dystopi för ungdomar, en gammal idé som bygger på bilder som jag har fått i mitt huvud. Men mina vänner sa att jag måste göra världen jag skapar tydligare. Jag fick förslaget att börja med att göra en ”mind map” för att få en överblick. Så nu jobbar jag med min mindmap. Jag ska även rita en karta över staden där mina huvudpersoner bor. Om jag inte vet hur världen jag skriver om ser ut, blir det väldigt svårt för läsaren att veta det.

Nu har jag alltså offentliggjort denna berättelse – allt för att få en spark i baken och ge mitt skrivande mer tid. Jag ska åtminstone göra det i juni, när min kommunikatörsutbildning tar sommarlov. För tid är det som behövs, tid och fokus (och ett eget rum förstås).

Här kan ni läsa bloggar av några av mina eminenta före detta kursare (kan komma att fyllas på):

Angelica Öhrn

Ingrid Jönsson

Ann-Charlotte Ekensten

Linnéa Krylén

Sofia Hedman

Jeanette Palm på Bokhemligheter

 

Share

En halvfinnes bekännelser

Min mormor Annikki, född 1918 i Finland, död på 1980-talet i Sverige.
Min mormor Annikki, född 1918 i Finland, död på 1980-talet i Sverige.

När jag presenterar mig som Marja händer det att folk börjar prata finska med mig. Då måste jag skaka på huvudet och säga att jag tyvärr inte talar finska.

Jag har en finsk mamma och en svensk pappa. Jag växte upp i ett radhus i en trygg förort norr om Stockholm och var mest svensk, även om det hände att skolkamrater kommenterade mitt namn och den allmänna uppfattningen tycktes vara att finska är ett fult språk och att vi var lite udda och konstiga. Jag ville inte heta Marja utan önskade att jag hade fått ett vanligt svenskt namn, som Ulrika eller Helena. Samtidigt var jag inte ensam om ha finskt påbrå.

Fosterlandet

Kanske måste man nå en viss ålder för att börja fundera över mitt ursprung. När jag såg skådespelaren Tanja Lorentzons monologföreställning Mormors svarta ögon kände jag igen mig i mycket. Här är ett Youtubeklipp om den föreställningen. Tanja Lorentzon spelar också huvudrollen i Fosterlandet, som just nu spelas på Stockholms stadsteater efter att ha satts upp i Göteborg och Helsingfors. Det är en fantastisk föreställning, tycker jag, inte bara för att min lillebror Jerker var med och arbetade som dramaturg. Han har grävt mer i våra rötter än vad jag har gjort.

Kontrasterna

Min svenska pappa kommer från en familj som gav mig ett visst kulturellt kapital – min farfar Eyvinds ena bror, Anders, grundade designskolan Beckmans, och den andra brodern, Per, illustrerade barnböcker. Det gjorde även ”Pelles” fru Kaj. Min uppväxt präglades av kontraster: Ena helgen var vi i farmors och farfars stora villa i Stocksund och den andra i mormors etta i Flemingsberg. Mormor Annikki pratade inte svenska så jag minns mest saker och detaljer: De pastellfärgade bomullstussarna och tvålarna i badrummet, den skrovliga brödkaveln under bordet (fotmassage), det virkade vita överkastet i sängen bakom alkoven och den gammeldags dockan som mamma hade haft som liten. Lägenheten låg högt uppe i ett av Flemingsbergs färgglada miljonprogramshus.

Höghus i Flemingsberg
Jag vet inte om mormor bodde i just detta hus men jag minns att lägenheten låg väldigt högt upp i ett område med många höghus. Foto: Bengt Oberger – Eget arbete, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=41766902

Kriget

Jag kanske inte har alla fakta korrekt, men i korthet ser min finska historia ut så här: Mormor kom från Ruovesi i västra Finland och flyttade med min mamma och mammas syster till Sverige 1956, som arbetskraftsinvandrare. Då var mamma sju år och min moster tolv. Mormor hade skilt sig från morfar som blev kvar i Finland och bildade en ny familj. Han dog innan jag föddes.

När jag var liten hörde jag ofta att mormor hade haft flera bröder, men att två av dem dödats i det finska inbördeskriget. Det lät exotiskt och långt borta. Långt senare fick jag höra att mormor hade haft en käraste som också dödats i kriget, innan hon träffade morfar som var mycket äldre än hon. Jag tänkte mycket på mormors känslor när jag såg Fosterlandet.

Höfterna

När jag var ett år fick jag en nalle av henne, och han kom att bli min mest trogna följeslagare under barndomen. Han finns fortfarande kvar, sliten och älskad. Mamma säger att mormor och jag kom bra överens när jag var ett litet barn som ännu inte kunde tala. När jag själv började prata – svenska – förstod vi inte varandra. Mormor levde över trettio år i Sverige, men umgicks bara med finnar och lärde sig aldrig svenska. Ibland fick jag hennes ord tolkade av mamma. Mormor försökte alltid göda oss och mamma lät förstå att mormor hade levt i krig och fattigdom då det hade behövts lite hull att ”ta av”. Det var lite svårt att förstå när jag blev tonåring på det välnärda åttiotalet och förbannade mina breda ”fertila höfter” som tycks vara en del av finska kvinnors arv.

Språket

Tanja Lorentzon har berättat om sin sorg över att inte kunna finska, något jag också kan känna nu när jag faktiskt arbetar med nordiska frågor. Tänk, vilken resurs jag hade kunnat ha haft, helt gratis! Kanske kände min mamma samma behov av att ”bli svensk” som Tanja beskriver. Mamma har förklarat det med att pappa och alla hennes vänner på den tiden var svenska och att hon inte kände sig tillräckligt bra på språket. Många år senare, efter att pappa och hon skilt sig, träffade hon en finsk man och tog upp finskan igen, men då var jag redan vuxen.

Litteraturen

Någonstans inom mig finns ändå spåren av min finska halva. Jag har märkt att jag ofta fastnar för finsk och finlandssvensk litteratur. Två storfavoriter i fantasy- respektive dystopigenren är Johanna Sinisalos Bara sedan solen sjunkit och Annika Luthers De hemlösas stad. En barnbok, vars humor träffar mig helt rätt, är Malin Kivelä och Linda Bondestams Bröderna Pixon och tv:ns hemtrevliga sken. Jag känner att dessa böckers temperament stämmer överens med mitt, så nog är jag finne alltid, om än halv.

 

 

Share

15 minuters skrivande om dagen – det fungerar!

I slutet av april ska jag på återträff med några av mina kurskamrater från Att skriva barnlitteratur som jag läste på Linnéuniversitetet hösten 2011 och våren 2012. Jag ser verkligen fram emot att ge mig själv denna egentid och få prata skrivande med andra som är lika besatta av barn- och ungdomslitteratur som jag.

Att skriva artiklar och beställningstexter är en sak, men vilken skrivande person drömmer inte om att få ur sig något längre, mer bestående? Jag gör det i alla fall. Just nu har jag fått en coach i form av min kontorskollega och vän Frippe som då och då skickar meddelanden: ”Skriver du?” Hans uppmaning för några veckor sedan var att jag ska sätta upp målet på 15 minuters fritt skrivande om dagen. Det har gått ganska bra ändå! Jag har inte skrivit 15 minuter varje dag, men jag sätter mig ändå och bearbetar ett ofärdigt manus några kvällar i veckan, och då ofta längre än 15 minuter. Att sätta en så kort tid som mål gör det mer otvunget.

Mina råd till dig som behöver inspiration och en spark i baken för att skriva är alltså:

• Omge dig med uppmuntrande vänner, och

• Sätt små, små delmål.

Det fungerar! Arbetet går framåt och hoppets låga brinner försiktigt.

Share

Min tid som cool rocktjej

Akasha magazine, Lemmy Kilmister, Peter Steele
Några nummer av Akasha. Längst fram syns nyligen bortgångne Lemmy Kilmister på omslaget. Akasha gjorde två intervjuer med honom – den andra gången tog jag fotona. Han bjöd på Jack Daniel’s och stal pussar av oss.

Igår läste jag ett fanzine och blev nostalgisk. Ni som är födda efter 1985 ser förmodligen ut som stora frågetecken nu, så jag ska förklara. Fanzine är förkortning av fan magazine och är i grunden något som privatpersoner har skapat av hängivenhet, som hyllning till något de älskar. På 70-talet och framåt gjordes många punkfanzines som kännetecknades av klipp- och klistraesteteik och en anarkistisk inställning till vad man kan publicera. Gränsen mellan genialitet och trams var ibland hårfin. Fanzinen gjordes ideellt och hade inga ambitioner att gå med ekonomisk vinst, men för en del ledde fanzinemakande i ungdomen en karriär som musikjournalist (journalisterna Jan Gradvall och Martin Gelin började som fanzinemakare, och även Karolina Ramqvist gjorde en egen tidning i tonåren, även om den var lite lyxigare än de traditionella fanzinen).

Den fanzineliknande skrift som väckte min nostalgi är egentligen en kulturtidskrift som produceras med stöd av Statens Kulturråd. Men den har sina rötter i fanzinemyllan och har en tydlig fanzineestetik. Tidskriften heter Det grymma svärdet och har getts ut i flera år av förlaget Lystring. I Det grymma svärdet publiceras serier och noveller och jag tror att den fungerar som plantskola för många talanger.

Jag träffade gänget bakom Lystring på 1990-talet när vi alla hängde på Lava i Kulturhuset i Stockholm, där några av mina vänner till och med var anställda för att stödja fanzinetillverkning. Själv var jag en av medredaktörerna bakom det feministiska hårdrocksfanzinet Akasha som under en kort tid existerade i gränslandet mellan rampljus och undergroundkultur. Medier som Arbetaren, Expressen och Z-TV intervjuade oss eftersom vi var unga tjejer som skrev om tung musik.

Mitt feministiska uppvaknande kom under Akashatiden. Akasha började som en rolig grej som jag och mina bästa kompisar Annika ”Anki” och Pauline började göra när vi var 19 år och arbetslösa. Vi skrev om hårdrock för att vi tyckte om det. Vi kallade den först ”Muddle” (strul) och tryckte upp den i något tiotal exemplar. Vi intervjuade kompisar som spelade i band och skrev vad som föll oss in. Ett tag innehöll den en bilaga med skvaller om våra kompisar på en krog vi gick på, och i en liten krets blev den en snackis. Vi var hemskt elaka ibland.

Sedan höjde vi ambitionerna och blev seriösare. Vi fick veta av andra att det vi gjorde var ett fanzine. Alla sa: ”vad coolt att ni är tjejer”. Vi hade inte tänkt på att vårt perspektiv var annorlunda och att vi klampade in i en grabbvärld. När vi bytte namn valde vi Akasha efter den starka kvinnliga vampyren i Anne Rices bokserie. Vi bestämde oss för att enbart ha kvinnliga medarbetare, eftersom vi insåg att vi annars skulle förlora vårt unika perspektiv, eller vår ”usp” som en marknadsförare skulle kalla det (unique selling point). En del killar blev sura för att de inte vi fick vara med, men vi fick också många beundrarbrev (jag minns att jag blev lite smickrad när någon skrev: ”du är så yeah yeah wow wow” efter landsplågan som hördes överallt då).

Tidskriftens upplaga utökades (vi tryckte den som mest i 1000 exemplar och gick runt och sålde den på kommission till de olika skivhandlare som fanns i stan på den tiden). Vi kontaktades av skivbolag och fick mängder med gratisskivor (kan inte vara lika roligt att skriva om musik idag: Varsågod, här får du en länk helt gratis) och vi fick gå på fester och träffa rockstjärnor. Vi hann inte skriva om allt själva, så vi tog in nya medarbetare. Vi blev ett kvinnokollektiv och det var på många sätt en helt fantastisk tid. Men efter ett tag var vi så många kockar att jag tyckte att den första naiviteten och energin hade gått förlorad. Samtidigt var produktionen av tidningen oerhört slitsam och kostsam. Gratis cd-skivor och ackrediteringar till Hultsfredsfestivalen betalar ingen hyra. Min vän Annika drog det största lasset och jag är verkligen ledsen över att jag inte hjälpte henne mer.

När vi la ner Akasha 1999 kände jag mest lättnad. Några år senare blev vi intervjuade i Lystrings bok Fanzinerad som fortfarande går att få tag i.

Här kan ni läsa inte helt uppdaterad information om Det grymma svärdet.

Jag tror att jag kommer att återkomma till Akashatiden här på bloggen. Jag vill gärna hitta tillbaka till den där känslan av total kreativitet och naivitet.

Share

10 tips för dig som vill leva på ditt skrivande

Dator, skrivblock, glasögon
http://www.romandrits.com

Jag har försörjt mig på skrivande och journalistiskt arbete i över tjugo år. Jag är varken särskilt rik eller berömd, men jag har klarat mig. Jag har mest arbetat journalistiskt men har också gjort många mer informatörsinriktade uppdrag. Om du känner att skrivande är din grej, och om du är beredd på att testa olika genrer, har jag här listat några insikter som jag har fått:

  1. Stava rätt och håll deadline. En kollega som just nu har uppdrag som redaktör berättade att hen får förvånansvärt många texter som är illa skrivna och inte ens har gått igenom stavningskontrollen i Word. Många slarvar också med deadline. ”Det beror kanske delvis på att vi betalar så dåligt”, funderade kollegan, men vi var överens om att det är förvånande att så många kommer undan med slarv, med tanke på den hårda konkurrensen bland frilansande skribenter och journalister. (Jag vet att många berömda författare är dyslektiker och har ett fantastiskt språk som vi språkpoliser aldrig kommer i närheten av, men det finns likväl ett stavningsprogram i de flesta datorer).
  2. Hitta tonläget och se läsaren framför dig. Detta är ofta svårare än du tror och det kan ta månader eller år att hitta tonläget för just den tidskrift eller organisation du skriver för. Jag har mest arbetat med journalistiska metoder, även om uppdragsgivaren inte har varit någon tidskrift utan exempelvis en myndighet som vill ha innehåll på sin hemsida. Att skriva som kommunikatör är ofta annorlunda. Ibland krävs att du skriver mer säljinriktade texter. Jag har insett att jag måste vara engagerad för att mina texter ska beröra. Det kan vara bra att fundera över vilken sorts texter du är bäst på.
  3. Skaffa dig en nisch. Många skrivaruppdrag som jag har trillat över kräver stor ämneskunskap. Ett av de bästa sätten att överleva som skrivande yrkesmänniska är att bli väldigt kunnig inom en nisch, och det tar tid – ofta många år.
  4. Hur är personkemin? Även om du gillar mediet, kanske du inte alls kommer överens med redaktören eller uppdragsgivaren. Kan ni kommunicera? Känner du att personen har förtroende för dig? Jag väljer hellre god personkemi än att stånga mig blodig mot någon prestigefull redaktör som tydligt visar att jag är hopplös.
  5. Alla uppdragsgivare är inte publicister. Då är det du som är experten, och du kanske måste ta mer ansvar för texten. Det kan vara befriande, men också utmanande eftersom uppdragsgivaren inte kan ge dig så mycket stöd i ditt skrivande. Risken finns att texten kanske inte blir lika bra utan en redaktör, men du får också chansen att briljera med dina kunskaper.
  6. Lär dig hantera besservissrar. Ända sedan jag som 19-åring började arbeta som reporter har jag fått hantera intervjupersoner som vill rätta och peta i mina texter när de ska kolla sina citat. Ofta har jag fått utgå ifrån situationen. En gång åkte jag ut på en extra intervju för att blidka en äldre dam på Lidingö som kände sig missförstådd av min text. Det var jobbigt, men damen behövde det, och efteråt var hon nöjd. Jag har också fått tillbaka texter med ändringar som har gjort texten dubbelt så lång, och som har innehållit oändliga mängder superlativ om intervjupersonen. I de fallen gäller det att bara fokusera på fakta och stryka klyschorna. Jag är oftast snäll, men om du arbetar med granskande text rekommenderar jag att du är tuff men respektfull, samt visar tydligt att det är du som är experten inom ditt område.
  7. Se skillnad på journalistiska texter och uppdragstexter. Om det är en journalistisk text har du förhoppningsvis rätt att skriva det du enligt din publicistiska heder anser är rätt. Men om det är en ren uppdragstext måste du ibland släppa prestigen och tåla kritik och ändringar från din uppdragsgivare och andra inblandade. Nu får jag kanske hela Journalistförbundet på mig, men så ser verkligheten ut. Jag ser ofta uppdragstexter som brödjobb. Det händer att jag inte vill ha min byline under dem.
  8. Försök att skilja mellan dig som privatperson och yrkesperson. Detta är svårt. Om din text refuseras eller kritiseras finns risken för att du ser det som en skymf mot din personlighet. Det kan du inte göra som professionell skrivare – då går du under. De flesta som skriver texter som andra människor läser kommer förr eller senare refuseras och kritiseras. Och de flesta blir bättre skribenter av detta, om kritiken är relevant och konstruktiv. Dessutom har människor för vana att bara kommentera texter som de av någon anledning ogillar, så utgå från att de är nöjda om du inte får kritik.
  9. Läs, läs! Många vill skriva, men är för lata för att läsa. Min bestämda åsikt är dock att bokläsande det bästa sättet att bli en bättre skribent – även om du inte skriver skönlitterärt. Studera gärna språket och undersök hur författaren gör för att berätta sin historia. 
  10. Inse att konkurrensen är hård. Även om du försöker följa alla ovanstående råd är konkurrensen om skrivjobb hård. Några gånger har jag blivit brädad på ”mållinjen” när jag sökt jobb eller uppdrag som jag har tyckt att jag skulle passa alldeles utmärkt för. Oftast har de som fått jobben varit mer meriterade än jag, och då har det ändå känts okej. Det är värre när någon mindre meriterad får jobbet. Orättvisa är också något du måste lära dig att hantera – och som sagt, inte ta personligt.
Share

Reseknarkarens klimatångest

Jag längtar efter att resa mer. Komma iväg och se nya miljöer och människor, känna nya dofter, få inspiration. Jag drömmer om regnskogen, om New York, om Indien, och om att barnen ska bli stora nog att kunna följa med på äventyr. Men bortsett från en Kalifornien-resa till min svägerskas bröllop 2012 har familjen de senaste åren stannat innanför Nordens gränser och åkt tåg överallt. Eftersom jag även åker till Danmark och Norge i jobbet minst två gånger om året längtar jag efter att se något annat, något sydligare och mer exotiskt. Kroatien eller Portugal lockar. Så jag surfar runt på reseföretagens hemsidor och läser om hotell och lägenheter och flygresor, och jag tänker att alla andra flyger ju. Måste vi ensamma vara så rättskaffens när ingen annan är det?

hand framför flygplansfönster
Foto: Nata Pestune
www.suntreestudio.com (Från http://barnimages.com)

Då säger min älskade son (8,5 år): Om vi ska åka någonstans vill jag åka tåg eller bussar som går på biogas, något som inte släpper ut så mycket avgaser.

Och jag inser att jag inte kan låta bli att lyssna på ett sådant engagemang. Själv kommer jag kanske inte behöva lida så mycket av klimatförändringarna under min livstid, men för honom och hans syster, och deras eventuella barn, blir de säkert mer påtagliga. För deras skull måste jag välja tåget i år med.

Därför söker jag tips och erfarenheter från andra som har tågluffat i Europa, gärna någon som har åkt tåg till Kroatien med barn. Är det roligt eller bara jobbigt? Skriv gärna till mig på marja@marjabeckman.se.

(Nej, detta var inget blogginlägg om skrivande, men om inspiration. För övrigt är jag glad att jag idag ägnade 45 minuter åt att bearbeta mitt ofärdiga romanmanus medan sonen tränade parkour).

 

 

Share