Lycka är att nörda ner sig i bilderböcker

Som barn och tonåring ritade jag jämt. I lågstadiet stod mina klasskamrater i en cirkel runt mig och bad mig att rita likadana teckningar till dem. De blev lite skeva till slut, för det var rätt trist att massproducera.

Bild var det enda ämne där jag på ett ganska enkelt sätt kunde få högsta betyg. Men mitt självförtroende har tyvärr alltid varit sårbart. I gymnasiet blev jag kompis med Pauline, som också alltid varit bäst i klassen på att rita, och som dessutom var mer slipad och hade ett bättre fotografiskt minne än jag. 

Jag jämförde mig med henne, med följden att mitt tecknande fastnade på en 16-årings nivå.

Skiss av hur jag tänker mig Valter, huvudpersonen i Syskonklockorna.

Nu har drygt 30 år gått sedan jag var 16 och jag har efter flera års processande försökt landa i tanken att min kreativitet inte gynnas av prestationsångest. 

På den här bloggen har jag vänt ut och in på kreativitetens väsen, och jag har tagit mig igenom alla kurserna i kreativt skrivande på Linnéuniversitetet.

Förra veckan gick jag en sommarkurs på Biskops Arnö – Berätta för barn i ord och bild. Den var precis så fantastisk som jag hade hoppats. Jag älskade att nörda ner mig i ämnet bilderböcker tillsammans med likasinnade.

Övningarna på kursen inbegrep både text och bild, och jag bestämde mig för att jag framöver ska rita mer, bara för min egen skull. Även om jag inte är tillräckligt skolad för att kalla mig illustratör kan jag ha nytta av att rita upp de världar jag skriver om. Om jag sedan en dag blir utgiven kan jag visa tydligare hur jag tänker mig bilderna för en illustratör.

Hej då, prestationsångest! Detta gör jag för min egen skull.

Share

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.